Mina fina pall från företget Bonde of Sweden har kommit och den var precis så fin jag trodde. Man kan beställa sitt barns namn i olika färger och bitarna är löstagbara. Som ett pussel. DEn är verkligen jättefin!





Jag är precis på väg. Om 20 minuter ska jag fira en stor legendar inom sportjournalistiken och måste beställa blommor. Lämnar er med en bild på Threst. Han ville försöka verka lite sexig. "Om jag fuktar läpparna så här" sa han innan han föll i sin sedvanliga koma. Ledsen för kort inlägg. Bättring i morgon!

Glöm nu inte att köpa månadens mama som finns i butik idag. Ett jättefint och viktigt jobb på Lennox och mig!

Min pappa ringer från Bryssel på Skypen. Att ha sitt enda barn i Sverige är nog inte så lätt även om vi försöker hålla kontakten några gånger i månaden. Eftersom han är djupt muslimskt troende och jag en kvinna född och uppväxt i Sverige så krockar våra ideologier kraftigt för det mesta. Jag tycker han är inskränkt och låst i märkliga föreställningar om traditionella könsroller och förlegade politiska åsikter. Han däremot tycker jag är en ouppfostrad flicka som inte lärt sig hedra sin pappa. Han är dock min far även om jag inte är så säker på att blod är tjockare än vatten.







Igår medvekade jag en kortis i Radio Stockholm. Gillar radio. Skönt att inte synas när man pratar. Folk lyssnar så mycket bättre då. Sedan åkte jag och jobbade på premiären av "Äntligen midsommar". Thest ville se filmen så Lennox fick följa med och så tog jag med honom hem medan Threst gick på bio.  Och jag var lite rädd att somna. Rädd att det där läskiga som kom i söndags skulle dyka upp igen. Jag läste "Trotsboken" och blundade sedan hårt. Och föll tydligen i sömn. Har däremot konktaktat Raduiumhemmets onkologiska rehabilitering för att ta tag i vad det kan vara. Och kollat resa. Finns en billig 10-dagars till Mallorca nästa söndag. Bara Lennox, syrran och jag. Läsa, sola, sova. blogga. Får se vad ekonomin säger. Vill gärna till Thailand i vinter också.


I radio


Gray med e är också ganska fint.

Lyssna här på radioprogrammet. Välj extern spelare.





Kappa HunkyDory
Foto: Malin Bondeson


I lördags firade vi mitt goda besked. Med besked. Vi åt hummer, hemgjord aoli och drack iskall champagne. Sedan somnade jag på Threst och började snarka. Alla sätt är bra utom de dåliga.



Idag ska jag ta mitt gröna kort i golf, slår upp vid 17. Äntligen hoppas jag få det där jädrans kortet!

På akuten 01.10 i natt.

Jag ringer ambulansen i natt. På tal om mitt senaste inlägg så fixar jag snabbt lite dramatik. Skämt åsido. Något har hänt med min andning. Jag kan inte djupandas. Jag får en blixtrande smärta mellan skulderbladen bak ryggen. Som om en nerv är i kläm. Jag kan inte ens röra mig i sängen och blir livrädd. Det enda jag tänker på är lungpropp. Till saken hör att jag se senaste dagarna har haft ont i kroppen, varit fruktansvärt trött och öm i lederna. Nu när jag lägger mig accelererar det.

Jaf försöker ta mig upp. röra mig, byta ställning. Knuffar på Threst som sover hårt. Tar mig ner i vardagsrummet och googlar på propp i lungan. Det känns precis som en nerv i kläm och jag kan  knappt röra mig så ont gör det. På Sjukvårdrådgivningen ber de mig ta en Ipren. Om det inte släpper bör jag ringa ambulans. Det släpper inte. Jag ringer ambulansen och berättar för Threst. Historien upprepar sig identiskt med natten i maj 2008. Exakt på samma sätt. "Tänk om jag aldrig kommer hem" tänk om det är något allvarligt, metastaser i hela jävla lungorna" väser jag till Threst som ber mig tänka positivt. "Hur ska jag kunna göra det?" du begär det omöjliga, Sist detta hände fick jag ett cancerbesked. Det betyder att vad som helst kan hända!" Sedan hasar jag mig in till Lennox och blir stående vid hans säng. Profilen syns svagt i ljuset från gatubelysningen utanför. Det blänker lite av saliv i mungipan.



Jag hatar Landstinget maskinstickade filtar.

Jag minns förra gången jag fick ett besked jag varit otroligt spänd på. Dagarna efter blev jag sjuk. Deprimerad , ont i kroppen. Helt mörbultad. Posttraumatiskt stressyndom. Jag undrar om det här är ett psykosomatiskt kvitto på en panik/(ångest-attack? men jag vågar inte chansa. Redan i ambulansen försvinner det. På akuten tas det massa prover. Alla är bra. Min syrestättning är perfekt. Alltså ingen propp. Det är kallt och jag har ingen bh. Jag ligger där med EKG-elektroder på bröstet och tittar upp i det kalla lysröret. Läkaren skickar hem mig. "Bra, då kan jag lämna på dagis i morgon?" säger jag och ler snett. Taxin åker snabbt genom regnvåta gator och jag tänker på att sist detta hände kom jag hem fyra veckor senare.



Nu sitter jag här på jobbet. Trött, lite öm i ryggen. Kanske skulle jag åkt direkt till akutpsyk i stället? Jag tror att jag är så stark, så opåverkar. Jag bara tuffar på. Igår em fick ett tung, oväntat besked. Dessutom bjöd vi hem J. Som jag träffade på SÖS. Threst och jag vill gärna låna J:s son en gång i veckan och nu och medan hon är så pass pigg hämtade jag dem och vi åt middag och var med barnen på fotbollsträning. Läs om J här. Det är klart att det påverkar mig. Efter att jag skjutsat hem dem fick jag  ett jobbigt meddelande. (Har inget med min hälsa att göra)


J hemma på vår veranda.

Vill du lyssna på mig i radio idag så knäpp på Radio Stockholm 17 00. 100, 3 i programmet "Stockholm idag"


För att avsluta med något mer trivialt så  påminner jag er om UnderBara barnmässan 2-4 oktober på Stockholmsmässan i Älvsjö.

Igår var det en lyckans dag. Ändå känns det tomt inuti och jag känner mig som världens mest gnälliga person. Är naturligtvis överlycklig över detta fantastiska resultat men det är som att släppa ur luften ur en ballong. Platt på något sätt. Det tar ett par dagar att smälta. Att livsandarna vaknar till liv igen.

När jag kom till jobbet hade min fina vän Maria Rilde som har skobutiken Marietti på Humlegårdgatan 16, (granne med SE&HÖR) varit och lämnat ett stort paket med ett par, mörkgrå fina jodhpurs!!!!! Tack igen Maria!!!

Sedan firade jag resten av kvällen mede att jobba på After Dark-vimlet. Michaela kom vid 20 och vi tittade på showen och skålade för LIVET i champagne.  Threst och mitt firande blir ikväll. Hummern är köpt och champagnen lagd på kylning sedan igår



När jag kom hem sent igår kväll försökte Threst hålla sig uppe och vänta på mig. Tyvärr somnade han i soffan (tog en paparazzi bild genom fönstret) Han är ju lika slut som jag efter denna anspänningens dag.


