Käppar i hjulet, eller grus i maskineriet......

Jag är sjuk. Jag, som tillsamans med Lennox bestämt oss för att vaccinera oss i morse. Nu ligger jag här med öm i kroppen, lite snorig och hostig. DOCK ingen feber och det är mitt enda försvar till att det antagligen inte är bacon-sjukan. Jag har fakriskt lyckats dammsuga och det kanske man inte borde orka med en gris i kroppen.  Jag sover till 11:30 när mamma ringer.




Sedan försöker jag bestämma vilken bok jag ska börja läsa. De är ju minst sagt helt olika. "Idol"-Andreas handlar vägen till framgång och Louise Hallin och Linda Nybergs om överlevnad som småbarnmamma. Det lutar åt den senare. Känns som jag är i starkt behov att sådana tips. Speciellt idag. Dock är det perverst skönt att få vältra sig i en influensa eftersom jag med bestämdhet vet att hostan, snorande och huvudvärken INTE beror på cancer.

Igår var på på lekstället Mulle Meck. Där kom det fran en bloggläsare. Vi har haft mailkontakt då hennes man avled i "skitsjukdomen" bara sex veckor efter diagnos. De gifte sig på intensivvårdsavdelningen. Hon gravid i vecka 20 och med deras gemensamma 5-åring. Mannen levde bara någon vecka efter giftemålet. Vi pratar om hur man hanterar den kvarlämnade partner. Hon fick bara sin mans kläder och skor i en plastpåse. Tack och hej. Ingen som ringer upp från kommun eller landsting för att höra hur den här förvivlade mamman i den mest makabra situationen egentligen förhåller sig. Däremot fick personalen som vårdade S de sista dygnet proffisionell samtalsterapi. Grrrrrr.

Ush vad jag tycker illa om att vara sjuk. Idag skulle jag haft redovisning på min föreläsning. (ska ju börja föreläsa) och göra vimmel på storfilmen 2012 ikväll. Istället sitter jag här och äter frukost 15:03. Bara massa käppar i hjul och försinkningar (åh vilket underbart gammalt ord)

Vill du läsa min krönika om mitt besked på Cancerfonden? och även se en liten film där jag tigger pengar till forskning?
 Klicka här
Filmen finns till höger om krönikan.

Hej,
Tycker att du skall unna dig och din kropp lite vila, och som du skriver att få vara "vanligt" sjuk.. Man kan tydligen ha svininfluensan utan att ha feber. Läste om en gravid kvinna som haft den influensan utan att veta om det och hon hade enbart haft lite hosta...

Krya på dig!
/Cecilia

Krya på dig!!!

Största kramen,

Josephine

Njut av lite egen tid snorets tecken. Drick te, läs böcker och låt maken sköta det andra.
krya på dig.

Krya på dig Lotta! Ja det låter ju inte som svinisen tack och lov. Eloge till dig som skall iväg och jobba trots ditt mående.

må så gott / Kram Andrea

Många varma kryapådejhälsningar!

Måste också tipsa sig om Elsas Mode, Sofi Fahrmans bok, började läsa den i fredags och var klar igår, så himla skoj, känns som man sitter och läser en Se & Hör eftersom man känner till alla personer som boken handlar om, ett skönt nöjt!

Ett stort KRYA PÅ DIG!!!
Kram

Hej!

Tyvärr är det väl så med oss anhöriga att oss "skiter" de i vi får söka våran egna tröst och hjälp i sorgen.
Jag, lr rättare sagt vi jag och min man, tappade vår dotter för 4 år sen, dock inte i cancer utan hon var förtidigt född och avled 4,5 månad gammal, ingen har brytt sig om vår sorg, ingen har frågat på mvc hur vi mår osv då vi efter hennes bortgång valde att skaffa fler barn. Tyvärr är väl samhället så idag, tur att man har fina vänner iaf:-)

Kram
Åsa

Hej, underbara människa!¨
Har följt din resa ett tag nu, och håller tummarna för dig.
Min sambo har varit sjuk nu i 2v, med iónt i kroppen, njurar, lungor, hosta, huvud, och enligt sjukvårdsupplysningen så KAN man ha svinet utan feber, det finns ngr sånna fall.
Kram på dig

Vill bara säga krya på dig och att jag tycker att du är en fantastisk stark kvinna som når ut till så många med din blogg. Du skrev förut att du skulle eventuellt intervjua en onkolog. Då kanske du kan fråga varför eftervården till anhöriga är så dålig. Vem har ansvaret för dem, finns det inget ansvar ?
Ha det bra. Kram /Emilie

Kan du inte skriva lite om ditt jobb?! Hur det är att jobba på en sådan tidning som folk älskar att hata. Hur det känns att "hoppa" (missförstå mig rätt) på kändisar som inte alls vill vara med etc. Hade varit jätteintressant...

