Dagisföräldrar, hör upp...

Just nu befinner vi oss i Riga. Båten Romantika har tagit oss dit och med en lyxig hytt, rysk gourmemiddag igår kväll och med en stabil frukost i magen satsar vi nu på att kika på staden.  Sitter just nu pa ett internet cafe i Riga. Klockan 15 står ett besök på ett av Europas bästa spa, Espa, på programmet och sedan flyger vi hem till Arlanda framåt kvällen.

Jag har ett litet bekymmer. Jag vet inte om jag gör rätt i att dryfta det här men eftersom jag valt att blogga om min sjukdom och vårt liv med bilder på Lennox så generar det ju i att folk pratat med varandra. Det är flera barn på dagis som säger till mig

"Jag såg Lennox på data hemma" (datorn)

Så jag förstår att det är flera föräldrar på vårt dagis som läser bloggen och det är bara bra. Toppen. Precis som jag vill. Problemet är bara om då de vuxna börjar prata med varandra och kanske resonerar om mig och sjukdomen. Man kanske pratat om hur det kommer att bli, hur sjuk jag är eller andra saker som barnen snappar upp och sedan kommer till Lennox och säger. Mardrömscenariot är ju följande:

"Lennox, din mamma är sjuk, hon har cancer, hon kanske kan dö. Typ..."

Det vore fruktansvärt även om jag förstår att man inte tänker på att barnen lyssnar och snappar upp allt. Och jag vet att det är jag själv som är offentlig och att jag också får ta konsekvenserna av det. Jag har vägt fram och tillbaka att inte visa några bilder på Lennox men tror ända att man pratar om "Lennox mamma" och då blir det ju samma problematik ändå.

Nu tror jag ju inte att ni pratar om mig dagarna i ända. Finns ju liksom tusen andra saker att prata om men Om, om  så snälla, se till att barnen inte lyssnar. Lennox vet ju att jag varit sjuk, opererad men barn kan ju ha ett ganska rättframt sätt att presentera saker på och Lennox lever ändå med en ganska extrem hotbild över sig att jag kan försvinna så jag vill förskona honom så långt det går.

Svamligt och långt men hoppas ni förstår vad jag menar.

Jobbar själv på en förskola...hoppas att föräldrarna till hans "dagis"kompisar är proffsiga och tänker på hur och vad de säger....de tar säkert till sig det du skriver och agerar därefter....och blir det prat och kommentarer i gruppen ..får personalen "jobba" kring detta tycker jag!!
kram

Jag tror och hoppas att alla vill dig väl, presonalen kommer att göra sitt bästa att hantera detta korrekt och föräldrarna hoppas jag kommer att ge dig både förståelse och stöd. Människor är i grunden goda och nu när din oro är förtydligad så kommer nog alla att förstå dina önskemål!
George

Bra att du är tydlig Lotta. Jag tror att folk förstår och tar extra hänsyn.

