Foto: Malin Bondeson. Shatilla och jag


Jag är på ELLE galan. Shatilla ska få sova en hel natt på åtta månader (hon har bebis hemma) och ska sova på hotell. Hon är nästan mer laddad för det än själva galan. Det bjuds på fantastisk mat och underbara drinkar. Eftersom Lennox inte är hemma betyder det att jag inte behöver gå upp tidigt och. Alltså kan jag stanna länge. Threst skickar ett sms att han är på East. Shatilla och jag är på Riche. Vi går till East. Där får jag ett sms att han gått till Riche.

Jag är hemma vid 03. En stund efter min man. Jag sov till 17:10 igår. 17: måste vara något slags rekord, även för mig som älskar att sova. Idag har jag jobbat på barnfilmen "Grodan&Prinsessan. I morgon bitti står röntgen av buk, lever och thorax på schemat 10:00

Dagis är stängt måndag och tisdag. Funderar på Junibacken och simning.


Musse, som blev Bäst klädda man med en kompis.
Foto: Malin Bondeson


Nu är klockan snart halv fem och mamma och pappa kommer med Lennox. Jag sitter på jobbet men ska hem och träffa lillskrutten nu.

Ni minns väl Anna Pettersson? Anna blev 36 år gammal innan hon lämnade sina små flickor Elin och Agnes och sin man Andreas i juni. Anna och jag hade kontakt med varandra via mail några veckor innan hon dog. Hon frågade mig bland annat hur ont man egentligen skulle ha efter en operation.

Efter att Anna dog har jag och Andreas hörts av ibland. Jag har velat veta hur barnen mår, han har stöttat mig så gott det går i min oro. Igår fick jag ett fantastisk fint mail från Andreas. Sådan lycka mitt i allt elände. Jag bad om att få lägga ut det på bloggen eftersom jag vet att många av er följde Annas kamp på hennes blogg.

Tack Andeas för att du låter alla min läsare ta del av din privata sfär och för att du, som jag, vet hur mycket det betyder för andra anhöriga att läsa din historia!

Mail från Andreas.....

Hej Lotta.

Jag har hängt med och sett och hört din oro om framtiden, den är väldigt påtaglig och jag vet inte om det här är till någon hjälp men jag ville bara ge dig en glimt av det som har varit "efter" för oss.



När Anna gick bort så var det det värsta som kan hända en familj och makar. Vi älskade varandra och barnen. Vi hade en framtid, vi hade planer, vi hade saker att göra och ställen att se innan vi dog. Nu blev det inte så. Efter att hon hade gått bort så var jag rädd för att göra fel, för barnen, för mig, för annas minnen. Jag blev en sorts vårdare av andra efterlevare som behövde hjälp med allt möjligt och även en annan sorts man. Jag insåg att jag inte skulle kunna arbeta på det sätt som jag gjort förut så jag vidareutbildade mig så jag kan hämta och lämna barnen. Det var väldigt många som har varit oroliga för mig och barnen, samtidigt som det har varit precis lika många som har ställt upp och hjälpt till med allt möjligt.


Mitt i allt detta så träffade  jag Alexandra som jag fick känslor för, kände att jag fick stöd från, som älskade mig och stod, och står bredvid mig mitt i allt det här.
Hon hade väldigt många frågor, hon undrade om det här verkligen var rätt för mig, om barnen var ok mm mm och allt kändes fantastiskt. Då började jag istället att må dåligt över att jag var rädd för att förlora henne, inte till någon annan utan för att jag var rädd för att hon skulle dö knall och fall. Det gick så långt att jag till och med tänkte jaga iväg henne, typ bete mig dumt så att hon skulle lämna oss så att hon kunde hitta en man utan mitt bagage men hon såg vad jag gjorde och vi har väldigt lätt för att prata så jag berättade efter mycket om och men vad min plan var.

Hon älskar mig för den jag är precis som anna gjorde, hon står med mig och tar hand om barnen och jag tror henne när hon säger att hon skulle inte vilja att det
var på nåt annat sätt. Hon förstod min rädsla och har gjort så att jag vågar älska igen. Barnen älskar henne och hon älskar dom, Hon ser efter dom och jag står väldigt många gånger och bara ser på med ett ömt hjärta hur lycklig jag är som har fått en andra chans och har träffat en sån som många män bara kan drömma om. Vår familj består av Mig, Agnes, Elin, Alexandra och Anna.

Hon kommer aldrig att bli glömd och hon finns alltid med på ett hörn, men hon kan inte vara här helt enkelt. Hon har annat att göra och det känns som om hon har funnit lite ro nu när allt fungerar igen. Alexandra har flyttat in, barnen busar med oss, elin fyller sju idag så alexandra gör en tårta till henne precis som en mamma ska göra. Elin(den äldsta) frågade Alexandra om hon fick kalla henne för mamma?

Alexandra frågade henne varför hon ville göra det? "jo, du har ju flyttat in här.".. "Jo, men det gör inte mig till er mamma" sa hon då, "det skall vara nåt som känns bra för dig och nåt som du tycker att jag kan vara för dig". "Jamen då kommer jag att kalla dig mamma, för jag älskar dig precis som jag gör med mamma Anna.".....Då får du gärna kalla mig för mamma :)  

Att höra den konversationen mellan dem två gjorde att jag grät och fick en klump i bröstet för Jag har hela tiden varit orolig för mina barn eftersom att allt jag gör är för tre.


Nåväl, jag skickar med lite bilder så hörs vi av. ta hand om familjen
och dig själv.

Kram
Andreas (musikfrökens ex) :)

Någon ville att jag skulle lägga upp klippet från programmet "efter 10"
Done!

Klockan 10 kan du se mig på TV4:s "efter 10"



...........Då kan du lyssna






..........Eller titta

Nu sängen!

Jag lämnar Lennox och mamma på tåget mot Örebro. Han ska stanna där till på söndag. Det finns inga taxibilar i detta snökaos så vi får åka T-bana med all packning, bilstolen i plastpåse, leksaker, overall, kläder. Mamma är mäkta irriterade på kaoset.

"Här är blir det ju stopp när det snöar, hemma, där plogar de på en gång"

Jag vinkar av dem inne i vagnen. Ser till att de kommer på rätt platser. Pussar Lennox på den hårda lilla munnen och kramar mamma. Nu väntar fyra dagar av fri-tid. Det första jag tänker på är sova. Förra helgens bravader sitter fortfarande i.


Klockan 9 i morse på T-centralen. (Ps mamma har två händer i vanliga fall)


Det är packat på T-banan och på T-centralen. Överallt knuffas och trängs människor. Tomma blickar, blöta golv, svarta kläder. Jag är inte heller så människovänlig och smälter in i den buffliga skaran. Men när jag sätter på mig mina hörlurar så är det som att landa i ett hav av bomull. Allt jobbigt utestängs. Gnisslande vagnar, folk som hostar, barn som skriker. Min absoluta favoritlåt "För kärlekens skull" med Ted Gärdestad omsluter mig på repeat.



Jag har nu köpt salvan Herstat som jag hört så mycket bra om mot herpes. Det är ett rent naturläkemedel från bikitt och finns på Apoteket. Det luktar fantastiskt gott och Lennox vill gärna ha det på läpparna. Ska bli kul att se hur det funkar nere i solen när läpparna brukar börjar tendera att spricka.


Jag stannar till i pocketshopen och köper min gamla kollega Alex Schulmans bok "Skynda att älska". Alex har lovat skicka den till mig men eftersom den aldrig kommer köper jag den själv.









Jag ska även köra en mag vaccinet  Ducoral mot kolera innan vi åker till Thailand. Skadar aldrig även om vi inte kommer att befinna oss i några ociviliserade trakter.



Ikväll kommer Threst bror från Los Angeles. Och Dr Bengt har inte mailat tillbaka. Idag är det torsdag. Jag kontaktade honom i måndags. Jag ger honom till i morgon på sig.

På eftermiddagen väntar inspelning  i Malou von Sivers program "Efter 10" på TV4.

Det kan du se i morgon 10:00. Då pratar jag om bloggen, livet med cancer och hur man förhåller sig till detta.

Året som gått har varit blandat. Precis som livet är. Sjukdom, glädje, sorg, oro, kärlek, smärta, ångest, lycka, värme, kyla. Listan kan göras lång. Variablerna oändliga. När jag tittar tillbaka i min blogg blir jag alldeles varm. Hela mitt liv är noggrant dokumenterat med text och bild.

När jag läser inlägget återkallas jag direkt till känslan jag hade när jag skrev det. Och som den rekorderliga människa jag nu är så gör jag som det sig bör. En återblick över det gågna året.

Häng med



I januari förra året får jag mina sista cellgifter, alltså för ett år sedan. Tiden med cellgifter var för mig en kamp jag bestämt mig för att klara. Jag hade det ganska lätt med det. Mådde illa, frös, ångest. Besök på SÖS var 14:onde dag men jag jobbade hela tiden och försökte få mitt nya liv att bli så likt det gamla som möjligt. Jag tappade inte håret men under denna period var jag mig inte lik i andra avseenden.



Jagvar fruktansvärt trött under min sex månader långa behandling men på något sätt gick tiden.




Jag fick prova Aminoact för att klara av behandligen bättre



Jag röntgas flera gånger för att fastställa om det spridits till levern. Jag skriver en krönika i Aftonbladet om den långa väntan på besked.




Mars-2009

Jag får veta att cancer spridits sig till levern. Halva den opereras bort. Det går bra. Det sista jag tänker på när jag rullas in på operationsbordet är Lennox risgrynständer och det första när jag vaknar 5 timmar senare är om han kommit hem ordentligt från dagis. Jag blir borta 10 dagar.  Först på Huddinge, sedan på Stockholms sjukhem. Jag längtar efte rhonom hela tiden och vill bara hem.



