Jag vet att folk antagligen tycker man är en jobbig jäkel. Som tycker ens barn är så speciellt och unikt  men det här inlägget kommer att innehålla både bilder och video från Lennox första scenframträdande. Han valde "Stay the night" med Alcazar och fick med sig tre sköna pumor på scenen. Behöver jag förklara att mitt hjärta höll på att brista av stolthet?



Det kanske är förmätet av mig att säga att det  är just dessa ögonblick som gnistar klarast ibland. När ens barn gör något som man från hjärtat ser att de tycker är stort och roligt, är så mycket större när man som jag har en farlig diagnos. Allting blir så mycket starkare. Det är inget jag tänker på eller försöker framkalla. Det är som om något vridit upp livet till en 1000 watts-lampa istället för en vanlig 40. Jag är så mycket mer medveten om att detta kan ta slut när som helt. Det kan det göra för alla men jag lever i en helt annan realitet än människor som inte suttit i dödens väntrum gjort.

Min lilla skrutt gör bra ifrån sig och det hade varit fullständigt skit samma om han inte gjort det. Det är modigt att kliva upp på scenen med idel främlingar omkring sig.


Självklart finns det Green Room.



Ja, ja. Många bilder blir det.


Fin blå sminkning hade han fått.




Maria och Elsa åker hem. Vi följer dem till Phukets flygplats och vinkar av dem vid passkontrollen. Sedan åker vi tillbaka den vackra vägen, längst kusten och Lennox somnar tungt på min axel. Väl tillbaka på Sunwing tar vi en promenad längst stranden. Det knorras en del. Vi möter en stor, grå hund med sönderkliad päls och när den slår följe med oss tillbaka börjar mitt harhjärta picka. Jag föser Lennox framför mig  och svetten forsar fram i ansiktet (för två år sedan blev jag jagad av vilda hundar på stranden på Koh Samui) Sedan äter vi lördagsgodis och somnar rätt tidigt. Threst ska hämtas på flygplatsen 9:00.


Vi är på väg för att lämna Maria och Elsa på flygplatsen.


Hej då fina vänner och tusen tack för sällskap!


Idag kom Threst. Mer om det i morgon. Nu sitter vi och tar en drink och jag beundrar min bleka man som gått ner flera kilo pga av husbygget hemma!

Vi har det bra här i Kamala. Först idag, efter en vecka på Sunwing upptäcker jag att det är ännu trevligare att gå vänster vid stranden. Där ligger ett litet stråk av enkla barer, mysiga restauranger och små souvernirbutiker.




Vi gillar ju dessutom att det finns katter här. Lennox dyker på varenda en och vill klappa. Vi får tvätta händerna ofta. De ligger och dräller lite varstans och européer är ju vänliga i regel mot djur så de har det bra här.




Det råder knappast brist på aktivititeter. Både för barn och för vuxna finns veckoplanering med allt som händer.
Det är det som är så bra. Att man kan välja bort det helt eller göra några av sakerna man gillar. Lennox tycker om ansiiktsmålningen och kalasen för woody eller Bernie. Sedan har vi varit med på en t-shirt målning och jag har tänkt, i mitt huvud, att köra ett träningspass på gymmet eller en klass aerobics eller core men tanken har stannat vid poolen. Att inte göra något är också en aktiv handling. Remember!










Inne i Patong såg jag flera turister, vem annars, som lät sig sugas på av små fiskar. De äter upp det döda köttet runt tånaglar och hälar.




Lennox är numera kär. I Elsa. Han ålar sig och kråmar sig som en liten tupp och försöker pussa henne när han får en chans. Igår deklarerade han vid läggdags.

"Jag är kär i tre stycken, vänta nu. Mmmmmm, jag ska tänka. Först Elsa, sedan Calista och en på dagis, jag hjälper henne med madrass och frågar om vill hon massage. Och sedan är jag kär i dig mamma"

"Vad gör man när man är kär då Lennox? Vad är kär för något, vet du det?

"Man pussar om någon är söt"




Jag är grymt imponerade av dessa hurtbullar. Härinne är det kallt och svalt men ute steker solen i 38 +gradig värme.






Det är inget mot respekten jag känner inför personalen på denna anläggning. De är helt fantastiska!!! De gör ett hästjobb för att hålla alla gäster nöjda. Plockar barnmat på golvet, hanterar prekära situationer och språkförbristningar, stannar och klappar ett barn på huvudet, väntar tålmodigt medan svettiga, frustrerade föräldrar försöker få en fyraåring att bestämma sig, torkar av bord, städar rummen oklanderligt. Igår kväll när jag skulle på den allmänna toaletten ramlade jag nästan över städerskan som knäskurade hela golvet, alla båsen och dessutom med ett leende.

Jag försökte berätta för min servitör idag hur duktiga jag tycker de är och att jag ser att de verkligen anstränger sig. Jag hoppas han förstod och berättade det för sina kollegar. De behöver all uppmunttran de kan få! Sent i går när jag passerade sista rummet i korridoren stod dörren på glänt. Jag var tvungen att kika in. Det är tydligen ett förråd och trots att klockan var över midnatt jobbas de för fulltt. Jag undrar vad de tänker om den där tokiga turisten som plåtar allt.

Vi vaknar av takdropp och regn!!!! mycket märkligt att sticka ut huvudet och mötas av grå himmel och regnskurar. Vi bestämmer oss för att ta oss till ett naturreservat, nära Bang Tao för att titta på Gibbon apor. Ett projekt man driver för att rädda och föra så många som möjligt till det stora reservatet utanför Bangkok. Detta är ingen ytflykt som drivs i Sunwings regi utan något vi fick för att oss styra upp själva. Till vår besvikelse är det bara några apor i bur!!!. Vi trodde de var fria, vilda i ett stor hägn. Jag förstår att tanken är bra men vi hade förväntas oss något helt annat.






Dessutom fanns ett vattenfall en bit upp i djungeln. Vi traskade på i otroligt hög luftfuktighet och när vi precis kommit fram började det ösregna!!! Det var som om himlens portar öppnade sig och på några minuter är  jag dygnsur ända in på bikinin. Det är lång väg tillbaka till taxi och vi ömsom halkar, ömsom glider nerför den steniga stigen. Helt blöta in i taxin och hem.






I de här kopparna kommer det gummi från träden som man sedan gör diverse gummisaker av som mattor tex.


Överallt på träden sitter dessa koppar som man sedan tömmer.



Väl "hemma" tog jag en 60 minuters massage. Fantastisk!!!! men gör rätt ont.  De frågar alltid om mina ärr på magen och jag svarar  men de verkar inte förstå vad ordet cancer är på engelska. Lika gott det kanske.










Sedn tar vi oss in till Patong. Jag köper ett armband till mig, likadant som Lennox har. Det är stökigt och trång. Egentligen bättre att åka in på dagarna men då är det på tok för varmt istället. Perfekta tiden är runt 17 när solen börjar gå ner. Tuk-tuk hem till barnens (och min) stora förtjusning.








Maria och Elsa åker i morgon. Jag är inte avundsjuk. Däremot är jag oerhört rörd över att hon ville följa med. Hon vet att jag var lite orolig över att åka ensam med Lennox, att något skulle hända mig och tog sig den tiden och pengarna för att vara med mig. Däremot  får jag ont i magen bara av att se de som ska hem. De står där i byxor och varmare skor för en kall flyresa till ett ännu kallare land. Brrrrr. Jag njuter i fulla drag så mycket jag nu är kapabel till. Igår träffade  jag ytterligare en bloggläsare som blivit varnad av sin man att komma fram till mig.

