Lilla fina Evelina.....
Jag får en massa privata mail. De påverkar mig alla och jag svarar alltid. Häromdagen fick jag detta fina från en av mina yngre bloggläsare.
Hej Lotta.
Jag är 14 år och läser din blogg dagligen och beundrar dig så oerhört mycket att du har mod att skriva om cancern!
För mig är du verkligen en stor förebild för att jag har mått dåligt ett tag och du visar verkligen att det bara är att kämpa på och att man inte ska ge upp, du ger också så klara perspektiv på saker och ting... Min morfar har obotlig cancer och jag har väl inte riktigt velat förstått hur allvarligt det är (visst jag har fattat men vill väl inte inse att han kommer att dö, som alla kommer att göra men han kommer ju att dö tidigare troligtvis) men du har verkligen fått mig att förstå det!
Dig skulle jag verkligen vilja ha som mamma, du är kärleksfull, positiv, framåt och du är väldigt rak och ärlig. Jag känner ju inte dig så jag kan ju inte beskriva dig på pricken men enligt mig så är du så, för att jag tycker att JAG har fårr en väldigt klar bild på dig och din familj och den bilden är verkligen inte dålig!
Jag skulle bara vilja köpa en hel fabrik med ditt favoritgodis (jag tror att dom heter tefat) men tyvärr så har jag inte så mycket pengar men jag skulle vilja komma med blommor och en massa andra saker men jag har ingen bil. Men matriella saker även om godis inte är matriella saker så får det ju kanske inte dig att må bättre en liten stund i alla fall..
Men kärlek är viktigast och det är uppenbart att du får av din familj och dina vänner! Men jag hoppas verkligen att det ordnar sig för dig jag vill det så himla mycket!
Förlåt om jag har stört dig, tagit upp din tid eller något liknande! Då ber jag tusen gånger om förlåt!
Men jag har velat skriva till dig så himla länge och nu gjorde jag det, jag hoppas att jag kunde säga någonting bra till dig!
Kram och ha det så underbart med alla dina syskon, din mamma och din pappa och din underbara Lennox och Therst!
Hälsa så mycket till dom och fortsätt att kämpa på även om det är förjävligt (förlåt för det ordet) jag vet bara lite om hur livets motgångar kan vara för jag har smakat på ganska mycket men absolut inte lika mycket som DU!
Fortsätt med allt det som du gör för det du gör det blir på ett fantastiskt sätt!
Kram Evelina
Vilken tjej va? Vilket sätt att uttrycka sig på.
Tack Fina Evelina!
Ensam men tvåsam.....
Skinnbyxa Jofama
Vince, Malin och regissören Peter.
Foto: Micael Engström
Jag jobbar på premiären av filmen "Trubbel i paradiset". Skådisarna Malin Åkerman och Vince Vaughn är på plats och Malin är precis lika gullig som man tror. Sedan skyndar jag mig hem för att se Rosa-Bandet galan. Och jag blir så innerligt glad att hela 47 miljoner samlats in för att stödja forskningen och rädda fler liv!
Dessutom har Threst köpt sig en fin ullrock som han modellar i. Och självklart. Självklart har denne man köpt sig ytterligare ett par Stan Smith som han trollar fram ur jackfickan!
Jag är nyfiken på min beställning från nätbutiken have2have. Där finns mängder med trendiga skor till mycket bra priser och jag har har beställt ett skyhöga platå stövletter. Snygga till skinnbyxor och stuprörsjeans. Snabb leverans utan fraktavgift.
Trots 12 centimeter klack är de helt ok att gå i tack vare 3 cm platå. Beställ här
Jag är ensam i helgen. Eller ensam och ensam. Det är jag förstås inte. Lennox och jag är tillsamans. Threst har rest iväg på en sak och kommer hem först på söndag. Ikväll blir det lite mini-mys innan sängdax. En granne kommer över på ett glas vin och ost&kex. På lördag gör jag vimmel på kvällen, ett par timmar. Micaela är så gullig och tar Lennox och på söndag blir det vimmel/barnbio. Tingeling 10. 30.
Glöm nu inte heller att ta ditt exemplar av gratisfolder Barn i stan som finns på mängder av platser. Mitt helgtips till er är att ta med barnen till etnografiska musset och lyssna på mexikanska berättelser och hedra hallowen genom att leka i deras skelettverkstad till Barn i stan
Torsdagen närmar sig med stormsteg. Hostan är som bortblåst och flåset tillbaka men tankarna vägrar släppa sitt negativa grepp.
Kretsloppet......
Och så var den här. Den där dagen när Tua skulle begravas. Skogskyrkogården var så outsägligt vacker med sitt täcke av gula löv i varierande nyanser. En också outsägligt sorglig plats med sina kilometer av gravar. På andra sidan Nynäsvägen ligger Lennox dagis. Bara någon kilometer från denna sista anhalt finns en plats fylld av hopp, glädje, framtid och livslust. Det känns betryggande på något vis.
Jag har varit på två begravningar inom en kort tid. Det är inget man vänjer sig vid. Prästen Ma pratar om livet och döden. Om att de döda finns runt hörnet, att de inte lämnat oss. Hon pratat som om att döden är något vackert, en del av kretsloppet och trots att jag vet det och hör vad hon säger finns det en så stor del i mig som inte accepterar det. Där, på nionde bänken bland mina svartklädda kollegor vägrar jag acceptera och blir trotsig som ett barn.
Tua bar alltid detta halsband.
Bredvid mig gråter A högt. Jag tittar på J:s profil i bänkraden framför mig. Han begravde nyligen sin mamma och tidigare sin lillebror och jag är rädd att han ska bryta ihop. Istället sitter han som jag. Blickstilla och med de buskiga ögonbrynen lätt rynkade. Man kan inte mäta sorg i tårar. Det är infantilt tänkt. Jag är bara så tom på känslor. Jag har gråtit så mycket det sista året och så mycket för Tua att jag är alldeles dränerad.
Sedan går vi över de prasslande gula löven. Förbi gravstenarna med sina lyktor och ekarna med enorma stammar. Skymningen lägger sig över oss alla och där, i skydd av mörkret låter jag en tår falla.
En av Tuas favoritlåtar
Någon Ifåne nörd?....
Det är tvära kast. Död, barn, champagne, besked och nu IPhones. Jag letar med ljus och lykta efter en IPhone. Vill gärna kunna ta bra bilder och microblogga och twittra så ni kan följa mig lite när som. Då behövs mer power och bättre mjukvara för att kunna det och min nuvarande mobil har inte riktigt den kapaciteten.
MEN
Eftersom den är operatörslåst och mitt nuvarande avtal inte går ut förrän i slutet av nästa år hos Tele2 (som inte har IPhones) så vet jag inte hur jag ska komma över en sådan skapelse. Självklart kan jag köpa den för 7 500 rakt av men får då ingen garanti om den går sönder, Någon med tips?
Frisk i musen......
Ännu ett kuvert från Karolinska. Som vanligt knyter det sig i magen på mig. Att man alltid anar oråd när de dimper ner. Det liksom fladdrar till en nanosekund och så går adrenalitet igång på 200. Denna gång är det ett ljus i tunneln. Mitt cytologprov, när jag testades för livmoderhalscancer, var bra!!!! Följande dialog lyder.
"Åh gud, vad är det nu då. Jag orkar inte öppna. Yes. Åh vad skönt. Jag är cancerfri i musen åtminstone!"
Tänk vilket fantastiskt besked. Vem vet vad tjocktarmcancern har gjort. Allt i de nedre regionerna som ligger nära, som tarmkex, ändtarm. livmoder är ju i farosozen. Men jag har iallafall en frisk livmoderhals. One to go! Det är inte illa.
På posten kommer ett fint paket från Katrin Zytomierska. Jag tror på riktigt att hon har en liten crush på mig. Eller så är det hennes graviditetshormoner som gått bananas. Hur som helst skickar Katrin en hel goodiebag full med finfina produkter. Försöker ringa dig nu och tacka. Läs Katrin här
På lunchen träffar jag sprudlande Charlotta Wågert från sajten loppi.se.Hon vill ge mig en fantastisk söt nalle från Barncancerfonden. Den kan man beställa här. Dessutom tror jag att Lennox kommer att älska den och det är en perfekt julklapp att ge bort till både vuxna och barn.
Det kommer att bli en tung eftermiddag. Det är begravning för vår chef Tua. En färgstark person jag jobbat med i nästan 10 år. För en månad sedan avled hon i sviterna av sin tjocktarmscancer. Vad är oddsen på det? Två stycken på samma jobb som drabbas. Ett hett tips: Sök inte jobb på den här redaktionen! Jag saknar henne. Våra bisarra samtal om döden, snack om cellgifter, råa galghumor och hårda klackar mot golvet. Vi ses Tua. Vi ses......
En doft av kärlek.....
Hon heter Katie och är 21 år gammal. Bredvid är hennes fästman Nick, 23. Den här bilden är tagen precis innan deras bröllop 11 januari 2005. Katie har obotlig cancer och spenderar timmar med cellgiftsbehandling. Hennes Nick väntar medan hon avslutar en av behandlingarna............
Även om smärtan är outhärdlig och vetskapen om att hennnes organ stänger ner, en efter en ,har Katie, med hjälp av morfin själv planerat varje steg av bröllopsceremonin. Hennes klänning måste sys om flera gånger pga av hennes ständiga viktnegång.
En oväntad gäst är hennes syrgastub som Katie måste använda. Det andra paret på bilden är Nicks föräldrar. Mycket berörda över att se sin son gifta sig med flickan han älskar.