Hoppas att du kryar på dig snabbt! Har nyss hittat din blogg men jag kommer att forsätta läsa. Du är en stark kvinna!

När min mamma dog förhållandevis hastigt i cancer på USÖ, så blev vi kallade till samtal med kurator direkt efter. Sedan gick vi regelbundet i ett år hos denna kurator. Det var jättebra för oss efterlevande. Tycker alla som förlorar en nära anhörig ska begära samtal med kurator. Det kan vara avgörande för hur man kommer att bearbeta sorgen....

Krya på dig!

Hej Lotta, jag uppfattad inte om ni fick vaccinet i morse eller om ni bara hade bestämt er då. Om du fått vaccinet är det inte helt ovanligt att man får ont i kroppen, huvudet, feber etc, men det går oftast över efter nå't dygn.
Uppskattar verkligen din blogg! Krya på dig!
hälsningar Nenne som själv är sjukskriven sedan aug-08 pga av akut leukemi med stamcellstransplantation.

Lita aldrig på sjukvårdsupplysningen! Det finns ingen anledning att ringa de någonsin. antingen är det så bagatellartat att man kan ta en alvedon och vila eller så behöver man träffa en läkare och det råder får du aldrig från sjukvårdsupplysning. de borde avskaffas pronto. deras enda uppgift är att mota patienter från läkarna det säger även de läkare jag känner inte bara mina egna slutsatser.

Hej Lotta jag förstår att grrr:ar åt att familjen inte fick något stöd efteråt,vilket är fel.Jag hoppas du inte grrr:ar åt att personalen får det.Jobbar man på tex på onokologen eller hospice, så behöver man det för att kunna orka vara ett bra stöd och orka med att ge en fin och bra vård.Det är ett underbart arbete och oftast känner man att man gör gott men även för personalen kan det ibland vara tufft, även fast det inte är vi som är sjuka.Men självklart ska man inte gå hem med kläder i en påse ensam.Det finns kuratorer och där jag jobbar finns ett system för avslutande samtal.

Krya på dig! Gud vad vacker du är!
Kramar från Hollywood

Krya på dig. Tack för att jag får läsa din sida. Miste min son 17 år för två år sedan i en olycka. Vi fick också bara åka hem och det var ingen som hörde av sig. Han dog av sina benbrott och det var inget vi trodde att han skulle dö av. När vi ville träffa läkarna efteråt för att de skulle förklara vill de inte det utan sköt upp det hela tiden. De hade missat vad han fick och jag kan förstå att det är jobbigt att stå för det men vi då detta ska vi leva med hela våra liv. Vet också att de på sjukhuset fick hjälp i krisgrupp men vi fick inget. Han dog av Fettembolism.

Kram Kicki

Vi får hoppas det är en vanlig virusinfektion du fått, och inte nöffnöffsjukan. Jag mådde så dåligt när jag läste det du skrev, som hade hänt kvinnan du träffade i går, förskräckligt.
När min man blev skit i cancer och vi fick veta att det var obotligt, så blev han hemskickad från sjukhuset och efter några dagar så kom dom hem till oss, från ASIH i Södertälje och där blev maken inskriven. Han vårdades i hemmet, cellgift- samt röntgenbehandlingar åkte vi till sjukhus för att göra. Fick han feber eller blev sämre behövde vi bara ringa så var dom hemma hos oss på en kvart. Vilken trygghet det var! Helt fantastiskt, vilka människor som arbetar där. Efter den tiden så vet jag att änglar inte har vingar. De åker omkring i bilar som det står ASIH på. De som arbetar där är helt fantastiska, förstående, empatiska och underbara människor. Både under makens sjukdom så tog dom även hand om mig och våra tre minderåriga barn. Den uppbackningen vi fick från dem var helt enorm. De ordnade anhöriggrupper där man fick träffa andra anhöriga i samma situation. Man känner sig ju så ensam och utsatt, "är det bara vi som drabbas"? De hjälpte till så att barnen fick gå i sorgegrupper med andra barn som förlorat någon förälder. Sådant som man inte orkar ta tag i, eller ens vet om att det finns. De höll gaktiskt kontakten med oss åtta månader efter makens död, tills de ansåg att vi var något sånär självgående. Man önskar att sjukvården alltid skulle fungera på detta sätt.
Krya på dig!
Kram

krya på dig!

Läste din text. Blir berörd, som alltid. Krya på dig, kära cybervän.

Har börjat följa din blogg, och ja beundrar dig otroligt mycket,
Krya på dig!!!

Hoppas du snart kryar på dig!