"Låt henne vara. Hon är ju här på semester"

Men fram kom hon och glad blir jag över det. Det visade sig att de ber för mig, både hon och hennes man varje kväll. För att Lennox ska få ha kvar sin mamma. Vem sa att bloggvärlden var ond? Inte jag.



Dagens: En tiger.


Jag provar Marias nya inköp.

Ni blir det snart träning för Mini-stars. Lennox är laddad. I morgon uppträder han inför publik. Gissa om det ska filmas? Nu pooooooolen......

Gårdagens. Spiderman!

Kamala visar sig från sin bästa sida. Luncher vid havet eller hotellet. Långsamma promenader på kvällarna med sand under fötterna och bara ett litet linne och shorts och ända droppar svetten från ansiktet och rygg. Barnen springer runt våra ben, leker kull i sanden och är så lyckliga som bara barn  kan vara. Och vi vuxna är så smärtsamt långt från måsten, storhandlingar, räkningar, låsta roller, kyla och vinteroveller. Det sätter onekligen igång en massa proccesser att vara här. Varför vi lever som vi gör? jakten, konsumtionshysterin (jag är den förste att räcka upp handen) isoleringen på vintrarna, jobba, lämna, hämta. Är det så livet ska vara?

Tommy och Pamela (inte de Tommy och Pamela, ha, ha) flyttade till Kamala för ca sex månader sedan med nyfödd bebis och två rätt stora tjejer,  Jag Tänkte träffa dem. fick precis ett sms av Pamela men väntar till Thest kommer på söndag. Jag tycker det är så häftigt de lever sin dröm, att vägra vinter och satsa på nya hästar. Våga göra om, göra rätt, bryta upp om man nu har sådana funderingar. Livet är så fruktansvärt kort. Om en blinkning är man borta. Att göra det instanta är oftast rätt.






Dessa schyssta villas har direkt tillgång till poolen s.k pool-acess.


På Sunwing börjar de känna igen oss. De kallar Lennox vid namn i receptionen och säger Sawadee cup Lotta (hej) Sedan drar de upp tidningen mama med mig på omslaget! Lennox gör sin obligatoriska ansiktsmålning, jag sitter själv på rummet och Maria och Elsa är och klipper håret.

En del boende är s.k Happy baby. Det betyder att man bor längst ner och har en egen liten trädgård.Perfekt om man har krypande barn.


Folk tränar för fullt i värmen på gymmet här.



Jag funderar på att köra ett core pass på sats här. Det är I  mage, bål, rygg. Jag om någon behöver det som är har gjort två bukoperationer men latmasken i mig ålar sig.


 En vanlig syn i hotellkorridorerna här. Utanför varje dörr står dessa attiraljer. Sa jag att det var barnens Sunwing?

Min starka vän George har skrivit ett alldeles föträfflig inlägg som avhandlar ett mycket viktigt ämne. Nämligen förvandlingen.

Kockarna och personalen på Sunwing är helt makalösa. De sliter som hundar för att serva oss 24 timmar om dygnet och jag är så imponerad av deras inställning. I det öppna köket kan man se hur de lagar all mat och det jobbar ca 31  kockar  i olika arbetspass. Den mest beställda rätten är paenangcurry med ris, tätt föjd av kyckling med cashewnötter. Själv föredrar jag som vanligt pad thai.






Bufféerna är fäscha med mycket exotiska frukter





Vi latar oss mest bortsett från saker jag måste göra. Att bara vara är underbart och viktigt. Att inte boka up varenda ledig minut härnere med utflykter och shopping, elefantshower och djurparker. Hemma är det alltid så mycket på agendan. Att lära sig att bara vara är också en konst. Något som jag borde jobba mer på. Därför har vi mest hängt på hotellet. Både Maria och jag har varit nöjda med det och barnen har fått styra.

Jag är personligen inte så förtjust i djurparker. Inte överhuvudtaget och kanske inte i länder där djuren får vara i alldeles för trånga utrymmen och inte alls fått sina naturliga miljöer tillgodo sedda. Vill inte att Lennox ska få klappa överhettade, drogade ungbjörnar i kätting eller se reptilshower för en billig penning. Men alla gör som de vill. Detta är min personliga åsikt.



Limebar. Beställ gärna coconout milkshake när du kommer!


Lennox har fått ett fint armband.

Här kan man även anmäla barnen till Mini stars eller Teen stars. Då får de välja en låt, träna på den några gånger och sedan framföra den inför publik, syskon och mamma och pappa. De är högst demokratiskt och det finns en jury där man naturligtvis inte blir bedömd eller poängsatt utan boostad och alla får beröm. De som vill får anmäla sig. Igår var Elsa med och sjöng "Det gör ont". Hon var stolt som en tupp efteråt och fick fint diplom som alla andra deltagare. Lennox vill vara med i Mini-stars men har inte bestämt låt. Jag tycker han ska sjunga "Ekorrn satt i granen" men han vill sjunga "rock".


Jag längtar inte hem ett skit för att vara övertydlig. Finns inte en ådra i mig som saknar något förutom Threst och kanske tjockkatten. Skulle lätt, utan att blinka, kunna bosätta mig här om jag hade en sysselsättning. Men tyvärr överträffar oftare verkligheten drömmen och jag bävan redan för att jag bara har 19 dagar kvar.



Den här godingen väntade på mig i trappen.




Kramkalas med en svettig Woody.


Sunwing är miljömedvetna.


Lennox gillar att öppna dörren med det digitala passerkortet.



Just ja. På gatan straxt ovanför hotellet, Kamala Beach Road, finns dessa fantastiska motorcyklar i olika storlekar- Även robotor och andra figurer. Fantastisk vackra leksaker att ha framme i bokhyllan. Dessutom får man välja namn på. Har ingen aning om vad affären hette men köpte en till Lennox och en till Pålle som fyller snart.

Sitter och bloggar på rummet. Bra uppkoppling men med tre personer som försöker sova ska jag lägga ner nu. Här är klockan 24:08. Hos er 18:08. Godnatt. I värmen.

Vi väljer att åka till Patong och titta lite. Det är en kakafoni av ljud, dofter och intryck. Vi går till det enorma varuhuset JungCeylon (nej , jag är inte sponsrad av dem för att skriva det) Det är ett enorm kommersens hus i flera våningar med allt man kan tänka sig. Bara ingången bjuder på ett spektakel som en ljusshow. Lennox är paraplyserad av alla saker. Inne i varuhuset är det svalt och skönt.


Patong bjuder på shopping för alla. Kopior av alla dess slag, Gucci, Prada och Louis Vitton är de märken som är mest sönderkopierade och australienska surfarmärket Billabong är poppis på t-shirtar och shorts. Huvudgatan Bangla Road är inget för småbarn att befinna sig på alltför sent och när barerna blir alltför högljudda bör små barn ligga och sova för längesdesan. Att besöka Patong som en barnfamilj passar bäst mellan 17-21 kanske. Innan det blir för alltför stökigt.

En stenkast från Bangla finns numera ett lugnare barområde på Soi Sukhumvit Road. Där kan man hitta sin favortitbar utan att dränkas i dunka-dunka musik från hundratals andra ställen.

Ser ni Lennox lilla huvud sticka upp i poolen?

Inne på på det enorma Robinson, en del av JungCeylon, vill Lennox på toa. Väl på plats är det full fart på magen och han har rejäl eérraid (läs baklänges).