Katie, i sin rullstol, lyssnar till sin nyblivne man och hans vänner.
Mitt i festen. Katie måste vila och hämta andan. Smärtan tillåter henne inte att stå upp någon längre tid.
Katie dör fem dagar efter sitt bröllop.
Och vad vill jag säga med detta? Antagligen att livet är för kort för att kastas bort på trivialiteter, att älska, glömma och förlåta är de tre viktigaste orden som finns och att störst av allt är Kärleken.
Handla sig friiiiiiii.....
Idag är en bättre dag. Inte mycket men bättre. Jag har en outgrundlig förmåga att vara låg ett par dagar. Sedan hittar jag alltid guldkornen i tillvaron. Det kan vara att se fram emot en bastu på kvällen, eller att luncha med vännerna, eller att hyra en bra film. De behövs inga större kickar än så. De är helt enkelt livsvgörande för mig att ha dessa saker att hänga upp min tillvaro på. Man måste tillåta sig att slå i botten för att sedan sakta klättra upp igen.
Vi har bestämt oss för att skippa storhandla fysiskt. Dels tar det enorm mycket tid. Att göra det mitt i veckan efter dagis tar flera timmar och på helgen vill man göra annat med familjen. Vi valde att handla all vår mat från Mataffären. Sitta hemma i lugn och ro och klicka i precis vad vi ska ha. Spara listan och bara komplettera nästa gång.
Otroligt fräscha råvaror. Ingen dålig frukt, allt kommer förpackad smart, dvs det frysta för sig, torrvaror för sig. Och det blir inte så mycket dyrare då det är samma pris som i COOP affären och man liksom inte beställer något onödigt (som annars alltid slängs ner i vagnen) Tiil Mataffären
Threst plockar in varor. På en halvtimme är allt klart.
Threst påpekar ofta att jag inte hostar längre. Som en försäkring tror jag att han vill höra sig själv säga det vi alla hoppas på. Attr pencillinet har funkar och att det alltså är en lunginflammation. Jag har dessutom fått kallelsen nu. Den 5 nov kallar Dr Bengan till uppställning. Då faller domen. Och vad svaret än blir så tänker jag leva ända tills jag dör.
Vi har bestämt oss för att skippa storhandla fysiskt. Dels tar det enorm mycket tid. Att göra det mitt i veckan efter dagis tar flera timmar och på helgen vill man göra annat med familjen. Vi valde att handla all vår mat från Mataffären. Sitta hemma i lugn och ro och klicka i precis vad vi ska ha. Spara listan och bara komplettera nästa gång.
Otroligt fräscha råvaror. Ingen dålig frukt, allt kommer förpackad smart, dvs det frysta för sig, torrvaror för sig. Och det blir inte så mycket dyrare då det är samma pris som i COOP affären och man liksom inte beställer något onödigt (som annars alltid slängs ner i vagnen) Tiil Mataffären
Threst plockar in varor. På en halvtimme är allt klart.
Threst påpekar ofta att jag inte hostar längre. Som en försäkring tror jag att han vill höra sig själv säga det vi alla hoppas på. Attr pencillinet har funkar och att det alltså är en lunginflammation. Jag har dessutom fått kallelsen nu. Den 5 nov kallar Dr Bengan till uppställning. Då faller domen. Och vad svaret än blir så tänker jag leva ända tills jag dör.
Lotta på Bråkmakargatan.....
Grrrrr. Vilken jädra skitmorgon. Arg på alla. Arg på Lennox som på toppen av isberget slåss. Och sedan garvar. Tar bilen och åker utan unge. Backar efter några meter. Stoppar in ungen i bilen och åker till dagis. Det kokar i hela mig. Livet är tung och bökigt ibland. Jag älskar mitt barn. Bara lite mindre ibland.
Dessutom är det så grått och tråkigt ute att man kan bli tokig. Tjockkattens leriga tassavtryck i den vita soffan får blodet att koka. Man ska vara tacksam att man lever, javisst och så får man dåligt samvete för att man inte kan intellektualisera det det i praktiken. Jag tror att vi mammor är väldsmästare i Dåligt Samvete. Alltid är det på något ställe vi inte räcker till.
Men jag känner mig starkare. Inte alls så flåsig och andfådd och hostan har upphört helt. Jag undrar hur det känns att vara Världens starkaste kvinna? Blir man starkare mentalt då?
Magnus Samuelsson. Världens starkaste man.
Ett ljus i mörkret är den helt galet sanna produkten Neu Lash. Den penslar man på ögonfransarna och jag svär! De blir längre och tjockare. Trodde det var ett skämt men funkar verkligen. Fråga mig inte vad som finns i bara. till Neu Lash
Ja, vad gör man inte för att gaska upp sig i höstmörkret. Köper sig lite snygga fransar och en stickad halsduk och vips känns det bättre. Är vi människor så simpla trots allt?
Röntga en sönda......
Fredag
Lennox får paket på posten och blir såhär glad. Det är från en bloggläsare. En försenad 4-års present och det är väldens finaste handduk med Blixten Mac Queen boderad och Lennox namn. Tack. Verkligen stort tack från oss!!
Lördag
Vi lämnar Lennox hos farmor. Åker till Tures i gallerian och äter lunch. Perecis som alla andra sitter vi där. Jag dricker öl och äter ceacarsallad. Naturligtvis dricker jag öl till.
Sedan går vi till NK bara för att. Inte ett skit har vi råd att köpa men vi trängs där med alla andra och tittar på Armani jackor till spädisar för tusentals kronor. 
Tre timmar går snabbt. Vi hämtar Lennox och åker hem till Stureby. Våra vänner Erik och Shatilla med barnen Denzel och Keyla är redan här. Vi ger oss ut allihopa i duggregnet och cyklar med ungarna. Tre-rätters middagen har Threst förberett hela förmiddagen.
Barnen är helt galna. Ett tag liknar det mest Gazaremsan. Skrik och bråk, försoningar och förlåt. Tur att alla är i samma båt. Barnbåten.
Det är precis som det ska vara. Man ska känna att man lever så att säga. Speciellt jag njuter nästan av detta organiserade kaos. Vad är alternativet?
"Hjälp, jag har glömt hur det känns" säger Threst när han håller lilla Keyla.
Vi äter och dricker gott med naturligtvis tusen avbrott. Vid 22:30 åker familjen Holm och till och med Lennox börjar gnugga sig i ögonen. Jag går upp och lägger honom medan Threst röjer i köket. Sedan somnar vi framför tv:n.
Söndag
Jag befinner mig på Huddinge. Det är söndag och det märks i den långa entréhallen. Threst och Lennox är på bio. När jag anmäler mig i receptionen hör jag en av mina favoritlåtar på tv:n. "Why can´t this be love?" med Van Halen. Jag bestämmer mig för att det är ett gott tecken. Jag är ensam i väntrummet och hinner bara sitta några minuter innan det är min tur. Av med kläderna på överkroppen. Sätta nål i min port-a-cat för att konrastvätskan ska komma in i min kropp och in i röret.
Jag nynnar på Van Halen. Hela tiden nynnar jag. Men bara lågt förstås. Allt går bra, så bra det nu kan gå om man ska se om man har fått en spridning av sin cancer till llungorna. Jag tackar och bockar och tar mig därifrån fortast möjligt. Tar ett djupt andetag när jag klivit ut i den fuktiga luften och blinkar hårt.
Nu väntar sedvanlig bollträning och sedvanlig hämtning av Pålle
Om jag vore musik.....
Om jag ska förklara mig. Hur jag känner mig på insidan är det svårt. Ibland kan man förklara sig med en färg, en maträtt, en djursort. Jag kan förklara mig enklast med John Legends "Ordinary people". Den känns oftast som väldigt mycket mig.
Saga och SVT....
Vi läser alltid saga. Favoriten är Bajsboken men nya Lova går också bra. Det är mysigt att varva ner. Slippa hämta-laga middag-plocka-bada stressen. Lyssna till dagishändelser och bara vara.
Nu har jag fått en tid av Dr Bengan. Jag bad uttryckligen om en kallelse för mitt besked av lungröntgen och eftersom han är ledig en vecka så får jag träffa honom först vecka. 45. Vill inte att han ska ringa på telefon och meddela ett dystert besked när man står på dagis eller sitter på T-banan 45. Om jag ville kunde jag få veta tidigare, av en annan läkare men Threst är bortrest och jag vet inte om jag mäktar med ett negativt besked och vara ensam. Jag frågade naturlligtvis om denna väntan kunde påverka mig om det nu är så att jag behöver behandling, (operation, cellgifter) men det verkade inte ha någon påverkan. Så nu biter jag ihop och lever på tills dess.
Jag medverkar i SVT:s program "Åh Herregud" där Jonas Gardell är programledare. Idag kom filmteamet hem och vi pratade om min relation till Gud. Programmet kommer att sändas någon gångi feb/mars. Undrar hur mitt liv ser ut då?
Igår fick jag blombud av bloggläsaren Jessica. Så omtänksamt och peppande. Tack!
Helgen bjuder på tid med bara Threst. Farmor är barnvakt så i morgon em ska jag och T bara gå på stan, planlöst. Det har vi inte gort på många år faktisk. Sedan på kvällen kommer Shatilla och Erik på middag. Jag har bytt min röntgentid till söndag 12.
