Mail från Annas man......
Efter att Anna dog har jag och Andreas hörts av ibland. Jag har velat veta hur barnen mår, han har stöttat mig så gott det går i min oro. Igår fick jag ett fantastisk fint mail från Andreas. Sådan lycka mitt i allt elände. Jag bad om att få lägga ut det på bloggen eftersom jag vet att många av er följde Annas kamp på hennes blogg.
Tack Andeas för att du låter alla min läsare ta del av din privata sfär och för att du, som jag, vet hur mycket det betyder för andra anhöriga att läsa din historia!
Mail från Andreas.....
Hej Lotta.
Jag har hängt med och sett och hört din oro om framtiden, den är väldigt påtaglig och jag vet inte om det här är till någon hjälp men jag ville bara ge dig en glimt av det som har varit "efter" för oss.
När Anna gick bort så var det det värsta som kan hända en familj och makar. Vi älskade varandra och barnen. Vi hade en framtid, vi hade planer, vi hade saker att göra och ställen att se innan vi dog. Nu blev det inte så. Efter att hon hade gått bort så var jag rädd för att göra fel, för barnen, för mig, för annas minnen. Jag blev en sorts vårdare av andra efterlevare som behövde hjälp med allt möjligt och även en annan sorts man. Jag insåg att jag inte skulle kunna arbeta på det sätt som jag gjort förut så jag vidareutbildade mig så jag kan hämta och lämna barnen. Det var väldigt många som har varit oroliga för mig och barnen, samtidigt som det har varit precis lika många som har ställt upp och hjälpt till med allt möjligt.
Mitt i allt detta så träffade jag Alexandra som jag fick känslor för, kände att jag fick stöd från, som älskade mig och stod, och står bredvid mig mitt i allt det här.
Hon hade väldigt många frågor, hon undrade om det här verkligen var rätt för mig, om barnen var ok mm mm och allt kändes fantastiskt. Då började jag istället att må dåligt över att jag var rädd för att förlora henne, inte till någon annan utan för att jag var rädd för att hon skulle dö knall och fall. Det gick så långt att jag till och med tänkte jaga iväg henne, typ bete mig dumt så att hon skulle lämna oss så att hon kunde hitta en man utan mitt bagage men hon såg vad jag gjorde och vi har väldigt lätt för att prata så jag berättade efter mycket om och men vad min plan var.
Hon älskar mig för den jag är precis som anna gjorde, hon står med mig och tar hand om barnen och jag tror henne när hon säger att hon skulle inte vilja att det
var på nåt annat sätt. Hon förstod min rädsla och har gjort så att jag vågar älska igen. Barnen älskar henne och hon älskar dom, Hon ser efter dom och jag står väldigt många gånger och bara ser på med ett ömt hjärta hur lycklig jag är som har fått en andra chans och har träffat en sån som många män bara kan drömma om. Vår familj består av Mig, Agnes, Elin, Alexandra och Anna.
Hon kommer aldrig att bli glömd och hon finns alltid med på ett hörn, men hon kan inte vara här helt enkelt. Hon har annat att göra och det känns som om hon har funnit lite ro nu när allt fungerar igen. Alexandra har flyttat in, barnen busar med oss, elin fyller sju idag så alexandra gör en tårta till henne precis som en mamma ska göra. Elin(den äldsta) frågade Alexandra om hon fick kalla henne för mamma?
Alexandra frågade henne varför hon ville göra det? "jo, du har ju flyttat in här.".. "Jo, men det gör inte mig till er mamma" sa hon då, "det skall vara nåt som känns bra för dig och nåt som du tycker att jag kan vara för dig". "Jamen då kommer jag att kalla dig mamma, för jag älskar dig precis som jag gör med mamma Anna.".....Då får du gärna kalla mig för mamma :)
Att höra den konversationen mellan dem två gjorde att jag grät och fick en klump i bröstet för Jag har hela tiden varit orolig för mina barn eftersom att allt jag gör är för tre.
Nåväl, jag skickar med lite bilder så hörs vi av. ta hand om familjen
och dig själv.
Kram
Andreas (musikfrökens ex) :)
Gud vad skönt att allt blir bra till slut. Att släppa någon inpå livet igen är inte lätt. Jag är säker på att Anna sitter i himlen och ler åt barnen, sin älskade Andreas och Alexandra.
Tårarna bara rinner ner för mina kinder, så vacker och så tragiskt på en och samma gång. Så underbart att han får känna kärlek så pass snart efter hennes död, och för döttrarna att få en till "mamma"...
p.s du var bra på tv idag!!!!! Kram/Nadja
Jag tycker du är fantastisk!
Vilken gripande historia...
Glad att all mår bra och är lyckliga. Vill absolut inte vara någon moraltant, men jag måste säga att det för mig känns lite... konstigt att Musikfrökens man redan 7 månader efter hennes död gått vidare har en annan kvinna boendes i huset och som barnen kallar för mamma.
Vad jag tycker spelar för dem givetvis ingen roll, de ska vara lyckliga.
Men efter att själv har varit med om 2 uppslitande separationer (2-3 år långa relationer) vet jag att det brukar ta minst ett år att komma på fötter och komma över förlusten.
Nu har ju hans fru DÖTT, det måste kännas värre...
Jag hoppas iaf att Musikfrökens man inte har en "rebound"-relation som han tror är riktig, utan att jag hoppas att det är äkta kärlek som kommer att hålla. Att det inte blir så att han inte hunnit bearbeta sin sorg utan flög in i något nytt direkt.
Hur som helst, vad jag tycker är inget som styr någon annans liv. Låt dem vara lyckliga =)
Tårarna rinner ner och vad underbart att vi som läsare får ta del av detta.
mängder med kramar
Fäller också några tårar. Om min cancer skulle komma tillbaka, så skulle jag såklart vilja att J träffade någon så att de ändå fick en mamma. Livet är kanske mindre komplicerat än vi tror. Händer det värsta, så kan det lösa sig ändå.
Jag tror (jag vet ju inte och vill inte veta) att dör man i cancer har man hunnit bearbeta en del redan innan själva döden, som kommentar till AnnaBs insändare ovan.
Åh gud vad gulligt! Speciellt det med dottern och hennes andra mamma. Vad fint. Kram!
Men hjalp, han behover ju hjalp! Ingen kan val komma over sin frus dod sa snabbt att man later en ny kvinna flytta in inom ett ar efter sin frus dod, inte nar man har barn. Lite respekt far man val ha, eller? Hoppas verkligen det kommer halla, det ar klart jag hoppas de ar lyckliga, men varfor sa brattom?
Har tänkt mycket på hur det har gått för Annas familj. Blir glad och rörd över att en "skyddsängel" som heter Alexandra har blivit en i familjen. Så fint skrivet. Det Annas familj har gått igenom är omänskligt och jag är så glad över att de har fått ännu en kärlek i huset. Livet är för kort och sårbart för att inte släppa in lycka och glädje när man får chansen. Tror att Anna ler i sin himmel över att en medsyster är med hennes familj. Stor kram till dig Andreas om du läser det här. Ps. dina små flickor är så otroligt söta, pussa på dem också.
Blir så glad att Anna fortfarande får finnas med. Min mamma dog i cancer 1969 när jag var 7 år och när min pappa något år senare träffade en ny kvinna försvann min mamma helt. Alla kort och annat togs bort och ingen pratade om henne. Inte förrän jag blev vuxen vågade någon prata om henne och nu känner jag hur mycket jag missat/glömt. Tror inte att det var elakhet utan man trodde barnen mådde bättre av att inte prata då.
Lycka till i den nya familjen och låt alltid barnen gå först!
Tycker inte att man ska moralisera :
Det händer ju faktiskt att man har gjort slut o tänker vara ensam läääääänge o bara vara själv o
" läka",men så PANG så träffar man ngn som man får känslor för o Andreas känslor vet ju bara han.
Man kan alltså träffa kärleken kort/ lång tid efter ngn slag separation ( skilsmässa/ död osv osv).
Tror ( har följt Annas blogg jättelänge ) att hans hjärta har en alldeles egen kammare för Anna o hon är alltid MAMMAtill barnen. Men sedan kan man ha " olika mammor- precis som man kan vara adopterad o ha " två mammor"......
Jag tro att Andreas kan ta ansvar över sitt liv o för barnen.Mår de bra o det känns bra med Alexandra- varför förneka dem detta ?
Livets väg måste de gå- inte vi, åt dem.
Anna finns ändå med dem o hon sjunger säkert en fin sång för dem alla 4 med sin änglaröst där uppe i himlen.
Lycka till Andreas, barnen o Alexandra.
Jag försökte verkligen hålla tårarna inne nä jag läser mailet. Jag tänker genast på mig själv, vad kommer hända om jag dör? Hur kommer min Sambo hantera det. Jag hoppas att jag inte låter egoistisk om jag inte vill att min son ska kalla någon annan för mamma. Men man vet aldrig vad som händer. Jag blir samtidig väldigt lycklig av hans mail, dom mår bra, dom bearbetar sorgen på sina egna sätt, och dom är lyckliga igen. Det värmer i mitt hjärta.
Föresten, hoppas du kommer blogga i den mån du hinner på semestern. Din blogg har hjälpt mig mycket i min egen cancer kamp. Men den 10:e börjar min cellgiftsbehandling, hoppas jag går igenom den lika bra som du verkar ha gjort.
Med Hjärtliga Hälsningar Emma.
Hej Lotta! Fina rader ifrån Andreas! Jag har fått mycket "skäll" för min ibland lite råa atityd och att jag inte alltid "håller med i allt gulligull" som finns på den här bloggen! Antingen du vill eller inte så har du ju blivit talesman/kvinna för problematiken med att vara cancersjuk på det mentala/familjära planet! Det tycker jag du gör jättefint och personligt och att du självklart ska friskförklaras om några år har vi ju "bestämt" du och jag (ler)!
I det fina mailet som Annas man skriver berör han inte riktigt problematiken inom ett område, hur tidigt kan man träffa en ny partner?
Jag har under åren haft långa och många nattliga disskusioner med cancerpatienter och eftersom jag både föreläser och skriver mycket om manligt/kvinnligt så finns det intressanta skillnader här. De flesta kvinnor som dör har en önskan att deras man snabbt träffar en ny partner som håller "ordning på dem" och normaliserar livet för de eventuella barnen. Medans männens stora skräck är att de ska komma in en ny man i kvinnans liv och "ta över"!
Förhoppningvis så ler Anna i sin himmel och ikväll är det fest i "paradiset" och alla avlidna Mammor ska ut på galej tillsammans! Magstarkt skrivet kanske, men de flesta människor på jorden har ju någon form av tro att falla tillbaka på, dock inte jag. Kan inte hitta mycket mening med den tragedi som drabbar människor när en i familjen blir svårt sjuk och dör, antingen det är mannen eller kvinnan!
Som sagt bra att du och din blogg finns Lotta, ett "forum" för olika tankar och funderingar och jag är mycket tacksam för de kontakter som jag fått via din kommentarsspalt! Hoppas på fler sådana!