Någon frågade om besöksantalet till bloggen kommer att sjunka nu i sex månader? Att bloggen bara kommer att bli en vanlig blogg med lite mode, lite vardagsliv, och sådant och att när det närmar sig ett nytt besked i mars, kommer att dra iväg.  Jag kan inte styra er mina vänner men en sak kan jag lova. Den här bloggen kommer aldrig att bli slätstruken på något sätt även om sjukhusbilderna fattas. Mina tankar och funderingar, existensiella och humanistiska åsikter kommer alltid att dryftas. Det händer mycket i mitt liv. Kanske mer än i andras. Föreläsningar står på schemat, bloggcoachning, Skapandet av Bruna Bandet osv.
 Annars får jag väl slänga in ett litet benbrott här och då för att öka dramatiken.

Jag sitter på taoletten på Huddinge Sjukhus. Destination Provtagningen, sjunde våningen Hall C. Klockan är 9.10 och jag ska ta ett blodprov för att kolla mina tumörmarkörer (Se om det finns någon cancerogen aktivitet i blodet) Det är smockfullt i väntrummet. Jag har inte en chans att hinna till 9.30. Och så måste jag förstås gråta igen. Och gå på toa. Magen är i uppror. Jag hulkgråter tyst i toapappret. Toaletten ligger så nära väntrummet och jag vill inte att 30 stycken personer ska behöva lyssna på mitt lidande.

Jag möter upp Threst nere i foajén. Det är sol ute. Stark sol och jag tänker irriterat att det kunde regna. Egoistiska tankar, det skulle passa bättre. Jag har skitsvårt att andas. Vi håller inte varandra i handen när vi går upp till väntrummet på kirurgen. Jag är totalt fokuserad på att bara vara i nuet. Står inte ut med någon kroppskontakt. Måste bara få klara av att vara i min egen kropp.



Threst läser Metro. Sedan börjar vi prata om Lennox. Det är bra. Jag eldar upp mig över fotboll och att han måste lära sig ta ett nej. Det får mig på andra tankar. Nu är nu och ännu vet jag ingenting utan lever i en härlig ovisshet. Om några minuter är allt annorlunda. Läkaren Bengan kommer in i väntrummet. Han kliver fram och tar oss i hand. Ber om ursäkt att han är sen. "Det gör inget" kvittrar jag som en idiot. "Du ser ut att må bra, ni ser båda ut att må bra" säger han sedan. Jag säger att jag är rädd. Rädd för vad han ska berätta. Sedan sätter vi oss ner i det lilla trånga rummet med en brits, två stolar och ett litet bord.

"Det ser bra ut. Inga nya förändringar och den här lilla pricken på 7 centitimeter har försvunnit. Den är helt borta i din lever. Det tyder på att den troligtvis inte är en metastas utan någon annan typ av förändring". Threst håller mig i handen nu. Det känner jag tydligt fast jag inte har en aning om när han tog den. Han tittar på mig från sidan med de där ögonen jag nästan glömt att han har.

"Men du har ett myom (godartad tumör, muskelknutor i livmodern) som är helt ofarlig men bra att du vet om det ifall du får oregelbundna blödningar. Kolla det med en gynekolog bara"

Jag får ännu svårare att andas. Jag längtar efter Lennox. Det bara susar i huvudet på mig. "Nu vill jag att vi röntgar igen om sex månader. Nu måste du bara försöka lära dig att tolka kroppens signaler och inte bli orolig så fort du känner dig krasslig. Det är en svår konst"


Tack Linnéa

Vi snubblar ut från rummet. "Grattis älskling" säger Threst. Jag är helt tyst. Tom. Yr. Vi skiljs åt vid hissarna. Jag ska ta det där blodprovet och sedan vidare till stan. Han ska spela golf. Tänk vad helt annorlunda det kunde ha varit. Vi kunde ha stått vid de där i hissarna i total kaos. Det är inte dags för mig ännu. Jag har fått sex månaders respit. Jag får vara här ännu ett tag. Jag har blivit bönhörd!


Mina tumörmarkörer ska skickas till labbet.


Blommor från Familjen Jarlemark.

Tusen miljoner tack till er. Era tummar funkar. Och era tankar. Så är det naturligtvis. Ingen kan rädda alla men alla kan rädda någon...

Foto: Maria Östlin

Jag hade så gärna velat låta er slippa min ångest och ängslan i detta sista inlägg innan morgondagens besked. Kunnat skriva om andra saker som äpplepaj, nytt badskum eller vinterkängor till Lennox. Inget önskade jag hellre. Men tyvärr går det inte. Ni slipper lika lite undan som jag.


Jag har dålig magkänsla


Jag har börjar förhandla. Jag märkte det igår när jag skulle åka t-bana. Det fanns två rulltrappor. Jag började blixtsnabbt dividera. "Om jag tar den högra får jag ett bra besked, den vänsta ett dåligt". Och sådär fortsätter det. Får tid för ett cytologprov (för att kolla så man inte har livmoderhalscancer) När jag ligger där med benen i vädret och känner obehaget när sköterskan sticker in spateln för att skrapa längst slidväggen tänker jag på om jag skulle få en ny cancer. "Sådärja, då får du besked om cirka 6 veckor". Jag tackar och tar i hand.





Mina nerver är som tuggumi strängar. Jag gråter för ingenting. Den mentala anspänningen är fruktansvärd och jag märker att jag fräser till Lennox för minsta lilla. Det är inte rätt men inget av det här som händer mig är rätt. Jag undrar så hur morgondagen blir. Om det blir ett bra besked åker jag vidare till jobbet, gör ett After Dark-vimmel på kvällen men om det blir dåligt. Vad gör jag då? Hur kommer jag att reagera? Ska vi äka hem till ett tyst hus och sätta oss i soffan och kommer vi att nå varandra då?

Jag vet hur det känns att sitta i det där väntrummet med landstinget blå stolar. Threst kommer läsa Metro. Jag vet hur det känns att bli uppropad "Charlotte Gray, tack" och jag vet hur det är att titta på läkaren. Hur han tar sats, böjer huvudet lite på sned och......... Men jag vet inte hur jag kunde hamna där.

9.30 är tiden. Sanningens minut är slagen....

Nu har sajten loppi.se lagt ut Lennox kläder och saker till försäljning. Gå in där och lägg ditt bud. Hans skridskor har varit grymma. På vänster sida här på bloggen kan du klicka för att hamna direkt på mina saker.

Klockan är mycket och jag är sen. Jag har suttit i en "telefonare" för en intervju i Svenskan. Om "skitsjukdomen förstås. Nu är jag på väg till min frisör Zübeyde på salong Hunky Dolls för att ta bort, färga och sätta i nytt löshår. Innan dess har jag varit på lunch, sushi förstås med arbetskollegorna. "Du är sen" säger Zübeyde och jag kan inte annat än att be om ursäkt. Sedan sätter hon igång att ta bort allt löshår med en speciell tång och lösningsmedel.



Senare är det dags att sätta in nytt hår. Jag vill bara ha så lite som möjligt. Svårt att sköta det när man har för mycket utan väljer samma längd som jag har nu. Det blir bara lite fylligare.