Glöm nu inte kolla in helgtipsen från Barn i stan. Lennox och farmor ska gå på clownen Manne. Det är mitt eget, unika tips till er, Klicka här så hittar du massor av kul saker för hela familjen där barnen står i centrum.
Nu har jag fått en tid av Dr Bengan. Jag bad uttryckligen om en kallelse för mitt besked av lungröntgen och eftersom han är ledig en vecka så får jag träffa honom först vecka. 45. Vill inte att han ska ringa på telefon och meddela ett dystert besked när man står på dagis eller sitter på T-banan 45. Om jag ville kunde jag få veta tidigare, av en annan läkare men Threst är bortrest och jag vet inte om jag mäktar med ett negativt besked och vara ensam. Jag frågade naturlligtvis om denna väntan kunde påverka mig om det nu är så att jag behöver behandling, (operation, cellgifter) men det verkade inte ha någon påverkan. Så nu biter jag ihop och lever på tills dess.
Jag medverkar i SVT:s program "Åh Herregud" där Jonas Gardell är programledare. Idag kom filmteamet hem och vi pratade om min relation till Gud. Programmet kommer att sändas någon gångi feb/mars. Undrar hur mitt liv ser ut då?
Igår fick jag blombud av bloggläsaren Jessica. Så omtänksamt och peppande. Tack!
Helgen bjuder på tid med bara Threst. Farmor är barnvakt så i morgon em ska jag och T bara gå på stan, planlöst. Det har vi inte gort på många år faktisk. Sedan på kvällen kommer Shatilla och Erik på middag. Jag har bytt min röntgentid till söndag 12.
Glöm nu inte kolla in helgtipsen från Barn i stan. Lennox och farmor ska gå på clownen Manne. Det är mitt eget, unika tips till er, Klicka här så hittar du massor av kul saker för hela familjen där barnen står i centrum.
Livet passerar. I snälltågsfart.....
Jag tänkte att vi. Du och jag ska släppa cancerspöket i det här inlägget. Inget nytt under solen liksom. Jag är rätt uttråkad. Lägger en ansiktsmask av vit lera och är man mulatt (märkligt namn) så ser man lite lätt spöklik ut. Sedan testar jag lite läskiga poser framför spegeln i garderoben. Det är ju trots allt snart Halloween.
Det är ju många av er som undrar hur det är med Threst. Därför visar jag en bild. Threst mår efter omständigheterna rätt hyfsat. Han har ju ett sätt, helt olikt mitt, att vägra ta ut sorg i förskott. Thest tittar här på fotboll, dricker the och äter kex. Sekunden efter faller han i sömn för att sedan vakna abrupt och skrika.
"Jaaaaaaa, vilket mååååål"
Fast han självklart inte sett ett dugg.
Dramatik blev det i tisdags då Lennox hoppade från soffan och slog huvudet i hörnbordet. Jag dammsög och hörde bara avgrundsvrålet. Blodet sprutade (nästan) och jag fick tvingade mig att vara den där trygga stabila klippan som pussade, ojjade och torkade salta tårar.
"Mamma såg vad som hände (Lögn 1. Det gjorde jag inte alls)"
Det går snart över, stackars, stackar Lennoxen, dumma, dumma bordet. (Lögn 2. Bord är inte dumma. de är bara.....bord. Och det går inte alls över snart)
Jacket var rätt djupt och jag ringde hem Threst för att be honom titta om vi var tvugna att sy.
"Det har ju redan slutat blöda, sätt på lite tejp som håller ihop det."
Ibland är det skönt med en realist i familjen.
Jag testar min nya ögonkräm från Excuviance. Det påninner mig att min dagkräm från samma märke är helt slut. Nu skrapar jag upp resterna med fingarna. Dags att köpa ny!
Jag vill ställa en viktig fråga. Jag har fått förfrågan från två förlag att skriva bok. Det ena förlaget vill ha en skönlitterär bok, alltså en bok om mitt liv, min resa. Det andra förlaget vill ha en mer faktabok ur ett psykologiskt perspektiv. Tex att jag, i samråd med en psykolog, går igenom och tipsar om hur man på bästa sätt ska tänka när ens liv så dramatiskt förändras.
Alltså två helt olika typer av böcker. Nu lyssnar jag på er. Vilken skulle du vilja läsa?
Tack snälla Katrin Zytomierska för din kärleksförklaring till mig på din blogg idag. Vi blattar måste hålla ihop. jag kanske ska ta mig en allvarlig funderare på tjejer. I sådana fall vore du en lämplig kandidat. Läs Katrin här
Lyfter drakar i motvind?
Ovan ser ni vad jag ska göra på lördag. Redan på lördag får jag göra en datormografi. För att utesluta en propp antar jag och för att kanske ännu mer kunna uttröna om detta är en metastas. Det vore ju fantastiskt om det vore en lunginflammation men har man inte feber då? och hosta mer. Nu hostar jag nästan inget alls längre. Självklart jag jag ställt in mig på metastaser. Självklart har jag tagit ut sorgen i förskott och självklart stryker jag över Lennox hår med tanken på att det inte är för evigt.
Den där söndagen för några veckor sedan när jag fick svårt att andas och ont bak i ryggen. Vad vad det? Var det en panikattack eller hade det något med lungorna att göra? Läs mer här
Jag ringer min husläkare Marianne i morse. Medan Lennox ropar efter stark vatten (bubbelvatten) frågar jag henne varför man gör detta? Börjar i andra änden. Börjar med uteslutningsmetoden. Hon lugnar mig. Säger att det en propp i lungan känns långsökt men att det får stå för Dr Bengan.
Ok tänker jag. Lunginflammation borde föregås av feber. Det har jag inte. En propp känns långsökt, borde ha svårare att andas. Alltså återstår metastaser. Annars är dagen för jävlig. Precis som gårdagen. Svårt att finna glädje i något. Svårt att lyfta blicken. Någon sa att drakar lyfter i motvind men var är min drake just nu.
i månadens SOLO som finns ute är ett jobb om cancer. Fyra drabbade tjejer berättar och visar sina kroppar. Köp den till din tonårsdotter. Man kan vara fin fast man fått lida pin helt enkelt.
Är detta början till slutet?
Äntligen någon som fattat.
Det ringer på mobilen. Jag står och väntar på bussen till SÖS för att spela in en liten film. En liten film om cancer förstås. Det är kirurgen Bengan i andra änden. Jag hade inte förväntat mig detta samtal i detta nu. Jag måste tänka några sekunder på vem han är när han presenterar sig.
Hej Lotta, Det här är Bengt xxxxxx. Det är ju så att den där röntgen du gjorde, den visar faktiskt på en förändring i lungan.
Det finns tre möjligheter nu, säger han medan jag tappar Aftonbladet och min buss stannar utan att jag kliver på. Jag anstränger mig till max för att höra vad han säger.
"Antingen är det en propp, eller lunginflammation eller metastaser. Jag har nu skrivit ut pencillin till dig. Efter den kuren gör vi en ny röntgen för att se om förändringen är kvar.
Jag är helt tom när jag lägger på. Helt tömd på känslor. Jag känner ingenting. Jo, en besvikelse men också en liten "Vad-var-det-jag-sa känsla. I maj var mina lungor fina och friska. Nu, fem månader senare finns där en förändring. Som KAN vara en lunginflammation men som också kan vara början till slutet. Någon på bloggen kallade mig hypokondriker (hur man nu kan kalla en cancerpatient för det) men jag är glad att jag tog den här hostan på allvar.
Jag som trodde jag skulle få vila en stund nu. Ett halvårs respit till nästa röntgen. Om några veckor väntar ett nytt besked, kanske det viktigaste av alla. För om det spridits till lungorna antar jag att det är rätt kört. Jag ringer Threst. Han svär som en borsbindare i luren. Vi är tillbaka på ruta noll igen. Kunde jag, vi, inte bara fått ha det bra nu? Slutat gråta i tid och otid. Kunnat stryka Lennox över håret och bara få tänka,"vad fin han är" utan att tänka, "jag måste känna på det här håret nu extra mycket". Fått skratta från insidan och inte bara från munnen. Var jag inte cancerfri nyss? Hur är det möjligt att något kan vara så överjävligt vidrigt och hemskt? Och vad är haken? VAD ÄR DET JAG SKA LÄRA MIG? Jag fattar inte. Räcker det inte nu?
Jag går på vimmel. Jag tänker ge det här cancerhelvetet på käften en gång för alla!!!
Söndagen i tid.....
Våra helger är rätt späckade, För att inte säga helt späckade. Jag gillar ju det till en viss gräns men inte när det blir till absurdum och det är på minuter inplanerad tid. I lördags var ju mamma och syrran, brorsan och Pauline och Elsa här. Lennox ego blev omöjligt ännu större då han tror han är Guds gåva till mänskligheten (vilket han ju förstås är) mer leksaker, mer uppmärksamhet och mer batterier att skaffa till alla dessa saker. Tacka vet jag när han fyllde ett år. Då var det mest gosedjur och attiraljer att suga på. Nu står en armada av batteristyrda tingestar överallt.
Min mamma/Lennox mormor.
Jag såg fram emot en lång, ensam lördagskväll (Threst på 40-års kalas) med ett glas rosé, lite bastubad och en krönika jag lovat skriva. Lennox började hosta redan en halvtimma efter jag lagt honom så till slut var det bara att gilla läget och krypa till sängs med honom.
Kladdkaka, tårta, kakor.
Söndagen såg ut som följer
9:30 vakna/frukost
11. 00 Köpa födelsedagpresent till Vanessa
11. 45 Möta upp Michaela och Calista för att se teatern Rasmus på Luffen. Kommer försent. Får sitta första akten på klaffstolar intill väggen.