Har fått många förfrågningar om varför Jernsaxen Bloggen lades ner www.jernsaxen.blogspot.com vill bara tala om att den inte är nedlagd, medicinskt forum finns kvar och alla länkar, det är bara svårt att hinna med att skriva när man är anhörigvårdare, måste jobba och ta hand om tre barn!
Ja Lotta stor Kram till dig och dina läsare!
Mvh ifrån Peter Olofsson!
Oh mammahjärtat här värker! Tårarna rullar ner för mina kinder! Vilken underbar man han verkar vara. Vad härligt att han har träffat Alexandra! Vad härligt att hans barn tycker om henne. Det är ju få förunnat att träffa ngn som ölskar en för den man är med allt man har i ryggsäcken!
jag tycker inte att man ska racka ner på honom (läs Jenny) han bearbetar sin sorg på sitt sätt precis som du gör det på ditt och jag på mitt. Vi kan aldrig sätta oss in i hur det är att förlora sin fru, sina barns mamma så vi kan inte uttala oss. Jag förlorade min pappa för 7 år sedan, då va jag 20år jag och min bror bearbetade det olika men jag klandrar inte honom för det. Nu får han aldrig träffa min dotter och det är jag ledsen över! Hade jag gått bort så hade jag velat att min man träffar en kvinna som han älskar, han kommer aldrig glömma mig jag kommer finnas med honom mne han behöver ngn att älska och som älskar honom för den han är precis som jag gör! Jag tycker det är underbart! Andreas fru Anna hade nog också velat att han träffade ngn och blev lycklig, det vill man ju!!!
Hälsa Andreas så gott och säg till honom att han är värd det bästa!! Kram från en mamma nere i Skåne.
Så fint mail jag blir både rörd och glad. När jag var liten dog min mamma och efter en tid kom en ny kvinna in i vårt liv. Hon var inte snäll och jag kände mig inte älskad av henne. Att ett barn självmant vill kalla någon som älskar den sin mamma så låter det fint i mina öron. Det betyder nog att barnet känner sig älskad och det är ändå det viktigaste.Kram
Mycket fint inlägg. Nu kan man aldrig sätta sig in i någon annan människas känsloliv och tankar helt och hållet men jag kan förstå att det kan se underligt ut att han träffade en ny så fort. Men min erfarenhet är att det k a n gå fortare när en respektive har gått bort i jämförelse med en skilsmässa. När man vet att någon kommer dö så sörjer man "i förväg", även om man givetvis aldrig kan förbereda sig helt på den smärta det innebär att förlora personen. Man klarar av vissa steg av sorgen redan innan döden inträffat. Den akuta sorgfasen kommer man aldrig ifrån, men kanske tar man sig igenom somliga av de följande lite lättare?
Jag antar att jag inte är lika mogen och accepterande som de flesta läsarna av denna blogg för jag reagerar med bestörtning! I mina ögon är det snudd på skandalöst beteende att så snart träffa en ny kvinna. Jag tycker det är ett oförlåtligt svek att ha en ny "mamma" i huset. Kunde det liksom inte ens få gå ett år? Ja, detta är hur jag tänker, jag blir nästan fysiskt illamående. Men jag förstår samtidigt att jag omöjligen kan veta hur en annan person känner och resonerar under så svåra omständigheter. Och det är inte jag som ska bestämma vad som är bäst för dem. Men min känsla är att detta är fel.
Så skönt att få veta hur det går för Annas familj - kikar in i hennes blogg med jämna mellanrum för att se om Andeas skrivit nåt nytt.
Min mamma dog i cancer för snart 5 år sedan - pappa träffade en ny kvinna efter 7mån och de är fortf ett par.
Men hjälp... tänker jag när jag läser inlägget...
Sååå fort, känns inte alls bra... inom ett år bor en annan "mamma" och "kvinna" i samma hus... urk säger jag bara... känslan hos mig är också fel fel fel.... är det så lätt att bli utbytt...
Johanna
Min mamma dog i cancer 2007. 6 mån efter det träffade min pappa en ny kvinna. Att detta var väldigt tätt inpå är det ingen tvekan om, men jag kan ärligt säga att jag ENBART var glad för min pappas skull. Han och jag vårdade tillsammans min mamma i slutet, och jag vet hur mycket han älskade henne. Sen vet jag också att min pappa fortfarande inte har "kommit över" mammas död, det kommer han aldig att göra. Mamma är alltid närvaranade. Detta kanske inte har setts med så blida ögon av andra jämt, men varför ska min pappa lida ensam bara för att andra inte accepterar detta? Ni som tycker det är fruktansvärt att träffa en ny så nära inpå, ni kan ALDRIG sätta er in i denna situation om ni inte varit med om det själva. Det går inte att sätta en tidsstämpel på hur lång tid måste ta innan man kan fortsätta sitt liv, inte som vanligt, utan på ett nytt sätt.
Underbart att Andreas har någon att dela sitt liv, sin sorg och sin vardag med. Jag känner honom inte, men jag våga ändå påstå att han inte kommit ÖVER Anna, hon kommer sannolikt alltid vara en del av honom. Att Alexandra nu är en del av hans liv utesluter inte Anna.
Vilken fin berättelse! Det verkar som att vissa tycker att det finns en "regel" för när man får börja släppa in någon annan inpå livet, jag tycker det blir helt fel att säga så. Det verkar ju helt rätt att han har träffat Alexandra och det är ju något som får hela familjen att må bra. Blir rörd av berättelsen!
Tycker inte alls det är fel att det är så tättinpå. Livet kan inte stå still för de som lever kvar, Anna finns fortfarande i derans liv. Men nu som en vacker ängel som ser ner på sina älskade. Är han och barnen lyckliga är det helt rätt. Jättefint skrivet av honom.
Blev rörd av en vacker berättelse. Låt alla andra tänka vad dom vill,men det är ni som familj som ska må bra.Jag själv har cancer o mitt barnbarn sa 7år gammal. Mormor du ska vara med när jag gifter mej O de hoppas jag
Hej!
Måste hålla med de talare här ovan som tycker att det är lite märkligt att han så snart efter sin frus/tjejs bortgång bor med en annan kvinna som barnen kallar mamma. Jag vet inte, det känns konstigt... Går det så snabbt att läka sorgen från någon man älskat?
Min mamma gick bort när jag var 7 år och min syster 9. Efter 5 månader drog min farbror ut min pappa för första gången efter mammas död. På den här festen träffade han en kvinna som bodde i trappuppgången bredvid vår och som han kände litegrann. Efter att ha träffats några gånger efter det blev dom kära. Det var ett hårt slag för min syster som fattade lite mer än jag gjorde. Det tog många år innan min syster ens accepterade att pappa hade träffat en annan så snabbt efter. Jag var mest glad över att ha en "mamma" igen men vi har aldrig sagt mamma till henne, där gick gränsen för vår mamma skulle hon aldrig bli. Detta var -77 och dom är idag gifta så det var inget tillfälligt. Jag är glad för min pappas skull och min mormor och morfar tog min pappas fru till sitt hjärta ganska snabbt efter när dom upptäckte vilken underbar människa hon var och som även var ett stöd för min pappa i hans sorg. Jag trodde faktiskt inte att man kunde vara mottaglig för någon så snabbt men det är väl en del av sorgearbetet, att få känna kärlek igen.
Hej!
Såg dig idag på nyhetsmorgon då malou intervjuade dig. Blev tagen av din berättelse om kampen mot cancern och ditt liv som mamma, vilken fantastisk kvinna du är, strålar som en sol som samtidigt kämpar för ditt liv och som gör allt för din fina son och man! Det var underbart att se dig! Följer nu din blogg flitigt och vill bara önska dig all lycka i framtiden, du finns i mina tankar du är en underbar människa kämpa på! Själv har jag en liten dotter på 8månd, efter att sett dig idag på tv 4 fick det mig att inse att varje stund är viktigt och speciell.. Ta hand om dig / Karin
Hej Lotta OCH Andreas,
Detta inlägg kommer jag att skicka vidare till min sambo Dragan så han inte glömmer bort hur underbart livet är. När det känns som mörkast kan det vara skönt för Dragan att tänka på Andreas och hans fantastiska familj.
Kram och tack,
Annette
Helt okej att hitta kärleken igen efter så "kort" tid, men jag tycker att det känns oerhört märkligt att barnen kallar någon annan för mamma. Mamma är ju mamma och pappas kärlek är inte mamma. Jag skulle vilja att mina barn förknippade "mamma" med mig så länge det är möjligt. Att kalla pappas nya kärlek för mamma är till slut kanske oundvikligt med så små barn men jag skulle verkligen inte uppmuntra det. Jag skulle liksom vilja kapsla in och sätta minnet av mamma på pedistal, och tror att kalla någon annan för mamma skulle störa det.
Åh, alla lycka och välgång till er!
Kram Sanna
TACK, tack Lotta för din blogg!
Varför ska man dölja kärleken när den dyker upp? Tror inte att det fanns en planering på att inom ett år ska de bo en ny kvinna i huset. Och det handlar ju inte om att någon blivit "utbytt". Ingen ska ta någon annans plats, snarare att man fixar lite ny plats till denna underbara (som det verkar) kvinna. Tror att barnen kommer att pendla i faser mellan att se den nya kvinnan som en mamma och inte. Så länge man är ärlig och tillåter frågor och tankar kan man bara följa med "livsvågen" och se vart den för oss. Tycker att det är bra att ta tillvara på kärleken och inte kämpa emot.
Jag upphör aldrig att förvånas över människors försök att sätta moraliska regler för hur andra ska leva sitt liv.
Vem har rätt att avgöra hur lång tid det ska gå innan man borde träffa en ny partner? Skulle det spela någon roll om det var 6 eller 12 månader? Eller någon kanske tycker 2 år? Vad är syftet med en sådan tidsgräns?
Vem blir lyckligare av att någon annan avstår lyckan? Nej, lev och fånga lyckan när den kommer. Man styr inte över sina känslor, men man måste ibland vara modig för att följa sitt hjärtas röst och trotsa andras fördomar. Många kramar till Andreas, Alexandra och barnen, och en tanke till Anna som alltid kommer att finnas.
Gud. Jag blir helt bestört och ILLAMÅENDE när jag läser vad andra har skrivit. "Varför dölja kärleken när den dyker upp?" att "andra ska inte ska bestämma över andras liv". Ni, precis som den mannen får mig illamående!
Min pappa gick bort i cancer i september 2008. Jag har levt sida vid sida med cancer i två år innan detta hände. Jag förstår ärligt talat inte hur ni är funtade i era hjärnor.
Nej, jag bestämmer inte över någon annans liv, nej jag bestämmer inte vem som ska bli kär i vem och när var och hur. MEN detta handlar faktiskt inte om det. Detta handlar om att ni tycker att det är OKEJ att han har hittat en NY kvinna, som barnen dessutom vill kalla mamma, efter cirka ett halvår. Anna gick bort i juni 2009.