Jeanettes hund Tjejen behöver en rejäl klippning.


Ta da.

På kvällen hemma pratar vi lite om FREDAGEN. "Hur vill du göra?" säger Threst. "Om vi får ett dåligt besked, vill du bara åka hem då eller vill du göra något, åka någonstans?" "Jag vill bara hem, hem till Lennox" svarar jag. Senare i sängen säger jag "Men om det blir ett postitivt besked, ska vi inte fira då? Knäcka en skumpa?"

Jag har väldigt svårt att planera något efter FREDAG. Kan inte se mig nästa vecka. Vill inte tänka så långt fram. I kalendern står det bio-premiär, golf, möte med Peter, Carolina Gynnings bok-släpp och middag hos Yxkulls. För mig är det helt omöjligt att kunna glädjas eller ens tänka i ens så korta banor. Det enda jag har är nu.

Dessutom är jag helt speedad. Jag upplever allt som om man snabbspolar en film. Vill inte sova, vill inte missa något. Ligger och stirrar på vårt gigantiska bigarå träd som avtecknar sig mot den ljusa rullgardinen. Hjärtat slår hårt som hos en kanin och jag tänker på att jag nu bara har två dagar kvar av mitt liv. På FREDAG får jag ett nytt datum på hur länge jag kan få leva.

Usch vad jobbigt att se sig själv på tv men intalar mig att det är för en god saks skull. För dig som missat programmet ....

Se det här

Och det här är också ganska trevligt. Tack!

Ibland får jag sådana fantastiska kommentarer som jag gärna vill dela med er som inte läser dem. Det här är just ett sådant.

Hej Lotta!
Jag har följt din blogg ganska länge nu, men inte tagit mig för att kommentera.
Först vill jag säga att du är otroligt modig. Jag vet, du har inget val. Nej, det har du inte, men ändå. Du fortsätter leva varje dag och ger av dig själv hela tiden. På det sättet får du också mycket energi. Fortsätt så länge du orkar.
I går kväll satt jag på balkongen med min 9 åriga Hugo och gjorde en farväl ritual till hans cancer.
Han hade en av sina "nere dagar". Tack och lov kommer de inte så ofta längre. Vi skrev ner alla hans jobbiga känslor kring sin cancer.

Ärret från port a carten, att han varit flintskallig, att han haft sond i näsan, suttit i rullstol, att han fick fira sin 6- års dag isolerad på Akademiska i Uppsala och att han inte fick träffa några kompisar i 6 mån pga infektionsrisk.Sen brände vi upp pappret.
Hugo hade AML, en svår form av leukemi. Läkarna trodde inte att han skulle klara sig. Det är även en hög återfallsrisk. Men vet du Lotta, han har varit frisk i tre år nu. Mirakel sker. Jag tror jag förstår den ångest du har nu, med stickningar i jumskarna och allt. Men det behöver inte betyda att det är ett återfall. Jag vet att Hugo upplever liknande saker i sin kropp, men han är frisk.

Jag har önskat många gånger att jag hade fått vara den som blivit sjuk i stället för min son. Ett barn ska inte behöva lida så. Han ska ju ha hela livet framför sig. Men i och med att jag har fått vara frisk har jag ju orkat kämpa tillsammans med honom, gett honom energi och lyft honom när han varit svag...
Jag vet inte vad som är värst. Att vara mamma och vara sjuk eller ha ett sjukt barn. Ingen borde behöva få uppleva det ena eller det andra. Men vi lever ju inte i en perfekt värld. Det enda jag kan säga till dig är väl det du redan vet:

Lev varje dag. Njut av din man och Lennox. Lukta och känn. Jag tror man blir bättre på det när man fått uppleva dödshot mot sig själv eller den man älskar mest. Ingen vet ju någonting om vad morgondagen har med sig. Jag tänker på dig jättemycket, du är alltid med i mina tankar. Du är världens bästa mamma. Din mamma är också med i mina tankar. Jag vet hur hon känner sig. Maktlös.
Stooooooor kram Victoria, Örebro.

 

 

Tack Victoria för att du delar med dig och grattis till Livet.

 

För några månader sedan var det en estnisk inredningstidning hemma hos oss. De ville göra ett reportage om ett vanligt hem som inte var så stylat. Lite leksaker framme, damm i hörnen, obäddade sängar. Nu kom tidningen och jag kan ju inte estniska utan kan således bara titta på bilderna.

 

 

 

 

 

 

Det ser så rent ut på bild men det vet man ju att en bild oftast ljuger.


Tack min mentor Britt-Marie med kollega!

Jag går på fotbollsträning. På planen ser jag ett bekant ansikte, Sara, vars blogg jag läst sedan en tid tillbaka. Våra historier är parallella. Saras man Dan drabbades av "skitsjukdomen" samma månad som jag men hade ett sämre utgångläge. Han levde mindre än ett år. Vi bor båda i Stureby och är i samma ålder. När jag började läsa hennes blogg hade Dan precis gått bort. Det väckte en massa känslor i mig eftersom det kom så nära. Bokstavligen. Nu står hon där, det där ansiktet jag bara sett på bild.

Naturligtvis börjar vi prata. Hennes lilla femåring leker runt benen. Den större pojken spelar i samma lag som Lennox. Som två vilsna själar pratar vi om det hemska. "Mamma, kolla, jag gjorde mål" ropar Lennox och jag har noll fokus på honom.

Läs Saras blogg här och lägg den sedan till favoriter. Det är en vacker, sorglig och otroligt välformulerad blogg. Fantastiska bilder, närvarande text. En mammas fortsatta resa utan sin livkramrat som bjuder in till en modig färd.

Saras  blogg



Gårdagen. 18 00 Stureby



Jag påminner er igen om Dr Åsa ikväll 20: 00 SVT2

 

 

 

 

Jag får höra att jag är nominerad till Årets Örebroare. Och naturligtvis uppmanar jag er att rösta. Men först kanske vi ska dra det här med viljan att vinna igen.

 

*Syfte med att vinna alla dessa tävlingar är och har alltid varit att uppmärksamma bloggen=fler läsare=fler som lär sig förstå hur det är att leva med en cancerdiagnos, fler som lär sig upptäcka symtomen på coloncancer, fler som kanske kan uppskatta livet och fler som kan hjälpa sina sjuka anhöriga.

 

* Det finns inget egensyfte i att vinna. Endast att vara informativ och sprida information och det gör man genom fler och fler läsare som hittar hit. Sedan är det rätt enkelt att strunta i att klicka på länken om man inte vill.

Det står att man ska vara verksam i Örebro men att man kan rösta ändå (bloggen är ju universal ha, ha)

Årets Örebroare. Rösta här

 

Jag sitter på jobbet. Det är ett jäkla väder ute och i morse var det gummistövlar och galonisar på för Lennox. Är lite piggare idag. Har inte riktigt den där värken i kroppen men ser så ser också  solen över hustaken. Ikväll är det föräldrar möte på dagis och jag hade turen att få gå. Tyvärr missar jag nattningen men det är smällar man får ta.