Hej Lotta! Ett tag sedan jag skrev här sist. Mycket jobb och viss "bloggtorka" är nog orsaken! Självklart så måste det bli en kommentar under detta viktiga inlägg! Långt och svamligt är det verkligen inte! Du förklar som alltid lätt och översiktligt så det inte ska råda några som helst tivel över budskapet!
Du kanske har din son i en sådan barngrupp där föräldrarna är kloka nog att hantera informationen, men nu fungerar inte människan i genomsnitt på detta fantastiska sätt och det har ingenting med människans godhet eller vilja att handla väl eller elakt, utan det är högst mänskligt att disskutera saker i hemmet och självklart, så finns det alltid små "grytlock" där man minst anar det, barn sätter ihop och förstår sammanhang bättre än man kan tro, det värsta är också att man själv många gånger har glömt det!
Vi pratar i klartext du och jag tycker jag (ler)!
Självklart så ska din son "förskonas" ifrån prat om din eventuella död, det skulle bara göra honom orolig och otrygg. Viss finns det risker med ditt bloggande ur den synpunkten och det kanske inte bara rör dagismiljön, den finns i alla andra sammanghang också. Inom barnpsykiatrin så finns det många olika "skolor" om just det här med uppriktigheten emot barn när det gäller obehagliga sanningar, allt utgår ju också utifrån hur tryggt barnet är som individ. Ser exempelvis på hur olika mina tre barn reagerat på sin Mammas sjukdom
se www.jernsaxen.blogspot.com alla tre har reagerat på olika sätt och de har varit med om mycket obehagliga saker, hjärträddning, ambulans, blod, ilska och tårar mm.
Fast som sagt det här är ingen fråga om det onda eller goda hos människor, fast visst kan det beröras av det också, men som sagt så "avancerat" behöver det inte vara!
Ljust nu är du "frisk" och "lever" och det är ju nuet som gäller för våra barn och borde vara även för oss vuxna! Så mycket annat "skit" kan drabba oss medan vi väntar på den stora "katastrofen", så lev idag i morgon kan det vara för sent och framför allt låt inte dessa ord bara bli ord!
Ha en fin Helg var du än befinner dig och Kram ifrån Peter Olofsson på Oumberliga Bloggen!
PS: Och du som nu läser dessa rader ovan om "ord" att inte få aschelet ur vagnen och leva fullt ut, är faktiskt mänskligt det med! (ler). De flesta fortsätter i sin vardagstrall, med taskig kost, för lite sömn, dåliga relationer, trist jobb, för lite motion mm för det är ju så "jobbigt" att förändra sig själv! Så stäng av datorn och ring upp någon i din omgivning som kanske skulle upskatta ett par ord ifrån dig! Vilken jobbig fan jag är! Visst, helt klart! Men har alltid rätt det är väl därför jag kallar mig för Oumberlige Peter! (ler)

Ärlighet vara längst. Om du mår bra av det du gör så mår Lennox säkerligen bra också. Om andra tycker det är för öppet och frispråkigt får det stå för dem. De har ju en möjlighet att bemöta dig både privat och på bloggen!

Bra att du tar upp det! Alla föräldrar tänker inte så längt. Men ytterst viktigt att föräldrar och personal på Lennox dagis visar den mognaden och låter barn vara just barn. Du och din man bestämmer själva vilken info Lennox ska få - och när. Tills han lan läsa...
Hoppas ni har det jättehärligt i Riga!
Hälsningar
från en som också varit där

Det är som du skriver du har gått ut med att vara offentlig självmant och det innebär risker, särskilt för barnen. Du kanske inte ska skriva så personligt? Maria

allt bra med dig??
kram

Vilket fint inlägg, verkligen diplomatiskt och helt nödvändigt, för säkerhets skull.

Om jag var förälder på ditt barns dagis skulle jag också vilja ha en kommentar/fundering/anvisning om huruvida det är OK att prata med dig IRL om det du skriver på bloggen. Jag kan tänka mgi att jag skulle vara tveksam om jag stötte på dig i hallen tex....vilket är bäst, att fråga/kommentera eller vill du helst inte det?

Ha en fortsatt trevlig tur därborta i öst!

HEJ
Hoppas att ni har haft det underbart :)

Har inga moraliska invändningar mot Foto på Lennox men min tanke är "NEJ-ungarna inte med". De kan aldrig värja sig mot oss vuxna om vi kollar, pratar osv. Men det är ju upp till dig & Threst.

HEJ
Hoppas att ni har haft det underbart :)

Har inga moraliska invändningar mot Foto på Lennox men min tanke är "NEJ-ungarna inte med". De kan aldrig värja sig mot oss vuxna om vi kollar, pratar osv. Men det är ju upp till dig & Threst.