I maj vinner jag Årets tarmcancerpris som jag delar med den kända kirurgen Haile Matheme. Mitt sätt att öka förståelsen kring tarmcancer bidrar till vinsten.



Krigaren Sabina förlorar kampen mot sin hudcancer. Hon lämnar två små flickor efter sig. Sabinas död kommer att prägla mig mycket eftersom hon var en riktig kämpe och jag hoppades så på hennes vinst. I mars tar "Tengil" henne till slut och hennes blogg fullkomligt exploderar av kärlek från hennes läsare.



Jag åker upp och ner som en jojo i humöret. Gråter mycket. Speciellt i bilen som är en grymt bra plats att gråta på. Eller på lekplatser när Lennox inte ser.



Jag med medverkar i program som "Dr Åsa", Kattis&Company", TV4 Nyhetsmorgon, tidningar som Femina, PS, Expressen. Aftonbladet. 2, 6-miljoners klubben, Solo och mama. Jag skriver krönikor åt Cancerfonden, Plaza kvinna, Femina, Metro osv. Debatterar i Aftonbladet.  Bloggen utvecklas, ny layout, snyggare design men fortfarande är den bara skriven utifrån mitt liv och mina tankar.



Bloggen vinner priser som Årets livstilsblogg, årets Örebroare och Årets Blok


Årets Örebroare i Nov-2009


Sept-09 Årets Blok på Vulkan


Reportage i mama sept-09



Jag blir Sveriges mest lästa blogg kategorin föräldrarskap/barn. (Bloggportalen) En placering jag fortfarande håller.



Jag går till BUP under våren för att få redskap att kunna tolka in Lennox reaktioner på vår extrema situation. Skuldkänslorna att inte räcka till som mamma när man är sjuk och har ont är enorma. Att få bena i detta är skönt.



Under sommaren försöker jag mig på att ta grönt kort i golf. Klarar uppspelet men har nu teorin kvar.



När sommaren står i sin fulla blom går arbetskamraten Britta bort. Detta år kommer det att bli fler avsked.


Juni. Anna försvinner.

När bloggaren Anna lämnar mig i den virtuella världen och dör endast 36 år gammal i tjocktarmscancer och även hon lämnar två små barn efter sig, undrar jag stilla om jag kommer att klara detta. Varför Anna och inte jag? Jag har mailkontakt med Annas man och det känns bra men frågeställningarna är många.



I juli tatuerar jag in Lennox namn. Något jag funderat på länge men bestämmer mig för när jag får min cancerdiagnos. Jag drivs starkt av en längtan att ha honom nära mig, vad som än händer oss. Det gör svinont men är en smärta jag själv har valt.



Grannens kanin Zorro blir tagen av räven direkt från sin bur. Jag vet inte vem som är mest chockad, jag, Lennox eller grannarna Martin och Mia.



Vår verandra blir färdig i augusti och vi hinner med några middagar innan hösten kommer  (här är den halvklar)



Threst åker in med akuta magsmärtor en morgon i oktober. Jag sktutsar honom. Det han är mest rädd för är att få två fingrar uppkörda i rumpan. Jag är rädd för annat men det visar sig "bara" vara en blindtarmsinfektion. Operation och hemgång efter någon dag.



I september går min chef Tua bort i cancer. Jag tänker på henne varje dag och undrar mycket var hon är nu. Dessutom hoppas jag att det finns Prada i himlen annars får änglarna det tufft.



I nov/december fullständigt rasar rubrikerna om svininfluensan. Mer eller mindre skrämselpropaganda skriker från varenda tidning och hela svenska folket får ett kollektivt tokspel. Inklusive jag. Lennox och jag vaccinerar oss lydigt. Threst hoppas på tur.



Jag medverkar i bland annat Ulf Elfvings radioprogram och gillar radions anonymitet mer än tvn:s granskande blickar.




Patrick Swayze, Farrah Facwett och Michael Jackson går alla bort inom loppet av några månader.



Lennox fyller fyra år i oktober och firas ståndsmässigt med perverst mycket leksaker.



Malin får en dotter i oktober och blir med all rätt världens malligaste Malin.





Jag fyller min minneslåda till Lennox under hela året. Brev, minnes anteckningar, min röst på cd, bilder osv




Det har varit ett bra år. Ett levande år och det är det som räknas. Jag är trygg i min blogg. Jag älskar att skriva. Jag brinner för att föreläsa, skriva krönikor, debattera. Om jag kan få en enda människa att kunna söka för sina symtom eller förstå hur det kan vara att vara just cancerpatient så har jag lyckats. Det är mitt enda syfte.

Hur det här året kommer att bli? Den som lever får se. Och den som lever lite extra får se desto mer.

Måndag är definitivt veckans tråkigaste dag. Jag jobbar. Sedan går jag till Guldbaggegalan och jobbar vidare. Jag älskar mitt jobb men igår var det iskallt i foajén på cirkus och jag längtade bara hem till vår lilla bastu. Jag hittade dessa bilder från vår smekmånad i Thailand för några år sedan.



Lennox var hos mornor och morfar och vi njöt av egentid även om det var med blandade känslor. Vi åt, sov och solade. Jag antar att det blir samma sak denna gång förutom att faniljen nu är komplett. Alla fall de sista två veckorna. Och att jag antagligen kan glömma att sola och läsa. Att hålla koll på en fyraåring är ett heltidsjobb.

Jag ser fram emot torsdagen. Då kommer Iloas, Threst bror från Los Angeles. Det blir bröllop nästa helg då deras syster Asynja gifter sig med sin Tilde. Iloas kommer att bo hos oss. Senare i veckan väntar Elle-galan och barnvimmel. Det rullar på. Allt rullar på och det ser ut att ljusna i horisonten. Ännu har inte Bengan mailat tillbaka ang röntgen.

Jag tycker ni ska kika in hos min vän Camilla Läckbergs sambo Martin Melins nya pappablogg. Threst kommer att skriva en krönika där så småningom. 

Det här blir förmodligen veckans tråkigaste inlägg men ibland tryter fantastin. Återkommer i morgon med en vassare "penna"

Just ja. Är det någon som vet var jag kan hitta armband att fästa runt Lennox handled där man kan skriva telnummer. Brukar finnas sådana på större nöjesparker men var kan man köpa dem?

Vi åker till Örebro för att sova hos brorsan och hans flickvän. Som vanligt är vi sena. Kommer inte iväg från Stockholm förraän vid 18. Hämta på dagis, äta middag, tanka. Klockan är 20.30 när vi dyker upp. Lennox kusin Elsa sover redan.



Men vi käkar middag och spelar buzz. Inte förrän vid 03 går vi och lägger oss. Mitt obehag i levern är tillbaka och hur mycket jag än försöker att tänka på annat är det svårt. Det skaver och drar. Känns som när jag var ganska nyopererad.




Barnen vaknar redan 07 men sköter sig själva ett tag. Vi ska uträtta ärenden innan vi ska lämna Lennox hos min syster för att gå på 40-års kalas.



Örebro Slott är lokalen för kvällen, bara några meter från hotellet.( vi har fått en natt på valfritt hotell av Threst syster för längesedan) Jag är så trött att jag knappt kan stå. Otroligt orutinerat att "skjuta ut sig" kvällen innan man  ska på fest.



Trodde jag skulle hinna vila lite innan det var dags för nästa fest. Att min lever påminner mig om saker jag absolut inte vill tänka på stör mig också. Bestämmer mig för att försöka få röntgen INNAN Thailandsresan. Och besked på den INNAN avfärd.

Vi försöker föra något slags resonemang, min man och jag, medan jag fixar håret.

"Ring "Dr Bengan" och se till att få röntga dig innan. Du kommer aldrig kunna slappna av annars. Du ska ju ändå röntga i slutet av mars. Kan väl inte spela någon roll om du gör det innan?"

"Nej men jag orkar inte vänta på besked i alla dessa veckor. Kanske kan försöka röntga mig privat, då får jag svar omedelbart tror jag men det är ju en annan prisplapp förstås"

Jag tänker på att det är helt sjukt att stå och prata så här på ett hotellrum i min gamla hemstad. Två människor mitt i livet som egentligen ska prata om helt andra saker  men jag vet ju att livet är så här och många har det mycket värre än mig.



Jag väljer klänning. Threst tittar på "Made in Sweden".



Jag känner mig lite knäpp. Rätt skönt. Vet att jag ska träffa mina barndomsvänner som känner mig utan och innan och jag tänker inte börja prata om den här nya lever känslan. Vill att folk ska få slippa min cancer för ett tag.


Allt ljus på Maria! Grattis

Maria som fyller tar emot. Vi blir placerade runt små runda bord efter fördrinken. Det blir tal och sång. Sedan röjs borden bort och dansen börjar.


Sussi spolar åt mig från sin sida av båset.



Det blir en superkul kväll. Vi staplar de få metrarna till hotellet och stupar i säng. Threst kollar mailen och jag somnar med kläderna på.





Idag har jag mailat Bengan. Förklarat mitt dilemma. Bett om en tidigare tid. Kanske är det bara levern som växer till sig, kanske är det en bristning, kanske är det något helt ofarlig och  om jag får vara hobbyläkare så tänker jag att om det nu vore så mycket metasaser att levern ömmar, ja då borde jag ju inte orka jobba, gå på kalas och välja klänningar. Då borde jag vara gul i ögon och hy, extremt trött och bara sova. Men jag har lärt mig att i den här cancerbranchen är ingenting omöjligt.