Att han ens kan komma över 1. sorgen. 2. henne, på sisådär ett halvår, är helt oförstående. Att han överhuvudtaget har "lagt ut sig" på marknaden för att träffa andra kvinnor är pinsamt. Ja, kärleken kan kommma när som helst. Men kärleken till hans Anna var tydligen inte större än så. Jag skäms fan, över hur ni skriver och tycker om detta. Det är fan INTE okej, förstår ni?
Jag vet att min mamma aldrig någonsin kommer att känna samma sak för en annan man. Och så är det. Man kan finna sitt rätta jag i livet trots det. Folk är så jäkla desperata och pinsamma när det gäller kärleken. Man kan inte leva en enda jävla månad utan en partner bredvid sig. Detta visar bara på att denna man uppenbarligen är mycket OMOGEN.
Någon drog dessutom en jämförelse att när man skiljer sig/separerar så kan man finna kärleken efter det, fastän man tänker att man ska vara singel ett tag osv. Hur vågar du dra den jämförelsen? Att skilja sig från någon är väl förfan inte samma sak som att ens käresta DÖR IFRÅN EN? Alltså fan. Ta och skärp er, människor. Trots att det är kärleken han nu funnit i Alexandra, så verkar det som att han är hjärtlös och känslokall.
Jag är blott 19 år. Men jag verkar ha SÅ mycket mer innanför mitt pannben än de flesta av er verkar ha. Jag skäms över er och era åsikter, ärligt talat. Ni får mig illamående. FY FAN.
Underbart och vackert.
Elin, hur kan du skriva sådär om en människa du inte känner? DU vet hur det var för DIG men du vet inte hur det är för andra. alla upplever saker på olika sätt, det finns ingen universell sanning när det gäller känslor. newsflash?
tycker det är jättehemskt att du skriver sådana hårda ord om en person du inte känner. du skriver som att du vet precis hur deras situation ser ut. det gör du inte.
du skriver att du "blott är 19 år" och det tycker jag märks, du verkar inte alls ha mycket innanför pannbenet.
Verkar vara ett vanligt beteende just hos män det här med att skaffa en ny partner inom väldigt kort tid. Finns inga exempel här på att en kvinna har gjort samma sak. Jag skulle inte flytta ihop med någon som har barn efter så kort bekantskap överhuvud taget. Jag tycker det känns konstigt, blev väldigt förvånade när jag läste att det var i juni förra året som Anna gick bort.
Ja hjälp! Jag blir helt bestört av att läsa vissa inlägg... Jag tror inte att Andreas och hans barns sorg är över bara för att han träffar en ny kärlek och barnen en ny person de kallar mamma. Vi människor är väl fulla av olika känslor som visar sig vid olika tillfällen och till och med ibland samtidigt. Det är väl fantastiskt att få känna kärlek och glädje mitt i all sorg. Jag säger bara LYCKA TILL I LIVET ANDREAS OCH HOPPAS ATT DU FÅR MÅNGA KÄRLEKSFULLA DAGAR I DITT FORTSATTA LIV!
Tack Lotta för en fantastisk blogg!
I morgon är det sju år sedan min man dog, han dog helt plötsligt i som det heter "plötslig hjärtdöd" 34 år gammal. När det hände var jag gravid i 6:e månaden med vårt första barn. Som ni förstår omkullkastades hela mitt och det ofödda barnets liv på några sekunder. Nu, sju år senare, har det som då var den djupaste sorg omvandlats till en aldrig övergående saknad efter honom som man och pappa. När jag läser flera av era kommentarer på Annas mans mail blir jag beklämd, speciellt av Elins inlägg. När jag nu med viss distans kan se i backspegeln på hur jag reagerade och på hur människor i min närhet betedde sig kan jag konstatera att hur man än gör gör man aldrig rätt enligt alla. En del tycker att man sörjer för lite, andra att man ska akta sig för att fastna i sorgen.. Jag har fått de mest horribla kommentarer från människor. En av höjdarna är när jag tre veckor efter Fredriks död möter en granne som utbrister "-Du som är så ung och snygg träffar snart någon ny". Ytterligare en är när jag berättar att det är tre år sedan min man dog och att jag ska till graven och tända ett ljus varpå människan (eller idioten)säger "-Ja, vissa föredrar ju att leva i det förflutna". Dessa uttalanden är bara två av många fantastiska citat som jag skulle kunna återge, skulle kunna fylla åtskilliga A4 ark med bevis på hur klumpiga människor kan vara. Vad jag vill säga med mitt inlägg i debatten är att ingen människa och ingen sorg är den andra lik. Det finns så mycket tyckande och värderingar i allting och jag kan säga att om jag hade lyssnat på mig själv och låtit min sorg ta den väg som jag ville att den skulle ta, då hade mitt sorgearbete varit lättare att handskas med. När ett trauma händer blir du otroligt hudlös och utlämnad till andra, vad de tycker och tänker blir på något sätt en fackla i det mörker som man famlar sig igenom. Låt Annas man göra som han vill, vad som är rätt för honom kan vi inte veta! Vill slutligen säga till dig, annas ex, att jag önskar dig och era barn all lycka och att jag känner med er. Kram
Lotta, hur tänker du kring detta?
Det är väldigt vackert beskrivet och man måste glädjas med A och barnen. Allt gott till de.
Samtidigt kan jag få lite ont i magen då det är min stora ångest att min man direkt ska gå till en ny kvinna när jag dör. Tänker mkt på det. Har också en liten dotter som ännu inte kommer ha några egna minnen av mig. Blir ledsen när jag tänker på att hon kanske ska få en ny mamma och inte mig. Den tanken känns ännu värre.
Jag tycker det på något sätt gör ont när han pratar om sin nya kärlek, för det har ju ändå inte gått så lång tid....
han har kastat sig in i ett nytt förhållande och jag vet inte om det är så bra.
Jag har själv förlorat en pojkvän vilket nu var 16 år sen. Men sorgen och saknaden består även om jag nu har ny man som jag älskar och 2 små barn med honom och ett lyckligt liv.
Men det tog mig 7 år att komma över den värsta sorgen så jag tycker det låter väldigt, väldigt snabbt att han redan träffat en ny kvinna efter BARA 7 mån. och som redan flyttat in och som blir kallad Mamma av barnen!?
Det är jätte bra att de ändå verkar må bra i det hela MEN att den nya kvinnan blir kallad Mamma tycker jag känns fel. Sorry!
Det finns bara 1 Mamma och så tycker jag att det bör vara. Det gör väl inget att barnen kallar henne för hennes riktiga namn? Hur snäll och go hon än är med barnen så kan hon ju aldrig ersätta deras riktiga mamma.
Men jag önskar de lycka till och är glad för deras skull att de verkar må bra trots denna stora förlust!
Josephine
Åh vad fint och känsloöppet Andreas skriver om sin tid efter Annas död. Att våga öppna sitt hjärta och släppa in någon med kärlek, är starkt. Han o hans små flickor har hittat någon som, förvisso aldrig köttsligt kan bli deras mamma, men som dom känner är som en mamma för dem. Att de kan känna trygghet och kärlek till en annan kvinna. Kan vara så att Anna, för jag tror på att våra kära döda, har ett finger med i spelet och har styrt Andreas och hans lilla familj till att hitta denna kvinna.
Du Elin som skrivit här, jag lever oxå med cancern i närheten, förlorade min far hösten 2008. Min mor är fortfarande, vissa dagar, utom sig av sorg, men jag önskar att hon skulle träffa en man, ingen ska behöva leva ensam resten av sitt liv, då man haft nästan 50 år som gifta. För mig är du så ung att du inte förstår det här. Akta dig så du inte blir en "bitter-f-tta" i unga år.
Hoppas Lotta raderar ditt inlägg.
För mig låter det lite konstigt att man så fort hittar en ny kärlek, men alla är vi olika. Hade min man gått bort, så hade jag inte ens haft tanken på en annan man på mycket länge. Även om det finns män/kvinnor i ens närhet efter en så tragisk historia, så kan väl inte det leda till KÄRLEK efter så kort tid eter att ens stora kärlek dött i en sjukdom???
För mig låter det helt orimligt, men alla är vi olika.
Elin ! Nu får du skärpa dig .
Själv har jag varit ensam länge mellan relationer- för att jag ville det o behövde "landa".
Men man kan inte sätta tid på relationer, krav på vad man får definiera som mamma osv. Känns det där bra för Andreas o övriga inblandade så OK.
Jag törs 100 % säga att Anna kommer de att prata om mkt ändå... säkert foton, musiken osv osv..
Man kan o ska leva vidare- som man själv vill o orkar !
Jag tror att det handlar om rädsla hos sig själv. Självklart skulle jag vilja att min man var lycklig om jag skulle dö. Jag vill verkligen inte se honom gå ner sig och inte må bra jag önskar honom all lycka för då är också jag lycklig. Men jag är också rädd för att bli utbytbar... Att han ska glömma mig, träffa någon ny och så minns han inte mig mer.. Ungefär känslan av att "Var det så lätt" Betydde jag ingenting.... Det finns inget rätt eller fel med att känna så här. Det är bara en stor personlig rädsla att vara utbytbar satidigt som man önskar sin älskling att må bra och vara lycklig.
Har funderat en hel del på musikfröken...får en dålig smak i munnen av den nya "mamman"...urk
Otroligt gripande mail och vad härligt, jag tror interst inne att Anna själv skulle vilja att Andreas i sinomtid försökte gå vidare!
Såg föresten dig på tv i dag, där av att jag bara var tvungen att söka upp din blogg.
Jobbade och var förbi en tv och hörde ordet blogg och stannade upp, tittade och har gått och rabblat vimmelmamman i huvudet hela dagen, tills nu då jag kom på, just ja .. Måste kolla upp bloggen! Starkt gjort av dig!
Jag tycker det låter litet konstigt när Andreas kallar sig för musikfrökens ex, det är väl änkling han har blvit. Likaså att kasta sig in i ett förhållande så snabbt, flytta ihop och barnen ska kalla den nya kvinnan för mamma fast det bara är sju månader sedan deras mamma dog. Efter vad han gått igenom hoppas jag det kommer att gå bra för hela den nya familjen om det inte visar sig att det gått för fort.
Blott den som älskat, älska kan igen...
Ja, det är min åsikt om saken. Andreas vet vad kärlek är och känner igen det. HÄRLIGT!
Det finns inga regler om tider, var och när man kan bli kär igen. Det finns olika "kärlekar" och känslor för olika människor.
Sen kan jag bara tala för mig själv men skulle jag gå bort så önskar jag verkligen av hela mitt hjärta att min man hittar en underbar kvinna så snart han själv är mogen och redo för det och att denna kvinna kan bli "mamma" för vår dotter!!! JA, jag är sååå generös med mina barn. JAG har ju inte ont av det då jag inte är här. Samtidigt VET jag att när barnet/barnen blir stora så kommer alltid, alltid verkligheten ikapp en och dom stora tankarna på varifrån man är kommen. MEN tills dess vill jag att dom ska få vara lyckliga och nöjda i den familj dom lever i - med mig el. någon annan "mamma".