12:00-14:00 Rasmus på Luffen
14:15-15:45 3-års kalas i Hammarby Sjöstad. Vanessa har kalas.
16:00-17:00 Bollträning i Stureby skolan (varje söndag) Möter upp J och P där.
17:00-19:15 Middag hemma hos J på Södermalm.
19.30 Lägger Lennox
Snacka om skållat troll. Men visst, visst självförvållat.
Ringer på hos Hasse och Helene
Stolta föräldrar till Nessan som blåser ut ljus.
På Vanessas kalas träffar jag en tjej vars pappa nyligen drabbats av "skitsjukdomen" Vi pratar lite. Om prognoser, cellgiftsbehandlingar, operationer. Han har lite bättre odds än mig. Känns oerhört bra att kunna förklara och berätta och se att man har fått en orolig anhörig lite mer införstådd med facktermer och biverkningar.
Lennox (t h) med sin kompis P som kör fotbollslek varje söndag.
Jag får två paket på posten från företaget Friggs med téer, smoothies och kex. Tack! Någon som tycker jag behöver boosta upp mig.
I morgon är jag ledig. Från jobbet alltså, ska spela in en liten sak. Och nu. Bastun!!!!
Min mamma/Lennox mormor.
Jag såg fram emot en lång, ensam lördagskväll (Threst på 40-års kalas) med ett glas rosé, lite bastubad och en krönika jag lovat skriva. Lennox började hosta redan en halvtimma efter jag lagt honom så till slut var det bara att gilla läget och krypa till sängs med honom.
Kladdkaka, tårta, kakor.
Söndagen såg ut som följer
9:30 vakna/frukost
11. 00 Köpa födelsedagpresent till Vanessa
11. 45 Möta upp Michaela och Calista för att se teatern Rasmus på Luffen. Kommer försent. Får sitta första akten på klaffstolar intill väggen.
12:00-14:00 Rasmus på Luffen
14:15-15:45 3-års kalas i Hammarby Sjöstad. Vanessa har kalas.
16:00-17:00 Bollträning i Stureby skolan (varje söndag) Möter upp J och P där.
17:00-19:15 Middag hemma hos J på Södermalm.
19.30 Lägger Lennox
Snacka om skållat troll. Men visst, visst självförvållat.
Ringer på hos Hasse och Helene
Stolta föräldrar till Nessan som blåser ut ljus.
På Vanessas kalas träffar jag en tjej vars pappa nyligen drabbats av "skitsjukdomen" Vi pratar lite. Om prognoser, cellgiftsbehandlingar, operationer. Han har lite bättre odds än mig. Känns oerhört bra att kunna förklara och berätta och se att man har fått en orolig anhörig lite mer införstådd med facktermer och biverkningar.
Lennox (t h) med sin kompis P som kör fotbollslek varje söndag.
Jag får två paket på posten från företaget Friggs med téer, smoothies och kex. Tack! Någon som tycker jag behöver boosta upp mig.
I morgon är jag ledig. Från jobbet alltså, ska spela in en liten sak. Och nu. Bastun!!!!
Syrran strippar.....
Det är lördag. På helgerna är det alltid fullt upp. Svårare att hinna blogga. Idag kommer ju mamma, syrra, brorsan, Pauline och lilla Elsa hit för att fira Lennox. Familjen kallar på uppmärksamhet och jag vill ägna så mycket tid jag kan åt honom på helgerna.
Jag hittade en liten videosnutt från i somras. Min lilla älskade syster yster. Undrar också lite över hur många av er som kan se filmerna på min blogg?
Jag hittade en liten videosnutt från i somras. Min lilla älskade syster yster. Undrar också lite över hur många av er som kan se filmerna på min blogg?
En ding ding värld.....
Jag tar mig till Hudinge. Det luktar som vanligt kanelbullar i hela den långa hallen och ett tag funderar jag på att köpa med mig en och gå upp med till min kirurg Bengan. Känns inte riktigt ok. Bäst att förhålla sig strikt i sin personliga relation till sina läkare. Jag sitter mig väntrummet. Bredvid sitter en man i rullstol. Han har Landstingets grå mjukisbyxor på sig. Samma som jag bar för sju månader sedan efter min operation tre våningar upp.
Jag är fullständigt uttråkad. Vet att jag måste göra dessa undersökningar minst fem år till och lära mig gilla läget men just idag kryper det i hela kroppen. Jag ringer några samtal jag inte hunnit, till Shatilla, till EPOR på Radiumhemmet (Stöd och rehabilitering för cancerpatienter) och jag orkar inte ens gå ut från väntrummet när jag på telefonsvararen börjar rabbla varför jag vill ha en tid.
Det står på skylten att man ska ta av alla smycken inför röntgen. Det tar ju en evinnerlig tid med alla mina armand, tåring och örhängen.
Det är en ung, söt tjej som ber mig ta av mig kläderna. Hade jag gillat tjejer hade jag blivit överförjust. Nu låter jag skjortan och BH:n falla innan jag trycker mig mot apparaten.
"Andas in, håll andan. Ställ dig lite till vänster, sänk axlarna"
Plötsligt känner jag att jag måste gå på toa. Med 80-centimeter kortare tarm så kan man inte vänta som förr liksom. Men allt är klart och jag klär på mig i rasande fart. Innan jag går frågar jag jag:
"Du kan förstås inte säga vad du ser antar jag?"
"Nej, du måste vänta på din doktors utlåtande"
På vägen hem stannar jag och köper citronmarängpaj. Från det ena till det andra. Livet går vidare. Citronmarängpajer, laga middag, planera helgen och natta barn. En ding ding värld.
Här ligger tre fantastiska citronmarängpajer
I morgon kommer mamma, syrran, brorsan och syrrans tjej för att fira Lennox i efterskott. På söndag ser vi Rasmus på luffen och sedan Vanessas treårskalas. Sedan J och den sedvanliga bollträningen 15:30. Tempot är högt men på en rimlig nivå.
Hämta Barn i stan!
Helgens tips från Barn i stan är bland annat spökjakt på Tyresö slott. Jättespännade för de något större barnen att göra och ett hett stalltips från mig Klicka här Barn i stan. Glöm inte att hämta den lilla smarta foldern från något av de 700 ställena i stan den finns på.
Rasmus på söndag för Lennox och mig.
Nu till något VIKTIGT
Anette från Malmö diagnostiseras med en allvarlig hjärntumör. Nu behöver hon er hjälp i ett upprop på sin blogg. Klicka här. Kanske du kan hjälpa till.
En god bok förlänger livet....
Jag älskar böcker. För mig är det en annan värld att förlora sig. När mina klasskompisar var ute i rökrutan hängde jag med näsan i böckerna på skolbiblioteket. Man får ett mer varierat språk om man läser mycket. Variablar på uttrycksätt. Och jag kommer definitivt inte från någon intellektuell, beläst familj utan har själv odlat mitt intresse för det tryckta ordet. Igår skaffade jag nya böcker. Ovan ser du några.
Lennox är ganska bortskämd med mycket sagor. Han har ingen favorit direkt men igår fick han fyra nya. Alla med underbara illustrationer. Sedan att vi bor granne med Svergiges bäst säljande barnboksförfattare, Martin Widmark, gör ju inte saken sämre. Är det brist på lektyr kan man alltid ringa på hos honom.
Häromdagen ringde Threst mig
"Jag har en överrasskning till dig när du kommer hem"
"Oj, vad kan det vara"
"Du får se när du kommer hem"
Jag tänkte att det kanske var en finmiddag eller nya skinnhandskar, att han fixat städhjälp, eller köpt en hundvalp. När jag kommer hem ser jag en stor grop grävd runt baksidan av vårt hus.
"Kolla, visst är det häftigt? Grävaren hade lite tid över och har grävt ur grunden nu (vi ska ju bygga ut)"
Ähhuum, ja. jättefint. Vad stort det kommer bli"
Självklart är jag superglad. Att se att det finns och planeras för en framtid är viktig för oss alla tre. Nu kan jag ändå se att att ett stort kök med matsal inte är alltför långt borta. Planera för liv och inte död. Men jag trodde kanske på skinnhandskar trots allt.
I morse. Threst kompanjon Erik. BST (Bygger snyggt&tryggt)
Här kommer isoleringen
Snart ska jag röntga mina lungor. 15. 30 på Huddinge. Hostan skräller, slemmig och dan. Lika bra att ta tjuren vid hornen.
Anhörigfonden är en oberoende stiftelse som arbetar för att ge stöd till anhöriga till cancerpatienter. Där skriver Anders Sundin. Författaren till boken Kärlek i cancerns tid som jag lottade ut här tidigare. Anders förlorade sin fru Karin 2006. Han ville göra en intervju med mig som du kan läsa här till Anhörigfonden
mama-gala med mig?......
J i sitt rätta element
Jag vill titta på J. Hon ska uppträdda på Mosebacke, Vi ses ju varje söndag med våra barn men nu vill jag höra hennes fantastiska röst. J är en bloggläsare jag lärt länna. Läs mer här. Det spöregnar när jag åker hemifrån. Jag hinner natta först. På Mosebacke är det fullt med folk. Jag känner absolut ingen utan tar en kaffe latté i baren och försöker se J i trängseln. Alla dessa människor jag kommit i kontakt med via min blogg är helt otroligt. Alla mail jag får, sms från främmande människor och nya relationer. Numera har jag kontakt med tre tjejer som drabbats av samma "skitsjukdom" som jag och som har barn i samma ålder som Lennox. Broar byggs. Erfarenheter utbyts. Tankar och rädslor som bara vi kan begripa men även glädjen över att vi fortrarande är i livet.