Vårt bröllop
Foto: Malin Bondeson


Bilden är från vårt bröllop 2008. Det var en rackarns fin fest. Det dansades en hel del och ikväll kommer det förmodligen att dansas med. 40-års-kalas på Örebro slott. Hotell är bokat och Lennox sover hos syrran. Klackarna är höga, klänningen tajt och natten lång......

Jag har svårt med inspirationen idag. Allt går på lågvarv. Jag vet var det är men inte hur jag ska lösa det. Haiti vägrar lämna mig. Jag har skänkt pengar men jag vill göra mer. Skänk mer säger någon, Jovisst men jag vill lindra omedelbart. Med egna ögon se resultat. Få ödsla min kärlek, pussa en sårig panna, lugna ett trasigt hjärta och ja, jag vet ju hur naivt det låter. Det funkar inte så. Jag kan inte ta mig till Haiti för att pussa pannor.  Jag blir antagligen inte ens insläppt i denna krigzon.

Jag skulle kunna skita i min Thailandsresa. Tanken har slagit mig. Skänka hela den utgiften och slå mig för bröstet och säga hur bra jag är. Det skulle jag. Behöver jag den? Ja, det gör jag men inte tillnärmelsevis så mycket som dessa pengar skulle kunna göra nytta för någon annan.

Den där cancern gör mig sårbar. Den får mig att bli mer empatisk, kanske för att jag känner så mycket mer  för andra människor. Skinnet är tunnare. Livet så mycket skörare. På gott och ont såklart. Jag skulle hellre vilja vara utan den här tunna ytan och vara frisk men samtidigt är det en ynnest att känna så mycket. Desto äldre jag blir desto mer förundrar blir jag över livets vägar och jag har, enligt egen teori, kommit fram till att det måste finnas någon mening mer än att bara födas och dö. Förutom att påverka förstås. Något djupare som är mer elementärt.

Ibland känns det som jag har det. Svaret alltså men så slipper det ur min hand och jag tappar tråden. Och hur jag än försöker att hitta den igen är molekylerna brutna. Men så länge vi tänker lever vi. Vi är faktiskt bara bedårande barn av vår tid

Örebro och 40-års kalas väntar. Och Haiti.........

Foto: Niklas Björling

Jaf drömmer mig bort, eller rättare sagt, drömmer är väl att ta i. Den här Haiti-grejen etsar sig fast på min näthinna och det känns som skoskav eller en sten i skon. Jag ringer till Allers och ber dem agera. Det går inte tiga still. Känns dessutom som ett modernt och globalt empatiskt drag att skänka via företaget. Dessutom ser det bra ut medialt om inte annat. Nu väntar jag och ser om det händer något.

Nej, jag funderade på min skolgång. Hur jag hade så usla betyg att jag borde anat oråd. 1, 9 i medel är ju ingen bedrift direkt. Jag gick om första klass två gånger. Var oerhört omogen och inte alls reda att börja skolan. Jag minns att man till slut placerade mig mitt i klassrummet med en nästan två meter hög skärm runt min bänk för att distahera mig från intryck! Mitt i klassrummet. Där satt jag och stirrade in i en vägg två centimeter från näsan när jag gick i andra klass! Det skulle aldrig få hända idag.

Men jag var en glad skit som mest lekte häst och jagade mina klasskompisar i flockar. Jag var på plats fysiskt men inte mentalt. Men det har blivit människa av mig också. Det visar på att social kompetens och ett lättvindligt sätt ofta är mer värt än höga betyg.  Att kunna ta människor, ha ett stort hjärta och se sin nästa så löser sig det mesta.

Igår var det dags för onsdagens simskola. Där träffade jag på en bloggläsare. Alltid lika kul. Och surrealistiskt.





Och så tjuvtittade jag lite bakom gardinen........



Oh kom igen nu!  Här kommer länk till läkare utan gränsers "Vi jobbar 1 timma för Haiti idag" kampanj i samarbete med FÖREDÖMLIGA Aftonbladet. Klicka för bövelen.

Det är en miljon skillnader mellan de här bilderna. Mitt barn är tryggt, älskat, sett. Saker som borde vara självklara men som just idag är speciellt påtagligt i Haiti. Och det är barnen jag ömmar mest för. Att tusentals barn blivit övergivna och nu i panik ska tas om hand om vilt främmande människor i en miljö som helt plötsligt blivit totalt annorlunda, det går inte att föreställa sig.

Du kan....

Vakna och lukta ditt barn i nacken
Äta en god middag i skenet av tända ljus
Somna i en säng
Krama dina älskade
Planera för din framtid
Få hjälp när du är sjuk
Gå (hyfsat) trygg på gator och torg
Leva i ett samhälle med en infrastruktur





Skänk en slant till Haiti. Världen är en global by. Tillsamnans kan man faktiskt förändra. Här  finns en länk till Läkare utan gränser. Det är bara en av många organisationer som tillsamans nu gör en kraftansträgning för att hjälpa till. Jag vill känna att jag gör något även om det bara är en droppe i havet. Hur ska jag annars kunna se mig själv i ögonen?

Foto: Malin Bondeson

Det har ju varit Grammisgala. Där stötte jag på denna trio ur Björnligan. Till råga på allt har jag nattlinne, jo det är sant. Jag hade så bråttom på morgonen att jag glömde nattlinnet och drog på mig jeans och tröja. Glamourfaktorn är inte så hög....


Foto: Micael Engström

Igår var det Idrottsgalan i Globen.  Eftersom jag är urdålig på sportprofiler gör jag alltid bort mig. Frågade de man kanske borde veta om namn. Sedan handlade jag shorts till Lennox innan jag åkte hem, två stationer med T-banan. Biljetterna är äntligen bokade till Thailand, bara ett byte i Bangkok. Nu funderar jag på om jag ska ta med paraplyvagnen eller inte, han är ju nästan 4, 5 . Lennox kan ju få sådana bryt ibland.

"JAG ORKAR INTE GÅ, MINA BEN GÖR ONT; JAG KÄNNER MIG SVIMMIG"

Brukar det låta.

Tänker att man kanske sitter på en restaurang sent och han kan somna i vagnen men det tvivlar jag starkt på. Men Vill ha så lite packning som möjligt att släpa på.



Foto: Malin Bondeson


Någon undrade om jag kommer att blogga från min månad i Thailand. Sjävklart kommer jag att göra ett inlägg varje dag! Jag älskar det jag gör och skulle göra det oavsett antal besökare (jag gjorde ett inlägg varje dag även när jag hade 22 besökare/dag) Min blogg är inget börda eller något jag känner mig tvingad att göra. Den är en viktig ventil för mig och skulle aldrig drömma om att lägga ner en månad.



Idag hittade jag ordinationen på mina kortison tabletter jag tog när jag gick på cellgifter. Längst ner i neccesären läg det. Det var en fantastisk känsla att få slänga det och hoppas på att jag aldrig mer kommer att behöva ta dem även om de fick mig att må mindre illa. En symboliskt handling som kanske kan verka larvig i sammanhanget men mig för mig var stort och viktig.


Hej då, en liten del av mitt cancer-liv


För dig som vill läsa finns Lennox och jag i en krönika i tidningen Laura som är ute nu.

Ps här finns en insamling i Annas namn.

Jag tänkte berätta lite för dig om hur min dag är. Det är så mycket mamma i det här bloggen så nu är det dags att visa jag lever mitt liv. Jag har det rätt bra hos den här familjen. Det är väldigt mycket aktiviteter men det passar mig pefekt eftersom jag har myror i hela kroppen. På onsdagarna är det simskola med min kompis Calista. Söndagarna, bollek. Eftersom de bara har mig är mamma lite orolig ibland att jag ska bli för bortskämd. Det tror jag inte alls att jag kan bli. Min pappa är Världens bästa. Han kan snickra, laga saker, sätta på Wii-spelet och byta batterier. Mamma är bra på att städa och handla. Men hon luktar godare än pappa och det är ju alltid något.

Jag går ganska mycket på bio eftersom min mamma jobbar med att ta namn på en massa människor. Då får hon se filmerna och tar med mig ibland. På helgerna sover jag ganska länge. Det gillar mamma. Nedan kan du titta på lite bilder tiden i morse.

Hej, hej från Lennox


.........Mamma väcker mig vid 07.


........Sedan går jag ner och tittar på Bolibompa medan hon gör frukost.


......fil, flingor, smörgås, juice och oboy


.......Sedan viker jag lite flygplan som jag nyss lärt mig.


........Vi klär på oss. Tröja NameIt, byxa H&M


.........Borstar tänder. Jag först , mamma sedan.



......Sedan in i bilen och ca 7 minuter till dagis. Idag fick jag ta med min snowracer.

Det var alles för idag. Jag kanske hälsar på er någon annan gång.

Bild lånad av Annas blogg


Jag är djupt berörd, precis som alla andra av Annas öde. Det får mig stundals att bli  låg, deppig, arg. Jag blir så fruktansvärt förbannad på Herr Cancer som bara helt frankt tassar in och slår sig ner hos de friskaste, starkaste och bästa av oss. Jag går in på hennes blogg många gånger per dag och precis nu, ikväll efter säkert tionde kollen har hon nu uppdaterat.

Dagens inlägg är så starkt och hemsk och vackert att jag, från att ha varit en glad skit med en thekopp i soffan, reduceras till att bli tom tyst och ledsen och blir sittandes som en hösäck. Men nu är det inte mig vi ska prata om. Jag ville bara berätta att Anna har bloggat . När ska vi hitta ett botemedel mot denna farsot?

Heja dig Anna, Hoppas blommorna står sig än.