"Mamma, nu låter jag som dig ur stjärten"

(Om man är tarmopererad har man alltid mer eller mindre eériad)

Han sitter där länge och väl och sedan tar vi en taxi tillbaka till Kamala. På rummet är det dags igen. Små händer i munnen, klor och förändrad bakterieflora är orsaken. En resorb och massa vatten och sedan i säng. Dessutom tar jag sista blöjan!!!!! (Lennox kissar i blöja nattetid)

Hoppas på en bajsfri natt!


I morse var det till att leta blöjor. In till Patong igen. Denna gången ensam. Hittade up&and go på Robinson med extra tjock förstärkning framtill för pojkar! Smart, något för Libero (nej, jag är inte sponsrad av dem) att ta efter.
Sunwing känns som en sval oas att komma "hem till"  efter Patongs larm. Som en hägring ligger det vita hotellet och dallrar i hettan. Lennox mage idag? Bra. Fast och fin för den som vill veta.



Härifrån äter vi våra frukostar.



Igår kväll åt vi på standen, stax utanför hotellet. Mer om det i morgon.  Cancerspöket knackade på en stund i morse. När jag andlöst betraktade palmerna mot ett turkost vatten från taxifönstret slog den till med full kraft i ryggen. Som vanligt när livet är som allra vackrast.

Vi byter hotell. Smidigt och enkelt med 15 minuters transfer till Sunwing Kamala Beach. Lennox kramar Lollo&Bernie hejdå och jag lovar att han ska få träffa dem på ett nytt ställe om en liten stund. Det är mitt på dagen när vi packar ihop och solen står i zenit..........




..........Kamala är ett stenkast från Patong. Där det finns shopping för den som vill. Bland annat. Vi får vårt fina rum på en gång. Hotellet är, som redan sagts, fyra månader och det märks. Allt är krispigt nytt och designat även om jag tyckte lite bättre om BangTaos lummigare poolområde. Vi installerar oss och äter lunch. Lennox är lite hostig och snorig.



Vårt rum med utsikt mot poolerna.





Receptionen på Sunwing Kamala är tom större än BangTaos.

Vi badar i en av de sju! poolerna och sedan går ner till stranden. Här finns fler katter än på BangTao. Såg inte en enda kisse där och det bådar gott. Att de är på plats. Köper en tunika till mig och ett fint armand till Lennox som han tappar tre timmar senare. Cancerspöket är nerbäddat för några timmar. Inga krämpor. Just ingen oro för tillfället. I min bok är det bara sol idag.



Stranden är helt annorlunda än BangTaos. Smalare och med många solstolar tätt. Men höga vågor till barnens förtjustning. Vi är där någon timma innan vi beslutar oss för att åka in till Patong och kolla läget. På söndag kommer Threst. Då har Maria och Elsa åkt. Jag blir ensam här en halv dag och en natt. Det är det minsta problemet här i paradiset.







Stylish!

Vi bestämmer oss för att äta på Fino, en lite exlusivare restaurang på resorten. Den ligger vackert till och vi får vita linnedukar i knä. Hummersoppa, grillade jätteräkor till huvudrätt. Vi slår till på en hel flaska rosé. Huvudrätt blir entrecot med rödvinsky och bakad potatis och till efterätt tar Maria glass och jag Creme caramel. Barnen äter hamburgare och banana split.



Det fina med thailand är att barnen alltid är välkomna. Det nyps i kinder och kånkas runt på barnen och ja, jag vill gärna tro att det inte beror på falsk marknadsföring utan att barn är en naturlig och central del för thailändarna.







Desstom träffar jag på bloggläsare lite varstans. Någon känner igen mig på tatueringen, andra har läst intervjun i mama. Det är alltid lika roligt och lika surrealistisk. Min blogg är ju ingen av de riktigt stora giganterna. Den befinner sig väl i skiktet under men uppenbarligen når den ut. De flesta av mina läsare är mammor och på denna anläggning huserar väl cirka 95% barnfamiljer så det är väl inte så konstigt. Ofta när någon kommer fram undrar jag om de tycker synd om mig eller om de ser mig som en fajter. Jag har ingen aning eftersom jag själv inte upplever mig som en ovan nämda. Och jag är rätt bra på att tycka synd om mig själv. Jag lever bara på liksom.


Lennox väljer dagens ansiktsmålning. En döskalle!




Bakom sitter Elsa och ritar.


Tada!

Vi går upp på rummet och varvar ner någon timma på dagen. En resorb, titta på tv, spela lite nintendo, på med AC:n och ligga under svala lakan och dra för gardinerna. Det behövs med all värme och sol. Att få komma undan lite.



Badbyxor:Panos Emporio

Isglass, chips (sälta) vatten (och naturligtvis mat) är det som står på schemat. Just nu är de på After Beach för barn mellan 3-7 år. Tyvärr missade vi Sats Kids Play idag men fär en ny chans senare i veckan.


Play´n and Spash. En halvimmes lek i poolen med barn från olika länder.









I morgon är sista dagen här på BangTao Beach. Vid 15 checkar vi in på Sunwing Kamala. Jag är lite nyfiken på detta helt nybyggda hotell  (4 månader gammalt) och efter att Anna och Tozer varit där bestämde vi oss för att en vecka på vardera stället blir perfekt. Att byta miljö och nästa vecka komma lite närmare shopping och kommers passar bra efter denna vecka i i avskilda, lugna BangTao. Nu packa.

Idag är det lika hett som igår. Underbart. Ljuvligt. Jag klagar inte på värmen. Speciellt inte när jag pratar med en mamma på stranden som åker hem i morgon och får höra att flyg planen är grymt försenade pga av snökaos i Sverige. Det känns mycket märkligt när svetten pärlar längst näsan och man tillbringar all tid i ljummet vatten.

Nåväl. Jag ska inte sukta er med med värmen. Föräldrar är duktiga på att skydda sina barn mot solen här. Jag tycker överlag att man ser ansvarsfulla föräldrar som håller sina barn under parasoll och rejält påklädda med solskyddskläder och hattar som går ner över små nackar. Någonstans har det väl antagligen gått in att solen är livsfarlig och att malignt melanom är en av våra mest dödliga cancersorter (även om man kan drabbas utan att vara i solen) Att bränna sig som barn ökar dessutom risken.

Jag smörjer och smörjer som besatt med +50 skydd. Ändå blir Lennox röd på axlar och näsa och den keps som legat i solen som var  grön är numera nästan vit av några timmar i stekande sol.







Massagen i Thailand är vida känd. Idag har barnen fått massage precis utanför resorten. Ett bra tips till er som ska hit. (Ser att ni vill veta mer)

Nu sitter jag här igen. Klockan är prick 24. Igen och Maria och barnen sover på rummet. Kul kompis man är. Bara bloggar när man borde ta en drink på balkongen. Men jag gillar ju er och jag gillar Maria men mest av allt gillar jag faktiskt att blogga så därav den enkla anledningen. Receptionen på Sunwing är gigantisk" Jag sitter nu i stolarna du ser längst bort.



Idag har det varit aktiviteter för barnen nästan hela dagen. Man kan ju  själv välja om man vill delta men Lennox har haft superkul på på Bernies kalas (Bernie&Lollo är de stora figurerna här) De har ätit glass, lekt med barn från Nordens alla länder medan vi mammor har läst vid poolen och jag rekat Thaimatlagning som också finns här på resorten. På efftermiddagen har det varit play i poolen för ungar mellan 3-7 och der var jättekul att duka efter skedar och leka orm.