 

Jag får ett mail av min vän J som jag berättat om tidigare. Ett förbluffande mail som handlar om att acceptera och njuta av den tid man har kvar att leva. Att bli vän med det svåraste av svåra, att veta att man ändå lever vidare genom sina barn. Det är märkligt att sitta på jobbet, bland skvallertidningar och kollegor  och läsa det så här på förmiddagen. Det får mig att ännu mer inse vilka starka processer som sätts i gång när man drabbas av cancer, oavsett utgång. Processer  jag inte velat varit utan och inte J heller. Jag inser även vilka oanade krafter man har som människa. Hur man i de mörkaste stunder kan finna glädje i små, små korn av vardagliga saker som ter sig så mycket tydligare.

 

Glöm nu inte heller att titta på ptogrammet Dr Åsa i morgon.

 

I veckans program får vi se hur ett DNA-test går till och Dr Åsa träffar bloggaren "Vimmelmamman", Lotta Gray, som opererats för tjocktarmscancer
Foto: ART89

Genernas makt över hälsan
Del 6 av 8. Kommer du att drabbas av cancer? Idag finns gentester där man kan testa om man bär på en genetisk sårbarhet för att drabbas av olika sjukdomar. Men vill du verkligen veta? Och vad betyder i så fall arv och miljö för vår hälsa? Lönar det sig verkligen att motionera och sluta röka om ödet redan är skrivet i ditt DNA? Hur kommer det att påverka oss om vi får mer information om våra sjukdomar i framtiden? Programledare och läkare: Åsa Vilbäck.

i morgon tisdag 22 september kl 20.00: SVT2

Läs mer här

 

Nedan lämnar jag er med en videosnutt för BST.

 

 

 

Lördagen har förflutit utan några större incidenter. Jag har varit duktig och plockat fallfrukt. Sparat de finaste och gjort äpplepaj trots att jag inte är så vidare förjust i bakverk. Igår hade jag ont i ländryggen. Bättre idag men känner mig inte hundra. Ont i lederna, känns som om jag har träningsvärk och så den där förlamande tröttheten. Ni vet hur det känns när man är 100 säker på något? Man bara vet helt enkelt. Så känns det. Att svaret på min röntgen i torsdags kommer att visa på ett återfall. En spridning. Redan nu har jag börjar sörja. Gud i himlen vad jag är förbannad på allt det här!!!!!!!! Och Gud i himlen vad jag önskar att jag bara kunde stänga av tankarna.



 

Vi åker till Sickla och NameIt för att köpa nya byxor till Lennox. I butiken får man måla sin egen tröja. Överallt dräller det av mammor med barn i varierande åldrar. Jag blir så avundsjuk på den där självklara inställningen till livet. Att de antagligen kommer att få vara med sina barn. Att de inte måste bära på den här ångesten som hela tiden ruvar som böld i bröstet. Jag studerar dem ingående. Hur de skrattar, kastar med håret, pratar i mobilen och jag skulle så gärna vilja vara dem bara för några timmar. Få vila från tankarna. Få vara som jag var INNAN. Inte blir det bättre av att jag läser Sabinas blogg som uppdateras trots hennes bortgång. Sabinas syskon låter oss få veta hur det går för barnen. Bilderna på döttrarna vid hennes grav. Hur de lämnar blommor och presenter. "Nu har mamma det bra och slipper ha ont" säger lillflickan. Sabinas kamp här

 Sickla köpvarter

Vi/jag målar på tröja.

Threst spelar golf på eftermiddagen. Idag, söndag förmiddag är det min tur. Vill gärna ta det där Gröna kortet nu. Sedan väntar fotbollsträning i Stureby. Middag, bad och sängen. Måndag väntar med öppna armar. Nedräkningen har börjar. På fredag kommer domen........

Ett par bomullsbyxor och ett par i smalrandig, tunn manchester från NameIt.

 

Jag och Lennox äter ute på verandan i kvällsolen. Grillat med potatisgratäng. Sedan går vi in och bakar scones.

 

 På allmän begäran kommer en bild på tjockkatten som gillar att sova i gästrummet i källaren.

Tack Jessica för din skiva och brev.

Det är lördag. Jag har fått en cd skiva och ett brev från Jessica. Hon lämnar en t-shirt också. Tack fina du! Idag står klädköp eller åka in till Kungsan och kolla brandbilar, polisbilar och livräddning på schemat. Threst spelar golf. Det behövs plockas äpplen i trädgården. Vi har massor av fallfrukt som förstör gräsmattan. Ibland önskar jag att vi från oktober-april kunde flytta in i en stor härlig sekelsiftsvåning mitt i stan. Slippa alla hus-måsten men har man en trotsig fyraåring som kan skrika högre än högst är det rätt skönt med sitt eget.

Jag håller på att planera inför Lennox kalas. Funderar på att vara på något lekland. Enklast så. Tänk att han fyller fyra år!!!!! Jag kan inte fatta det. Bäst att hålla mig vid liv så länge det går så han minns mig. Och jag bävar inför vintern, som vanligt. Overaller, vantar, mössor kallt och blött. Om det blir ett bra besked på fredag blir det definitivt en resa till Thailand.


Foto: Malin Bondeson

Lennox visar sin nya tröja med flygplan på från barnbutiken NameIt i Sickla köpkvarter. De har jättebra barnkläder till ett pra pris och desras plagg är alltid funktionella och tuffa. Nu behöver vi nya byxor och snart en vinteroverall så dags att kika in där.

Foto: Malin Bondeson

Jag vinner Årets Blok. Det är en mäktig känsla  att hålla bloggen i sin hand. 417 sidor är den en riktig tegelsten. Den blir på något sätt på riktigt. Får en helt annan  dignitet. Det är pressrelaease på Mornington hotel, runt hörnet från jobbet på Humlegårdsgatan. Några fotografer och de andra vinnarna.

Det är svårt att tänka sig att jag bara för några timmar sedan legat i röntgenröret med hjärtat i halsgropen. Nu står jag här och håller drygt två års bloggande i min hand.




Det är en viktig bit som nu är avklarad. Det är av yttersta vikt att få denna blogg på pränt för Lennox skull och nu har jag den i min hand. Vulkans mailserver hade krashat när projektledaren för tävlingen kom till jobbet.  Pga av nomineringarna till Vimmelmamman. Jag vill så gärna kunna tacka er personligen men det går ju inte. Ni är så värdefulla för mig. Alla ni lojala läsare som röstar fram mig till vinst i alla bloggtävlingar jag deltagit i. TACK!!!!!!!



Thomas Bodströms blogg vann i kategorin politik.


Läs mer här

Video från festen

Beställ boken här

Det var svårt att skriva eftertexten. Jag vet ju inte hur denna blogg slutar men valde till slut efter en stunds funderande.

"Här slutar min blogg. Hur mitt liv slutar vet jag ännu inte. Den är ett ett unikt arv till dig, Lennox. Jag vill att du ska få veta vem din mamma är. Vad hon tyckte om och vad som var viktigast i hennes liv, nämligen du. Min kärlek till dig genomsyrar allt.

Puss Mamma!


Linda Skugge från Vulkan är en skön tjej.

När jag kommer hem firar vi med potatismos och falukorv i ugn. Lennox har en kompis från dagis hemma. De skiter fullständigt i att jag har vunnit Årets BLOK. De hoppar i soffan och slåss om skateboarden. Sedan tittar vi klart på filmen vi hyrt och försökt se på utan att somna. Jag känner tydligt hur det kryper och "tickar" i ljumskarna och jag är lika övertygat om att jag har en spridning, ett återfall, som jag är på att solen går upp i morgon. Det känns som om nästa vecka är den sista som jag lever i något slags hopp om att detta kanske, kanske kommer att gå bra.