Att den där lilla kroppen kan innehålla en sådan magisk röst är förbluffande. Jag blir stående med kaffekoppen i handen och blir alldeles tårögd. Mest för J:s skull eftersom jag vet hur mycket hon älskar att sjunga. Rummet är fyllt till bristningsgränsen och J är nästan självlysande där framme på scenen.
En kaffe på Mosebacke
Jag känner mig fin idag i min nya poncho från Twist&Tango. Fint flätstickad och varm och mysig. Till och med Lennox bjöd på snäll komplimang i morse, jag, som annars mest är "dumma mamma". Den finns på deras butiker på Götgatan, 9, Grevturegatan 20 och Skånegatan 90. Kan varmt rekommenderas. Till Twist&Tango
Jag vet inte hur uppmärksam du är på att min annons som legat på högersidan är bortplockad. Att man kunde köpa mitt egentillverkade armband hos Bracy till förmån för Barncancerfonden. Detta samarbete har inte fungerat då arga och besvikna bloggläsare mailat mig eftersom de inte fått sitt smycke eller fått vänta orimligt länge på leverans eller inte kommit i kontakt med Bracy. Jag har vidarebefodrat mailen men inget har hänt så nu känner jag att jag inte kan stå för detta längre. Tråkigt men vill inte att min namn ska förknippas mer med företaget. Alltså. Köp inga armband från Bracy.
Däremot vill jag gärna lotta ut biljetter till Årets mama-gala på Berns 15 november!
I år delar jag delar ut priset till årets mama-hjälte (som jag ju vann förra året). Dessutom kommer jag och Lennox att gå modevisningen. Jag har fem biljetter (en biljett gäller för två personer) som ni kan vinna (värde 650 kronor). Det enda du behöver göra är att motivera varför just du vill gå på galan! Motivera innan måndag i mitt kommentarsfält och se till att jag kan nå dig via mail eller blogg. See ya.
Förra årets gala
Om årets mama 2009:
Vi glittrar och firar på Berns i Stockholm och delar ut vårt prestigefyllda pris Årets mama – i samarbete med Unicef! Galan äger rum på Berns i Stockholm. Det blir afternoon-tea, prisutdelning, modevisning med kändismammor, samt en fullmatatad goodiebag! Om du inte vinner en biljett från mig kan du även köpa en biljett här ticknet
Anna knackar på....
Bild lånad från Annas blogg
Ibland läser man en blogg. I detta fall Musikfrökens. Musikfröken klarade sig inte. Hon blev en ängel för båda sina små döttrar och oss andra här på jorden. Jag slutade läsa hennes blogg när hon slutade andas. Såklart. Men så av en slump gick jag in där nu sent ikväll. Och ser att det finns en så vacker liten videofilm till minne av henne. Hennes Anders vill delge oss lite av sin Anna. Så varsågoda. Tänk att dessa bloggar fortsätter leva ändå....
Till Musikfrökens blogg klicka här
Råttan i pizzan....
Gert "Hjärtat" Fylking är fin.
Jag är inte på humör alls idag. Magen är upprorisk, ögonen grusiga, hostan dock något bättre. Ska på simträning med Lennox för första gången 17 00 och känner att jag på något sätt behöver boosta upp mitt mammajag. Vissa dagar önskar man att man kunde vara "mammaledig"från allt ansvar, matlagning, gap och skrik. Idag är en sådan dag. Jag checkar ut, hoppar av, kastar in handuken och bara är trött och less.
Sång
Var bor du lilla råtta?
I min kropp mentalt, en rätt illa tilltygad kropp men fortrande min alldeles egna.
Vad går du klockan åtta?
Klockan åtta nattar jag oftast. Läser sagor, snusar på kinder och pussar små läppar.
Hur många ungar har du?
Jag har bara en och där blir bara en, ålder, cellgifter har gjort sitt
Hur mår din gamle far, du?
Jag har ju lyxen att ha två pappor. De mår bra. Pappa har lite ont i knäna och är stelbruten och pappa Alos är alltid på topp.
Vad går din fru Lovisa?
Min man Threst steker sällan glass, oftare snickrar och bankar på huset, eller spelar golf.
Vad vill du ha att spisa?
Om jag får välja blir det självklart sushi och en iskall öl. Till efterrätt gärna brylépudding med karamellsås
Vad vill du ha att dricka?
Som sagt öl. Guds gåva till mänskligheten.
Vad har du i din ficka?
Ingenting faktiskt. Där brukar ligga nappar eller näsdukar, kanske något läppglans men har ofta så tajta jeans att jag inget får ner.
Lennox firas fett.....
Vi firar Lennox födelsedag på leklandet Barnadiset i Högdalen. Ett perfekt ställe att boka sitt kalas på. Man betalar sig fri från kaoset hemma. Barnadisets hemsida. Där finns barndisco och under lovet v 44 kommer Pippi på besök, ansiktsmålning, tävlingar och en massa andra roligare saker. Dessutom finns ett stort fik med varm mat.
Jag är stressad och vi kommer dit efter att av några våra gäster anlänt. Barnen får leka, sedan får vi en värdinna som tar hand om oss i Nemorummet. Pannkakor och glass serveras, paketöppning och senare fiskdamm. Jag är så glad att vara här, att jag mår så mycket bättre än under min cellgiftbehandling samma datum förra året då jag släpade mig till min sons treårskalas.
Vi har hängt mycket på Barnadiset. När Lennox var liten fick han krypa runt i babyhörnan. Nu hoppar han i hoppborgen, cyklar på cyklarna och har hur kul som helst. Vi sjunger "Ja, må han leva". Alla våra fina vänner hjälper oss att göra en minnesvärd dag för Bang-Bang. Av företaget lekmer.se får han bland annat en bilbana med Rorri som blir höjdpunkten.
Sedan åker vi hem. Packar upp alla leksaker, sätter ihop allt, sätter in batterier och dividerade om vi ska lägga undan några leksaker till senare tillfälle. Jag förlorar självklart slaget.
"Men mamma, jag bestämmer faktiskt över mig själv!"
"Nehej du, det gör faktiskt jag tills du blir 18 år"
"Men jag är stor nu, fyra år. Då är man gammal"
Igår var det fullt upp. Barnbion "Upp" och sedan "Pelle Svanslös" . J med sonen P kom som alltid på söndagarna och vi var på bolleken. Livet bara rullar på. På torsdag stannar det upp en stund. Lungrönten väntar.
"Andas in och andas ut igen"
Trycka brösten mot den där kalla plattan. Spärra upp lungorna så det blir en bra överblick. Hålla den där jävla andan så länge att det börjar susa i öronen och som vanligt inte tänka cancer, cancer utan liv, framtid och hopp.
Tänk om de kunde säga direkt vad de såg. Så man slapp vänta på besked. Det vore ju liksom toppen men antar att man då blir livrädd Om de inte säger något på plats. Lika bra att vänta på sin läkares utlåtande. Så Dr Bengan. Om du läser det här, kan du snabba på och låta mig andas ut så snabbt som möjligt.
Foto: Malin Bondeson
Jag och fotograf Jonas Hessman på vimmeljobb (Pelle Svanslös)
En iskall öl i skymningen.....
Jag sitter här nere på kontoret. Det är lördagkväll den 10 oktober 2009. Jag dricker öl. Threst är någonstans och kollar på fotboll. Vi har firat Lennox med en massa vänner, barn, liv och skratt. Jag har satt ihop Star-Wars leksaker, dammsugit och tvättat. Beundrat de sprakande röda löven som jag vet någon (typ jag) måste kratta och jag har gäspat mellan varven.
Jag träffar Darth Vader i hallen
Jag funderar lite på hur jag var som ung och hur jag blivit. Threst säger att jag mognat. Jag värjer mig lite mot det även om jag förstår att det tillhör någon slags personlig utveckling att man förändrats sedan man var 20. Med barn kommer också en viss mognad som följer av det ansvar det innebär att bli förälder. Och jag minns min ungdoms vår. Hur jag alltid hängde i stallet, inte var ett dugg intresserad av killar, disco och kläder förrän väldigt sent. Hur jag engagerade mig i det lokala djursskyddförbundet och arg knackade dörr där det fanns misstanke om djurplågeri. Redan som barn var jag bekymrad över "den lilla människan". Och djuren som alltid haft en speciell plats i mitt hjärta.
Läs mer här om tiden förr
Jag undrar var detta rättspatos kommer ifrån? Varför jag så stark engagerar mig och varför bilden av ett svältande barn eller någon mobbad på nyheterna kan hålla mig vaken en halv natt? Jag försöker inte verka pretentiös, inte alls utan funderar bara högt. Smärtan när jag djupandas är borta men tröttheten och svårigheten att koncentrera sig är lika stor. På torsdag har jag fått en lung-röntgen. Efter det hoppas jag att jag kan andas ut. Hostan är likadan. Slemmig och torr om vartannat.
I morgon är det två barnvimmel som ska göras. Redan 10. 30 på Sergelbiografen. Nästa är Pelle Svanslös 14 och så bollträning 15. 30. Det blir tajt. Kanske inte konstigt att man gäspar käkarna ur led.
Nya manchester från NameIt i Sickla.