På Bernies kalas


Dessa små mössor för barnen som skydd för den extrema solen.






Vi har hållit oss i skuggan, vi vuxna, och Lennox är, utan att överdriva, i vattnet åtta timmar i sträck med uppehåll för kisspauser och lunch. Idag kom paybacken. Han bröt ihop totalt nere på stranden för att han inte fick löpa en monstertruck. För lite sömn, kombinerat med extrema förhållanden som superhetta och bad, bad, bad tar ut sin rätt och allt blev fel.

Till slut fick jag honom i säng och i morgon måste han få sova en timma under den varmaste tiden. Hur nu detta ska gå till. Thaimassagen är ett kapitel gför sig som jag kommer att återkomma till. För det mesta går vi ner och äter middag på stranden. Direkt till höger ligger fler bra restauranger där man för ca 30-40 kronor får en fantastisk Pad thai, nudlar eller en god Thom Kha Gai, kokossoppa med kyckling, koriander och lime. Båda resaurangerna på området Fino och LaTacsca är bra och barnen åter gratisbuffé om en vuxen äter men ibland vill man byta miljö.


Den här boken fångade mitt öga. Den låg på någons solstol. Måste köpa!





På Sunwing kör man vattengympa flera gånger i veckan. Otroligt populärt för alla


Livet är gott för det mesta. Jag ska inte klaga. Jag ska njuta som Anne säger. Inte ha dåligt samvete. Tänka på mig själv. Hela mina celler. Låta hela min ledbrutna kropp  mjukas upp av solen. Nu ska jag smyga upp på tummet och krypa ner bredvid en svettig liten barnkropp. Lukta på den där Niveadoftande ilskbaggen och vara tacksam.

Jag bestämmer mig för att skicka upp mitt cancerspöke med en sådan där luftballong. Som en ceremoni. Stå där och titta på hur den försvinner upp mot skyn. Projekt på Kho Lanta.

Eftersom jag gillar människor (även om jag föredrar djur) så tycker jag det är lite intressant med andra kulturer, uttryck och levnadssätt. Jag har idag intervjuat Nayiana Saengkaew.

Hur länge har du jobbat på Sunwing?

Jag har jobbat sedan de öppnade november 2000. Vi är många här som jobbat länge och det tycker jag är jätteroligt, att få vara med från starten.

Hur ser dina arbetstider ut?
Mellan 9-18 med en timmas lunch. Vi jobbar sex dagar i veckan.


Har du varit i Sverige någon gång? Där är svinkallt just nu?
Jag har aldrig varit där men den kylan kan jag inte klara av.

Inte jag heller.


 Hur många jobbar på läggningen?
Vi är 200 som arbetar här. ungefär 60% är kvinnor.

När har ni er högsäsong`
Mellan december-februari. Då är det som mest gäster. Övriga tider är det ibland thailändare som kommer. De kan ju inte komma annars då de måste jobba med turismen under högsäsong.  bland det roligaste med det här jobbet är barnen. Alla barn som vi träffar och som kommer till oss i receptionen och hälsar på.

Hur ser din egen familjebild ut?
Jag är gift och har två pojkar på 5 och sju år. Min man jobbar natt så vi pusslar ihop det så gått det går men jag tycker mycket om mitt jobb här.

(Nayiana tycker jag ska testa thai cooking klasserna men jag är tveksam med Lennox) Vi skrattar båda åt hur det är att laga mat med småbarn och med ens känns vi inte så olika varandra ändå.

Tack Nayina för din tid. på thailändska khààp khoon mâak

37 grader varmt!

Jag är i paradiset men idag är det är det sorg i mitt hjärta. Fick precis reda på att en av mina medsystrar i cancerbranchen somnat in hemma,  omgiven av sin familj. Då är det skit samma att palmerna vajar och sanden är som som knarrande mjöl under fötterna. Omedelbart inser man igen hur oehört skört livet är (om man nu råkar glömma bort det)

Då får jag dåligt samvete över hur bra jag har det. På alla plan. Att jag sitter här med en jädrans paraplydrink medan någon håller sin älskades hand och pussar sina barn farväl och jag vert ju att hon inte lever längre för att jag stannar hemma eller blir frisk eller sjukare. Livet är inte så svart/vitt. Livet är bara för jävligt mot vissa.
Nåväl. Hur ska jag kunna ta avstamp från det här?  Att se Lennox blomsta? Det är fantastiskt. Att se honom springa i vattenbrynet eller äta banana split tills det rinner ur öronen, det är på riktigt Ibland när jag tappar fotfästet så är det bra att fokusera på något fysiskt. Att göra denna månadslånga resa genom mitt barns ögon är så oändligt mycket större än min egen njutning.




Jag känner ingen här. Ingen känner mig. Jag är ett oskrivet blad. Som alla andra. Just nu är klockan 24 här i Thailand men hos er är den 18. Just nu sitter jag i öppen reception med porlande vatten framför mig, myggor som biter mig på benen och en iskall Pîna colada i på bordet. Varje gång jag lyfter den mot munnen lämnar den små droppar av kondens. I palmerna hör man cickadorna kväka.


Denna upplevelse känns mycket lång borta


Vi åker tuk-tuk (visst är vi lite oansvariga som föräldrar?)
Nära Sunwing Bang Thao ligger en liten mysig marknad bara några minuters bilfärd bort.



The look of love


Maria väljer mellan Tom Kha eller kyckling med caswney nötter


Grrrr

Så. Då packar jag ner för inatt. Lennox sover sedan några timmar och i morgon ska vi nog göra ett nedslag på Sunwings core träning. Ta hand om varandra!

Tänk att lite sol på kroppen kan få en att må så mycket bättre. Och  en bloggläsare har jag stött på i receptionen. Dessutom har jag bränt mig. På brösten. Trots bra solskydd har jag legat för länge, på rygg och är röd som en kräfta. Jag tror alltid att jag klarar mer än jag gör pga av mitt svarta blod men nej. Minnet är kort ibland.

Jag har bestämt mig för att bara läsa två av mina favoritbloggar. Annas blogg om livet här och nu och Enkla livet-tills döden skiljer oss åt just nu.  Smyg gärna in och ge dem din omtanke. Två tjejer som har det riktigt tufft  nu och som jag vill hålla mig uppdaterar på. Jag läser faktiskt inte ens mina kommentarer ( kommer att läsa dem när jag kommer hem)  eller nyheterna utan söker bara information jag behöver  för att jobba. Det är ganska skönt att koppla bort. Bloggen dock är och har aldrig känts som ett krav för mig. Snarare en ventil, ett terapeutisk egoistiskt vattenhål. 



Bikini: Panos Emporio


Jag är faktiskt förvånad att jag känner mig som vanligt. Nästan. Som förr i tankarna. Det som har hänt mig de sista 21 månaderna känns som eoner av tid sedan. Kanske är det värmen och miljöombytet. Att jag har full fokus på Lennox härnere (som för övrigt är som förvandlad) Allt trots och fyraårsuttbrott är helt över. Han bara skrattar och fogar sig snällt när jag ber honom om saker. (Jovisst är trots en naturlig och sund utveckling men gud så skönt att slippa)

Maria tar hand om barnen medan jag är upptagen. Idag har jag intervjuat en kvinna. Mer om det senare?


Dagens ansiktsmålning

Lämnar resorten idag mer än för en kort pluttepromenad på stranden.......