Knivigt dilemma. jag skulle aldrig någonsin vara offentlig med barn mej själv eller familjen men det är ju själva poängen med din blogg. en lite försiktig blogg blir ju inget. Det är ju på det sättet du hjälper andra och får andra att förstå hur det är att vara sjuk eller rädd för besked..
Nu har du ju gjort det du kan. alltså sagt att de inte ska prata så barnen hör och hoppas att de inte gör det.

Du har ju alltid haft med bilder på din son. Men din blogg läses antagligen av fler och fler och du finns med i tv-intervjuer, radio och tidningar numera.
Så kanske du gör bäst i att inte visa bilder på honom eller skriva för mycket om honom.
Tyvärr är inte alla så hänsynsfulla som man skulle önska. Och man har inte full koll på vad barn/vuxna säger till din son.

Gillar du The Hills?


Vad tjänar egentligen tjejerna och är The Hills fake?

Rösta på din favorit, se klipp och läs massa skvaller på:



http://LaurenConradVsKristinCavallari.blogg.se

Hur tror du din son kommer att reagera i en framtid?
Går du på spindelväv med spikskor?
Har förstått att du är angelägen om att sprida kunskap om livet med cancer i allmänhet och tarmcancer i synnerhet. Gott. Det behövs massor med upplysning och kunskap för att få förståelse. Jag tror mig också förstå att bloggandet är en del av bearbetningen.
Kanske har du nått ett av målen. Det första. Kanske räcker det nu med att skriva "internt". Alltså för bearbetningen. Där kan du ju skriva hur mycket som helst utan att tänka på hur det uppfattas och hanteras av andra. Att vädja till andra att hantera ditt skrivna ord är ju bra men det behövs så litet för att det hanteras ovarsamt och katastrofen är ett faktum.

Knivigt ja eftersom ni figuerar i det offentliga så ofta tillsammans.

Och det ligger tyvärr i människans natur att tala och diskutera folk emellan. För Cancer berör.

Men hoppas ändå sonen slipper undan i all högsta grad andra barns framfusiga kommentarer!

Njut av Riga! En av mina favvisstäder!

Jag vet inte om bloggen gör särskilt mycket till eller från för att snacket ska gå. Snarare är det nog så att den kanske reder ut och annat frågetecken och gör att det blir mindre att prata om. Människor omkring dig skulle nog pratat om din sjukdom även om du inte bloggat om den. Min mammma fick cancer när jag var ett par år gammal och ytterligare något år senare valde mina föräldrar att flytta från det samhälle de bodde i då för att människors snack var så jobbigt, rykten som spreds och att alla visste eller trodde sig veta allt.

Så din uppmaning är bra generellt tycker jag, när det gäller allt snack om andra, även såna som inte bloggar.

Ha en fortsatt skön helg i Riga.

Har följt din blogg ganska länge nu, du verkar ha en underbar man och en såå söt liten kille, och du verkar vara en jätte härlig människa.
Men jag måste bara få säga att jag inte kan förstå att man vill lägga ut sitt liv som ni "bloggare" gör, kanske ännu mindre om det handlar om en sjukdom. förstår väl att du menar att vissa saker kan hjälpa andra sjuka, men jag hade nog satt min familj först, (och självklart även före bloggpengarna också).
Har själv en liknande sjukdom och vet till viss del vad du går igenom, men jag skulle aldrig kunna lägga ut allt om mitt liv på en blogg som alla kan läsa och självklart även då mina barns kompisar och föräldrar, för tyvärr får ju barnen ta det på ett eller annat sätt till slut. Ledsen om du tycker att jag är lite hård, men "thats life" och jag tycker att familjen (speciellt barnen) går först. Hoppas verkligen att allt ska gå bra för dig, och att du förstår mig.
MVH/M

Du har valt att blogga. Anledningarna vet du bäst själv. Du är stark och orkar stå emot människor,som kommer med pekpinnar och insinuationer.Blogga för att du själv vill och om det du själv vill. Var inte så rädd att Lennox ska fara illa.Lita på din egen magkänsla! Din son kommer klara sig, hur du än gör!