LYCKAT TILL ANDREAS och ALEXANDRA! Var rädda om kärleken.
Jag var inne och tittade på inslaget i efter 10. Det var ett bra inslag och jag känner igen mig i mycket av vad du beskriver. Hoppas du orkar fortsätta och förmedla dina känslor. Det är viktigt att du som "kändis" beskriver dina känslor och jag ska tipsa om din blogg till mina arbetkamrater så att de bättre förstår mina känslor. Tack.
Jag blir helt bestört över flera kommentarer här. Jag har inte följt Annas öde, men antar att det var minst ett års sjukdom och sorg innan hon gick bort. När man lever med en obotligt sjuk person så börjar sorgen långt innan döden slutligen kommer. Intressant att få höra vad folk tycker och tänker om saken. Sånt där som ingen vågat säga till mig, i alla fall så att jag hört det.
Min man, som gick bort i mars för snart ett år sen, sa uttryckligen till mig många gånger att han ville att jag skulle gå vidare så fort som möjligt, att jag skulle hitta en ny liten familj till mig och barnen. Om jag sen gjort det så var det en sak mellan honom och mig, mitt samvete och ingen annans ensak. Sen har jag upptäckt att det inte var riktigt så enkelt. Jag har kommit fram till att det varit viktigt för mig att försöka få ur mig sorgen ur systemet, att försöka bli hel igen, innan jag varit riktigt redo att ge 100% för någon annan. Jag har märkt att man i sorg kan kasta sig in i vadsomhelst utan att riktigt veta hur eller varför, bara för att lindra smärtan. Om den nya relationen sen håller eller inte återstår väl att se. Så är det ju i livet, man vet aldrig vad som händer, men om man inte provar så får man heller aldrig veta.
Jag gläds med Andreas och håller tummarna att det håller.
lilla elin som skrev i bloggen.En vacker dag kanske du åxå möter kärleken. För det här är inget du förstår
Kan inte riktigt förstå hur några av er som kommenterat, kan dömma en människa som ni aldrig har träffat. Min svåger Andreas är fantastisk på många sätt och en underbar pappa till Elin och Agnes. Det första han gjorde när han träffat Alexandra var att presentera henne för mina föräldrar, alltså även Annas. Mamma sa att han dragit en vinstlott.
Andreas kommer aldrig glömma Anna, han har dessutom tatuerat in hennes namnteckning. Jag tycker att det är skönt att han gått vidare och kan älska igen. Vem bestämmer hur lång tid det ska gå emellan?
Anna skulle ALDRIG vilja att han skulle vara ensam och de hade diskuterat även detta. Även Anna och jag pratade mycket om det och hon hoppades att hon på något sätt skulle kunna hjälpa honom att träffa en ny kvinna och hon har lyckats mycket bra. Alexandra är jättetrevlig och de valde faktiskt att komma till västkusten och fira jul tillsammans med oss, fastän de har egna familjer båda två. Att Alexandra klarar av en sådan här "kontig" situation, visar bara ännu mer att Andreas har gjort helt rätt. Anna kommer aldrig komma tillbaka och saknaden efter henne kommer inte heller försvinna någon gång. Det är vi som är kvar som måste lära oss att hantera våra känslor och det hjälpte Anna oss med redan innan hon dog. När Anna dog blev Andreas ännu mer som min lillebror och kanske har jag även nu fått ett substitut för min lillasyster Anna, i Alexandra. Trots allt går livet vidare. Det skrämmande är bara att vår förlust av Anna inte på något sätt är unik.
Jag hoppas att du får en helt underbar semester i Thailand, Lotta...och jag hoppas innerligt att du får fortsätta att vara frisk...
Tycker också att det är väldigt hemskt det som har hänt hans familj och det barnen har fått genomgå, men redan en ny kvinna och som bor i huset, och blir kallad mamma, visst att man ska gå vidare, men så fort, känns verkligen konstigt, men det är ett fritt land och alla gör precis så som de tycker och känner för själv. Det som för andra är rätt kanske är fel för andra.... Kanon blogg Lotta
Jag skulle nog bli asförbannad om min man kallade mig ex efter min ev död.
Men då är jag ju död så det spelar ingen roll
Ja det var ett omtumlande inlägg på många vis....
Skrämmande hur lätt det är att byta ut en människa. Fast då tror faktist inte jag att det har varit äkta kärlek. Man kan väll inte bli så förälskad i en ny person redan efter ett halvår när man misst sin fru? Och att sedan barnen älskar henne och vill kalla henne mamma och allt är frid och fröjd. Nej du... Det stod nog inte rätt till innan Anna dog. Är inte detta så typiskt för en mann att kasta sig i armarna på en ny kvinna??
Tack för att du delar med dig av dig själv! Och Tack till Andreas som delar med sig av sitt liv.
Härligt att han gått vidare och fortsätter leva. Starkt gjort att vara tillbaka så fort, men mer tid tar bara tid av livet och att leva i sorg och gräva ner sig skadar mer än att ta tag i livet och gå vidare!
Kram
Jag blir ledsen av att läsa Elins inlägg här, å andra sidan är hon bara 19 år och man kanske får ha lite överseende med det, vad vet jag...
Som dotter till en mamma/pappa som förlorat sin älskade är det i alla fall min mening att man kanske ska sätta sina egna personliga, och vad jag tycker, lite egoistiska åsikter åt sidan. Det är klart man ska få hitta någon igen att dela sitt liv med. Jag förstår dock på ditt inlägg, Elin, att detta är något väldigt känsligt för dig efs du förlorat din pappa, och du är väldigt ung. En dag kommer du säkert att förstå och till och med glädjas åt det, om din mamma träffar någon ny att dela sitt liv med. Det kommer INTE innebära att hon glömt eller kommit över din pappa. Till dess, håll dina tankar för dig, de kan göra oerhörd skada på någon som redan är väldigt sårbar.
(Jag är några år äldre än dig, och förlorade min mamma i cancer för 2 år sen, och min pappa lever med en ny kvinna)
Det låter som Andreas och tjejerna förnekar det som hänt och nu bygger de upp en ny fantasitillvaro. Självklart vill Anna att de skall må bra och fortsätta leva. Men detta mailet låter mer som de har aldrig varit lyckligare och Anna har plödsligt blivit ett ex hm..... Tror faktist inte det är så bra för barnen och varför denna brådska att flytta i hop så snart?
Så om detta förhållande inte håller skall tjejerna missta en till mamma som de tydligen älskar jättemycket?
http://carolineamandaanette.blogg.se/?tmp=29200429
Ville bara länka ett läsvärt inlägg om Kissies påhopp mot "unga mammor". Ha en bra fredagskväll !
Gud så underbart och vackert. Känner inte någon av er, men fick tårar i ögonen ändå.
Hej Lotta. Har precis skickat en vän fårfrågan till dig på face book. Missade tyvärr dig på efter 10.00 i dag. Har precis som du tjocktarmscancer. Jag är 43 år och hade blod i avföringen i ca 1 mån innan jag sökte. Fick veta att jag hade cancer 1 dec förra året och opererades 6 Jan i år. Fick besked i Onsdags(2 dagar sedan) att det spritt sig till lymfkörtlarna. Livet känns skit och jag hoppas du vill bli min vän. Jag har många vänner och familj som stöttar mig men ibland känns allt väldigt tufft. Hur bra som helst att du har bloggat om din cancer. Jag grät då jag läste din beskrivning om datatomografin.Jag kände precis lika dant fast jag bara har gjort det en gång. Hoppas höra i från dig. Kram Marie
Jag tror att de som reagerat med att det gått för snabbt för Andreas att träffa en ny kvinna inkl. mig själv mest reagerar på att barnen kallar henne för mamma redan!Jag tycker det känns jätte konstigt.
Visst ska man och måste man gå vidare med livet men så pass snabbt? Där tror jag män och kvinnor är väldigt olika och män är generellt mycket snabbare på det än kvinnor.Jag reagerar också på att han kallar sig själv för hennes ex.?
Det är en svår situation oavsett om han hittat en ny kärlek eller ej. Och jag vet att sorgen hos ett barn är mycket olik sorgen hos en vuxen. Barn visar inte sorg på samma sätt men kan bära på det inom sig och verka glad utåt.
Men som sagt så önskar jag de lycka till!
/Josephine
Lotta!
Jag har följt din blogg ett tag nu, går in några gånger i veckan. Jsg gör det för att du griper mig på ett sätt som inte många kan. Ofta sitter jag med tårarna strömmandes ner för mina kinder. Tårarna är renande och ger mig kraft att fortsätta kämpa med mina oroligheter och problem.
Med detta vill jag tacka dig för det du gör för så många människor!
Stora kramar från ännu en annan del av Köping.
Jag tror ändå att ungarna fatta en del !
Att kalla Alexandra Mamma- det tror jag ändå att de kan skilja på Mamma Anna o Mamma Alexandra. För dem kanske det känns bäst så här- det vet ändå vem som ÄR deras mamma.
Andreas måste få leva sitt liv som han vill.
Och - tack gode gud: Karin ! Att du som stora syster var in o rättade till en dels väldigt lösa tankegångar.
Vet ni, han o Alexandra (o Anna som innan hon dog )'
hur man ser på saken . så låt de leva det liv som vill leva.
Lycka till Andreas !
Var rädd om dina tjejer- o låt Anna få finnas i deras minne o vardag. Ni ryms allihop i er värld så fint o gott ändå, känner jag .
Kram M.L
Elin, jag håller med dej. Tänk vad hemsk att vara utbytt efter så kort tid. Äkta kärlek sitter djupare än så tror jag.
Så härligt. :)
Vem säger att sorg är lika för alla?
Tänk.. så fort nån träffar nån.. "för kort" tid efter att någon gått bort blir det ett dj-vla liv.
Min sorg är min sorg.. låt mig ha den i fred liksom.
jag sörjer inte mindre för att jag går vidare i mitt liv. Med någon annan kärlek...
Livet är för kort för att leva efter en standardmall som folk anser att man ska leva efter.
Kram till Andreas.. och kram till dig
Kärlek. Den kommer när man minst anar det. Glad för Andreas skull, att han funnit den rätta. Igen.
Hej Lotta!
Ett starkt inlägg idag. Jag är en medmänniska som läser din blogg, och på så vis har jag även läst om Annas öde. Många gånger sedan Annas bortgång har hennes vackra ansikte kommit fram på min näthinna. Jag kände inte Anna - eller hennes familj, men hon "lever" kvar hos mig - Jag är "bara" en bloggläsare.
Så vad jag vill belysa med detta är att: Anna finns självklart med hos Andreas och alla hennes nära och kära. Hur kan man ens tro något annat?
Ingen kan bestämma hur sorgen skall vara hos människor som genomlider den.