Allt finns ju här.



Det är nästan löjligt bra. Till och med cancerspöket smälter bort. Vi solar och badar, badar och solar. Favoriter är några av de sex! poolerna som finns. Och enkelt och lätt att äta på någon av  restauranger Fino eller La Tasca. Desutom bjuds det på barnshower och anriksmålning, skattjakt och olika event, för barnen Lollo och Bernie är stora favoriter.




Sedan kan man tycka vad man vill om dessa familjekomlex. För mig är det perfekt! Barnen har har kul som helst och allt finns nära. Det är helt enkelt uppbyggt för barn och år efter år återvänder barnfamiljerna hit. Vi ska ju vidare till Kho Lanta , ett enklare boende senare och får på så sätt ta del av två världar men det att vara här i två veckor är guld. Passar lika bra för mamma, pappa, barn, (eller varför inte mamma, mamma, barn eller pappa, pappa, barn, som för mig och Maria, två väninnor med barn.





Annars är det inte bara ledig tid jag bedriver. Att börja planera kring mitt bokprojekt tar lite tid. Jag skissar på det några timmar per dag och jag tänkte göra lite djupdykningar i verkligheten också och leverera till er så det är inte bara semester, sol, bad och egentid Men ni som känner mig vet att jag gillar att ha mycket på agendan.

Jag hade glömt hur det var. Att stiga av ett plan efter totalt 17 timmar och ingen sömn (för mig)Lennox har varit en absolut ängel. Inget knorrande, bara idel sol och tålamod. Vi hämtas upp av hotell transfern och kommer till Sunwing Resort & Spa Bang Tao. Det är den ultimata familje idyllen och Lennox går upp i spinn trots att han bara sovit fyra timmar.


Elsa och Lennox på flygplats
i Bangkok 


Det är 38 grader varmt och otroligt fuktigt. Hotellet ligger som en inbjudande oas mellan palmerna och trots att det verkar fullbelagt känns det inte alls stimmigt. Vi är helt slut efter den långa resan med byte och väntan i Bangkok. Jag och Maria och varit vakna nästan två dygn. Elsa sovit 1, 5 timmar och Lennox 4.

Det är fantastiskt att vara här. Jag vill aldrig mer åka hem. Det vet jag och när vi låter barnen glida ner i den stora poolen finns inga tankar på" skitsjukdomen" nära. Vi bestämmer oss för att sova i en timma.
Återkommer i morgon. Nu SOOOOOOOOOVA!


Det är långt till hämtning på dagis och kalla vinteroveraller. Lennox är överlycklig.


Det är så varmt, så¨varmt. Och jag tänker inte klaga en sekund!

"i got a feeling, that tonights gone be a god night". Black Eye Pease pumpar från  radion  medan jag packar. Tunikor, shorts, klänningar, flip-flops, små färgglada byxor till Lennox. Hans nya skor. Böcker. Jag har varit och tränat ett spinningpass (träning på cykel). Lennox är hos farmor några timmar. Det känns nästan som vanligt. Tankarna på cancer poppar "bara" upp några gånger per timma. Och jag hade tänkt att verkligen, verkligen lägga spöket på hyllan när jag kliver ut genom dörren i morgon. Lämna det där bland vantar och tjocka halsdukar och hoppas på att det spricker som ett troll i vårsolen.

Jag vet ju att det är en utopi. Att jag antagligen kommer att tänka ännu mer på "skitsjukdomen" när jag badar i havet och ser Lennox lilla smala kropp i det gröna havet, eller när han får vatten i de enormt långa ögonfransarna. För så är det och har alltid varit. När jag är som lyckligast kommer alltid cancertåget och dundrar in mellan skulderbladen. Hur mycket man än värjer sig parkerar det där för en stund och släpper ut sin giftiga ånga.

I morgon bär det av till Arlanda-Bangkok-Phuket. Då är det bara vi två, Lennox och jag. Threst kommer ju senare. (Mamma kommer att bo i huset ooch vakta Tjockkatten). Och vi ska banne mig bara vara vi två. Inget jäkla spöke ska slinka ner i väskan. Jag kommer att blogga varje dag. Vet inte hur uppkopplingen är därnere med bilder och videos men utgår från att det funkar. Ett inlägg per dag, som vanligt om än på lite andra tider än ni är vana vid.

Så vad säger man? So long, auf Wiederersehen, chiao, bye, bye, au revoir, hasta luego, hyvästi, tshüss, sayonara. Var jag än befinner mig så är jag nära er i tanken.

"Ses" snart fina vänner........

(Lite info till potentiella inbrottstjuvar. Här finns larm. Och observanta grannar. Dessutom kommer min mamma att bo här de veckor huset är tomt)

Det här med fredagsmys verkar ha blivit ett begrepp. Självlart är vi inte sämre utan bunkrar med godis och popcorn till Lets Dance. Jag har fortfarande svårt att ta in mitt goda besked. Svårt att förlita mig på det men vet att jag måste. Dessutom får jag som vanligt lite katastrofkänslor inför resan på söndag. Jag tror liksom att något kommer att hända, att Lennox blir sjuk lagom tills dess eller att jag bryter benet. Dessa känslor har uppkommit efter mitt cancerbesked. Man hamnar i en slags chockfas och för mig kan vad som helst hända nuförtiden.



Jag får ett sms av Camilla som redan är på plats på Kho Lanta. Det bådar gott. Ni som vill se hur de/vi  har det kan läsa Martins coola pappor blogg om ni vill.

Vi har varit och tagit sista twinrix sputan i morse. Den här gjorde lite ondare än den första. Sedan lämna på dagis och försäkra sig om att det inte går kräksjukan. Jag måste tvätta hela helgen och har hittat nya VIA Naturals med Comfort sköljmedel.  De har har börjat med aloe vera och olivblomma som är skonsamma mot miljö och hud. Desstom har de en mild doft som passar mig.




Jag har dessutom fått en bok som jag eftersökte i en bokhandel. Hon som jobbade där postade den till mig (hon var en blyg bloggläsare) så nu kan jag bunkra upp med lektyr. Det blir min gamla kollega Alex Schulmans "Skynda att älska" och "Nextopia" som bland annat väcker frågor som: Hur kan grapefruktjuice smaka apelsinjuice? Varför är man lyckligare före giftermålet än efter? Hur kan iPhone utses till världens bästa telefon innan den nått handeln? . Sedan blir det packa för hela slanten.


Tack Samantha! Säg hej nästa gång, jag bits inte!

Jag känner mig stark men trött, glad och förväntansfull. Att jag kommer att leva hela nästa månad i en miljö som består av 32 C, vajande palmer, världens godaste matkultur, och idel vänliga ansikten känns helt absurt men som jag sa till Threst innan vi somnade inatt.

"Vi är värda det här efter allt skit. Alla cellgifter, besked, oro, sömnlösa nätter. Nu ska jag ladda de där batterierna så de räcker längre"


Just ja. Ett glas rosé. Taket är på på utbyggnaden!

Proffsiga Camilla driver Blacknuss Hair and  Care.

Igår provade jag på "Brasilian Keratin Treatment" hos min vän Camilla som driver frisörsalongen Blacknuss hair and Care. De är specialiserade på afrohår och unika i sitt slag i Sverige. Denna behandling jag gjorde gör håret mindre slitet och trasigt, det känns mjukare och torkar snabbare och håller cirka tre månader. Eftersom jag kommer att befinna mig i saltvatten och sol tänte jag skydda håret med denna nya upptäckt.