Du hjälper väldigt många med din starka och unika blogg.Bry dig inte om konstiga kommentarer från ängsliga människor! Lennox kommer att vara otroligt stolt över sin mamma när han blir större. Han kommer säkert att någon dag snappa upp något från kompisar, men det hade hänt i alla fall, även om du inte bloggat. Alla skvallrar, det är mänskligt. Du kan inte skydda honom från det, din sjukdom ingår i hans liv. Du får helt enkelt prata med honom när det händer. Många kramar från mig.

Du starka kvinna, tack för att du delar med dig och ger åtminstone mig lite extra perspektiv i livet. När det gäller dagisföräldrar/barn/personal är vi mitt inne i denna situation: En morgon tidigt i höstas möttes vi alla av förtvivlad dagispersonal. En av de små kompisarna, 5 år, hade kvällen innan blivit svårt sjuk hemma och fått åka in till sjukhuset. Det visade sig att det var en mycket akut hjärntumör, och det blev operation dagen efter. Ungarna lekte på som vanligt, men vi föräldrar kom liksom aldrig iväg, vi blev fler och fler i tamburen. Tankarna flög, vad ska vi göra, ska vi inte göra nåt, ska vi ringa eller...Ja, du förstår. Det hela löste sig som så, att föräldrarna ett par dagar senare bjöd oss andra föräldrar till möte på dagis och berättade allt. De ringer nu regelbundet till dagis och ger info om sitt barn som personalen sedan berättar om på morgonmötet. Föräldrarna var också uppe och pratade med barnen på ett lättsamt sätt en dag. Förklarade enkelt och ungarna fick fråga. Vi får gärna ringa dem hem om vi vill, barnen ritade fina teckningar och gick hem och la i deras brevlåda. Barnet är naturligtvis inte friskt, genomgår behandlingar nu, men tack vare föräldrarnas agerande verkar de små kottarna ta det för vad det är.
Det här blev lite långt, och handlar ju om barns sjukdom, men min tanke var att du kanske kan ha dagisträff med föräldrarna, kanske t o m barnen och göra som "våra" föräldrar. Nu läser ju många säkert din blogg, men att mötas öga mot öga kanske inte vore så dumt?
Du skriver en fin och öppen blogg, lycka till i framtiden. Kerstin.

jag har läst din blogg om skit sjukdomen ett tag.. för 4 veckor sedan operarede jag bort min sköldkörlel, igår fick jag reda på att jag hade cancer i söldkörteln så ska operera bort den andra delen och sen ska jag på strålbehandling.. nu kan jag säga att jag vet precis hur du känner, tyvärr =(

Maria, du e galen skriv inte så! Människor blir sjuka, allt är inte bara bra i livet varför ska man inte kunna skylta med det lite? Lotta gör det på ett extremt värdigt sätt skulle jag säga. Världen behöver inte bara vara en anonym grå plats där folk inte våga berätta för sina känslor för rädsla av att andra ska "misshandla" dom. Tystnad är aldrig rätt väg utan tvärtom, "Ut med skiten" det kan vara allas vår vardag det kan hända alla. Det måste också samhället kunna hantera och du är en del av det. Det finns inget fult i att vara "publik". Utan tvärtom skulle jag säga. Hanteringen av publika människor speglar samhället och dess värderingar dom bor i. Jag hoppas att fler människor i Sverige ska kunna berätta om deras vardag och deras bekymmer eller lycka.

Lotta du e fantastisk modig stark och du är en Mamma, det krävs en del av dig som och jag tror att det du gör här på bloggen är så viktigt att du inte riktigt alltid förstår det. Keep em coming"

Kärlek

M

Hej Lotta,

Jag tror att Kerstin ar inne pa ett bra spar. Fortsatt med din oppenhet - men inkludera aven barngruppen i den (pa ett barns niva). Da kan det liksom inte bli fel. Du satter agendan, inte andra barns foraldrar.