Vi är hemma hos tamcancerkollegan Malin. Vi pratar bajs, statistik, sorg över livet men också glädjen över att vi faktisk sitter här. Barnen spelar fotboll och sedan äter vi Thom Kha (Kyckling i kokosmjölk med ris) Sedan packar vi in oss i bilen och åker hem.



Håll tummarna.

Jag tittar på kallelsen. Den där förhatliga kallelsen som kommer att förfölja mig i minst fem år, var sjätte månad. Den borde göra mig lugn. Att veta att jag blir kollad men det hjälper inte. Det knyter sig i magen.




Jag skjutsar till dagis, Trots att vi säger hej då ordentligt brister Lennox i gråt. Jag  får springa tillbaka och göra ett bättre avslut. Ner på knä, pussa den lilla munnen och titta i de nötbruna ögonen. Kanske känner han min oro och irritation över den förestående röntgen idag. Jag åker raka vägen till Huddinge. Fryser som en gris och drar på högsta värmen. Jag är utsvulten efersom man inte får äta något fyra timmar innan kontrast.

Jag sätter på mig Embla plåstret på min port-a-cat. Det är ju ett  smärtlindrande plåster som man ska använda någon timma innan sticket. Jag skulle kunna göra reklam för Embla så många som jag använd. Trots att det är strålande sol är Huddinge lika fult som vanlig (i mina ögon) Jag är ute i god tid men trots det väntar sköterskan på mig för att se om min "port" går att använda. (nio månader sedan man spolade igenom och använde den) "Hon är här nu" ropar tjejen i kassan.



Sedan försöker hon trycka igenom nålen till porten men det funkar inget vidare. Jag ålar mig som en orm där i sängen. "Gör det ont?" frågar hon. "Nä, kör på du" säger jag. Man kan ju tro att man ska bli mer luttrad desto längre tiden går men faktum är och bevisat att man blir bara mer och mer smärtkänslig. Kroppen är på stand-by så fort en nål kommer för nära.



Till slut är den på plats (trodde vi) men tyvärr är det stopp i den efter så lång tid. Jag får vackert ställa in mig på att bli stucken i armen trots att det är så bökigt. Det kommer ännu en sköterska och försöker men får ge upp. Koksaltet passerar inte.

När jag ska röntgas två trappor ner på datortomografen så säger sköterskan där. "Jag provar, jag brukar vara duktig på det här" och vips så funkar det! Fantastisk. Jag får min kontrast genom porten, det märks inte och jag röntgas på några minuter. Nu ska jag röntgas nio gånger till. Då har det gått fem år. Herregud, om man lever tills  dess alltså.

Sedan tillbaka till jobbet. Nu ska jag iväg, om en halvtimma på en kul sak som jag berättar mer om i morgon.


Tillbaka på SE&HÖR

Biopremiär-Flickan som lekte med elden

Det har varit mycket vimmel nu. Tv-4 fest, biopremiärer och bokreleaser. Så som det alltid ser ut på hösten. Jag brukar sällan stanna kvar och titta på filmerna om jag inte ska bevaka efterfesten (om det är någon). Vill hellre komma hem till familjen i tid och få lite kväll.


Bio-premiär. Coco Chanel med kollehan Johnny

I morgon är det dags för röntgen. 10. 15 ska min port-a-cat spolas och jag ska in i det där röret. Tre månader sedan sist. Tre månader av en viss frid.


Bio-premiär The Ugly Truth

Ikväll ska Lennox och jag hem till Malin, det är hon som drabbats av tjocktarmscancer och bor nära mig. Efter röntgen i morgon väntar en rolig sak som jag berättar mer om på fredag.



Min granne och gamla Silikon kollega, Gry Forssell på tv4:s höstfest





Threst har en förkärlek för vita Adidas Stan Smith. Han köper nya hela tiden eftersom han vill ha dem vita och jag fattar absolut ingenting.



Själv är jag kär i mina nya boots från Hasbeens. Underbara att gå i men svåra att få på. Trånga i skaftet men när den väl sitter där är det som att gå omkring i tofflor.


En sommardag 2006 fann Emy och Cilla, Swedish Hasbeens grundare, ett lager med 300 par underbara par träskor från en gammal träskofabrik i sin hemby, orginal från 70-talet i  färger som svart, vitt och rött och
tog med dem hem till Stockholm där blev dessa snabbt mångas favoriter och träskorna började återproduceras.
De är fortfarande handgjorda med respekt för människor och miljö och tillverkas fortfarande i samma lilla Svenska fabrik.
Deras produktionsmetoder och material är snälla mot människan och naturen.




Titta gärna in här på länkarna där du kan se var de finns. Höstens bästa köp!

Swedish Hasbeens

Höga Hasbeens

Håll tummarna för mig i morgon 10. 15

Jag vaknar upp av nyheterna att cancern har släckt ännu ett liv. Patrick Swayze kämpade in i det sista. Finns det något bra sätt att dö på? Ännu en siffra i statistiken, ännu en familj i tårar. När ska vi hitta ett botemedel mot denna farsot?


Helgen har varit bra. Jag blev aldrig sjuk. Familjen Löwdahl kom, sågs och segrade. Vi grillade och besökte familjen Emmoth på Resarö.


Sussi och Ella

Jag är lite speedad på något sätt. Mitt liv, vårt liv snurrar på alldeles för fort just nu. Almanackan är helt fullklottrad med vimmel, middagar, möten, fotbollsträningar, läkarbesök. en trädgård som ska skötas och golf som ska spelas, huset som städas  osv. När jag panikslagen upptäcker i morse att jag totalt glömt att gå en inbokad cellprovstagning (livmoderhalscancerprov) inser jag att det är lite mycket nu. Det är inte alls likt mig.


Lennox och min gudson Oskar myser.

Det är ljuvligt ute på Resarö. Solen skiner, lunchen är god och vännerna fina. Kan man begära mer?









Ella, Simon, Oskar och Lennox.

Jag är glad att jag hittade två bloggar. Marcus Birros nya finstämda "Vägen till kärleken" en annan, och "Ensamma pappan". Två modiga bloggar om kampen att hålla ihop och/eller överleva en relation. Jag fick en fråga nyligen av en tidning. Vad som som varit mest positivt med min sjukdom. Svaret är: Relationer. Till mina vänner, familj, barn, partner. Det enda bestående som finns är relationerna till din nästa. Faktiskt. Och då menar jag inte bara till de du känner. Att sträcka ut en hand till en okänd, att hjälpa någon över gatan, att skaffa det där fadderbarnet eller bara hämta kaffe till en kollega räcker långt. Tänk att man ska behöva bli sjuk för att fatta det.

Det finns en man. En ung man. Jag vet inte hur gammal han är. Han tigger. Oftast står han vid t-banan Hötorget eller rör sig på Kungsgatan. Han är handikappad, har svårt att gå och har ständiga skakningar. Han står där med sin pappersmugg framsträck. Rör sig lite i sidled. Försöker fånga din uppmärksamhet. Folk slår en stor lov omkring honom. De ryggar  instinktivt. Bemödar honom inte med en blick.