Det är söndag. Jag sitter i köket och bloggar. Klockan är prick 10. Lennox och Threst har åkt till Hammarbybacken för att åka slalom. Jag har några ensamma timmar (unikt) innan det är dags att bege sig till vimlet "Det regnar köttbullar"



Jag har köpt skor på rean, och semlor. Dessutom har Lennox fått skor till Thailandsresan. Sådana där dykarliknade som man kan ha i vattnet och som torkar snabbt. Hotellen är bokade. De två första veckorna. incheckning 15/2. Nu sitter vi lite i skiten med resan. Det är mycket som ska klaffa- Jag och Maria med två barn ska åka tillsamans dit. Sedan stannar jag och Maria ska hem efter två veckor. Då ska Threst ner. Sedan ska vi tre hem runt den 15 mars. Inget är bokat. Letar febrilt på nätet. Blir reguljärt för mig men Maria kan ta en charterstol men då kommer vi inte med samma kärra. ner.......

Herregud vilka I-lands problem när Haiti är i landsorg.


Lennox nya skor

Jag mår ganska bra. Det där konstiga trycket i levern har släppt något. Gud vad det påverkade mig. Även om jag vet att man inte direkt kan förnimma någon smärta i levern. Det är leverkapseln man känner. Men ändå.

Det har ju varit Grammisgala. Där var det en kille som tatuerade sig, en ros på struphuvudet. Så modigt och vackert. Jag blev sugen själv. Kanske inte en ros på struphuvudet då. Känns lite aggresivt på en 43-årig småbarnsmamma. Men kanske texten "No man is an Island" på andra sidan underarmen. Och så lite japanska körsbärsblommor runt Lennox namn, Hi, Hi. Threst skulle go bananas!!!




Vi avslutar med en bild på Tjockkatten. Han brukar sitta på det smala fönsterblecket i punchverandan. Det funkar inte kan jag säga. Om man väger 6 kg så bågnar det. Numera behöver jag bara ge honom en blick för att han ska fatta läget. Vem sade att katter är dummare än hundar?

Mam måste våga vara som Pippi. Det vill säga vara "kärringen mot strömmen" ibland"
(Lennox för två år sedan på Astrid Lindgrens värld.)



Jag lät Dr Mef svara på några av era frågor om cancer i ett tidigare inlägg. Bloggläsaren Ella reagerade med att hon tyckte det väckte ett oroväckade svalt intresse. Hon menar på att de flesta som läser den här bloggen INTE har cancer  ((sant, Ca 2%) och att många bara är ute efter att må lite bättre själva genom att läsa om andras elände . Jag är helt neutral i denna fråga. Tycker det bara var intressant tanke att spinna vidare på. Vad tror du om Ellas inlägg?

Kära Lotta.

Jag såg att endast 29 st!!!! (där jag var en av dessa) har kommenterat DETTA OERHÖRT VIKTIGA INLÄGG PÅ DIN BLOGG. När det kommer till den viktigaste frågan, ja, då försvinner folket. Lotta, minns att du gjorde en liten undersökning tidigare i höstas: Vilka är det som läser din blogg? Och jag som är en av människorna i Sveriges land som obarmhärtigt drabbats av cancerdiagnosens hårda slag!!! Och jag blev skrämd och lessen över HUR jättemånga av läsarna på denna blogg INTE har cancer själva.
Det känns för mig som jag är i ett otryggt sällskap.

För vi som drabbats hårt av cancer (av olika slag och faser och situationer!!) - vi behöver ett forum där vi kan känna igen oss i varandra.
Jag kan inte se någon annan anledning till det stora antalet läsare här - alltså lyckligt cancerfria - som läser av annan anledning än att de ska kunna "känna sig lite gladare i sin egen situation" - för de har ju iaf inte cancer.
Men läser gärna om andras olycka. Tyvärr... kanske de dunkar till med ett och annat lycka till!!
De enda som verkligen är drabbade, förutom den cancersjuke själv är de närmsta anhöriga.

Men enligt statistiken - även om den haltade - så hade majoriteten här av läsarna här absolut ingen anknytning.... känns konstigt.
Det finns ju så många andra bloggar som handlar om ditten och datten och ingenting.....

OCH NU NÄR DET KOM UPP ETT OERHÖRT VIKTIGT ÄMNE: ATT DR NILBERT SVARAR PÅ LIVSVIKTIGA FRÅGOR ... som gäller liv och död......
DÅ! finns det endast 29 st!...
Lotta, brukar ju ha i snitt 100st.
Och när det varit viktiga besked Lotta väntat på... så har många, många massor tittat in... why? I dont´t know???
Kram till Dig Lotta med familj.

Lotta, Tack att du har bloggen. Jag skulle önska något fler inlägg med dr Nilbert. Eller annan sakkunnig som också har hjärtat på rätt ställe.
Lotta, jag tycker naturligtvis också att du är bäst på blogg.... du har ju även med din "vanliga vardag"...

Syster-kram, ella

Ikväll jobbar jag på Grammis-galan. Sedan har jag bokat Lukas Modyssons film "Mammut" på videobutiken.
Hörs i morgon!

Välkommen till Världscancerdagen 4 februari 2010
I höst är det riksdagsval och tillsammans vill vi lyfta cancerfrågorna i valet. Som en start i det arbetet arrangerar Nätverket mot cancer en seminariedag på Berns i Stockholm den 4 februari.

På den internationella Världscancerdagen den 4 februari 2010 genomförs runt om i världen flera arrangemang med syfte att sätta fokus på cancer. I Sverige planerar Nätverket mot cancer en halvdag med föredrag och debatter om cancervården. Huvudfokus ligger på tre områden som Nätverket mot cancer prioriterar inför valet: patienträttigheter, en rättvis cancervård samt cancerprevention.

Det blir två intressanta föredrag och två olika paneldebatter – en med fokus på cancerprevention med inbjudna opinionsbildare och debattörer, och en debatt med inbjudna politiker fokuserad på orättvisor i vården samt patienträttigheter. I båda panelerna medverkar även medicinska experter.

Program 4 februari 2010
Plats: Kongresshallen, Berns Salonger, Stockholm

12.30                   Registrering, utställning i entréhall och förmingel
13.00                   Introduktion
13.15                   Tema: Prevention. Föreläsare: Fredrik Söderhielm, A Non Smoking Generation
13.45                   Panel 1, Tema: Prevention med inbjudna opinionsbildare och debattörer.
Moderator: Thérèse Kärrman, redaktör
14.30                   Förtäring och mingel
15.00                   Tema: Orättvisor i cancervården. Föreläsare: Professor Mef Nilbert, Lund
15.30                   Panel 2, Tema: Orättvisor och patienträttigheter, med inbjudna företrädare från riksdagspartierna, regering och opposition samt företrädare för cancersjukvården.
Moderator: professor Roger Henriksson
16.30                   Avslutning

Bekräftade i panel 1 är: Från cancervården; professor Mef Nilbert, Lund. Amelia Adamo, redaktör M-Magasin, Fredrik Söderhielm, generalsekreterare A Non Smoking Generation, Lotta Gray, redaktör Se & Hör, Alexandra Charles, ordförande 1,6 miljonerklubben och Ola Kallemur, kommunikationschef på SEB.

Bekräftade i panel 2 är: Från cancervården, professor Carsten Rose, Lund, docent Per Karlsson, Sahlgrenska och överläkare Göran Edbom, Umeå. Politiker; alla riksdagspartier är inbjudna, följande är bekräftade; Barbro Westerholm (fp), Kenneth Johansson (c) Elina Linna (v) samt Ylva Johansson (s). Övriga; Kjell Asplund, av regeringen tillsatt samordnare för arbetet med den nationella cancerstrategin samt jur kand Stephan Tolstoy, 2ndView.


Anmälan
Entré: ordinarie pris 600 kronor. Medlemmar i samarbets- och patientorganisationer 200 kronor. Fri entré för medlemmar i organisationerna som är med i Nätverket mot Cancer. Föranmälan är nödvändig till. Mejla: 4feb@natverketmotcancer.se.  Sätt in entréavgiften snarast, men senast den 20 januari, på Bankgiro 366-6781 Glöm inte att ange ditt namn, så att vi vet vem som har betalat, samt ev. förbund/organisation. Anmälan är bindande. Varmt välkommen!

Om Nätverket mot cancer
Nätverket mot cancer är ett samarbete mellan cancerprofilerade patient- och intresseorganisationer. Tillsammans vill vi lyfta viktiga gemensamma frågor inför riksdagsvalet 2010. Våra huvudfrågor är patienträttigheter, rättvis vård och cancerprevention. I Nätverket mot cancer ingår: ILCO Riksförbundet för stomi- och reservoaropererade, Lungcancerföreningen Stödet, Nätverket mot livmoderhalscancer, RMT Riksförbundet mag- och tarmsjuka och Svenska Hjärntumörföreningen. Nätverket mot cancer är öppet för samtliga cancerrelaterade organisationer på riksnivå.

Mer information
www.natverketmotcancer.se <http://www.natverketmotcancer.se> . Webbsidan är under uppbyggnad och kommer att utvecklas inom kort.

Sprid gärna denna inbjudan vidare till de kontakter du har!

Det är dags att skölja "Porten". En port-a-cat är en dosa inopererad under huden. Där går en liten slang ner i ett tjockt kärl, därigenom kan man ta blodprov, eller tiilföra saker som cellgifter. Perfekt då jag har dåliga kärl i armarna att sticka i. Jag har till och med börjar köra "rock`n roll" dvs utan smärtlindringsplåster. Porten måste sköljas på vårcentralen en gång i månaden för att inte "slamma" igen.