Mitt tips: ta hjalp av professionella samt personalen pa dagis och paborja en dialog kring att vara allvarligt sjuk. All barnen i gruppen kommer att kunna relatera pa ett satt eller annat.

Vad galler Lennox sa tror jag att han forstar mycket, mycket mer an ni tror. Han vet. Det har kommer inte att komma som nagon chock for honom. Undanhall honom inte, det ar en bjorntjanst.

Vad galler bloggandes varande eller icke varande...spelar ingen roll - det skulle pratas hur som helst. Din blogg behovs!

Den behovs!

Njut av helgen!
Ulle

Hej Lotta.
Jag jobbar på förskola och är själv mamman till en dotter på 4 1/2 år. Min dotter kommer ibland när jag läser din blogg och Alice kommenterar gärna om hon ser Lennox å vilken söt pojke. Jag skulle då aldrig överhuvudtaget nämna din sjukdom för henne, gör man det är man osjälvisk och elak. Sen tror jag som Ulle skriver att Lennox förstår mer än vad ni tror men din blogg behövs för oss alla. Prata med Lennox "fröknar", om din oro. De finns till även för dig och dom har tystnadsplikt. Stor kram från Jenny

Du är Lennox mamma och du kan förklara för honom hur allt står till. Vilket du också gör. Oförstående människor är världen full av. Pratas görs det ändå oavsett blogg eller inte.Du hjälper så många människor över ångesten i sin sjukdom. När man ser att man kan leva ett normalt liv, vara vacker och ännu till bjuda på sig själv,blir ens egen ångest lättare liksom. Tack Lotta för att du bloggar!

Min son ser också när jag läser om dig, och allt roligt du gör. Din sjukdom är "för vuxna", och vuxna läsare. Stå på dig och lycka till i fortsättningen. Har du börjat att köpa julklappar ännu? Var på Lisebergs julmarknad i går. Om du går in på www.helena1.net kan du se bilder därifrån. Var +12 grader varmt. Ta hand om familjen.

Din blogg är viktig...nästa gång kan det vara vår tur.....så är det bara. Keep on blogging

Hej Malin, oroa dig inte för det du skriver, det tar kraft från dig. Tycker att Peter Olofssons svar är helt riktigt och barn förstår så mycket mer än vi tror. Du lever just nu och det är det som räknas i din vardag. Att du skriver i bloggen om ditt liv och din familj ser jag som en enorm generositet och ett stort mod. Skickar dig ett knippe varma solstrålar.

Romantika åkte vi med förra året på våran bröllopsresa fast till Tallinn..

Även utan bloggen skulle säkerligen de flesta föräldrar känna till din sjukdom. Liksom andra människor i din omgivning. Med det kommer risken att någon inte klarar av att se till att barnen inte hör mer än de kan hantera. Det är beklagligt om/att det finns så korkade vuxna men omöjligt att helt skydda sig ifrån. De flesta tror jag dock, om inte annat så för sina egna barns skull, försöker hålla detaljer om sjukdom mm ifrån små barn.
Och skulle något hända så tror jag att man kan lösa det då.
Kram
Elisa

Jag tror inte att bloggen gör att andra pratar varken mer eller mindre. Alla människor klarar inte att man är öppen med sitt liv. Låt de som har svårt för det ha det. Du gör som du vill och det du tycker är rätt. Jag tycker att din blogg är fantastisk. Utan att ha bloggat själv har jag samma oro som du har att några föräldrar skall prata utan att tänka sig för och att deras barn därför skall säga något som skrämmer mina barn. Så jag tror att det kan hända även utan blogg. Blogga på och stor kram på dig!

Dilemma =/
Kanske bättre om dom pratar direkt med dig om dom undrar något, eller om dom har några frågor? :(