Jag träffar Darth Vader i hallen
Jag funderar lite på hur jag var som ung och hur jag blivit. Threst säger att jag mognat. Jag värjer mig lite mot det även om jag förstår att det tillhör någon slags personlig utveckling att man förändrats sedan man var 20. Med barn kommer också en viss mognad som följer av det ansvar det innebär att bli förälder. Och jag minns min ungdoms vår. Hur jag alltid hängde i stallet, inte var ett dugg intresserad av killar, disco och kläder förrän väldigt sent. Hur jag engagerade mig i det lokala djursskyddförbundet och arg knackade dörr där det fanns misstanke om djurplågeri. Redan som barn var jag bekymrad över "den lilla människan". Och djuren som alltid haft en speciell plats i mitt hjärta.
Läs mer här om tiden förr
Jag undrar var detta rättspatos kommer ifrån? Varför jag så stark engagerar mig och varför bilden av ett svältande barn eller någon mobbad på nyheterna kan hålla mig vaken en halv natt? Jag försöker inte verka pretentiös, inte alls utan funderar bara högt. Smärtan när jag djupandas är borta men tröttheten och svårigheten att koncentrera sig är lika stor. På torsdag har jag fått en lung-röntgen. Efter det hoppas jag att jag kan andas ut. Hostan är likadan. Slemmig och torr om vartannat.
I morgon är det två barnvimmel som ska göras. Redan 10. 30 på Sergelbiografen. Nästa är Pelle Svanslös 14 och så bollträning 15. 30. Det blir tajt. Kanske inte konstigt att man gäspar käkarna ur led.
Nya manchester från NameIt i Sickla.
Om allt och inget.....
Lennox och jag är ute och leker. Jag blir så trött att det känns som om jag andas genom ett sugrör. Flåsar, vill bara sätta mig ner och sova i nämsta buskage. Fattar inte varför jag är så utmattad. Det är så in i bängen frustrerande att inte kunna leka med sin son. Tänker på alla möjliga orsaker: Två stora operationer inom ett år, cellgiftspåverkan, mental stress.....Eller kanske bara några hederliga små metastaser i lungorna.
Jag som älskar leopard har hittat strumpor med dessa fläckar
Jag åker på vimmel på kvällen. I taxin fäller jag några tårar över någon som försvann för en vecka sedan. I cancer förstås. Samma som min. Alviksbron svänger svagt och under glittrar vattnet i mörkret. Det luktar rök i bilen och när jag lutar pannan mot rutan känner hur innerligt spänd jag är. Hela axlarna sitter under öronen och när jag tvingar mig att ta ett djupt andetag så sjunker de ner på rätt plats.
När jag surfar runt på mina dagliga bloggfavoriter, Bloggfamiljen, Pernilla Wahlgren, Ensamma pappan, Birro, George och Saras så slås jag över hur sorglig och ledsam min blogg är. Bara elände och tandagnisslan, möker och förtvivlan. Förutom kärleken till Bang-Bang. Den är bestående och lysande mitt i allt mörker. Om du träffade mig skulle du nog ha svårt att få ihop bilden. Du skulle uppfatta mig som glad, lite lätt förvirrad kanske, pratsam, lite stressad. Mycket beror på att det är svårt att tala om hur det känns.
"Hej Lotta, hur är det?"
"Jotack, jag ska inte klaga, det är rätt bra, det kan ju alltid vara värre"
Det är svårt att vid korta möten berätta hur det känns så ofta svara man bara flyktigt. Sedan får folk en mindre chock när de läser bloggen. Men så är det. Högt och lågt, glädje och sorg, trött och pigg, glad och ledsen.
A happy face....
Icke att förglömma helgens tips från sajten Barn i stan Denna weekend kan du bland annat gå på familjemusikalen Pelle Svanslös och Tempelkattens gåta på Intiman. Det ska Lennox och jag göra på söndag!
Annika och Tommys pappa....
Foto: Micael Engström
Jag träffar Annika och Tommys pappa, (Pippi-filmerna) Fredrik Ohlsson, på ett vimmel. Det är konstigt att stå så nära med en av de karaktärer jag sett till leda hemma på tv:n. Fredrik är en vänlig själ. Mailade mig ett sympatiskt mail när jag var sjuk. Igår träffade jag en bloggläsare på fika. Vi har samma diagnos och nu har jag kontakt med tre tjejer med småbarn som vet vad jag snackar om
Och snackar det gör jag ju mest jämt. Hela tiden och överallt. Senast i 2, 6-miljoners klubbens medlemstidning. Jag satt och läste den och funderade på att kontakta dem då jag helt plötsligt ser att jag redan är med! Snacka om glömsk.
Mitt paket från nuno & dodo
Nuno&Dodo är en ny web-butik för barn.De säljer speciellt utvalda kläder och leksaker för barn mellan 0-5 år från en massa fina märken. Jag hittade två tröjor. Mjuka, sköna. Jag gillar inte att klä Lennox i små tajta, smala jeans och trånga trendiga skjortor. Barn behöver rörelsefrihet, utforska sina kroppar, rulla runt, hoppa, böja sig. Det är rätt svårt när man har de tajtaste jeansen i världen. Ibland ser man 1-2 åringar med så smala byxor att blöjan knappt får plats. Nu sticker jag ut hakan men galet enligt mig. Här kan ni diskutera barnkläder.
Varje morgon på väg till jobbet passerar jag dessa fantastiska renfällar. Någon som vet var man kan hitta dem?
Idag får jag höra hur lik jag är en tjej i Aftonbladets mode. Och visst är vi ganska lika? Hon ser mer...arabiskt ut på något sätt. Och säkert 10 år yngre.
Jag är rätt nöjd med mina höstskor från Mariette. De knarrar så när man går och har en rejäl rågummisula.
Nu är jag på jakt efter en vinteroverall till Lennox. Tror jag ska gå till NameIt i Sickla. Innan de tar slut. Vi har även varit på 4-års kontroll på BVC. Jag hade förberett min son på allt han skulle göra. Räkna till 100, balansera på en lina, rabbla alla Nobelpristagare baklänges och kunna minst 20 sånger utantill. Naturligtvis behövdes inga av dessa intellektuella krumelurer. Lennox klarade allt med bravur och skötte sig exemplarisk. Jag måste boka tid till honom hos någon tandvård. Privat eller Folktandvård? Vad är bäst? några tips.
Jag måste också boka tid hos tandläkaren. Har blivit lite eftersatt i cancerspåret.
Mammas pöjk......
Lennox fyller 4 år idag. Ett tag funderade jag på att skriva ännu en kärleksförklaring till honom offentligt på bloggen. Nöjer mig dock med att säga att jag är lycklig att han finns i mitt liv. Att han berikar det på alla sätt och att utan honom vore livet så mycket jävligare.
Vi firar med paket till frukosten. "Jag är en stor pojke nu" säger han och river och sliter i det blanka pappret. Jag är nog den gladaste av oss två. Det är inte alls självklart att jag sitter här, 1, 5 år efter min diagnos. Inte alls. Och hur jag än försöker att inte förstöra ögoblicket tänker jag redan på hans nästa födelsedag
På lördag firar vi med kalas på Barnadiset. Korv, glass, fiskdamm och paket. Jag är med och firar. Annat var det förra året. Då var jag helt däckad av cellgifterna och Threst fick rådda allt. Jag klarade inte av att åka till kalaset men fick så dåligt samvete att jag pallrade mig dit trots feber. Läs mer om det här
I morse
Tröja från Nuno&Dodo Sajt
Ikväll ska jag jobba. Innan dess ska jag ta en fika med en bloggläsare. Det ska bli spännade. Det var därför vi firade i morse, för att jag inte är hemma ikväll men när jag kommer hem ska jag smyga uppför trappen, sätta mig på huk och ingående studera de där fransarna mot kinden, läpparnas perfekta båge och känna på hjärtat som slår stadigt under Spiderman-pyjamasen. Och jag ska blunda hårt och önska att vad som än händer oss så har vi alltid varandra.
Grattis Bang-Bang!
Ikväll ska jag jobba. Innan dess ska jag ta en fika med en bloggläsare. Det ska bli spännade. Det var därför vi firade i morse, för att jag inte är hemma ikväll men när jag kommer hem ska jag smyga uppför trappen, sätta mig på huk och ingående studera de där fransarna mot kinden, läpparnas perfekta båge och känna på hjärtat som slår stadigt under Spiderman-pyjamasen. Och jag ska blunda hårt och önska att vad som än händer oss så har vi alltid varandra.
Grattis Bang-Bang!
Den syr sin kostym i tysthet.....
Foto: Mattias Dahlstedt
Jag skriver mycket om döden. Något jag får en del "skit" för. Oftast, eller rättare sagt alltid från friska människor. Det är oundvikligt att inte reflektera över detta ämne. Det är ett sätt att bearbeta och förbereda mig inför det som drabbar oss alla. Nedan följer en krönika jag skrivit för tidningen Rädda Livet. Ta dig tid att läsa den.
Vi pratar alldeles för lite om döden. Jag tänker mycket på den och den är en ständig följeslagare i mina dagliga göromål. Vi pratar inte om döden i värt västerländska samhälle alls. Helst stoppar vi undan våra gamla och sjuka på hem och hospice och besöker dem sällan. Och om vi måste, vill vi ut därifrån så snart som möjligt. Ut i solen och andas frisk luft, stoppa undan samvetet och slippa lukten av desinfektionsmedel och gammelmans andedräkt.