Jag springer till Bankomaten. Mitt hjärta slår som en stånghammare i bröstet och jag är rädd att han ska försvinna. När jag kommer upp från T-banan är han som uppslukad av jorden och jag letar en bra stund innan jag måste gå. Igår ser jag honom igen. Jag blir så glad att jag får tårar i ögonen. "Jag har letat efter dig" säger jag. Jag vet inte om han hör. Han mumlar "Thank you". Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att stå där och be om pengar. Jag börjar gråta när jag går vidare. Livet är så orättvist och jag lider av det mer nu än någonsin.

Nu kan man ju tycka att jag tror att jag är något slags helgon. Att jag är så bra som hälsar på sjuka och oroar mig över tiggare. Att jag fiskar efter sympatier och tror att jag är unik. Återigen. Den här bloggen är bara en redovisande resa över mitt liv. Precis hur det ser ut, hur jag känner mig och vad jag gör. Igår grät jag över en människa som har det svårt, nästa dag shoppar jag skinnjacka på NK. Provocerande? Ja. Men så ser detta livet ut. Det är inte svart eller vitt. Det har en oändlig massa gråzoner däremellan.

Ensamma pappan

Martin med sina barn

Jag får ofta förfrågningar om att hjälpa andra människor via min blogg. Det kan vara allt från att skriva om någons orättvisa vid A-kassa hantering eller att någons dementa pappa inte fått rätt vård. Man måste vara försiktig och påläst om man ska dryfta andra människors sak. Dessutom kan bloggen tendera att bli någon slags allmän plats för personliga vendettor och det är inte min avsikt alls men uppenbarligen har min blogg ett högre syfte än att bara vara en ventil för min egen, privata härdsmälta. Jag tycker det är viktigt att brinna för saker men man  kan inte brinna för alla. Då tar ljuset snart slut. Därför skriver jag om saker som berör mig extra mycket.

Som Martin Elmberg som många av er säkert minns från tv-serien "Himlen kan vänta". Martin lider av ALS och har nu försämrats avsevärt. Martin har blivit lovad att få ligga i respirator om hans andning blir sämre. Löftet finns till och med dokumenterat i ett av avsnitten i programmet. Helt plötslig har detta löfte brutits  trots att Martin fått en kraftig lunginflammation och inte ens då kan man utlova respiratorhjälp om andning upphör. I Norden ger man inte ALS patienter denna chans trots att det klart och tydligt står i Socialstyrelsen att detta mycket väl är möjligt i sällsynta fall. Så vad göra? Försöka, som den lilla (sjuka) människa man är, att skrika så högt man kan? Men om man inte har friska, ifrågasättande personer omkring sig? Om man inte har någon som har en välbesökt blogg, om man inte har varit med i ett TV-Program och har en fru som fajtas för en vad gör man då? Var det inte lika vård för alla, eller?

Martin är inte unik. Jag är oerhört, oerhört tacksam för de läkare som opererat mig. Utan dem hade jag garanterat dött av brusten tarm inom några dygn. Men det finns ingen motsättning i att jag också måste få vara kritisk och frågande. Man kan inte hålla käften och vara söt och tacksam. Då överlever man inte. Under mina 18 månader som cancerpatient har jag fått höra så många historier om människor som blivit felbehandlade (Mig glömde man tex att röntga levern på trots löfte om att den var metastasfri), hemskickade med Alvedon trots allvarlig spridning, oacceptabla väntetider på röntgensvar och nonchalanta bemötande av både läkare och vårdpersonal, osv. (Dock är de allra flesta inom vården fantastiska) Det finns inget personligt ansvar. Var är läkaren som trots att han/hon gått ronden, ändå bemödar sig med att sätta sig ner lite extra eller ta sig tid att möta en människa under stor existensiell ångest? Det finns ingen tid till det där extra mötet, allt är datoriserat, Den högra handen vet inte vad den vänstra gör, alla skyller ifrån sig och säger "Det där är inte mitt bord. Ring *****istället". Vem är min patientansvarige läkare? FINNS det en patientansvarig läkare överhuvudtaget? Ser någon MIG?

Jag hoppas att Expressen och Aftonbladet kommer att ta sitt ansvar och skriva en uppföljande artikel om Martins nuvarande dilemma. Det är deras förbannade skyldighet! Man kan inte bara släppa människor man tidigare skrivit om i samband med program. Nu är det payback time och någon reporter borde omedelbart få detta på sitt bord. Lite hederlig, gammaldags grävande journalistik. Det finns en massa människor därute som vill veta hur det gått för Martin och detta  är ett ypperligt tillfälle att vinna tillbaka lite av förtroendet hos kvällstidningsläsaren.

Grrrr!

Jag köper med mig en fin flaska med någon typ av likör till mamma. (Flaskan var fin) som tack för barnvaktshjälp, färska snittblommor och lite sköna ansiktskrämer får hon också. Sedan sätter jag mig i bilen och åker mot Örebro

 

Jag stannar till och tankar och köper kaffe. Det är tidigt fredag morgon men redan köigt ut mot Södertälje. Jag mår lite konstigt. Dessa jäkla reerraid (kom ihåg, baklänges) är för jäkliga idag och jag har redan varit på toa tre gånger. Det fattas väl bara att man kolar vippen i den där baconsjukan, det vore väl grädden på moset? Eller spiken i kistan för att vara aningen morbid. Öm i lederna lite och svullen på någon sätt,  vigselringen sitter stenhårt och jag svettas lite grann. Nåväl. En unge ska hämtas 25 mil bort

 

Lennox blir överlycklig. Efter att ha stannat två gånger för att gå på toa ses vi äntligen. Efter superlativ som "Mamma, du är söt" och "Mamma, du är min bästa vän" cyklar vi ner till mitt gamla favoritställe stallet under min tonårstid.
Sedan äter vi pannkakor som mormor gjort och åker in till stan och träffar min syster Lisa.

Jag känner mig så sjukt trött. Sådär ända in i märgen men skyller på blodsockret, att jag måste äta något. Känns som om jag kan somna när som helst.  Vi träffar min syster Lisa och passar på att hälsa på min gode vän Per som ligger på Almbys kyrkogård. Eftersom det var ett tag sedan jag besökte hans grav minns jag inte var den ligger. Vi tillbringar säkert 20 minuter med att ingående studera alla namn men måste till slut gå därifrån utan att hitta Per. Blommorna lägger jag på den blomlösaste grav jag hittar.

 

Sedan äter vi thaimat och jag packar in Lennox och mig i bilen för hemfärd till Stockholm. Kramar Lisa hejdå och stannar till vid mitt gamla jobb, Servicehuset Sofiagården där jag jobbat 13 år! Tagit hand om pensionärer, städat, duschat, handlat, rullat hår och borstat löständer. Samma gamla skylt, samma gamla fasad trots att det var tio år sedan jag slutade och flyttade till Stockholm.

 Lennox somnar efter bara en liten stund. Precis som jag planerat. Fryser och svettas om vartannat. Och så tarmarna som lever rövare. Nu vill jag bara hem och i säng. I morgon (läs idag) kommer familjen Löwdahl och sover över. Inte sjutton har jag tid att bli sjuk nu!