Tack Andreas syster för en mycket tänkvärd kommentar.
Lotta! Kämpa på!
Kram Sara
Många kommentarer är hårda efter det här inlägget.. Jag tycker inte att jag har rätt att dömma.
Jag tror att man tänker annorlunda om man vet att man ska dö, Anna har säkerligen pratat med Anders och uppmuntrat honom till att gå vidare och att leva efter hennes bortgång, hon var nog mer än okej med att han skulle hitta en ny kärlek. Jag tror att man i slutskedet ger upp "sitt ego" och ser till sin familjs bästa.
Jag ser ju självklart till min familjs bästa nu, men jag skulle aldrig kunna föreställa mig att behöva planera för min död, att veta att jag ska dö. Jag känner mig otroligt självisk och att min fästman och min son är MINA och att dom alltid ska vara det. Men det är ju bara för att jag inte "behöver" släppa taget om dem.
Luddigt inlägg, men jag tror att många resonerar som jag, alla som inte lever med döden nära inpå. Man blir skrämd av att ens behöva TÄNKA på att ens familj ska leva vidare och att man inte får vara med fast man vill..
All lycka till Anders och barnen. Till dig också Lotta. Jag kan som sagt inte ens föreställa mig hur det är att gå igenom något av det som ni går/gått igenom, så jag tänker inte dömma
Hu! Jag vill inte döma för vi gör alla våra val efter vad vi har med oss i bagaget men.....Jag skulle vända mig i graven om min man lät en kvinna flytta in och MINA barn kallade henne för mamma efter endast 7 mån. Jag får ont i magen av bara tanken. Självklart vill jag att Andreas ska vara lycklig det är vi alla värda att få vara. MEN måste en ny partner göra en lycklig? Är det här bra för barnen? Inte vet jag... Det får tiden utvisa.
Hu! Jag vill inte döma för vi gör alla våra val efter vad vi har med oss i bagaget men.....Jag skulle vända mig i graven om min man lät en kvinna flytta in och MINA barn kallade henne för mamma efter endast 7 mån. Jag får ont i magen av bara tanken. Självklart vill jag att Andreas ska vara lycklig det är vi alla värda att få vara. MEN måste en ny partner göra en lycklig? Är det här bra för barnen? Inte vet jag... Det får tiden utvisa.
Det här har jag svårt att förstå. Förr hade man ett sorgeår - och bar ett svart band på sin kappa hela det året för att visa att man sörjde en nära anhörig.
Kunde det sorgeåret inte ha fått gå ?
Och vad är kärlek och vad är rädsla för ensamhet i den här berättelsen.
Vart faktiskt uppriktigt beklämd när jag läste om Anna, har följt hennes kamp o tankar....tycker det är alldeles för tidigt att en annan kvinna flyttat in i deras hus efter blott ca 7 mån, o redan ska kallas mamma.....tycker det inte känns som tillräcklig respekt....jag vart nedstämd när jag läsre detta...
Hej!
Bland det sista min mamma sa till mej innan hon förlorade kampen mot sin cancer var -Om pappa träffar nån ny så var glad för hans skull, han hade levt med mej hela livet om han fick välja...men han får inte välja.
Och han fick inte välja hon dog, och pappa har träffat en ny och jag kan verkligen vara glad för hans skull. Det jag ville säga med det är att jag tycker det är bland det största man kan göra för en annan människa...ge dom frihet när man själv inte finns, det måste ju ha gjort så ont att tänka så.
Vill också tacka för en jätte bra blogg, fantastiskt att du orkar/vill/kan dela din glädje och sorg med oss alla!
Stor kram Jenie
Min första reaktion var, oj vad snabbt, givetvis inte för att det finns ngn "tidsgräns" för när kärleken får slå till efter sorg, förundras bara över det faktum att man faktiskt kan få så mkt känslor för en annan människa såpass kort efter det att ens stora kärlek gått bort. Det är ju faktiskt smått fantastiskt att vi är skapta så eg. I min värld trodde jag inte riktigt att det funkade så. Det gläder mig & jag önskar Andreas lycka till! Läste kommentarerna nedifrån, många kritiska sådana,så kom Annas syster Karins-tack för de fina orden! Sen, snälla sluta "mobben" av Elin, hon är 19 år och har sin åsikt (& på sätt & vis förstår jag henne) & lika rätt till den som alla andra har rätt till sin, man behöver inte kasta skit på varandra för att åsikterna går isär.
Hej,
Känns lite overkligt att man så snart efter någons död kan träffa en ny kvinna...hur orkar man...och att kalla sig musikfrökens ex, vad är det? Han är väl inget ex...nej någon måtta får det väl ändå vara på galenskaperna. Till Alexandra, att du inte känner dig utnyttjad, det hade jag gjort, som ett slags surrogat... ISCH!
Hoppas fler av er kritiska läsare läser vad Annas syster skriver bland inläggen.......
Jag skulle bli överlycklig om min man hittade en "toppentjej" som även var bra för barnen om jag skulle dö. Jag är säker på att Anna lever kvar i familjens minne, hur lång tid som än går.
Grattis Andras och stort lycka till för att du återigen funnit kärleken, en del gör det aldrig!!
Du var bra hos Malou. Tack. Följt din blogg sedan i juni-09 då jag själv fick tjocktarmscancer 48 år ung, Är opererad, tack o lov ingen spridning. Avslutade min försäkerhetsskull cellgiftsbehandling för en månad sedan.
Tackar dig o Andreas för att ni delar med er, tex som nu Andreas mail. Sedan har jag läst alla kommentarer,kan absolut ej hålla med om alla,men gillade Annas storasysters kommentar. Jaa, när är det dags att släppa in en ny kärlek? Det kan man bara själv veta, o ingen annan har med det att göra. Livet är kort. Jag tappade själv min man i njurcancer för 3 år sedan. Han hade då varit sjuk i 1 ½ år. Vi hade varit tillsammans i nästan 30 år. Gissa hur mycket man hinner prata igenom med varandra under en så lång sjukdomstid- vi fick veta redan vid sjukdomsdebuten att han ej kunde botas, utan njurcancern skulle ta hans liv.(den var redan spridd) Vi pratade igenom allt. Och då menar jag verkligen ALLT. Och jag kan hålla med om en kommentar jag läst här: vid en så lång sjuktid så sörjer man redan under tiden. Det gjorde jag.Sedan var slutet så jobbigt för honom (o mig o våra tre barn) att döden kom som en befrielse.Han dog hemma, med mig o yngsta dottern utmed.Det kändes bra.
Men honom o kärleken till honom glömmer jag ju aldrig. Men man måste ta vara på tiden vi har i livet, ta emot kärleken när den kommer. För mig tog det 1 år o 4 mån innan jag blev mottaglig för ny kärlek. Jag såg bara kvinnor o barn innan dess. Jag var alltså inte redo tidigare. Men jag träffade en underbar man, vi var tillsammans dryga året. Jag kände aldrig dåligt samvete gentemot min döde man, Nej, vi hade ju reda pratat igenom hur mitt liv kunde bli ´´efter¨. När jag sedan fick jag min egen cancerdiagnos, då gjorde jag slut. Orkade inte med förhållandet. Vi bodde ej ihop, snarare väldigt långt ifrån varandra, o det kändes jobbigt. Det kändes inte helt rätt på andra sätt oxå, om nu mitt liv skulle bli kortare än jag önskat, så ville jag ju iallafall vara nöjd med det jag har o gör. Nu måste jag se framåt. Är frisk fram till nästa kontroll, ska börja jobba till veckan. Har varit sjukskriven i 7 månader. Kram till dig Lotta o tack för din blogg. Trevlig semester.
Det är just "mammanamnet" som stör mig.Kärlek o stöd e viktigt, men låt Anna va mamma lite längre. Den enda mamman! Låt Alexandra bli en härlig vän o vuxen förebild, men låt Anna va mamma ett tag till.
Jag är ledsen att jag inte kan se det här lika positivt. Kan inte Mamma Anna bara få vara Mamma för sina barn. Herregud hon dog ju nyss?
Jag som varit sams med döden fick nu en stor stor klump i magen och känslan av att vi alla är utbytbara är överhängande.
Kärlek i all ära, men jag tror på att få utrymme att känna sorg. Också.
Att flytta in så snart...
Förlåt, men nej.
Sitter med gråt i ögonen ó en stor klump i magen när jag läser brevet....om jag for till himmlen ó fick "se, höra" min dotter säga mamma till en annan kvinna så tätt inpå bortgången så skulle jag bryta ihop. Lite konstigt att mannen ifrågan kan låta en annan kvinna traska in i ett stort sår....:-(
Tänk vilken tur!!!! Han har hittat en vän att dela framtiden med och vi alla ska vare sig bry oss om plastmamma eller nåt annat.Ta till vara på dagen och lev i nuet. Jag tror det är livsavgörande att fånga dagen.Skit i alla negativa kommentarer och gör det som känns rätt framförallt för dig själv och barnen.Anna är med er och hon tänker då positivt.Många kramar och lycka till er alla.
Nu sitter jag här och gråter.....
Jag har själv cancer....en mycket aggressiv sådan..och jag vet att jag inte har lång tid kvar att leva.
Det gör ONT i mig att läsa att denna man kom över sin hustrus död så lätt!!!!! Hej och hopp så fanns det plötsligt en annan kvinna i hans liv.
Tänk om MIN man går vidare så snabbt med?
Är jag kanske inte värd mer?
Efter 8 års äktenskap och 2 små tjejer?
Ska en annan kvinna bli MOR till mina barn???
Livet är FAN inte rättvist.
Lotta, jag älskar din blogg och har fått massor av stöd av att läsa den...men nu tar jag en paus härifrån.
Detta inlägg gjorde för ont.
Lycka till med allt.
Tack.
Nää, det finns inga regler hur länge man ska sörja, inga skrivna sådana i alla fall. Men den som har förlorat en närstående vet hur det känns. Oavsett vad man gör och hur mycket man än försöker så kan man inte uppleva något annat än SORG, SAKNAD, FÖRLUST, SMÄRTA. Det finns inget utrymme för trevliga känslor. Ju mer man älskar desto mer blir man förkrossad när kärleken tar slut….och då pratar jag inte om min mormor som sörjer sin katt utan en man som har förlorat sin unga fru på det mest dramatiska sättet som jag kan föreställa mig.
Jag lästa 5 ggr Andreas brev och kunde inte tro mina ögon. Men jag var ännu mer chockad av att du Lotta tycker att Andreas brev är ”fantastiskt”, ”vilken lycka….”. Ja, visst är det bättre att vara glad än att vara ledsen, det fattar väl alla, men jag förstår inte dina motiv att publicera ett sånt brev som får de flesta (som inte är lobotomerade) att må illa till mods. Tycker du verkligen att det är en Happy End-story att Annas barn har en ny mamma bara någon månad efter att hon gick bort? Du som är rädd för att din son skulle glömma dig….