När min mamma dog så ringde en sköterska efter några dagar och frågade hur det var. Jag blev jätteglad för samtalet men glädjen grusades något när det sen visar sig att hon egentligen "bara" ville att jag skulle komma och hämta mammas rullator och köra iväg den till hjälpmedelscentralen. Jag var ledsen och mådde mycket dåligt själv pga att jag har värk i kroppen som blev ännu sämre under mammas sista tid då det var oerhört tungt att stå brevid och inte kunna göra något för henne. Så glädjen varade inte så länge över det där samtalet! Tyvärr!

KRYA PÅ DIG! & hoppas att det inte är nöff-nöff du har!
Läste din krönika... Ja, vi människor är verkligen olika. Med hur vi hanterar smärta och allt annat. Du är en stark människa som orkar, kan och vill berätta... En beundransvärd person!
Massa kramar till dig

Jag kan förstå att det känns när man som anhörig får återlämnat kläder i en påse och att man tycker det är dåligt att "vi" inte ringer upp och frågar hur man mår. Men hur ska vi hinna med det rent praktiskt och när är vårat vårdande över? Personalens arbete rullar på vare sig vi hinner få reflektera över det som hänt eller ej, jag har aldrig fått någon samtalsterapi då någon avlidit, och hinner ju knappt vädra ur rummet innan nästa patient kommer upp från akuten med nya anhöriga i kris...Jag jobbar på så gott jag kan och försöker verkligen ge den bästa vård jag kan på plats. Det känns ledsamt att det ska uppfattas som att vårdpersonalen, dvs jag, inte bryr mig. Jag bryr mig! och när mina resurser tar slut så hoppas jag att anhöriga och vänner fortsätter stötta dem som mår dåligt och sörjer.
Sjuksköterska från Norrland

ja så är det rätt ofta....käppar i maskineriet....... gör ont att läsa om kvinnan vars man dog innan babyn var född...rysning

Kram krya på Dig hälsa Din mamma från mig

kramar

Cathrine och Christina Svärd

Krya på dig!

Krya på dig Lotta!

Har du ingen knorr imorgonbitti är det nog inte svinsjukan:-)

Stor kram!! Köp kanelte!

Kramar

Krya på dig, hoppas du känner idg bättre imorgo

http://mammasuss.blogg.se

vila nu, annars kanske den stora grisen kommer :o o det vill vi inte!

Du behöver vila, så var sjuk i lugn och ro!
A.C:s bok är jättebra!
Anhöriga till avlidna är människor som inte finns.
Om det inte råkar vara så att det är en s.k. katastrof som är anledningen till dödsfallet.
Då kan man möjligen få "hjälp".
Men det är ju en lika stor katastrof för ALLA anhöriga oavsett anledning till dödsfallet!!!
Man måste vara mycket stark, eller också BLIR man det för att man måste.
Krya på dig!

Krya på dig...hoppas du inte blir liggande i flera dagar...och jag har läst din krönika den är bara så bra blir man inte berörd av den vet inte jag hur man är som människa...
Kram

Men shit Lotta, var du helt ensam när du fick ditt besked? Ensam när du vaknade upp efter op?
Gud alltså. Var det chocken som gjorde att du reagerade så eller du hann helt enkelt ens tänka tanken att ringa någon?

Hoppas du blir frisk snart från din flunsa. Själv har jag legat i sängen i 5 dagar men några undantag i soffan. Idag fick jag för mig att dammsuga, vilket var ett dumt beslut,men ingen kommer och städar åt mig.
Har varit sjuk från och till i 5 v nu och börjar tröttna på det fett.
Ut över flunsan, viruset lr vad det nu med så får man stå ut med de reumatiska och lite till.

Men nu var det inte mig jag skulle skriva om. JAg tycker du är så otroligt stark.
Ja det tycker jag verkligen!

Kram och krya på dig..igen

Så rörd jag blev över din video från Kattis. Usch!
Jag kommer hålla allt jag kan för att du ska får vara med när Lennox fyller 15 år och ska öppna sin minneslåda.

KRAM

läs min blogg och ge mig tips om vad du skulle vilja läsa eller läsa mer av :D

Naturligtvis är det bra att personal som ständigt jobbar med död och sörjande får kontinuerligt stöd!

Visst kan anhöriga behöva stöd, men jag är inte alls säker på att obligatorisk "eftervård" heller är så självklart, det är inte säkert att man betraktar sig som sjuk/ vårdbehövande efter ett dödsfall. Mina barn som var 6,7½ och 9 när deras pappa dog skulle verkligen inte velat sitta med främmande barn och prata död med en psykolog! De ville att allt skulle bli så vanligt som möjligt, de var så innerligt trötta på allt som hade med sjukdom, vårpersonal och vårdinrättningar att göra.