Döden har ingen naturlig plats. Vi vårdar inte våra döende hemma där generationerna möts. En åldring ligger på sitt yttersta, ett barn följer naturligt kampen därför att det är så det är. För det är ju det livet består av. Leva och sedan dö. Jag tror på att lära känna sin fiende. Att se sanningen i vitögat. Att älta det som räds en och konfronteras med det som är otäckt. Att då träffa människor som vill prata om det där läskiga, det där onämnbara som vi alla ska gå igenom, blir besvärligt. För vi ska alla den vägen vandra och den största rädslan är att vi är totalt ensamma på den sista färden. Den kanske kantas av smärta och oro, ångest och förnedring eller så drabbas vi av den plötsliga, oannonserade döden när vi som minst anar det. För vi tror ju att vi är solida som klippor. Bestående och eviga. Odödliga Gudar som skjuter döden på framtiden. Människan har alltid prisat sig själv som ett ytterst förnuftigt väsen. Hon borde sluta med det, enligt nu framlidne professorn Peter Noll.
Hur blir det då när jag dör? Kommer det att bli gråt och tandagnisslan utan dess like. Jag skulle vilja det nämligen. Att folk var ledsna vid min grav. Det skulle ge mig någon slags tillfredsställelse men inser sedan att jag ända inte kommer att veta om det. Och hur länge kommer man att minnas mig? Folk har en benägenhet att gå vidare och jag vill gärna bli pratad om på den där festen fem år efter min begravning. Och min man då. Kommer där att bli en ny kvinna? En ny människa som ska lära känna min son. Som ska bygga ett nytt liv med mina älskade.
Kommer det att göra ont? Har jag accepterat? Är jag borta på morfin eller kommer jag att kunna ta ett värdigt farväl? Dessa tankar är numera en så stor del av mitt liv som cancerpatient att de tänks oftare än vad jag ska handla till middagsmat.Det kan tyckas dramatisk. Jag som ännu lever på löftet om eventuell överlevnad. Som när ett litet, litet hopp om en sjukdomsfri framtid. Varför tänker jag så mycket på döden när jag ska passa på att leva? Svaret finns där och är existentiellt och grundläggande. För att jag är så rädd att förlora det käraste jag har. Nämligen livet själv.
Den som sett döden på nära håll vittnar om ett lugn och en frid. Att den kommit som en befrielse, kanske efter en lång tids lidande och smärta. Att acceptansen kommit. Att kampen är över. Jag har svårt att tro det. Jag tänker inte kasta in handduken och förlora slaget. Jag vill tro och jag behöver tro på att valet är mitt. Inte att veta om mitt dödsdatum utan att själv få bestämma hur rädd jag ska vara.
Lotta Gray
Mitt i livet händer det att Döden kommer och tar mått på Människan. Det besöket glöms och livet fortsätter men kostymen sys i det tysta.
Tomas Tranströmer
Stoppa jakten på Zlatan....
Fina bloggvänner. Fick precis ett samtal om att den lilla killen vi alla försökt hjälpa med autograf till Zlatan får träffa honom via organisationen "Min stora Dag". Läs mer här. Så det är löst och fixat. Fick precis reda på det. Men tack underbara ni som försökt hjälpa till...
Reklamfilm från stiftelsen Min Stora Dag.
Bubblan Gray....
Det börjar bra den där fredagen. En massa bubbel hemma, barnen far omkring som tättingar. Jag mår bra, hyfsat. Micaela och jag ska gå ut och äta med andra vänner. Jag äter sushi till lunch och en massa champagne och bubbel när vi gör oss i ordning. Sedan skjutsar Threst oss till Papas. Vi tar ett glas till i baren. Jag känner hur full jag är. Kan inte ens stå still. Alting bara snurrat och det var flera år sedan jag varit så full.
Charlotte och Åsa
Jag är tvungen att gå ut och ta frisk luft. Jag börjar att gå på Nybrogatan i min t-shirt. Kylan känner jag inte. Jag skäms lite när jag möter någon. Böjer på huvudet och tittar ner i backen. Runt, runt går jag. Till slut hamnar jag utanför en barnbutik, Där står jag och stirrar på randiga byxor och fina tröjor. Andas djupt, försöker nyktra till. Tycker det är rätt pinsamt att en gammal "tant" som jag inte kan dricka med måtta. Men det är inte riktigt likt mig. En engelsman kommer fram och pratar. Han har varit på salsakurs. Det slutar med att vi dansar salsa där på Nybrogatan. Sedan följer han mig ner till Papas där tjejerna letar efter mig.
Jag känner mig skitonstig rent ut sagt. Känner mig som en bubbla. Hör inte vad de andra säger. Känns som om jag står utanför och tittar. Kallsvettas. Efter lång tid börjar jag komma in i matchen men känner mig väldigt frånvarande. När jag kommer hem vid 02 är jag trött intill döden.
Hela lördagen bara ligger jag helt utslagen i soffan och orkar knappt göra mig i ordning till middagen hemma hos familjen Yxkulls. Känner mig helt av banan. Distanserad. Vet ju att jag inte blivit drogad. Har bara druckit hemma och ett glas på restaurangen. Kan ju vara allt som kommer ikapp. På middagen på lördagkvällen är det samma sak. Jag är helt nykter men känner mig som om jag är i en glasbubbla. Jag hör hur jag försöker prata men jag känner inte riktigt igen mig själv.
Saga von Yxkull är redo för nattning i sin fina pyjamas.
Igår var J hemma hos oss. Hon är det varje söndag em med sin son. Sedan kraschade jag i säng. Som vanligt alldeles för sent. Jag har fått en tid för att röntga lungorna. Har ont när jag djupandas på en punkt mitt emellan skulderbladen. Sitter liksom muskulärt. Vill få det kollat för säkerhets skull.
Också ska Lennox kalas planeras. Han fyller 4 på onsdag.
Äntligen har jag satt upp bokstäverna över Lennox säng
Lennox är svår att väcka. Det är väl det enda han fått från mig. Kvällspigg och morgontrött
Nu sitter jag här på jobbet och har redan hunnit trycka i mig en chokladboll
Jag har ett mission. En muskelsjuk 12-åring som antagligen inte kommer att överleva har en enda önskan. Att få en autograf av Zlatan. Försöker hitta en ingång. Någon som kanske har hans mobilnummer, ha, ha. Skämt åsido. Tror att det bästa kanske är att försöka få tag på Helena Seger, hans flickvän. Vi har setts lite av och till förr i världen. Vet inte om hon minns mig men tror den vägen är den lättaste. Jag brukar aldrig ge mig och måste försöka lösa detta.
Grattis Ylva, Jenny och Pernilla...
Bokutlottningen är avgjord. Grattis till Ylva Olsson, Jenny Klintblom och Pernilla Adolfsson. Boken kommer på posten, Och till alla andra. Tack snälla. Gå nu och köp denna bok ögonaböj!
Lennox leker med lego i morse.
På posten kom en underbar barnbok från författaren Kristina Murray Brodin. Tack snälla du! Lennox älskar den och vi läser den nu varje kväll. Att du tänkte på oss!!!!
Lennox leker med lego i morse.
På posten kom en underbar barnbok från författaren Kristina Murray Brodin. Tack snälla du! Lennox älskar den och vi läser den nu varje kväll. Att du tänkte på oss!!!!
Kärlek i cancerns tid......
Jag har hört talas om den. Boken på allas läppar. En slags vackrare och renare variant av "En annan kärlek" av Ray Kluun. Jag mailar författaren och ber att få lotta ut några exemplar åt er bloggläsare. Boken jag pratar om heter "Kärlek i cancerns tid" och är bland det naknaste och ärligaste jag någonsin läst. Förlaget skickar. Dagen efter ligger de på mitt bord. Och nu kan du få bli lite visare, sannare och räddare om ditt eget liv.
Nedan följer några rader jag fann extra talande:
"Där på gräsmattan, denna väldigt vackra försommar-dag i juni förstår hon för första gången på allvar att hon snart ska dö. En skiktröntgen kommer några dagar senare att visa att cancer spritt sig till levern, mjälten, delar av skelettet och även eventuellt lungorna. Så allt hopp är ute. Karin förstår det som hon nu värjt sig mot den korta sjukdomsperiod som pågått under vintern och våren 2006. Hon är nu svår att få kontakt med, och iklädd sin blåvitblommiga morgonrock från Hasseluddens Yasuragi ligger hon ibland direkt på gräset, ibland i hängmattan och ibland på soffan i vardagsrummet.
Vår sexårige son Love springer omkring med sin kompis och leker, fullständigt oberörd av att mamma tillbringat dagen helt utslagen. Han har sett henne sjuk hela året nu så det tillhör hans vardag att mamma mår dåligt."
Ur: Kärlek i cancerns tid/Wahlström&Widstrand
Författaren Anders Sundin är före detta nöjeschef på Svenska Dagbladet. Han skriver denna bok till sin älskade Karin som dör, bara 38 år gammal.
Tack Anders.....
Jag har 3 stycken böcker att lotta ut men du måste motprestera. Jag vill veta cirka hur många forumämnen som finns på sajten Allt för föräldrar
När du vet det mailar du svaret till mig på facebook. Där finns jag som Lotta Berg. Finns en bild på mig och Lennox så ni ser att det är rätt Lotta
Enda anledningen att jag valt facebook som ställe är att min mail (som är kopplad till jobbet) blir för hårt belastad. Att öppna ett hotmail-konto hann jag inte igår. Fick vänta för länge på bekräftelsen. Så det är alltså bara därför. Kommentarsfältet kändes inget bra.