Andreas borde ju publicera sin lycka på musikfrökens blogg och berätta för oss hur fantastiskt han har det, och flickorna, och Annas familj. För om jag visste att en Alexandra kan sätta stopp på all elände då skulle jag slippa gråta i 7 månader över deras tragedi.
Det finns en sorts cancer som inga cellgifter kan bekämpa. Det går inte att operera bort då den sitter på karaktären och sprider sig över hela själen. Den metastaserar till känslosystemet. Man dör inte av den och kan varken känna smärta eller sorg. Man kan bara vara glad och lycklig.
Men vilken tur att jag inte har den.
Hej Lotta! Vad kan man säga? Vad kan man göra? Min älskade pappa gick bort i prostatacancer endast 53 år. Man är så maktlös. Önskar dig och din familj all lycka! Kramar!
Det va det mest smaklösa mail jag någonsin läst jag vill bara kräkas
mer såna mail och jag tänker sluta läsa den här bloggen
och ni som skriver föraktfullt om lilla Elin som bara är 19 så ska jag säga er att jag är en kvinna på 35 år och delar hennes uppfattning fullt ut
Anna dog för mindre än 1 år sedan och hennes man har redan hittat en ny tja det speglar ju dagens samhälle att blir man lämnad så ska man hitta någon ny snabbt människor är utbytbara och varför bry sig om känslor
hade jag haft någon i min bekantskapskrets som hade betett sig så omsmakligt så hade personen fått en utskällning och sedan hade jag aldrig mera pratat med personen
Lotta skulle du verkligen tycka det vore oki att din man hittade en ny strax efter du dog? att någon annan tog över ditt hus ditt barn att någon annan sover i din säng att du är bara utbytt precis som en gammal möbel?
skulle jag dö imorgon så skulle jag bli förbannad och lessen om min man hittade en ny det skulle kännas som om man blev bortglömd att man inte betydde nånting
och det smaklösaste av allt som fick mig nästan att kräkas han avslutar mailet med annas ex det är han då inte han är änkeman han borde ta itu med sorgen och även låta barne för sörja i lugn och ro istället för att hoppa runt i sänghalmen!
Oj, det var många åsikter. Tänk om folk kunde sluta döma, och istället vara glad för hans skull. Anna hade inte varit lyckligare av att Andreas och barnen setat och varit ledsna. Dom har gått igenom ett helvete och är värda att må bra och om de nu hade turen at göra det så ska folk börja döma direkt.Om jag skulle gå bort så skulle jag inte vara lyckligare av att min familj gått ner sig. Jag skulle istället glädjas åt att någon kunde hjälpa mig med min familj eftersom jag inte själv fått chansen. Jag tycker Alexandra tar rollen som ny familjemedlem på stort allvar och hon kan säkert få Anna att leva vidare hos barnen. Varför måste folk vara så dömande??? Miste själv min mamma i cancer när jag var 19 och min äldsta son var 1 år , och mycket av sorgearbetet kommer redan tidigare under sjukdomen. Ingen som inte själv varit med har rätt att döma, alla situationer är olika. Lycka till Andrea, det var ett fint brev.
Lars Ulvenstam, den gamle kända journalisten pratar i sitt sista sommarprogram om detta med män som träffar en ny kvinna kort tid efter att de blivit änkemän!
Leta i SR arkiv på Sommarpratare, jag minns tyvärr inte året som han pratade, men det han säger är tänkvärt!
Det vackraste dom finns
Är att älska och bli älskad.
Man har kommit långt med sig själv
Om man lever och låter andra leva
Det liv som dom själva väljer.
Utan en drös med moraliserande pekpinnar.
Kärleken är den största känslan som finns jämte hat.
Det viktigaste är ju att jag vet vart jag står
Då kan jag låta andra leva och göra dom val som dom gör. DÅ kan jag läsa denna sorters inlägg utan att spy galla som fort jag bara kan.
Istället så tycker jag nog att livet är allt bra fantastiskt när sådant här händer.
Sköt om er alla!!
Och glöm inte hjärtana i orden
till er själva om er själva
Och till varandra och Om varandra!
Då blir livet lite, lite lättare att leva =)
Har samma funderingar som AnnaB. Jag hoppas att vem som än går in i en ny relation gör det med öppna ögon och inte i ett töckel av slumrande sorg.
till Tina
jag tycker enormt illa om ditt inlägg
Du ska inte göra påhopp på andras åsikter! Och du ska inte uppmuntra till att inlägg raderas bara för att du själv tycker så!
Andreas - så många kommentarer och diskussioner kring om du gör rätt eller inte rätt. Hoppas du kan se förbi dem, ignorera dem. Ingen annan människa ska döma någon annan. Ingen annan kan leva någon annans liv. Ingen är bättre, eller mer, än någon annan.
Bara för att man träffar någon ny betyder väl inte det att den andra är borta, utraderad, glömd??? Den personen finns med dag som natt, i samtal, tankar, minnen, i allt. Bara för att man kallar någon annan mamma betyder det väl inte att den mamma som gett liv men inte finns i livet är helt bortglömd?
Vi har bara ett liv, här och nu. Att då tvingas sörja på ett visst sätt en viss tid bara för att det ska se bra ut för andra - det är väl ändå helt bortkastat. Var och en gör som den mår bäst av. Vi är alla OLIKA. Döm inte någon annan efter hur du själv skulle gjort. Det finns inga rätt eller fel, ingen mall att leva efter. Och den som inte varit i samma situation vet ingenting och har inte rätt att "döma".
Det enda som är rätt är att se till att barnen mår så bra som de kan. De är en levande påminnelse om Anna varje sekund. Genom dem lever hon kvar - de är en del av henne. Jag tror inte för ett ögonblick att Anna blir bortglömd bara för att en annan kvinna kommer in i barnens liv.
Jag har själv två små barn, är gift. Om jag dör skulle jag inget hellre vilja än att se mina barn vara lyckliga. Med eller utan ny mamma. Och min make också. Är jag död finns jag ju inte där, levande. Men jag är helt säker på att jag lever kvar ändå, i mina barn. De är ju en del av mig. De får gärna kalla andra för mamma. Så länge de mår bra!!!! Varför ska andra tvingas kasta bort sina liv om JAG dör. De har ju också bara ett liv, ett nu och här. Min död ska inte leda till andras olycka!
Önskar dig, Andreas, allt gott i livet. Och dina barn också. Önskar ingen annan att de måste gå igenom de ni gått igenom!
Kan bara låta mina tårar rinna vilket fint mail från Andreas jag följde hans musikfröken de sista veckorna...
Och jag unnar Andreas all den lycka han kan få utan sin Anna ...hon finns ju med i deras liv iaf.
Hoppas du Lotta inte fryser i denna kyla men du skall ju snart iväg till värmen...lyckliga du...
Kram
Instämmer 100% med Annika M och jag hoppas att Andreas kan skaka av sig alla negativa kommentarer, som lite skit på överrocken. MEN säkert bra för honom att veta vilka attityder som finns där ute, så att han kan rusta sig bättre för att möta dem om han har oturen att råka på någon som tycker sig har rätt att döma. I många länder riskerar man döden om man älskar "utanför reglerna" i Sverige får man bara tråkiga kommentarer från folk som tror att de kan sätta reglerna.
Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag läser hur Annas föräldrar har tagit detta, för faktiskt - det var dom jag tänkte på i första hand! De har nyligen mist en dotter och så flyttar en ny kvinna in hos svärsonen och barnbarnen! Jag blev bekymrad, men sen glad när Annas syster har gjort ett inlägg, tack snälla du!Kan de känna glädje och tacksamhet för att Alexandra har kommit in i familjen så finns det väl ändå ingen anledning för alla att ha diverse åsikter! Sorg följer inget mönster utan den är faktiskt individuell.Flickorna vet vem som är deras mamma och det kommer dom veta även i vuxen ålder! De har en pappa som hittat fotfästet i livet igen och har dessutom en bonusmamma som de tycker om. Låt barnen få vara så älskade de bara kan va!
När jag miste min mamma i cancer så träffade pappa en ny kvinna efter 3 mån. Jag va så arg, ledsen och önskade båda två till det varmaste stället som finns antagligen, och då menar jag inte Thailand. :) Efter ca 1 år kändes det mer ok och idag (flera år senare) är pappas "nya" en av de få människor som verkligen förstår hur kämpigt det är när min sambo har testikelcancer och jag får dra det tunga lasset med hus, trädgård, jobb och barn.Jag saknar min mamma och den saknaden försvinner aldrig, men eftersom det är som det är så är jag tacksam för att det finns en annan människa som trots inget direkt blodsband till mig finns där och älskar mig för den jag är.
Sluta strö starka ord omkring er och ta för er av livet istället! Livet är alldeles för kort för att man inte ska njuta på vägen!
Hur kan man så fort gå in i ett nytt förhållande?
För mej är det obegripligt . . . . var sak tar sin tid!
Förvånande och faktiskt upprörande att han kan så lätt och opåverkat så fort kan gå in i ett nytt förhållande!
SORGLIGT att Anna så fort är ersatt. . . .stackars små flickor, hur länge kommer det här att hålla?
Vad rörd jag blev. Så himla orättvist.
Hoppas du kryar på dig med.
Varför så snar att döma, vad vet man om en annan människas sorgearbete och hur länge det har pågått? Anna är inte ersatt, hon är alltid närvarande men en ny människa som bryr sej har kommit in i flickornas liv. Det var precis vad Anna hade önskat, det vet vi som kände henne väl.
Tack Andreas! Tack Lotta! Tänk att jag läser det här dagen efter att min kära pojkvän somnat in från all smärta. Det är någon mening med det och det skänker mig en stor tröst. Tack! /Mia
Tycker mailet var smaklöst. Jag tycker synd om annas barn som förlorat sin mamma och helt plötsligt ska få en "ny" mamma efter så kort tid som ska ta över. Låt det ta lite tid, varför stressa in ett förhållande. Det är alldeles för tidigt att flytta ihop efter sju månader när det finns barn inblandade! Oavsett om en förälder dött eller inte, tycker det känns för tidigt även om det rört sig om en vanlig separation också. jag får en äcklig smak i munnen och en klump i magen, var Anna inte värd mer än så? Att bli utbytt som en gammal disktrasa? Är övertygad om att det hade varit bättre för familjen att få landa i sin sorg lite innan pappan träffar en ny kärlek.
Måste tillägga, vaddå ex? Han är änkeman.
Fy fan, när träffade han henne? På Annas begravning? Han har redan hunnit "jaga iväg henne" och reda ut allt, och fira jul med Annas familj och den "nya mamma"!!!! Hoppas att han hunnit byta lakan.
Det är bäst att jag slutar läsa den här bloggen innan det står att en tredje mamma har bakat tårta för Agnes födelsedag, tillsammans med Alexandra och Anna!!!!
Finns det ingen lag mot detta?!?! Har han hört talas om " betänketid"?
Hej! allt bra med dig? =)
Vågar du ta den? När någon har döden dött!
Kan du älska
När någon har döden dött?