Detta trassel ska bli ett minne blott.

Produkten penslas i och ska sitta fyra dagar. Ska bli spännade att se resultatet sedan.





Detta är inte klart. Nu ska produkten vara kvar i håret 4 dagar. Sedan sköljas ur.

Sedan bar det av till ett spinningpass med Micaela. Jag tränar ju inte alls eftersom det är absolut det värsta jag vet efter maginflueansa förstår (och cancer) men jag inser att jag måste börja ta hand om min kropp, få upp flåset och röra på mig.

Det var sjukt jobbigt. Jag glömde kameran i bilen annars hade ni fått sett en svettig Lotta stappla av träningscykeln efter 30 minuters pass.  Jag har bokat nytt pass på lördag 11.00 men tror jag måste packa, då eller hur?

I morse ringde jag till hotellet vi bokat på Kho Lanta för att se att våra pengar kommit in (de vill ha en deposit för några nätter i förhand) Om jag blundar kan jag nästan se dem framför mig i receptionen. Palmer, poolen, den loja lunken. Pengarna hade kommit in. Vi är ett steg närmare paradiset!

Dessutom har jag googlat på de bästa solskydden (bäst i flera tester) valet föll på LÓréals Solar Expertise. Sedan jag drabbats av "skitsjukdomen" har jag blivit rädd för att sola för mycket och bränna mig. Kör +50 skydd på Lennox så nu är jag garderad i en månad. Känns ju rätt onödigt att drabbas av malignt melanom som är en av riskerna att få om man inte skyddar sig.

Gustav med sin lillebror

Det kom ett mail........

Eftersom vi sett att du skrivit om Gustav tidigare ville vi göra dig uppmärksam på det här.......

Mvh,
Blogemup.se


Tv-spelshjälp

Spel som välgörare <http://www.blogemup.se/?p=5582>
Blogemup.se drar igång Tv-spelshjälp-kampanjen, som går ut på att skicka tv-spel, konsoler, handkontroller – allt ni kan tänka er i spelväg – till barn och vuxna på CAST-avdelningen på Karolinska Universitetssjukhuset. Hjälp oss hjälpa dom!

I verkliga livet finns inga sparpunkter, inga extraliv. Ibland blir det smärtsamt tydligt.
Gustav är 12 år gammal och svårt sjuk i cancer. För ganska precis ett år sedan fick han och hans föräldrar reda på att han hade lymfom, lymfkörtelcancer. Han tillbringade sedan nästan fem hela månader på sjukhus innan han flyttas från Umeå till CAST-avdelningen (Centrum för Allogen Stamcellstransplantation) på Karolinska Universitetssjukhuset, i Huddinge, för benmärgstransplantation. Tiden efter transplantationen blev enormt jobbig.

I höstas startade Gustavs mamma Anna en insamling <http://www.barncancerfonden.se/4711>  för att göra livet på CAST lite lättare.

På barn 3 i Umeå var det lyxigt med datorer kopplade till platta tv-apparater på varje rum som gjorde den trista tiden på sjukhus lite, lite lättare.
På CAST där man transplanteras är det fult och trist och tv:n är gammal och dålig. Det vore fint om Barncancerfonden kunde avsätta lite pengar även till CAST för att göra tiden där lite roligare. Lämna ett bidrag till nya tv-apparater, datorer och Wii- fit till CAST på Karolinska i Huddinge.
53 procent av alla barntransplantationer i Sverige görs på Cast.

När insamlingen nått sitt mål, 100 000 kronor, visade det sig att Barncancerfonden inte kan vika insamlade pengar åt så specifika mål. De nu närmare 145 000 kronorna som samlats in går istället till forskning. Även om en så pass stor summa säkerligen gör skillnad, tycker vi på Blog 'Em Up att ursprungstanken – som ju garanterat ger en mer direkt effekt – är för bra för att ge upp. Vi vill dela med oss till de barn, och vuxna, som tillbringar så ofattbart tuff tid på CAST. Och vi vill göra det med Tv-spel.

Vi uppmanar därför alla våra läsare att skicka spel, konsoler, handkontroller – allt ni kan tänka er i Tv-spelsväg – till CAST i Huddinge. Märk paketet ”Tv-spelshjälp”.

Sprid ordet och dela med er av glädje till människor som verkligen behöver det.

Tack!

Skicka era gåvor till:
Britt-Marie Svahn
Verksamhetschef
CAST B 87
Karolinska Universitets Sjukhuset/Huddinge
141 86 Stockholm

Märk paketet "Tv-spelshjälp"

Här <http://lifeofgurrag.blogspot.com/>  bloggar Gustav om sitt liv, och här <http://annasanatomi.blogspot.com/>  kan man följa mamma Annas blogg.

Hör gärna av er och berätta vad ni skänker, vi gör löpande uppdateringar i blogginlägget.

Vårt bygge är igång. Vi bygger ut, stort kök och två sovrum. Detta är utsikten från vardagsrummet, ut i det nya köket. Threst sliter som en häst. I natt vaknade han  av fruktansvärda kramper i låren efter att ha balanserat uppe på taket i flera timmar. Jag fick strecha åt honom men det funkade inte. Han var tvungen att ställa sig upp. Då höll han på att svimma! Jag fick ta emot honom och lägga honom på mage. Tänk dig en två meter lång, naken Threst  som är helt borta. Herregud! Vilket drama.

Vi hoppas bli klara till maj. Det finns något livsbejakande i att planera för framtiden. Att peka finger åt "skitsjukdomen" och fortsätta göra det vi måste. Nämligen leva.



När jag och Lennox är borta två veckor kommer han att jobba dygnet runt. Jag vet det.  När vi kommer hem i mars kommer bygget att ha kommit långt. Sedan att han kommer ner till Thailand och somnar överallt, det får vi ta. Idag är det onsdag och simträning för Lennox på schemat. Efter vår månad i sol och vatten kommer han kanske lära sig simma. Inte lika lätt i en kall bassäng.


Jag har lånat en resväska av Jonas på jobbet. Tog med den hem på T-banan igår

Vi pratar mycket om resan hemma. Så fort Lennox ser bilder från Thaiti på tv tror han att det är Thailand.

"Mamma, är det där Thailand?"

Eftersom Lennox otippat följde med en dagiskompis hem igår fick jag några timmar för mig själv. Jag satte i mig en enorm tallrik flygande jacob med jordnötter, sedan bastade jag med kläderna på eftersom jag höll på att frysa ihjäl trots att vi har det varmt hemma. Sedan var det dags att hämta en ilsken unge som INTE ville följa med hem.

Fotograf Fredrik jobbar med Charlie i baby-björnen
Foto. Malin Bondeson

När jag ser den här bilden på fotograf Fredrik Hessman och sonen Charlie inser man att världen förändras. Sedan jag började jobba på SE&HÖR har mycket vatten runnit under broarna (säger man så?) Vårt lilla pressgäng höll ihop och har många sköna fester att titta tillbaka på. Resor vi gjort och händelser som svetsat oss samman.

En efter en började bilda familj. Jag och Hasse Shimoda sent. Det skiljer nästan exakt ett år mellan Lennox och Vanessa. Nu har alltså Fredrik sällat sig till skaran och Mia Roswall fick sonen Lukas i somras och  Emelie har Eddie. Chstistina Psarris och jag var gravida samtidigt så nu finns en liten Leo.