Det riktigt sjuka med att försöka vara en bra förälder samtidigt som man hade en dödssjuk make var att det hela tiden förutsattes att man skulle ställa upp till hundra procent praktiskt för den sjuke samtidigt som det inte fanns någon hjälp att få med barnen. Vi motsatte oss hemsjukvård för att vi inte ville att barnen skulle bo i ett hem som var totalt anpassat efter den sjuke och där människor sprang ut och in dygnet runt och jag var ständigt upptagen. All hemsjukvård bygger ju på anhörigengagemang. Den hemtjänst vi kunde få handlade bara om den sjukes praktiska behov. Inte ens inryck med en hämtning eller ett mellanmål i akut läge, det var ju inte barnen som var vårdtagare.

Och värre än att det inte fanns personal som ringde och frågade hur jag och barnen mådde tycker jag nog var alla sk vänner som inte gjorde det.

Krya på dej! vila dej nu verkligen ordentligt!
kramiz

När mina barn gick i sorggrupp med andra barn i samma situation fanns det varken psykolog eller kurator med. Det var förstående vuxna från sjukvård samt kyrkan och de pratade om precis allting. OBS! Inget snack om Gud eller liknande. Det du Annaa M skriver om hemsjukvården känner jag dessbättre inte igen. Vårt hem var precis som vanligt förutom droppställning och några lådor med sjukvårdsartiklar. Det var bra för våra barn att få vara med och se vad som hände med pappa, slippa undra: vad betyder det att få blod, dropp mm? Få se att det inte är så märkvärdigt som man kan tro när man inte vet hur det går till. Att jag valde att vara hemma med min hans sista månader i livet är något jag aldrig kommer att ångra. Det passade jättebra för mig och vår familj. Jag var absolut inte mer upptagen än jag är när jag arbetar. Jag förstår mycket väl att det inte passar alla människor, men tycker det är bra att det finns som alternativ. Jag undrar också var alla vänner fanns och finns. Men det är märkligt, de man inte räknade som nära vänner det är de som ställde upp både under och efter sjukdomstiden.

Hej sjuksköterska från norrland.
Vi vet att ni på "golvet" gör ert bästa. Det är organisationen som måste ses över på ånga sjukhus. Det kan inte vara lätt att jobba och känna att man ibland inte räcker till, till alla som behöver en.
Kram

Hej!
Kände en viss irritation när jag läste aftonbladet och Laila Bagge går ut med att hon gått före i kön till influensa vaccin därför att hon träffar SÅ många människor per dag och kan smitta någon annan. Så att gå före i kön var en ren humanitär insats från hennes sida. Det känns inte bra då min man med cancer forfarande inte fått vaccin och kan inte glida upp på en avd och få det bortstökat. Utan måste köa ute på gatan för att ens få komma in på vårdcentralen för att sedan kanske inse att vaccinet tagit slut. Vi är inne på andra försöket att han ska få sitt vaccin idag.

TYVÄRR BÖRJAR SVERIGES SJUKVÅRD
likna ett U-land!!!
Myndigheterna ska sluta slå sig för bröstet och säga: vi är bäst!

Det är vi inte längre!

Vad tråkigt att du är sjuk! Hoppas att du blir bättre snart!

Kram

"Tyvärr är det så här samhället ser ut idag. Tur att man har sina vänner".

Det måste väl ändå vara anhöriga och vänner som är själva grunden? Samhällsinstitutionerna kan ju aldrig bli ens "vän". Jag tycker inte det är så konstigt att ingen sitter och ringer upp de som förlorat anhöriga. Hur mycket känsla skulle det bli i de samtalen?

Människor sörjer på olika sätt och har olika behov. Vissa vill prata med en psykolog, en kurator, en präst. Vissa vill prata med Lotta Gray. En granne kanske vill prata med dig.

Jag har behandlats för cancer och jag glömmer aldrig en kram jag fick av en röntgensköterska dagen efter min diagnos. Så små saker har stor betydelse, men det bästa är det som sker spontant. Kuratorn på sjukhuset var t.ex. jättebra, men minst lika bra för mig var den underbara personalen på blodprovtagningen (Akademiska i Uppsala, ing 70) som gjorde mig glad varenda gång jag lämnade blodprov, t.ex. genom att fråga hur min lillgrabb mådde...

Bara 43 dagar kvar till JULAFTON!


Lägg till mig på Bloglovin´ för att vara säker på att inte missa all mysig julstämning den ultimata julbloggen bjuder på.
Jag skriver om allt som har med julen att göra.

MVH Elin - Julbloggen ♥

Hej Lotta...
Mina barn har haft svinisen i vecken och den ena hade feber men inte den andra. Värre förkylningar har vi nog varit med om.

Eftersom jag igår fick ganska många besök på min blogg via min kommentar om cancervård här så har jag utvecklat mina tankar i ämnet där. Antar att en del blev besvikna över att inte hitta något i ämnet! Men så småningom känner man sig lite slutskriven i ämnet, trots allt.