Kan du älska vidare
När sorgens vingar har brett sig över dig?
Och den svartaste töcken
Har kommit...
Kanske som för att stanna…
Kan du tillåta dig att se
Som små strimmorna av ljus
som syns genom mörkret?
Den som döden dött..
Sträcker ut en hjälpande hand.
*Sörj mig en kort stund
men minns mig med glädje.. länge.
Sluta inte att leva
för att jag inte går bredvid något mera.*
Vinden är hennes budbärare
Den viskar tyst orden till dig..
Kan du tillåta dig att höra?
Vågar du tillåta dig själv
att greppa tag… och fortsätta
ditt liv?
Eller stannar du kvar i ditt töcken
och sörjer många sorgfyllda år.
Ett liv i det mörkaste mörker
En evig frostbiten natt.
Stannar du kvar i det mörka
som inte ger rättvisa
åt minnet av den som döden har dött.
Tanken på vad du har mist
är påtaglig. Den gör dig Tyst.
Du vågar inte riktigt minnas.
Sorgens mörka vingar hindrar dig
från att se vad du egentligen hade …
Och minnas med tacksamhet
dom åren som var era.
Mörkret hindrar skrattet
och livet att komma…
Minnas den som döden dött
med glädje, kärlek och tacksamhet
Dom känslorna blir lite som utopi…
Det blir svårt…
Fånga strimman
Mitt i det mörka…
Ge hopp och en mening åt ditt liv.
Livet är kort så dröj inte för länge…
Lev medan du har livet kvar.
Den som döden dött
sträcker ut en hjälpande hand.
Åt den som var henne nära.
Vågar du ta den?
http://puffeltufflan.wordpress.com/2010/01/30/vagar-du-ta-den-nar-nagon-har-doden-dott/
Lotta! Varför ska du hela tiden lämna ut andra människor, även ditt eget barn, runt omkring dig. Du gör ju folk illa!!!!!! Så omoget av dig att göra samma sak en gång till, som med Ella!!!!! Hur tror du det känns med alla kommentarer!
WOW...
Negativt eller positivt, ingen aning.
Men, min magkänsla gör att jag håller med de som är lite mer negativa, dels pga att han skriver ex...
För 11 månader sedan(snart) dog min man, och jag minns mycket väl när Musikfröken dog, det var någon månad efter Magnus. Jag kan inte tänka mig att någon flyttar in till mig och barnen än. Det känns på tok för tidigt. Om inte annat så för barnens skull...
Tanken över att älska någon annan man finns självklart där, men fortfarande när jag försöker tänka så långt känner jag att jag skulle vara "otrogen" - om du förstår. Jag är definitivt inte där än, även om jag gärna skulle vilja och tror absolut inte på att det fungerar att hitta någon ny så fort - men jag kan ha fel!
Kan dock inte döma utan se utifrån mig. På tok för tidigt men det kan vara så att han verkligen behöver hennes stöd för att gå vidare i livet.. Får då hoppas att inte hon blir sårad av det hela, känslor skall man inte leka med.
MVH
Kristina
Jag tycker Lotta gör rätt, jag tror att hon själv är väldigt tveksam till den här mannen och vill ha stöd för dessa tankar
Det var alldeles på tok för tidigt att låta en ny mamma och kvinna träda in! Han hade nog inga djupare känslor för sin fru. När Paul Mc Cartney förlorade Linda i Bröstcancer så grät han i två år, (2 år) innan han kunde börja känna nåt för nån annan
DET är kärlek!
oj, nu är det riktigt låg nivå, tror bloggläsarna att de nu vet vad Lotta känner?
Förstår inte varför så många skriver att Anna har blivit utbytt? Det har hon ju inte. Utbytt blir man om mannen säger, "du tyvärr, jag vill inte ha dig längre, jag har träffat en annan". DÅ blir man utbytt.
Ni som tycker att hur länge man man väntar beror på hur mycket man älskade... ojojoj säger jag bara.
Blir faktiskt riktigt förbannad på alla negativa inlägg här. Ni talar om att det är respektlöst av Andreas, men jag tycker snarare att det är ert beteende som är det. Ni har ingen aning om hur min syster var. Inte vilka diskutioner hon och jag hade den sista natten hon hade i sitt liv innan hon äntligen fick somna. Hur jobbigt dödsögonblicket än var, var det en stor befrielse att hon fick slippa ifrån. Anna levde i nästan 1,5 år med sin diagnos och vi visste redan från början att oddsen inte var så goda eftersom hon hade en stor spridning. Naturligtvis började Andreas bearbeta redan då... Att andra sedan inte kan tänka sig att träffa en ny, har inte med Andreas att göra och inte heller hans barn. Ingen av er som kommenterat vet hur Elin och Agnes är. Ordet mamma är för dom bara ett ord, deras mamma är och förblir MAMMA ANNA. Hela deras hus är fullt av bilder på Anna, så bortglömd är hon då rakt inte och kommer definitivt aldrig bli det heller.
Med detta vill jag säga: Alexandra! Du är så innerligt välkommen in i vår familj. Anna skulle tyckt så mycket om dig också...
åh vad jag gråter....... vad glad jag är att annas man kunnat leva vidare...så vackert brev..
är folk inte kloka som skriver att anna blivit utbytt???? fy vad elakt. alla har rätt att gå vidare! anna mår säkert bra där uppe av att se sin familj må bra.
Hur kan man så fort gå in i ett nytt förhållande?
ojoj
Men blir glad att Anna fortfarande får finnas med.
Missunsamma, moralistiska människor, som ett stort antal av bloggens läsare tydligen är, gör mig illamående. Har man inget snällt att säga är det oftast bättre att vara tyst! Ta en stund och titta på er själva utifrån, hoppas för er egen skull att ni gillar vad ni ser, för jag gör det inte! Ni borde skämmas över era kommentar, förstår ni inte hur ont ord kan göra?
Vill bara säga en sak; lycka till!!! Vilken tur en del har som träffar på en så stor kärlek 2 gånger i sitt liv. Såg att några läsare ifrågasatte detta men kan det inte vara så att om men levt med denna skitsjukdom länge, att man på nåt sätt "sörjt" innan själv döden inträffar? Kanske bara mina hjärnspöken som är i farten men ändå. Jag hoppas ni blir lyckliga o att Anna alltid kommer finnas kvar även om ni går vidare.
Kram.
nu undrar jag om det är juste att tro saker om någons intentioner
Lotta, märker du att ditt sätt att exploatera folk faktiskt får vidriga konsekvenser igen?
Till Marie Möllerström - jag var i dina kläder för ett år sedan. Du får gärna kolla min blogg.
Till Annas storasyster Karin,
Jag vill bara säga att jag givetvis är glad att A kan gå vidare i livet och får vara lycklig. Ni verkar vara en extraordinär familj.
Jag tror att man som svårt sjuk hanterar döden och livet efter olika. En kvinna skrev i en av kommentarerna ovan att hon blev jätteledsen och fick ångest när hon som svårt cancersjuk tänkte på att hennes barn och man så snabbt skulle få en ny kvinna. Jag reagerade likadant. Kanske är vi inte lika bra människor som Anna utan bara egoistiska. Men vi är alla olika. Jag önskar att jag kunde vara oberörd, men det kan jag inte, inte ännu i alla fall. Jag vill vara mina barns mamma även efter döden.
Det viktigaste är ju att prata igenom det innan. Jag hoppas och tror att min man kommer vänta lite längre, även om jag på sikt förstår att han kommer att träffa en ny och det vill jag ju någonstans. Men just nu hjälper det mig att tänka så. Annars blir tanken på döden ännu värre. /J
Först reagerade jag negativt mot mannen och att Anna så snabbt bytts ut, huuu.... men sen insåg jag att hans reaktion är det rätta för HONOM. Däremot gör Lotta såååååå fel som lägger ut hans brev här. Gud så illa det kommer göra folk! Honom, barnen, närstående osv. Dåligt, Lotta! (Men du läser väl inte ens kommentarerna här..)
Jag är benägen att hålla med Annas storasyster, Karin. Hon skriver det som är så tabu: "en stor befrielse".
När man lever nära någon som mår dåligt, då är man själv inte på topp heller och man oroar sig konstant, samt sörjer för hur livet skall bli. Man vet ingenting, men har en föraning om att det inte kommer sluta väl.
Det är en stor befrielse när en närstående gått bort som man tycker mycket om och har oroat sig för. Även om man sörjer oändligt mycket och det gör ont så infinner sig känslan av lättnad. Det låter som om den sjuka människan varit en belastning, men det är inte så, snarare ens psyke som får en chans att återhämta sig från all oro man känt. Och man vet att den man älskar inte behöver våndas och må dåligt, det i sig är en stor lättnad.
Sorgetiden på 1 år då man skulle vara klädd i svart, den är förbi. Och jag tror inte barn mår bra av att deras förälder sörjer den andre och på så sätt slutar leva i nuet, man är fast i det förflutna. För livet går vidare, oavsett om man vill eller ej. Men sorgen, den kommer alltid finnas med och pendlar i styrka upp och ned, den försvinner inte. Och det bästa man kan göra är att fortsätta leva och ha hopp om framtiden. Ingen kommer tillbaka för att man våndas i självömkan och önskar att allt vore annorlunda.
TILL KARIN;
Självklart vet ingen här allt runt det hela, vi vet bara vad som står i mejlet och det vi läste i Annas blogg - och kanske därför var det lite dumt att publicera det här, jag vet inte. Men, med tanke på reaktionerna som bedömmer man utifrån sitt eget tankesätt.
Som jag skrev innan, det kanske är bra för just honom. Jag önskar att jag kunde tänka likadant - att öppna sig för en ny människa igen! Jag har tänkt tanken men känner mig absolut inte mogen än och kanske är det därför som jag tror att det är bättre att låta det gå lite längre tid...
Ingen förtjänar att leva ensam resten av livet, men du måste förstå att när man utelämnar sig så får man även ta kritik(jag är van). Alla kan omöjligen tänka likadant.
Och, jag beklagar givetvis din sorg. Jag vet definitivt hur det är att mista någon och jag önskar ingen det öde som vissa av oss tvingats gå igenom. Jobbigast är det att veta att barnen växer upp utan att få lära känna sin pappa(i mitt fall.)
Ha det bra.
MVH
Kristina
Tycker det låter lika sjukt det Annas Syster Karin skriver. Men hon kanske inte hade så bra relation till sin syster vad vet jag. Det är väll Alltid förtidigt att flytta i hop efter ett harvår oavsätt. Varför inte träffas och lärakänna varandra utan att blanda in barnen först. Vad tycker syster Karin om när/om detta tar slut och barnen förlorar ytterligare en mamma?
Jag får en kännsla av att Andreas som så många andra män bara behöver en famn just nu. Synd om barnen och ofattbart att nära familjemedlemmar uppmuntrar detta.
Men sluta klanka på Lotta för att hon lagt ut brevet på bloggen! Som ni alla kan läsa här ovan så har hon frågat honom först om det är ok, och han gav henne sin tillåtelse!