Syrran käkar frukost 15 00


Dancing Oueen

Min kollega Johnny provar klubborna på jobbet.

Jag är på väg till Örebro för att hämta Lennox. Vi är lediga idag. Hela SE&HÖR flyttar till Humlegårdsgatan så på måndag är det en ny lokal som gäller. Hela veckan har vi packat inför flytten och det börjar bli riktigt tomt på jobbet nu.




Shirley Clamp är längre i verkligheten.

i helgen kommer familjen Löwdahl hit för att gå matchen i fotboll mellan Örebro-Hammarby. Sover en natt och så poff, tillbaka till "Öret". Vi ska hälsa på en gemmensam vän som drabbats av en hjärntumör (Ja, det är mycket sjukdom i mitt liv) käka en god middag och bara ha det trevligt. Huset blir fullt av liv igen. Precis som det ska vara.


Kollegan Ola

Nu är det bara några timmar kvar tills jag får krama den där lilla smala kroppen, dra med fingrarna i de hårda lockarna och lyssna på papegojpratet.

När jag längtar som mest efter Lennox (han har ju varit borta nu nästan en vecka) tittar jag på det här klippet
Klicka här

Så här kan bilden av cancer också se ut. Jag gör ett jobb för tidningen SOLO. Ett rätt viktigt jobb så att säga. Jag blir sminkad och fixad i håret. Det är skönt att bara få luta sig tillbaka och blunda för en stund. Efter fotograferingen ska jag nämligen träffa J. En av mina bloggläsare. Hon ligger inlagd på SÖS, några meter bara ifrån fotostudion. Vi har aldrig träffats förutom via mail.


Jag träffar Pernilla som precis avslutat sin sista cellgiftsbehandling. You go girl!!!!!
Blogg Klicka här



Superduktiga makeupartisten Kristina.

Jag är lite nervös. Inte för att fotograferas utan för att träffa J. Har velat gjort det så länge men inte hittat utrymme för det bara. J har haft den värsta oturen man någonsin kan ha. Tjocktarmscancer med en rätt bra prognos. Nu, nyligen diagnostiserad med en helt annan typ av cancer, bukspottkörtelcancer. Kanske inte den bästa vän man kan ha i magen. J har dessutom en liten son. Jag är som vanligt sent ute och tar en taxi den lilla biten till SÖS. Sminkad och stylad går jag återigen i dessa förhatliga korridorer på mina skyhöga klackar och nya lackbrallor. Förbi onkologen där jag fått mitt cellgift var 14:onde dag i sex månader, förbi hissen till kuratorn jag besöker varje vecka. Fullastad med påsar och mitt i livet knackar jag på J:s dörr.

"Får jag krama dig?" frågar jag och håller försiktigt om den där späda lilla kroppen och ber nästan om ursäkt över hur jag ser ut. Jag kastas rakt in från glamouren till det riktiga, verkliga livet på några få minuter. Det är så surrealistisk. Här sitter vi i det lilla rummet. Det finns en massa blommor, nallar och J:s personliga prylar överallt. En bild på sonen, näringsdryckerna i fönstret. "Jag har kanske några månader kvar" säger J. "Det är vad de säger". Jag kommer med samma tomma frågor som är det vanliga. "Men är de säkra?" finns det inget mer de kan göra?".

J:s son kommer. Han sitter i mammas säng och leker med sängknappen. Jag vill bara gråta men det känns rätt egoistiskt i en situation som denna. Vi pratar om allt utom det som komma skall. Musik, vänner, läkarkåren, Hennes son sjunger Micael Jacksons "Thriller" för mig och jag vill bara krama honom. Med ens saknar jag Lennox så ofantligt mycket.

"Lev" säger J. "Du kommer klara dej", jag ser det, du har en stor energi. Fortsätt njuta som du gör". Jag ber om att få  "låna" sonen. Få ta med honom till Grönan, låta honom leka med Lennox, hänga med och bada, åka till leklandet. Vi skiljs åt nere i vid ingången. En liten siluett och jag sätter mig på bussen för att möta upp Threst och gå på bio. Det är helt omöjligt att koncentra sig på filmen. Ingen ser att jag gråter där i mörkret. För J:s skull, för min skull men mest för sonen.




Det kan ju te sig rätt märkligt att besöka en helt vilt främmande människa. Speciellt i den situation jag själv är. Men ibland kan det vara viktigare att göra någon annan glad. Då mår man bättre själv. Att sätta sig själv i andra rummet kan vara oerhört befriande ibland och genom att nosa på det jobbiga, konfrontera det svåra, sätta mig in i hur det måste kännas att sitta i det där lilla rummet vecka ut och vecka in med ett dessutom dystert besked är viktigt för mig. Att lära känna sin fiende är makt.

Foto: Mattias Dahlstedt

Nu har jag ett datum på när livet tar slut. Kan man säga så? Som om det vore ett paket mjölk. Bara det att man inte kan köpa något nytt paket. 25 september ska jag träffa Dr Bengan och få veta om jag fortfarande är cancerfri eller om där blivit någon ny spridning.

Innan dess ska det göras en röntgen på lever och buk. Detta inträffar 17 september men det datum som jag fokuserar på (eller rättare sagt, inte försöker fokusera på) är 25 september. Det känns som om det är rätt kört om något dykt upp nu. Visst kan man operera levern igen men om lungorna blivit angripna är det ett delikatare problem. Cellgifter på nytt? Jovars men cellgifter räddar knappast liv, skjuter snarare upp det ett tag. Redan nu våndas jag. Börjar återigen gråta okontrollerat utan förvarning, känner mig spänd som en fiolsträng, är nästan helt säker på att det blir ett dåligt besked. Hörde jag negativ? jamen visst är jag det och har all rätt att vara det. Att leva under ett existensiellt hot om döden har  man man upptäck, är den värsta mentala stress en människa kan utsättas för. Oerhört påfrestandet för psyket. Så jag grinar lite, snorar vidare och tycker synd om mig själv. Sedan reser jag mig igen, borstar bort  krutdammet från byxorna och går vidare, vecka för vecka, dag för dag, minut för minut.........

Mamma har kommit för att hämta Lennox- Han ska vara borta från oss i en vecka men jag funderar på att hämta honom tidigare. En vecka är rätt långt tid för ett så litet barn. Jag köper med mig citronmarängpaj från Fältan som vi smackar i oss. Threst kör lågtempad oxfile med salsa och ungsbakad potatis. vid 19 åker mamma och Lennox efter typ tusen förmaningar.

"Han måste kissa innan han lägger sig och innan han åker bil"
"Glöm inte att smörja in honom efter att han duschat"
"Glöm inte puffarna om ni ska bada"
"Nästan en dl välling till 250 ml vatten"
"Han får inte springa på golvet i simhallen"
"Du kanske kan klippa naglarna"
"Om han vill ringa mig så får han ringa precis när han vill, även mitt i natten"

Osv, osv. Jag är förmodligen världens mest jobbiga morsa ibland.

 

Det kommer att vara bitterljuvt att vara utan honom. Inga raseriutbrott, inga sparkande fötter i sängen på nätterna och inga dagistider att passa. Jag kan hänga på stan, gå på bio med min man, träffa vänner, jobba länge och bara få vara. Sedan att Lennox brukar vara en liten djävul när han kommer hem (barn brukar ju skärpa sig lite när de är borta) som för att straffa oss, det får man liksom ta på köpet.