Foto: Malin Bondeson

Jag hastar vidare till jobbet. Det är premiär på "Snabba Cash". Jag är inte alls så förtjust i boken men häpnar över hur bra filmen är. Känns trovärdig för en gångs skulll med svenska bad guys! Naturligtvis suktar jag som ett barn i en godisbutik efter snyggingen Joel Kinnaman. Att jag kan vara hans mamma struntar jag i. Helt frank frågar jag.

"Hej Joel, ursäkta men eftersom jag tycker du är så himla snygg undrar jag om jag få vara med på bild med dig?"

Det är en av de bra sakerna med min diagnos. Att man inte längre är så rädd av sig. Man lever bara en gång. Skit samma vad folk tycker om en så länge man är en bra person.

På toaletten på Café Opera känner jag att jag håller på att bli sjuk. Halsen gör ont och jag börjar bli hes. Jag sitter där lite extra länge och lyssnar skamlöst på samtalen där utanför.



Foto: Malin Bondeson
Min kollega Ola och jag.

Sedan åker jag hem i kylan. Bilen står vid t-banan som vanligt och Threst har redan somnat när jag kommer.


En present från bloggläsare Amanda på posten, tusen tack!



Och från Annika får jag en cd med körmusik! Tackar och bockar.

Foto Mattias Dahlstedt för tidningen mama

Året är 2025

......Jag vaknar av att solen lyser mig i ansiktet. Jag vrider på huvudet och tittar rakt in in i den nacke jag så väl kommit att känna. Bred och stark. Några gråa hår som syns  på den för övrig nästan renrakade skallen. Det vita täcket blottar en knallbrun axel, lätta snarkningar. Det är ljust i rummet. Så ljust att jag måste kisa för att se. Väggarna är vita med undantag för en enda gigantiska bild på en ung man i svart/vitt. Bilden är tagen rakt framifrån och den unge mannen skrattar rakt in i kameran medan han lätt nonchalant håller båda händerna djupt nerkörda i ett par slitna, ljusblå jeans.
På högra väggen löper en lång altan. Stora vita krukor med gröna örter är strategiskt placerade längs den soliga väggen. Svarta rottingmöbler med runda bord. Några tomma vinglas står och balanserar på kanten till ett av borden. Klockan är nästan halv tio och utanför glittrar Medelhavet likt en stor grönblå diamant.


Det vita trägolvet är behagligt varmt när jag tassar ner till köket för att förbereda frukost. Röda solmogna tomater som jag hämtar från trädgården, valnötsbröd, färskpressad juice. En smal, svart katt tittar på mina förehavanden. Det är inte Tjockkatten, han är borta. Solen har redan hängt som en stor gul citron över det terracottafärgade taket sedan länge och även om jag nu, efter flera år i Spanien, vant mig vid dess närhet, blundar jag och låter strålarna värma mitt ansikte. Idag är det en speciell dag. Min son, vår son, är på besök från Sverige och jag väntar honom när som helst.
Threst kommer ner. Som vanligt vill han ha sitt thé utan socker och lite mjölk. Vi äter och planerar dagen. Kanske en biltur längst kusten. Middag ute i haciendan med lokala viner och Threst fantastiska hallonpanacotta till efterätt. Det drar lite som vanligt i mina ärr. En gång för längesedan  drabbades jag av cancer men hör till de lyckligt lottade som undslapp giljotinen. Nu är det bara mina ärr och naturligtvis den för alltid rädda tanken som påminner mig om den hemska tiden när min son var liten.


När jag tänker tillbaka på de där åren är det med skräckblandad  förtjusning. De lärde mig att leva varje dag som om den vore den sista. De lärde mig att ingenting är självklart och att kärleken till din nästa är det som är viktigast av allt. Omsorgen om andra, medmänsklighet och en gnutta självironi och en stor portion humor. I bokhyllan står flera av mina böcker. Både fiction och faktaböcker som sett till att vi haft råd att köpa det här huset. Jag är lycklig. Nu. Det är inte alls självklart. Det tog många terapitimmar och självsanering för att komma till ro. Det tog ett tag att bli den jag borde vara efter att min person blivit så förändrad och min tillit till livet så tilltufsad.


Jag hör en bil på uppfarten. Lennox är i tid. Det är nästan ett halvår sedan han var här. När han kommer in i hallen skymmer han för ett ögonblick den starka solen som snart står i zenit.
Som vanligt fyller hans blotta närvaro mig med en sådan stark kärlek att jag får svårt att andas för några ögonblick. Han har den påverkan på mig, den där pojken. Hans lockiga hår har blivit lite längre sedan sist och mörkare men jag vet att det snart kommer att ljusna i solen. Jeansen hänger löst runt de smala höfterna och den vita t-shirten är oklanderligt ren. Men det är inte det som är det mest iögonfallande. Det är hans fantastiska ögon som  har samma blick nu som när han var liten. De breda läpparna som liknar mina klövs i ett enormt, stort leende och det enda jag vill är att lukta på den där bebisen som inte länge finns.


"Mamma,  jag är hemma nu", säger han och mitt hjärta sväller av glädje.

Och nu något annat. Långt viktigare än mig. Låt oss gemmensamt smyga in till Anna för att ge henne en cyberkram. Klicka här!

Carl Dahlstedt


Jag tar två sobril, sköljer ner dem med den lilla saliv jag lyckas uppbringa och skjutsar Lennox till dagis, Träden är fulländade i sin vita rimfrost. Jag äger. Nu väntar jag vuxet. Trots min oerhörda nervositet lyckades jag vara en bra mamma. Skrattade, tände och släckte ljusen på bordet minst fem gånger för att han skulle få blåsa ut. Plockade ur diskmaskinen och tog upp middagsmat ur frysen. Kroppen går på rutin. Huvudet i det blå.

9:30 sätter jag mig i soffan och läser min dagliga bloggkoll. Nescafé i muggen. Threst har lovat komma hem. Av sobrilen känner jag intet. Har man gråtit så mycket som jag finns inga tårar kvar. Nu är det bara att vänta på Samtalet. Prick 9.59 ringer det. Dolt nummer. Jag sänker ljudet på tv. En förlossning pågår där.

"Hejsan Lotta, det är Bengt xxxx. Hur är det?"
"Hej Bengt. Det är väl bra men jag är jättenervös"

"Det ser bra ut. Förändringarna i lungan är fortfarande kvar men har krymt och de beter sig inte som mestastaser. Jag tror att du haft en kraftig infektion som suttit i länge och det är resterna av den. Alla tecken tyder på det."

"Så nu ska jag utgå från det?. Vad ska jag säga till alla som frågar"

"Du ska säga att det var en lunginflammation, det är så du ska tänka" I mars har du nästa röntgen av din lever"

"Jag ska till Thailand en månad, det är väl ok"

"Visst, det är jättebra. Mår du bra annars? Ingen viktnegång, aptiten är bra?

"Ja, jodå, äter som en häst och har gått upp i vikt. Trött, men man är ju småbarnsförälder med allt vad det innebär."

"Bra, det låter bra tycker jag".

"Åh, vad skönt. Nu åker jag till jobbet"

Threst står oroligt bredvid. Lyssnar samtidigt som han slänger ett öga på monstertrucken i vårt trädgård som kapar våra björkar. Jag är som vanligt tom efter samtalet. Man borde förvänta sig glädje-tjut men det mentala är så slut att det tar tid att ställa om. det har jag lärt mig nu. Och att acceptera hur man reagerar. Inte lägga massa skuld på det. Skuld har man så mycket av ändå. Jag hade önskat mig ett definitivt svar. Detta är antiklimax även om man får se det som ett positivt svar. Det viktiga är att jag får vara hos Lennox lite till. Kanske mitt hela liv, som det var tänkt från början. Eftersom det är det viktigaste i mitt liv så blir jag så oerhört tacksam för detta löfte om ytterligare tidsfrist. Det enda vi har är nu.

Min lilla bil startar inte. Hur vi än försöker är den helt död. Lennox är lite förbryllad. Det borde man bli efter min förklaring om varför man måste ha två bilar för att starta. Vi är på väg hem till Shatilla och Erik för att åka pulka med barnen. Innan  dess har vi burit pellets.


Jonathan, Lennox och Denzel.

Det är gnistrande kallt. Det blir inte många åk innan vi beger oss hem till familjen Holm för lunch.


Jakob


Shatilla var en utmärk värdinna

Sedan åkte vi hem och tog bort all julpynt. Jag försöker att inte tänka på tisdagen. Stoppar tankarna långt bak i kroppen men det är helt omöjligt. Speciellt när jag tycker det gör lite ont i leverkapseln. Tittar om jag är gul i ögonvitorna. Känner mig trött, men hur trött ska man känna sig för att fått en spridning? Vi lägger oss sent. Filmen vi planerat att se orkar vi inte titta på. Jag är inte väldens bästa sällskap.


Foto: Micael Engström


Igår jobbade jag på en barnpremiär av filmen "Planet 51," Lennox och Threst var hemma. Åkte sedan till Ikea, Mio för att leta ett nytt soffbord men slutade med att vi köpte nya rottingmöbler till nya uteplatsen i sommaren. Det var halva priset! Threst är exalterad. Jag vet inte ens om jag lever och kommer att sitta i de där möblerna om jag ska vara realistisk.


Svarta med svarta dynor.

Bastar och lägga ansiktsmask, dricka the och försöka titta på filmen "Bruno" vad vad vi gjorde igår kväll. (Skitfilm) Idag är det måndag. Jag ska träna för första gången och känner mig helt oinspirerad. Sova bort tiden tills i morgon 10 är vad jag vill. Bara sova, slippa tänka, slippa vara i kroppen och ta ansvar. Jag vet att ni är med mig alla dagar, in till tidens ände.....