Jag minns när vi stod aningens trötta efter lördagens bravader och gjorde barnbio-premiärer (De är oftast på söndagar) Nu är vi där själva med våra barn. Vad vill jag säga med detta inlägg. Tja, ingenting förutom att liten blir stor och att axla föräldrarrollen är en utmaning som iallafall jag inte var reda att anta förrän sent i livet.

Det är måndag och inte vilken måndag som helst. En måndag utan att gråta i bilen eller få ångestattacker när jag tänker på framtiden. Mitt goda besked gör mig ännu inte på den säkra sidan. Det handlar om att vara spridningsfri i åtminstone två år till innan jag kan andas ut någotsånär men just nu tänker jag bara fokusera på det goda.


Lennox får prova ut den peruk som aldrig behövdes utan nu ligger i garderoben.


Jag vill bara påminna er om uppföjningen till TV-serien "Himlen kan vänta" ikväll 20:00, SVT 1. En serie program som handlar om unga människor med en cancerdiagnos. Om att leva livet helt enkelt. Ikväll är det uppföljning om vad som hänt. Och med anledning av detta vill jag även ber er läsa Georges synnerligen utmärkta inlägg som handlar om att gå vidare (George medverkar även i programmet) Klicka här för Georges inlägg.

Några av er undrar hur det är med J. Vi träffades ju genom bloggen och har några gemmensamma nämnare som cancer och småbarn. J mår under omständigheterna bra. Hon går på cellgiftbehandling. Tumören står still och hon kämpar på. Att man blir tårögd av lycka när hon sms:ar att hon åker skridskor med sin femåring kanske ni förstår. Igår var det bollträning och då sågs vi. J skulle jag vilja stoppa ner i min ficka och ta med till Thailand som så många av er andra som behöver det.

Imorgon väntar intervju för tidningen Må Bra. Sedan planera inför resan på söndag. Jag oroar mig lite över bytet i Bangkok och det känns alleles underbart skönt att få oroa sig över något så trivialt och larvigt för en gångs skull.

Nedan följer video från lördagens skridsko efter Boulevardteatern.

Rusigheten känslomässigt är inte över. På vägen hem, efter det där fantastiska samtalet, mötte jag mina medmänniskor på ett annat sätt. Den där osynliga glasväggen har börjat krackelera. Kanske kommer den att rasa helt och jag kan åter befinna mig hos er andra.


Champagne och sushi på schemat. Massa sms i mobilen. Threst bror Iloas är här från L.A. Till och med Tjockkatten ser smalare ut. Iloas frågar mig hur det känns och jag bara ler från öra till öra.


Min son älskar sushi (annars vore han inte min son)



Iloas och jag.

Lennox är uppe ocxh frågvis som vanligt. Att han har en enormt tur som barn vet han inte om. Hans mammas chanser att se honom växa upp har ökat något. Det är svårt att förklara det för någon som inte själv är anhörig eller drabbad. Vad dessa besked egentligen innefattar. De rymmer så mycket. De kan ta ifrån dig livet på några minuter eller ge dig en strimma hopp.

Som vanligt blir jag mentalt trött av den här känslomässig berg&dalbanan. Det kostar på psyket att kastas mellan hopp och förtvivlan. Axlarna är stela och det känns som om jag varit uppe flera dygn i sträck. Trots att vi alla tre (Lennox får jag i säng vid 21) försöker hålla oss uppe och njuta över att "skitsjukdomen" fortfarande är i regress somnar grabbarna Grus i soffan.




Iloas somnar........




Och sedan Threst

.............Men det gör ingenting. Det är en ynnest att få vara själv, i sig själv. Det är alltid så mycket larm, ljud och saker som ska göras, hämtas, fixas. Att bara få sitta själv i en soffa i mitt hus med två snarkande män är inte fy skam det heller. Speciellt inte med ett cancerfritt mellangärde.





Sedan vill jag bara tacka er. Som vanligt är ni underbara med er glädje och det tål att sägas igen. Ni betyder mycket för mig. Tack!

Foto: Maria Östlin

Dr Bengan ringer. Handen är svettig runt mobilen och mina arbetskollegor omkring mig fortsätter gaffla om helgens bravader. Ut, ut i konferensrummet.

"Hej, det är är Bengt xxxxxx. Vi hade ju en tefefontid idag"
"Hej Bengt, jo, ursäkta att jag är en sådan strulmaja. Först vill jag röntgas och ha besked innan jag åker. Nu vill jag inte veta förrän jag kommer hem"

"Jo, du vill veta"
"Nähä, det vill jag inte!"
"Jo, det vill du. Allt är jättebra. Finns ingen spridning någonstans. Ingenting i levern, din lilla "prick" där är fortfarande borta och och ingenting i lungorna heller."

"Så allt är bra? Det finns ingen spridning någonstans?"

"Nej, nu väntar vi ett halvår tills nästa kontroll"

Jag är iskall om fingrarna.- Återigen får jag den där märkliga "utanför kroppen-känslan. Jag förstår inte men för första gången sedan jag blev sjuk ser jag en liten, liten strimma hopp om att jag kanske kommer att överleva. Jag ska dricka så mycket champagne så det sprutar ur öronen ikväll! Jag har helt ärligt inte varit så lycklig över något i hela mitt liv! Just nu är jag cancerfri!!!!! Jag kan åka på min semester och njuta som vilken mamma som helst. Det finns en Gud trots allt!!!!!!!!

Under cellgiftsbehandling.
Foto. Malin Bondeson

Smal och fin med cancermedin? Ja det är en provocerande rubrik. När jag fick min cellgiftbehandling för ett år sedan gick jag ner i vikt. Alla tyckte jag var så smal och fin. man blir ju det av att ligga på sjukhus och inte röra sig ordentligt. Man tappar snabbt i muskelmassa. Sedan är man ju inte sådär hejdundrande sugen på mat efter att 80 cm tarm plockas bort eller när halva levern reduceras.

När min läkare frågar vad jag väger och om jag har aptit är det med stor glädje jag säger ja! Jag vet att tecken på minskad matlust och viktnedgång inte är så bra i kombination med en cancerdiagnos. Så därför älskar jag att jag numera väger lika mycket, om inte mer, dryga 70 kg till mina 178 cm. Jag äter mycket och skiter faktisk min lilla hängmage eller att flera jeans numera sitter väldigt tajt.  Jag vet att att så länge jag äter och frodas är det sunt tecken.








Igår jobbade jag på premiären av "Grease". Min kollega Johnny försöker alltid se så sexig ut så jag försölte anamma hans pose.
Foto: Malin Bondeson

Dessutom har jag tagit ett beslut. Min läkare Dr Bengan ringer idag vid 13. Jag har bett om det men inte för att få svaret på måndagens röntgen utan för att BE om att INTE få svaret innan jag åker till Thailand. Jag har nu inte längre någon förnimmelse alls av levern och jag vet inte om jag klarar att vara borta och njuta en månad om jag får ett dåligt besked. Därför väntar jag med svaret tills jag kommer hem. Men vill rådgöra med honom vad det kan innebära att vänta med behandling en månad OM det nu skulle vara en spridning. Fegt? Tja men jag är inte mer än människa.

Sent. Klockan är 23.45 men fick en uppmaning på facebook jag inte kunde motstå. Jag kommer att gå dit med Lennox på lördag bestämde jag nu. Kommer du?