Citronmarängpaj


Dessutom jag jag nu införskaffat mig min favoritparfym CLEAN i doften Warm Cotton. Det är inte klokt att något kan dofta så gott!"!! Den luktar verkligen nytumlad bomull med sköljmedel. Rent! Precis som nytvättade kläder. Dessutom finns den i Bodylotion. Jag får så många komplimanger när jag bär den. Finns  på utvalda parfymerier och Kicks. Om du bara ska lukta på något i hela Världen så gå och be om ett en provdusch. Den stannar länge eftersom det är en Eau de parfym också.


Nytvättat på flaska

 

 

 

 

Odjuret & Skönheten. Malin Åkerman och så.....jag.

På Kristallen träffar jag en massa kända och okända människor. Den gamla slitna klyschan "Alla var där" kan lätt appliceras på denna tillställning. En våt dröm för en vimmelreporter som jag. Jag vet inte alls hur de ser på mig. Antagligen med ett viss förakt. Någon man inte vill prata med utan möjligtvis bara nicka lite avmätt på. Jag har dock stått i dörren i nästan 10 år och alltid försökt vara korrekt, trevlig och ödmjuk men jag måste också göra mig jobb. Att ställa frågor.


Bert Karlsson är ju en f d cancerpatient så vi var ju självklart tvugna att kramas. Tänk vad mycket sjuka celler på en och samma bild.


"Färjan"-Håkan och jag känner varandra från  dokusåpan "Baren" (jag var INTE med)

Som sagt. Den största och klarast lysande stjärna jag träffade denna kväll var George från dokumentären "Himlen kan vänta". George har den obotliga cancern Malignt Mesothelium med 100 & dödlighet. Trots det har han gett sig fan på att skjuta vattenpistol på sin fru Sara på åldersdomshemmet. Jag går fram och hälsar och blir så imponerade av denna fighter att jag glömmer ta en bild på oss. Några dagar senare pratar vi i telefonen och jag frågar om han har någon blogg men George har bara dåliga erfarenheter av cancerbloggar. "Alla jag känner i cancersvängen som har en blogg har gått bort".

Jag blir ju lite stressad av det såklart.Tänker att det är ett dåligt omen att blogga men skjuter snabbt det åt sidan. Vi behövs, vi som bloggar om detta. Att tala om att man måste leva medans man lever. Dokumentären "Himlen kan vänta" vann en Kristall men jag undrar ändå om folk verkligen fattar vilka enormt starka och modiga människor deltagarna i filmen är?  Att bjuda in en kamera att skildra  besked, cellgifter, vardagsliv och tårar kräver en styrka utäver det vanliga.


George och Sara.

Jag ska försöka blogga från Diplomat i morgon. Vårt modet har pajjat hemma men ska verkligen försöka.

Jag deltar ju i Vulkans/Expressens tävling Årets Blok. Alltså, man får sin blogg utgiven som bok.  För att kunna vara med och tävla ska man ha sin BLOK färdig och klar på Vulkan och nu ligger den där för alla som vill köpa den. Om jag vinner? Ingen aning. Klicka här för att titta på boken eller beställa den hem i brevlådan.

Det är Polarprisutdelning och på mattan defilerar bland annat Tilde de Paula, Pernilla Wahlgren, Sten&Stanley, gravida Jill Johnson och Magnus Carlson förbi. Utanför kravallstaketen hänger folk och tittar. Det är rätt kul. Alla vill få en glimt av de kända. Jaha, vad kort hon var, eller så där stor näsa har han inte i tv. Sist kommmer Kungaparet. Då är jag redan på väg hem. Vill för allt i Världen inte missa Lennox fotbollsmatch och Kungaparet kan jag liksom namnen på.

Idag kommer Lennox mormor och moster och hämtar honom till Fjugesta. Han ska stanna där i flera dagar. Threst och jag ska gå på 40-års kalas, sova på hotel Diplomat, spela golf och bara få vara barnfria. Det ska bli underbart. Av alla våra fina vänner fick vi denna natt på Dippan att kunna använda när behovet är som störst och nu passar vi på. Ni är bäst. Jag hoppas ni vet det!




Igår var vi hos kuratorn på SÖS. Det är rätt jobbigt att vara förälder, cancersjuk samtidigt. Rätt skönt att kunna ventilera med något proffs ibland  och efteråt bytte jag om till min Herve Leger kopia på toaletten. Vimmel på Make Up Stores fest. Från det ena till det andra. Där träffade jag på Babsan som sa så mycket fina ord till mig att jag blev generad. Eller så var det hans uppenbarelse som fick mig att rodna.


Jag byter till nyköpt klänning på SÖS toalett.






Lars-Åke gör ingen besviken

Det är läggdags. Långt över tiden. Klockan är nästan 7.45 men det har badats och tjafsats om det mesta. Trotset ligger och pyr under ytan. Lennox vrider sig som en ål i sängen

"Jag vill kissa"
"Ja men du har ju nyss kissat"
"Då kissar jag i blöjan"
"Nej, då går vi upp istället" "Sen ska vi sova Lennox!!


Det babblas och testas. Läsa en saga till. Nähä, inte det. Kanske man kan sjunga om bajs så mamma skrattar. Nej, inte det heller. Jag ser hur mina dyrbara timmar egentid jag har bara försvinner. Jag vill ta en dusch, dammsuga av, plocka tvätt, kolla mailen. Efter nästan en timma är jag i upplösningstillstånd och skriker (ja, faktisk)

"NU LÄGGER DU DIG NER, JAG GÅR UT OCH KOMMER INTE TILLBAKA!" (shit, så får man väl inte säga?)
"Ska du stänga dörren då?"
"JA, JAG KOMMER ATT STÄNGA DÖRREN. HÅRT!!

Tystnad. Jag är så trött och less att  jag är tvungen att lägga huvudet i mina egna knän så jag håller på att bryta ryggen av mig där i mörkret. Jag till och med gråter men tyst. Skitunge, vad less jag blir ibland. Men så kommer räddningen. Det diplomatiska han har från mig.
"Men mamma" du är så söt", jag älskar dig"
De förlösande orden räddar mig från ett begynnande levamedensnartfyraåring-sammanbrott.

Jag är inbjuden att prata om min blogg när det är dags att lansera köp/sälj sajten loppi.se Klicka här .Där pågår en kampanj som heter "Rensa för livet" där tolv  kändismammor har fått skänka barnprylar som man kan buda på. Kanske kan just du köpa Pernilla Wahlgrens minisoffa eller Kristin Kaspersens barncykel.  Om du har en massa barnkläder eller andra barnrelaterade prylar så lägg ut dem på loppi.



I påsen vi får när vi går ligger bland annat ett underbart armband från Childhood Foundation där varje färg står för FN:s barnkonvention. (Childhood är samarbetspartner med loppi.se)


Jag skänker en vinteroverall och skor, skridskor och mössa, en matstol och vinterkängor. Det spelas in på en liten snutt som kommer att lägga upp på satjen. Smart, bra och lättnavigerad sida som jag definitivt kommer att använda mig av.