Nedan följer några rader jag fann extra talande:
"Där på gräsmattan, denna väldigt vackra försommar-dag i juni förstår hon för första gången på allvar att hon snart ska dö. En skiktröntgen kommer några dagar senare att visa att cancer spritt sig till levern, mjälten, delar av skelettet och även eventuellt lungorna. Så allt hopp är ute. Karin förstår det som hon nu värjt sig mot den korta sjukdomsperiod som pågått under vintern och våren 2006. Hon är nu svår att få kontakt med, och iklädd sin blåvitblommiga morgonrock från Hasseluddens Yasuragi ligger hon ibland direkt på gräset, ibland i hängmattan och ibland på soffan i vardagsrummet.
Vår sexårige son Love springer omkring med sin kompis och leker, fullständigt oberörd av att mamma tillbringat dagen helt utslagen. Han har sett henne sjuk hela året nu så det tillhör hans vardag att mamma mår dåligt."
Ur: Kärlek i cancerns tid/Wahlström&Widstrand
Författaren Anders Sundin är före detta nöjeschef på Svenska Dagbladet. Han skriver denna bok till sin älskade Karin som dör, bara 38 år gammal.
Tack Anders.....
Jag har 3 stycken böcker att lotta ut men du måste motprestera. Jag vill veta cirka hur många forumämnen som finns på sajten Allt för föräldrar
När du vet det mailar du svaret till mig på facebook. Där finns jag som Lotta Berg. Finns en bild på mig och Lennox så ni ser att det är rätt Lotta
Enda anledningen att jag valt facebook som ställe är att min mail (som är kopplad till jobbet) blir för hårt belastad. Att öppna ett hotmail-konto hann jag inte igår. Fick vänta för länge på bekräftelsen. Så det är alltså bara därför. Kommentarsfältet kändes inget bra.
Den rosa månaden är här.......
Tackar och bockar till Lotta och Malin i Gävle
På posten får jag presenter. Mitt favoritgodis från bloggläsaren Lotta och ett fint halsband hennes som dotter Malin har gjort. Jag smackar i mig båda påsarna innan middagen. Tack snälla för er superkoll på min godissmak!
Och Rahel, tack!!!
Nästa paket är en bok från Rahel. Rahel känner jag sedan hon var liten. Vår familj var stödfamilj åt dem när de kom från Eritrea. Nu bor Rahel med sin lilla dotter i Stockholm. Tack fina du och hälsa hem!
Det är fredag och solen skiner. Jag väntar på en remiss att ta bort mitt myom i livmodern. Jag vill inte ha saker i min kropp som inte hör dit. Ikväll blir det middag med tjejerna på Papa´s och lördag middag hos Yxorna (Yxkulls). Jag mår rätt bra men trött. Förstår att söndagens ambulansfärd antagligen berodde på ett posttraumatisk stressyndrom
(Posttraumatiskt stressyndrom kan uppstå efter upplevelser av krig, tortyr, våldtäkt, naturkatastrofer och svåra olycksfall; dvs trauma som ligger utanför den normala mänskliga erfarenhetsramen.)
Nu vet jag om det händer igen att jag inte kommer att dö av lungemboli (propp) och jag behöver inte ringa ambulansen och ockupera den för värre sjuka.
Rosa Bandet-kampanjen har ju börjar och hela Sverige verkar lysa rosa. Cancerfonden är en alldeles utomordentlig portal att besöka. Där finns mängder av saker att göra. Starta kampanjer (som jag) samla in pengar, läsa, surfa, kolla i forumet och ta del av andras berättelser och skaffa sig information och stöd Cancerfonden Du kan även gå med i Cancerfondens fanclub på Facebook!
Kan det bli mycket tydligare?
Glöm nu inte att köpa det Rosa bandet. Detta år designat av Gerth Wingård. Köp fler och sätt på olika jackor.
En hysterisk morsa och hennes coola son
Vill passa på att berätta om Barn i Stan som är en sajt och även en gratistidning full med aktiviteter i Stockholm för barn. Jag har länge haft den på "favoriter". Perfekt att kolla när helgen kommer om det finns något kul att åka på. Jag kommer att varje fredag påminna er om något tips under helgen och denna gång vill jag puffa för (klicka)
jazz för barn på Fasching. Läs mer här Barn i Stan
Min vän Charlotta Wågert är grym på att måla. Om du gillar hennes verk så maila konst@city.se och skriv in tavla nr: 218 så kanske hon vinner tävlingen!
Glädje och sorg...
När jag fick detta mail så fick jag först ont i magen. Jag blev naturligtvis glad att jag kunnat styrka någon annan. Jag som oftast tycker jag är en rätt dålig mamma. Osäker på min mammaroll och ständig nojig över att Lennox inte ska bli sedd. Men eftersom jag själv drabbades av en depression när jag fick barn så vet jag hur oerhört viktigt det är att man berättar. Så att man inte känner sig som den knäppaste morsan i världen som inte tycker allt är så himla fantastisk. Och det allra allra bästa är att man kan alltid göra om, göra rätt! Barn är generösa. De förlåter oss gång på gång. Öppnar sina små hjärtan och låter oss få en andra chans. Tänk att du har sökt hjälp. Jag är så stolt över dig
Hej Lotta!
Jag har läst din blogg ganska länge nu, men aldrig gjort mig synlig för dig mer än en av alla de i statistiken.
Nu måste jag dock tacka dig.
Jag har en son, yngre än din, som under hela sitt liv aldrig mitt "mött" riktiga jag.
Jag har i flera år lidit av depression orsakade av mobning i skolan..
Även om jag stundvis insett att livet inte stått helt rätt till, så har jag aldrig
vågat mig till att söka hjälp. Jag har ju alltid haft det kämpigt och har jag har
heller inte haft något "normalt" tillstånd att referera till.
Fram tills jag började läsa din blogg. Om din kärlek till din son.
Visst, jag har alltid sagt till min son att jag älskar honom, men det för
att det är sådant en mor SKA säga till sina barn.
Jag började lägga märke till mitt ointresse för honom. Jag brydde mig inte om
ifall han fick lunch, välling var mycket enklare att fixa.
Ut gick vi aldrig, varför ska man det när han kanske somnar till en film?
Jag var totalt iskall när han skrek i fem, tio, femton eller kanske till och med tjugo
minuter i sängen.
Jag har fördrivit varje dag, tills min sambo kommit hem framför datorn, och suckat åt
min son ifall han kommit och knapprat på tangenterna...
Ja, du förstår, det är förjävligt. Det är hemskt.
När jag, efter dina kärleksfulla ord och sätt att vara, insåg hur illa det låg till med mig.
Då tog jag tag i det, och ringde vårdcentralen.
Nu har jag fått antidepressiva, och efter snart två veckor på medicin, tog jag igår
med mig mitt barn ut och lekte. Och så han njöt!
Igår träffades för första gången JAG och min son. Han fick träffa den mamma som satte
honom till världen av kärlek.
Det var helt magiskt! Och du är värd all kärlek, och tack för detta!
Tack!
Tack för din UNDERBARA blogg. Och för att du delar med dig av både tunga saker,
och vardagslycka!
MVH en utav alla "unga-mammor" i detta land. Blogg här
Stötta gärna på hennes blogg men använd aldrig, aldrig några pekpinnar!
Forsätt gärna diskutera i forumet här
Hej Lotta!
Jag har läst din blogg ganska länge nu, men aldrig gjort mig synlig för dig mer än en av alla de i statistiken.
Nu måste jag dock tacka dig.
Jag har en son, yngre än din, som under hela sitt liv aldrig mitt "mött" riktiga jag.
Jag har i flera år lidit av depression orsakade av mobning i skolan..
Även om jag stundvis insett att livet inte stått helt rätt till, så har jag aldrig
vågat mig till att söka hjälp. Jag har ju alltid haft det kämpigt och har jag har
heller inte haft något "normalt" tillstånd att referera till.
Fram tills jag började läsa din blogg. Om din kärlek till din son.
Visst, jag har alltid sagt till min son att jag älskar honom, men det för
att det är sådant en mor SKA säga till sina barn.
Jag började lägga märke till mitt ointresse för honom. Jag brydde mig inte om
ifall han fick lunch, välling var mycket enklare att fixa.
Ut gick vi aldrig, varför ska man det när han kanske somnar till en film?
Jag var totalt iskall när han skrek i fem, tio, femton eller kanske till och med tjugo
minuter i sängen.
Jag har fördrivit varje dag, tills min sambo kommit hem framför datorn, och suckat åt
min son ifall han kommit och knapprat på tangenterna...
Ja, du förstår, det är förjävligt. Det är hemskt.
När jag, efter dina kärleksfulla ord och sätt att vara, insåg hur illa det låg till med mig.
Då tog jag tag i det, och ringde vårdcentralen.
Nu har jag fått antidepressiva, och efter snart två veckor på medicin, tog jag igår
med mig mitt barn ut och lekte. Och så han njöt!
Igår träffades för första gången JAG och min son. Han fick träffa den mamma som satte
honom till världen av kärlek.
Det var helt magiskt! Och du är värd all kärlek, och tack för detta!
Tack!
Tack för din UNDERBARA blogg. Och för att du delar med dig av både tunga saker,
och vardagslycka!
MVH en utav alla "unga-mammor" i detta land. Blogg här
Stötta gärna på hennes blogg men använd aldrig, aldrig några pekpinnar!
Forsätt gärna diskutera i forumet här