VI SPELAR FÖR BARNEN PÅ HAITI

SÅ GÖR PRINSESSOR (4-8 år) Boulevardteatern Lör 6 feb kl 10.30 Götgatan 73 T-bana Skanstull Biljett 100 kr
 08 642 98 00

"Vår skådespelare Aja Rodas fick en idé. Hon spelar i stort sätt dagligen "Så gör prinsessor" för, som hon sa "hundratals friska svenska barn" samtidigt som barnen på Haiti lider i en omfattning som är obegriplig.
Idén var att samla andra barnteatrar och skänka föreställningsintäkterna oavkortat till Rädda Barnens insamling till barnen i på Haiti. Detta var i måndags.

Det blev en oerhört lätt uppgift att samla teatrarna! Alla är med, alla jobbar gratis. Vi har redan ett färdigt program, föreställningarna och tiderna är lagda och projektet fick ett namn idag: "Vi spelar för barnen på Haiti".

Igår var det lite hostigt. Dock inte så hostigt att vi inte kunde gå en kort sväng till Skansen och titta på krokodilerna. Precis som i tisdags var vi ensamma. Bara Lennox, jag, alla djuren och en kväkande regnskog.


Kackerlackor

Det har varit bra att få vara med Lennox i tre dagar. Jag har lyckats upprätthålla min mammaroll som inte är helt okomplicerad när man drabbas av cancer. Vi har myst och bara hängt med varandra. På kvällen satt jag med i ett projektmöte för att kunna förbättra satjen 1177.se. Att kunna påverka ur ett patientperspektiv känns viktigt och alla samlade hade sin egen relation till cancer.

Som vanligt vid sådana tillfällen känner jag mig ibland utanför min egen kropp. Det är så otroligt ledsamt och tråkigt att jag sitter där, precis som för de andra drabbade men samtidigt så viktigt att kunna förändra.  Vi brainstormade. Läkare, redaktörer, författare, journalister, cancerpatienter, sjuksköterskor, anhöriga. Pratade om vikten att skriva om de stora frågorna i samband med cancer. Relationen, att vårda en döende i hemmet, hur berättar man för barnen osv. När jag gick därifrån kände jag mig priviligierad att få delta.

I natt vaknade jag, eller rättare sagt tidigt i morse. Det hade börjar ljusna och en lång stund låg jag och tittade på Lennox fina profil. Hans öppna mun, handen som tilliitsfullt och öppet låg över Thrests axel. Pyjamasbyxorna som har åkt upp på ena benet. Och jag försökte hitta ett slags lugn över att vad som än händer kommer han att få ett bra liv. Och jag spände varje muskel i min kropp, med början från tårna till käkmusklerna för att känna att jag inte hade ont någonstans. Att jag har ett jobb jag ska gå till, en längtad resa, en fin familj och underbara vänner. Sedan att jag drog livets nitlott kändes just där och då sekundärt.


Vi har åkt mycket bil de senaste dagarna. Djurgården två gånger.





Idag är det Världscancerdagen. På lunchen, nu om en halvtimme, siiter jag i en debattpanel med bland annat Mef Nilbert, Amelia Adamo och Alexandra Charles och pratar om vikten av prevention, att förebygga och informera.

Jag hittar  mina eftersökta namnband till Lennox på fina butiken Svenska Barnrum i Kärrtorp. De finns även på nätet. Jag får presenter i form av ritbok, pennor och tatueringar och en liten söt barbamamma i form av en sjuksköterska till mig. Allt av bloggläsaren som äger butiken! Lennox  är och lyrisk och vi vill bara säga tack, tack, tack!








Annars är det hostigt. Tur att det är planeringsdagar på dagis. Att hostandet prickas in rätt. Men energibollen är frisk för övrigt. Hoppar och skuttar som en kalv på grönbete och är inte alls påverkad av hostan. Vi åker till Skansen för att titta på krokodilerna och kanske , kanske klappa spindlar men när vi frysande står utanför grindarna ser vi att det stänger 15. Då åker vi en sväng till Auaria där vi aldrig varit förr. Lennox är skitsur rent ut sagt eftersom jag peppat för spindelklappning men tinar upp när jag berättar om hajar istället.




Vi är nästan ensamma och det är alldeles fuktigt därinne. Fiskar och spindlar, Lennox tycker det är jättespännade och trots att jag har huvudvärk (Jag har ALDRIG ont i huvudet annars) som stressar mig lite så lyckats jag ändå skjuta tankat på hjärnmetastaser åt sidan (har jag sagt att jag är dramatisk?)



Thrests bror Iloas frågade mig i förrgår om jag inte tänker på cancern  dagar i sträck. Jag tittade på honom och svarar

"Iloas, en bra dag kanske jag tänker på det bara 50 gånger istället 2250 gånger". Det är precis så jag skulle vilja förklara det"


Det fanns gott om haj.

I morgon tror jag att jag håller Lennox hemma. Inte schysst att låta honom gå till dagis, springa och vara ute. Vi kanske kan baka scones, måla, sjunga, leka. Ha, ha, vilken illusion. Idag har vi rykt ihop flera gånger och jag har varit på gränsen till sammanbrott över alla omständliga saker. Dessutom har den här huvudvärken inte gjort det lättare.

Jag har glömt lägga ut lite bilder från mitt besök på TV4 förra veckan


Efter sändning



Kontrollrummet på "Efter 10"


Gurra med danspartnern skulle in efter mig.

Eftersom Lennox är ledig från dagis i två dagar blir det svårare att blogga. Ber om ursäkt för mitt dröjsmål.

Igår beger jag mig till datortomografin. Det är en rätt fin dag att röntga sig på. Solen har kämpat sig fram och när jag svänger ner i parkeringshuset under Huddinge är dess strålar det sista jag ser. Jag är lite sen sen men  har tur att min favorit röntgen sjuksköterska jobbar.



Det är som vanligt med blandade känslor jag kommer hit. Själva röntgen är inte så farlig även om det slungar en tillbaka i cancerhålet med en rasande fart. Det är svaret på röntgen, några veckor senare, som är våndan. Men man hinner tänka en del lär man sitter där och dricker sin liter vatten. Tankar som, "om allt vore annorlunda" eller "De MÅSTE ha tagit fel på person"

Det sitter en ung man framför mig. Han har portfölj och vattenkammat hår. Jag undrar vad han ska röntga. "Efter 10" går på TV där ett par som förlorat tre av sina fyra barn i en mystisk hjärnsjukdom pågår. Med ens skäms jag lite över mitt gnäll. Det kan alltid vara värre.

Sedan tar jag mig till Dr Bengan och avdelningen för övre bukkirurgi. Jag ska be om en telefontid och det vet ju varenda partient eller anhörig att det är lättare att få tag på sin läkare än hitta glass i Sahara. Jag får en telefontid på fredag lunch. Den här gången röntgade man mage, lever, lunga. Han är smart, den där Dr Bengan. Lika bra att stilla oron hos den där toktanten Gray och det har han fullt rätt i. Den här gången valde jag att göra allt med huvudet högt. Inte tänka så mycket utan låtsats att jag röntgar mig för något helt ofarligt. Ibland funkar det.

Hemma väntar Lennox. Vi ska åka pulka. Livet har sina enorma kontraster, på gott och ont.
 
Någon av er bloggläsare bad mig länka till bloggen om cancersjuka Gustav. Efter att ha varit inne och läst kan jag naturligtvis inte göra annat. Ser att det finns en insamling där. I morgon kväll sitter jag i debattpanel för Väldscancerdagen för att bekämpa den här fruktansvärda sjukdomen. Men än så länge tänker vi på Gustav, Anna, och många fler därute som behöver vårt stöd.