Spöket i spegeln tittar tillbaka


Våra sedvanliga tekoppar

Nu har min telefintid kommit. På tisdag ringer Dr Bengan och meddelar vad man funnit i min lunga. Threst och jag kommer att vara hemma då. Vill inte vara ensam vid ett negativt besked. Lennox på dagis. Redan nu märker jag, och har gjort, hur denna väntan påverkar mig. Jag sover dåligt. Har otroligt svårt att somna. Är nedstämt. Är nu helt säker på vad svaret blir.

Tycker mig även känna en ömhet i levern. Det får mig att bli livrädd. Tänk om det bildats metasaser. Jag som annars brukar vilja ta tjuren vid gornen vill helst av allt bara krypa ihop under en sten, suga på tummen och slippa vara stor och ta allt detta ansvar. Vill inte veta.......Den här helgen känns som den sista i ovisshet. Jag vet att jag måste lära mig leva med dessa besked och väntan. De sista dagarna har jag gråtit mer än jag gjort sammanlagt unde de sista veckorna. Det äter upp mig


En laddning med pellets har kommit (vi värmer vårt hus med pellets) och allt detta ska bäras till förrådet.

Dessutom måste vi försöka få ner Tjockkatten i vikt. Inte helt lätt. DEt är sådana saker jag fokuserar på. Det går sådär. Cancerspöket hamrar mig i nacken närhelst jag inget anar.

Äntligen har vi gjort en ny beställning av varor från Mataffären. En lyx vi unnar oss för att kunna få tid över till annat. Så tråkigt att halva helgerna går åt till att storhandla. Nu kommer varorna packade smart och man kan i lugn och ro beställa från soffan.



Igår hade jag en sådan där helig eftermiddag när jag INTE hämtar på dagis. Jag beställde tid hos Zübeyde (Subban kallad med kärlek) Behövde fylla i min utväxt och som vanligt blev det en massa skratt och flams. Sötnosarna Rabih och Eddie från "Idol" passade på att göra sig fina hos Bobby som numera har sin verksamhet hos Subban.


Eddie Razaz


Eddie, Bobby och Rabih. ( Får mig att tänka på den tecknade bion om ekorrpojkarna Alvin & gänget jag såg nyss)


Hmmm.


Här står Subban och bläddrar med MINA pengar!

Sedan tog jag mig till Zara och provade. Märk Provade några fantastiska skor och en fin jacka som var för liten. Zara gör inte riktigt kläder för 178 cm långa amazoner som jag tyvärr.






Dessa sötnosar (för att låna ett modeblogg-uttryck) fick nästan följa med hem.



Jag kom inte hem förrän 20: 00 lagom för att ge en godnattpuss till Lennox som satt på toa. På Kapp-Ahl hittade jag den här llilla modellen som var såå lik Lennox, titta på ögonen




I morse startade inte min bil. Sen som attan. Har antagligen glömt att stänga dörren ordentligt. Fick ringa taxi då Threst var hos en kund och inte kunde hämta oss. Fråga mig inte hur vi ska komma hem då Threst spelar tennis.


Lyxigt





Mina läppar börjar läka. Har ringt min husläkare Marianne som skrivit ut tabletter till nästa utbrott. Måste vaccinera Lennox innan vi åker till Thailand. Vad ska man ta? Twinrix och ducoral eller är jag ute och cyklar?

Helgen bjuder på pulka-åkning och lunch hos Shatilla och Erik. Barnbio på söndag och afrikansk dans för barn på dansmuseet. Läs mer på Barn i stan för att hitta andra roliga barntips inför helgen.

Ps.Många frågar efter mitt bäddset. Hemtex, rea just nu. Finns även i vitt/rött.

Och du bloggläsare som skickade den vita handukken med Blixten och Lennox namn på. Någon vill veta var den är köpt.

Jag är på väg till Lottas 40-års kalas. Temat är After ski. Jag som inte alls gillar vinteraktiviteter äger knappt ett par termobyxor men rotar fram ett par gamla, pälsmössa från Lindex och Threst skidglasögon. Hade velat varit lite sådär San Moritz, Gstaad-snygg eller Verbier-tjusig men det får gå ändå.


Lenita och födelsedagsbarnet Lotta i mitten

Det blir en fantastiskt rolig fest. Trots att min munsår gör ondare än någonsin är det klackarna i taket. Ställen för kvällen är Cliff Barnes och är abbonerat. Det bjuds på liveband, konstsnö och fina tal. En del kommer med skidor, liftkort och hela munderingen.


Erik är i sitt esse!


Lenita tar en paus i sin vilda dans.




Gammal kärlek rostar aldrig. Micaela och Lotta













När jag åker taxi hem genom ett snötäckt iskallt Stockholm klockan 02:30 är jag rejält packad. (Jo man kan och får och BÖR bli det även som cancerpatient ibland, enligt mig) Mitt munsår har jag lyckats riva upp såklart.




Igår åkte jag och Micaela med barnen till Andys Lekland. Trötta satt vi i soffan och tittade på medans de lekte. Sedan köpte jag med mig så mycket sushi hem  att jag fick hjälp med att bära det ut till bilen.

Idag tycker jag du ska ge dig tid att läsa min debattartikel i Aftonbladet. Viktig information för dig med cancer eller dig som lever med cancer omkring dig klicka  här!

Nu får ni luta lite på huvudet för att se klippet. Den här jädrans lungan ja. Jag väntar på besked. Det känns som om det är ett rätt ödestigert sådant. Inte nog med att min cancer spridits till levern (efter många frågetecken huruvida den hade det eller inte) Om den nu har gått vidare till lungan försämras mina chancer till överlevnad ganska rejält.

I Dr Bengans sterila rum på Huddinge gick tankegångarna så här sist.

"Om det har spridit till lungan, vad innebär det då?"
"Då går man in och antingen strålbehandlar eller gör en titthålsoperation"
"Så det är inte kört då?"
"Inte alls, men det är klart att det blir en något sämre prognos"

Det enda jag hör är förstås "Det är klart att det blir en något sämre prognos" och det är ju ganska många veckor sedan. Man hinner tänka en del på den tiden. Jag hostar inget längre. Jag har inte ont någonstans. Att jag är så förbannat trött beror troligtvis på sena nätter och ett omänskligt tempo. Livet ska levas! Ännu mer nu än förr.

Men jag vet ju samtidigt att man inte behöver få så mycket symtom på sin spridning. Pang bom så har man en dödsdom trots att man mår rätt bra. Metastaser känns ju inte så mycket, det är först när de växt till sig och bildat tumörer som trycker på som man oftast märker av sin sjukdom och då har det redan gått för lång. Den är förrädisk den där cancer.


Idag är det trettondagjul. Brunch på hotel Angle väntar. Hela livet väntar och jag väntar på det här beskedet med mycket möda och stort besvär. Gode Gud låt mig fortfarande vara i regress!


Rosa lungor, det vore något.

Häromdagen fick jag denna länk skickad till mig. Otroligt intressant läsning. Genast kontaktade jag Kjell för att höra hur han mår och en intensiv mailkorrespondens började. Det finns hopp i andra länder.

Det här munsåret gör mig galen även om det i sammanhanget är en baggis. Compeed munsårplåser funkar med är svindyrt men bara att gilla läget. Igår kväll var vi på Nacka plisstation och fixade pass till Lennox. Nu väntar jag bara på besked vad som finns i min lunga för att veta om vi kan stanna en månad eller två veckor i Thailand.


Det är ingen kö för att skaffa pass. Skönt!

Igår kväll bäddade jag rent med nya fina sängkläder. Finns det något bättre än att somna i renbäddade sängar?





För ett tag sedan gjorde SE&HÖR ett nyårsreportage om "Bonde-söker fru" deltagarna. Jag och min kollega Lina stylade och vi höll till en hel dag på Hässelby Slott.


Fina skor hade vi fixat till tjejerna


Make Up Store stod för sminket.


Roger fick lite stor smoking.


Fotograf Micael Engström in action.





Jag fryser som vanligt.





Idag stänger dagis 15 och jag ska på 40-års kalas. Teamt är afterski. Jag och mitt munsår går dit en sväng.

Det är inte en käft på dagis nästan. Bara två barn och så Lennox. Min bil är ensam på gatan där det annars är svårt att parkera för alla bilar. Efter dagis åker vi och skaffar pass till Lennox. Nu är jag på jobbet efter 10 dagars ledihet och väljer i dagens inlägg att låta er läsa svaret på de frågor ni ställt till proffesorn och cancerforskaren Mef Nilbert. Jag har med flit valt bort de frågor som varit allför personliga. Där ni velat ha direkta svar om era egna cancerdiagnoser. Det är alltid svårt för en läkare att kommentera ett enskilt fall utan journalunderlag. Låt er inte skrämmas av det långa text sjoket. Mycket intressanta fågor/svar.



Det är tomt på dagisgården


Min bil är ensam utanför dagis

Kan man "känna" att man har cancer? Alltså kan man ha cancer utan att man känner knölar? Och kan man ha nån "känsla" i kroppen då att man har cancer?

För att svara på den frågan måste man komma ihåg att cancer är ett samlingsnamn för ungefär 200 olika sjukdomar. Om man känner något eller vad man känner beror på var sjukdomen finns. En bröstcancer kan finnas som en knuta i bröstet utan att man i övrigt känner sig sjuk. Många gånger kan symptomen vara diffusa och smygande, som förändrade avföringsvanor vid tarmcancer och att man får gå upp och kissa nattetid vid prostatacancer. Men det svåra är ju att i 9 fall av 10 beror dessa symptom inte på cancer utan på något godartat som tex ändrad diet eller vanlig prostataförstoring. Vid en del cancerformer, som tex blodcancer (leukemi) och lymfkörtelcancer (lymfom) är det vanligt att man känner sig sjuk med trötthet (pga lågt blodvärde), infektioner (pga låga vita blodkroppar) och allmänsymptom som svettningar och feber.

Tror du att man i framtiden kan gå och testa sig, tex ta ett blodprov och sen att de visar om man har cancer eller inte ?

Ja, jag tror att vi om 20 år kommer ha tillgång till fler blodprover som båda kan signallera att man har ökad risk för cancer eller har cancer i tidigt stadium. Då skulle man snabbare kunna starta behandling och därigenom förbättra prognosen. Redan idag har vi ju tex PSA provet som används för att tidigt upptäcka prostatacancer hos män som pga ärftlighet har ökad risk för sjukdomen.

Finns det något svar på hur länge man kan besväras av stickningar i händer och fötter för att det skall bli kroniskt? Har besvärats i 1 år nu och förbättringarna går väldigt sakta och jag är rädd att inte bli av med dessa besvär.

Jag gissar att du har fått behandling med oxaliplatin eller kanske cisplatin. Dessa cytostatika påverkar nerverna. Det är viktigt att sluta med behandlingen i tid för att domningar och stickningar, som typiskt drabbar händer och fötter, inte skall bli bestående. Det är också så att förbättringen sker gradvis och under en lång tid. Det är positivt att du fortfarande upplever förbättring och jag tror det kommer bli ännu lite bättre. Samtidigt kan det nog vara så att du får räkna med att en del symptom kan bli bestående, men man brukar man kunna lära sig leva med det. Ett par stadiga skor kan hjälpa dig att gå utomhus om det känns osäkert på ojämnt underlag.

Spelar det någon roll hur man lever? alltså med tanke på risken att få cancer? dricker mycket alkohol, knarkar, äter fet mat noll motion? jag vet ju att rökning och fetma ökar risken med gör knark, sunkmat och noll motion det också?

Det man själv kan göra för att förhindra cancer är att inte röka, eller att sluta att röka, att motionera regelbundet (ett par timmar i veckan är bra) och att äta blandad kost. Tyvärr kan man ju därmed inte vara säker på att det inte händer, man minskar risken att drabbas med några procent för våra vanligaste cancerformer.  Men om man ser på det i ett större perspektiv så räknar man med att man skulle kunna förhindra 10.000 cancerfall i Sverige varje år om alla svenskar slutade röka. Det är många liv. Rökstopp är nog den viktigaste förebyggande åtgärden i samhället.

Jag skulle vilja veta hur långt man har kommit i forskningen om cancer. Hur lång tid kan det ta att komma på ett cytostatika som dödar cancerceller men inte friska celler. Och kanske litet om stamceller och cancer, hur långt man kommit inom det?

Cancerforskning sker på många olika nivåer – från kartläggning av de signalkaskader som förändras – slås av eller på – i cellen till utprovning av nya läkemedel. Det kallar vi grundvetenskaplig respektive klinisk forskning. En av de stora utmaningarna inom dagens forskning är att koppla ihop den grundvetenskapliga och den kliniska forskningen så att fynd från laboratoriet snabbare kan komma patienterna till nytta.

Cytostatika påverkar ju alla celler, även om de slår hårdare på cancercellerna eftersom dessa delar sig snabbare. Men under senaste decenniet har en rad nya sk. Målstyrda läkemedel introducerats. Dessa riktas mot en specifik mekanism i cancercellen, oftast ett protein som finns på eller i cancerceller, men saknas i friska celler. Det kan vara en mottagarmolekyl på cellytan eller en central del i cellens inre. För vissa cancersjukdomar har de målstyrda preparaten ökat möjligheten att bli frisk. För flera av våra vanligaste cancerformer har vi precis fått tillgång till dessa medel och använder dem för att förstärka effekten av behandling och förlänga överlevnaden.Cancerstamceller är ett nytt forskningsfält. Forskarna söker idag efter dessa celler och kartlägger deras egenskaper med den långsiktiga målsättningen att kunna rikta behandling mot dessa egenskaper och med förhoppningen att denna behandling skall kunna förhindra utveckling av metastaser. Forskningen om cancerstamceller är ny och spännande, men vad den kommer betyda för kliniken vet vi inte idag. Det vi vet är att det är en mycket lång väg dit.

 

Jag undrar hur man förlikar sig med tanken att man kanske inte besegrar sin sjukdom... Ser man ett snabbare sjukdomsförlopp hos personer som inte kämpar än hos människor som hoppas, tror och planerar framtiden? Hur viktigt är det att "hålla gott mod"? Och hur handskas vården med de oundvikliga svackor (vi alla, och även) cancerdiagnostiserade kommer i? Vilken hjälp får anhöriga till cancersjuka?
När en patient får besked om att sjukdomen inte går att bota och att behandlingens inriktning är lindrande men inte botande reagerar man förstås på många olika sätt. För några var beskedet väntat, för andra kommer det som en överraskning. Det är vanligt att man går igenom olika faser i en sådan kris, från chock, till förnekande, till insikt och acceptans. Vi hanterar det olika som människor. Men erfarenheten som läkare är att denna tid ändå kan vara meningsfull, med god livskvalitet. Närhet till familj och vänner kan hjälpa i denna process och det finns stora möjligheter få hjälp från tex hemsjukvården. Stödgrupper finns också,  både inom sjukvården och tex inom kyrkan. Samtidigt vet vi att sjukvården brister när det gäller det psykosociala stödet. Personalen har inte så mycket tid som man önskar för att prata. Samtidigt tror jag att vi med lite mer öppenhet skulle kunna få mer hjälp av varandra – av grannar, arbetskamrater, närstående såväl som patienter som anhöriga.

Hur länge ska man ha koll på eventuella metastaser efter andra resan (bortopererad metastas) malignt melanom?

Ofta följer onkologer och kirurger patienter med cancer i 5 år. Detta grundas på att det är ovanligt med återfall senare än 5 år, även om det förekommer. Har man haft återfall får man specialanpassa uppföljningsprogrammet, lite beroende på när metastasen kom. Samtidigt sker det just vid malignt melanom ibland så att man får en enstaka metastas och idag finns ny behandling (med interferon) som är verksamt i denna situation.

Det är extremt viktigt med stöd under, men även efter en cancersjukdom. Hur lång har forskningen kommit vad gäller att utröna hur viktigt närvaron/frånvaron av stöd för en cancerpatient?

Ja, stödet är viktigt, men vårt behov är sannolikt också skiftande. Forskningen inom detta område är ny och därför är kunskapen begränsad. Ett exempel på ett område där mer kunskap och ökade insatser behövs är rehabilitering. Hur får vi bäst människor som haft cancer tillbaka till ett gott liv och åter i arbete?

 

 

Jag har hört det finns risk för spridning om man efter en avslutad cellgiftsbehandling strålar cancertumören, kan detta stämma?

Nej, detta måste vara en missuppfattning., strålbehandlingen är ett komplement till strålbehandlingen, oftast ger den för att minska att en tumör återkommer på samma plats.

Många säger att om man fått en spridning av sin cancer kan man aldrig bli frisk.
Stämmer det eller kan cellgifterna sätta stopp?

Som jag skrivit tidigare är cancer en samling av 200 olika tumörformer. Dessutom skiljer sig även olika bröstcancrar eller tarmcancrar från varandra avseende uttryck av faktorer som styr vilka behandlingar som är verksamma – tex om man kan ge antihormonell eller målstyrd behandling. Till det måste man lägga att metastaser kan vara allt från en liten förändring i en del av levern eller lungan – dvs något som kan opereras bort – till en sjukdom som spridit sig till flera platser i kroppen. Om patienten tål det behandlar man oftast en spridd cancersjuk med cytostatika eller antihormonell behandling. Ibland är målsättningen att minska metastaserna, förhindra att fler uppkommer och sedan operera bort de som finns. Andra gånger ges cytostatikabehandlingen för att uppnå bästa palliation, dvs symptomlindring och livsförlängande med bibehållen livskvalitet.

Jag undrar hur den "nya (svindyra) generationen" cancermedicin fungerar? Verkar som den av ekonomiska skäl tas till när inte behandling med strålning och cellgifter har gjort någon verkan, men hur stor är chansen att denna medicin kan fungera vid aggresiv form av cancer (i lunga med metastaser i hjärna och skelett?)

Jag antar att du syftar på de sk målstyrda läkemedlen. De kan grovt indelas i två grupper,  antikroppar - som riktas mot en målmolekyl på cancercellens yta – och tyrosinkinashämmare – som är små molekyler som binder till aktiveringsplatser i cellens inre och därmed hindrar signalkaskadernas verkan. Det är inte så att man använder dem när man inte har något annat att erbjuda, utan snarare så att de är utvärderade och har visat effekt i tillägg till cytostatikabehandling tex vid bröstcancer, tarmcancer, lungcancer och njurcancer. Vem som skall behandlas med de nya läkemedlen bestäms dels av tumörens egenskaper, av patientens hälsa och den cytostatikakombination som är aktuell. Tyvärr är det så att det kan vara svårt få god effekt av behandling – såväl av cytostatika som målstyrd behandling- hos patienter som har så utbredda tumörförändringar som du beskriver med metastaser till hjärna och skelett.

Kan man ha cancer utan att det syns på några blodprover?

Ja, det kan man. En bröstcancer eller en tarmcancer ger sällan påverkan på de vanliga blodproverna. Forskningen arbetar med att försöka hitta fler sk. Biomarkörer som man kan mäta i blodprov för att underlätta att ställa rätt diagnos och hitta fler tumörer tidigt när chansen till bot är större.

Min fråga, min pappa går på cytotatikabehandling för spridd prostatacancer.. varför kan man inte få hur mycket cytostatika som helst? Vad är skillnaden att dö av sjukdomen eller av för mycket cytostatika?

Cytostatikabehandling vid en spridd sjukdom är avsedd att bromsa sjukdomen och lindra symptomen. Behandlingen är en balansgång mellan de doser man önskar ge för att bromsa tumören och de doser patienten tål. Vid svår sjukdom har man ofta begränsad förmåga att orka bilda nya blodkroppar och avsikten med behandlingen är ju att man skall må bättre med än utan den. Samtidigt är det individuellt hur lång tids cytostatikabehandling olika individer tål och också förstås hur bra sjukdomen svarar på behandlingen.

Ifall man har släkt som har haft tjocktarmacancer är det större risk att man själv får det? (de som hade det var farfar, morfar och hans syster)
Vad är symtomen på tjocktarmscancer?
Kan man få feber av en tumör?

Risken att drabbas av tjocktarmscancer (koloncancer) är ungefär 5%. Har man flera fall i släkten kan det röra sig om en ärftlig formen där risken kan vara över 50% om man inte kommer i kontrollprogram. Vi är måna om att hitta så många familjer som möjligt med ärftlig cancer eftersom man kan kontrollera och tidigt ta bort polyper – redan innan de utvecklats till cancer. Även cancer som är i tidiga stadier har en utmärkt god prognos.Symptomen är svåra att fånga eftersom de ofta kommer smygande, men de vanligaste är förändrade avföringssvanor, ofta med omväxlande hård och lös avföring, ökad mängd slem i avföringen eller att man själv ser blod i toaletten.

Nu ärver man ju inte risk från två sidor av familjen och man måste ta hänsyn till vilken ålder dina släktingar insjuknade i. Om man har 2 eller 3 släktingar med diagnosen och en av dessa har blivit sjuk före 50 års ålder rekommenderar vi att man skall söka onkogenetisk rådgivning. Man går då igenom familjens släktträd, kontrollerar diagnoser och beräknar risker utifrån vilka man beslutar om att rekommendera eventuella kontrollprogram. I ditt fall, med tarmcancer hos morfar och dennes syster – beror det på åldrarna hos dessa om man kan anse att ökad risk föreligger eller inte, men hur som helst blir din egen risk inte dramatiskt ökad. Funderar du över detta så rekommenderar jag kontakt med de onkogenetiska rådgivningsenheter som finns vid alla svenska universitetssjukhus.

Är det en fördel om man opererat bort modertumören eller lever metastaserna sitt eget liv?

Kunskapen om ett eventuellt förhållande mellan modertumör (primärtumör) och metastaser är ofullständig. För patienter som diagnostiseras med primärtumör och metastaser är det nästan alltid viktigare att starta en behandling mot alla sjuka celler, oftast i form av cytostatika, än att förlora tid på att operera primärtumören. Men beslutet kan vara annorlunda om patienten har besvär från sin primärtumör, tex i form av en tarmcancer som ger smärta.

Förutom expertis på behandling etc ställs många etiska frågor på sin spets i cancervården, där patienten också är ett stort stöd i en mycket svår livssituation och som onkolog möter man säkert stor psykisk smärta och existensiell ångest i sitt dagliga arbete. Hur hanterar man det? Hur skapar du tid och använder dig av de små mötena för att lugna oro hos patient och anhöriga? Hur startar du ett samtal kring svåra livsfrågor patienten har? Hur stärker du teamsamarbetet så att ni använder er av styrkan i de olika kompetenserna som ingår i teamet?

Visst möter man som onkolog många människor i en oerhört pressad livssituation. I en situation där många saker ställs på sin spets, där ingenting är självklart. När det psykiska påfrestningen upplevs stor, såväl från patientens som personalens sida finns stöd och hjälp att få, tex i form av samtalsgrupper. Ofta är det lättast att starta det svåra samtalet genom att efterfråga vad patienten vet, förstått och känner.  Då kan man som läkare ta samtalet vidare härifrån. Grundförutsättningarna är att man är ärlig, men också att man ger hopp och ser lösningar på delproblem. Ofta handlar det om att kunna ha en bra vardag, inte ha ont, kunna sova och äta. Kan man som läkare hjälpa med de fysiska behoven finns det större förutsättningar för patienten att  klara de psykiska påfrestningarna en svår sjukdom medför.

Hur säker är CT-röntgen? Vad visar den?
Vilka får Pet-scannas? Varför inte fler?

CT (computed tomography), eller som det kallas datortomografi eller skiktröntgen, görs nästan alltid som led i utredning av cancer. Det gör man för att avgränsa primärtumören och se om det finns tecken till spridning. Upplösningen i dessa undersökningar blir gradvis allt bättre och man ser idag förändringar som en knapp cm stora. Det kan vara svårt att avgöra om tex en cm-stor lymfkörtel är uttryck för spridning av sjukdomen eller är en rest efter en tidigare infektion. PET (positron elektron tomografi) undersökning kan hjälpa genom att denna undersökning mäter sk. metabol aktivitet i vävnaden. PET positiva lymfkörtlar är dock med större sannolikhet tecken på tumörspridning, men PET riskerar också vara falskt positiv genom att påvisa uppladdning i förändringar som tex är infektion eller inflammation. PET är en ny teknik, den är bra och kraftfull, kanske med nackdelen att den ibland påvisar små förändringar som visar sig betydelselösa. Vi använder den allt mer, men den ör inte alltid nödvändig – det beror på frågan.

De som dör av cancer, vad är det som de dör av egentligen? Är det olika dödsorsaker för olika sorters cancer? Vad är det som tumörer gör som är så farligt i kroppen?

Precis som cancer är en grupp olika sjukdomar är också de komplikationer patienterna drabbas av i slutet av livet olika. Det vanligaste är att man blir tröttare, behöver vila mer och mer. Cancercellerna växer ju starkare än normala celler och invaderar annan vävnad. Det är detta som ger symptom tex i form av smärta. Cancerpatienterna dör av många olika orsaker där cancersjukdomen är bidragande, men där tex lunginflammation, leversvikt eller lungembolier kan tillstöta.

Kan gravidtet "utlösa" cancer? Jag (gravid)drabbades nyligen av cellförändringar i livmodertappen. En läkare på kvinnokliniken där jag gjorde min biopsi sa att graviditet i vissa fall kunde vara en utlösande orsak till cellförändringar pga bla östrogenet. Men enl annan info ska graviditet minska risken för cancer. Finns det forskning om detta? Har läst om så många nyblivna mammor som drabbats av cancer. Är det bara en tillfällighet?

Graviditet utlöser inte cancer, men kan sannolikt påverka tiden för diagnos genom att immunförsvaret förändras och hormonnivåerna förändras. Hormonberoende tumörer, som tex bröstcancer och livmoderhalscancer, kan därmed tillväxa snabbare under en graviditet. Samtidigt stämmer det att man efter graviditet och amning minskar risken för bröstcancer något, det har med ökande mognad av bröstets körtlar att göra.

 

Tusen tack Mef för att du, på alla plan, hlälper människor att förstå det ofattbara.

 

 

.........Känns det som jag fått. Jag har sådana herpesblåsor på båda läpparna att jag inte  kan prata. Flera stycken har blossat upp och det känns som om någon håller min mun i ett stenhårt grepp med en tång. Idag har vi varit på Tom Tits i Södertjälje. Det var väldigt lite folk och  Lennox hade superkul.  För min del var det rätt lätt att hålla sig för skratt med den här munnen....





Vi har inte gjort så mycket annat. Threst har lagat Rydberg och chokladbollar med Lennox medan jag har suttit på konroret och tankat musik till min nya Ipod. Orup, Justin Timberlake, Janet Jackson, Michael Jackson, Britneý, Lionel Ritchie ochTed Gärdestad. En salig blanding. Jag har kännt mig rätt låg. Haft ont i huvudet vilkket jag sällan har och så smärtan i munnen. Nu vill Threst titta på Star Wars om han inte har somnar uppe hos Lennox.



Själv skulle jag gärna vilja titta på min favoritfilm "Bitter Moon" men antar att jag kommer att googla efter boende på Koh Lanta och billiga flygbiljetter.

Plats: Kungsholmen, Hantverkargatan

Värdpar: Tessan. Patrik och Leopold

Gäster: Rikard och Åsa med barn. Jag och Threst med barn, Christian och Kristina utan Laura, Anna och Tim med barn.

Mat: Förätt: Klassisk råraka med löjrom.
Huvudrätt: Lågtempad parmalindad oxfilé med potatisgratäng, barolosky, gravade coktailtomater och rostad sparris. Efterätt: Marängsuisse


Känslor: Glad, bara glad. Kände mig snygg och stark (Får man säga så?) Full av glädje. Inte ont, inte ens speciellt trött

Disskutionsämnen som avhandlades: Agnes, skabb, Döden, böcker, jobb, tidigare nyår, Robin

Avbruten av något barn, förslagsvis mitt: 2 gånger

Alkoholmängd: Riklig, mest champagne. Inga drinkar

Låt som lockade till dans: "Release me"

Mest fotograferade: Alla vackra oridéer.

Hetaste skvallret: För hett för att berätta här. Läs SE&HÖR

Cancersnack: Mycket lite och dock inte min cancer

Snyggaste blåsan. Utan konkurrens Åsas svarta halterneckblåsa.

Högst klackar och kortast klänning: Annas stövletter och mus i kant-klänning (snygg)

Mest fixade frissa- Tessan satsade på lockar med bravur

Kvällens längsta taxikö: Taxi Stockholm

Nyårslöften: Inga. De bara bryts.

Nedan kvällen i bilder:


Christian
















































Richard ringer taxi länge och blir...........



...........Så här glad när han kommer fram!







Och dagen efter..........