Sen är vi ju alla olika med olika åsikter om innehållet i brevet vilket jag anser är fullt normalt.
/Josephine
Usch vilka bittra fördömande människor det finns i Sverige. Det är något jag verkligen lagt märke till sedan jag flyttade utomlands. Ramarna är väldigt snäva för hur man ska vara i Sverige och det är så lågt i tak att det är sorgligt. Vem har gett er bitterf...or rätten att döma en annan människa och hur någon väljer att leva sitt liv? Mår ni bättre själva om ni får slänga lite skit på någon annan? Vem har satt tidsgränsen för sorg till 1 år? Försvinner sorgen efter 13 månader och då är det okej att leva igen? Nej, sorg är något man lever med för resten av sitt liv. Den blir mindre smärtsam med tiden men den kommer alltid att finnas där. Jag blir så glad av att läsa att Andreas har valt livet för sig och sina flickor. Livet är så skört och så kort att det gäller att LEVA varje dag som att det vore den sista. Kärleken dyker upp när man minst anar det. När man läser kommentarerna här blir jag mörkrädd, och väldigt tacksam att jag numera lever i ett fritt land där man får vara och leva hur man vill utan att någon ifrågasätter eller fördömer en (långt ifrån den svenska bitterheten). Slösa inte den korta tid ni har på att läsa bloggar ni inte gillar. Liv och Lycka önskar jag Andreas och hans familj.
De flesta verkar ha hakat upp sig på tiden som gått sedan Anna dog och Andreas träffade sin Alexandra.
Jag vill vrida på på frågan lite, om Anna varit ett litet barn istället hur många hade inte Grattulerat Andreas till det "nya" barnet istället för att påpeka att det ju "bara" gått 7 månader?
Ni måste tänka på att Anna var sjuk under en lång tid med en sjukdom som de visste var dödlig. När man lever så, så planerar man för framtiden och man bearbetar mycket av sorgen redan då. Man planerar för två olika vägar, en väg som man är med på och en där man inte finns kvar.
Som sagt var, de flesta hade tyckt att det varit så bra och "kul" med ett nytt barn så varför kan man inte tänka på samma sätt nu?
Lycka till Andreas du vet vad som funkar för dig och dina flickor.
Till annas stora syster Karin; Jag skams over att Andreas personliga mail blivit publicerat pa en offentlig blogg. (Aven om han gav sitt medtycke...-han skulle aldrig blivit tillfragad!)
Vad ni gatt i genom ar sa fruktansvart, det tillhor bara er.
I stallet blir det en skandal omsusad se & hor karnival -och du blir tvungen att ga in och forsvara som bara angar er, som INGEN kan forsta eller har ratt att doma.
Jag onskar dig, Andreas, barnen och ovriga familjen en lycklig framtid. I fred.
Vad kan ni begära av lotta? Hon jobbar på en skvallertidning och har alltså noll empati med att sprida sanningen och ibland osanningen bara hon själv får komma till tals. Hon har ju noll integritet, berättar precis allt om henne själv från avföringsvanor till saker om henne son osv osv. Sonen vill säkert INTE vara med i bloggen när han blir äldre men nu utnyttjar Lotta hans unga ålder. Och likaså förstod nog lotta mkt väl att det skulle bli så här bland kommentarerna. Jag håller också med, det är vidrigt att han gått vidare så snabbt fy fan får ont i magen bara av tanken.
Jag håller med dig Jonna i dina ord.
Men till Annas syster så förstår jag dig inte...längtar du inte längre efter din syster? har hon blivit så fullkomligt ersatt av den nya? PÅ SÅ KORT TID?
Det har tycker jag ar helt FRUKTANSVART!. Lamna Annas syster i fred! Lamna Andreas i fred! Det har angar inte NAGON av oss! Kan inte forsta att det har blev publicerat, det ar sa totalt respektlost! (tror INTE Andreas insag konsekvenserna av det har)
Annas barn kommer bli stora och kunna lasa alla dessa kommentarer!
Snalla sluta! Lotta???
Men Marianne nu får du väl ge dig?
du anonyme, varför ska just jag ge mig? Många här tycker att det är beklagligt att han har ersatt sin älskade fru så snabbt. Ok jag förstår hans stora behov av stöd och tröst, men som flera har sagt :blanda inte in barnen förrän en längre tid har gått. De behöver tid att förstå att mamman är bort för alltid och sorgen måste få värka ut!
De måste ha sina själar befriade från allt som varit, för att uppriktigt kunna ta till sig en ny fostermor. Då tror jag det hela slutar väldigt bra för alla inblandade.
Publicerat eller inte - faktum är ju att folks åsikter finns där ute i verkligheten.
Förhoppningsvis är människor i ett personligt möte inte lika frispråkiga med sina fördömanden, det är lätt att sitta på internet och kritisera.
Om den här debatten kan bidra till att någon blir mer vidsynt, accepterande och förstående så kanske det på sikt blir en lättare värld att leva i.
För alla dessa "regler" är sannerligen trångsynta. Man ska inte älska en man som är 15 år yngre.
Man ska inte älska en kvinna som är 15 år äldre.
Man ska inte älska en kvinna som har tre barn med tre olika pappor.
Man ska inte älska någon från Gambia eller Turkiet.
Man ska inte älska någon om ens fru har dött för ett halvår sen.
Finns det fler?
Min låtsaspappa gick bort för två år sedan. 25 dec 2007. Han hade då haft lungcancer i 1,5 år. Det var så svårt att se min mamma bli så ledsen. Sorgen hon kände går inte att beskriva, o det vet ju de som själva varit med om något sånt här.
Nu två år senare är min mamma ensam. Hon vill inte träffa någon ny man och säger att hon har haft sin kärlek. Men sorgen hon bär på, och saknaden efter G är fortfarande så stor. Jag förstår hur Elin (Elins inlägg) känner. Hur hon tänker. Men jag önskar faktiskt att min mamma kunde träffa någon igen. Kanske inte att hon gjort det så tidigt som efter sju månader... Men jag vill inte se henne så ledsen. Så sorgsen. Det gör ont att se sin mamma så ledsen. Jag tror aldrig man kommer över en sådan här sak. Men man kan gå vidare. Med en ny person. Och det tror jag är bra. Tack för en jättebra blogg Lotta!
Hej Lotta
Jag såg dej på tv:n häromdagen, du ska inte vara orolig över att Lennox glömmer bort dej. Jag förlorade min sambo och min dotter sin pappa för snart 17 år sedan. Trots att hon då bara var 3 år, så har hon väldigt starka minnen av honom. Dessutom har hon många sidor som påminner om honom, bla har hon dille på att köpa plånböcker och solglasögon... det hade han med...
Till Andreas och barnen all lycka till er. Livet måste gå vidare...det betyder inte att man glömmer de som lämnat jordelivet.
Till Marianne - du frågar Karin om hon inte längre längtar efter sin syster? Är det konstigt om jag tycker att du ska ge dig?
Jag tror de som reagerar negativt utgår från sina egna känslor, att det är rädda för att bli ersatta. Jag hajade också till när det stod Annas Ex. Men, vad vet jag som ligger bakom uttrycket, det kan vara ett skämt som även Anna ligger bakom, eller ett modernare sätt att skriva änkeman på för en ung man... Hade själv en kompis som gick bort i cancer 50 år gammal och hennes man hittade en kvinna att leva med kort därefter. Alla tyckte det var positivt, för han hade inte sörjt endast de månader hon varit död, utan han hade sörjt i över två år som han hade vetat att hon skulle dö. Viktigast av allt i alla dessa kommentarer - läs vad Annas syster skriver och lita på det! Inga fler negativa kommentarer tack! Alla lycka till Andreas och barnen!
Vad härligt att få läsa om lycka! Jag blir glad i hela mig! All chans till trygghet och lycka i tillvaron ska man ta tillvara på, vad finns det att vänta på?
Ett helt fantastiskt inlägg som gjorde min kväll!
Vad jag förstod var Anna sjuk 1 1/2 år innan hon dog. Det låter ju nästan som Alexandra funnits med ett tag i Andresas liv även då Anna fanns. Verkar nästan så när man läser syster Karins mail som alla varit medvetna om detta. Man vet som sagt inte hur folk har det egentligen.
Hej
Såg TV-fyra programmet med Lotta,och blev lite nyfiken på bloggen.Efter att ha läst igenom många av ovanstående kommentarer,blir man förbluffad över hur otroligt snabba folk är att dömma ut folk som inte passar in i deras verklighetsföreställning (veckotidnings-värld?.Jag miste min sambo då jag var trettio.Vår dotter var då ca.två år gammal.Detta hände för 30 år sedan och jag tänker ofta på henne med glädje då jag träffar min dotter,och vill med detta säga att sorg är något väldigt individuellt och att prata tidsgränser är befängt.Ni som tror ni kan kontrollera era känslor inför framtiden råder jag att leva i nuet och sluta med att kritiseras andras val,för den som dör spelar ingenting någon som helst roll.Absolut ingenting!Döden innebär ju att man återvänder dit man en gång kom ifrån,och hur det var där tror jag ingen av oss vet något om.
jag fattar inte att man tycker att det är fantastiskt att han har träffat en ny kvinna så snabbt. inget moraliserande.jag har ingen moral överhuvudtaget men jag tror det är någon form "hurra jag lever" reaktion. jag har en granne vars fru dog i utdragen form av bröstcancer och efterlämnade en dotter på 16 år. mannen tog dottern med sig till thailand tre månader efter mammas död och hör och häpna hittade en thailändska som han blev störtförälskad i och då var alla fulla av beundran över hur snabbt och effektivt han kom över fruns död. jag tänkte rys stackars dotter som måste låtsas att det här är fantastiskt och sörja sin mamma samtidigt. nej det höll inte med thailändskan. inte den tredje heller. jag känner mig som en bitch som säger så här men jag tycker inte det är fantastiskt att begrava sin fru och hitta en ny snabbt. jag skulle säkert kunna göra det själv men rent psykiskt tror jag inte det är bra.
Blir så fruktansvärt ledsen över alla negativa människor som finns där ute. ingen abolut ingen som inte gått igenom EXAKT samma sak som denna kille har något att säga till om hur han ska göra med sitt liv, tänka, agera osv.
Min man gick bort i cancer i Augusti 09 och ingen kommer någons ersätta honom. Men jag hoppas ändå att jag inte behöver leva resten av mitt liv ensam, utan när tiden är rätt finns det en man för mig med..Men jag tror inte det är lätt att hitta någon "ny" som accepterar och förstår vad man bär inom sig, vad man gått igenom, så jag är bara otroligt glad att andreas hittat denna underbara tjej nu, tiden var rätt för dom..för någon annan kasnke det inte är rätt på 2 år..3 år..10 år.
Vilka är ni att dömma denna Anderas? Var ni där på läkarbesök, röntgen, röntgen besked, sjukhusvistelser, sömnlösa nätter hemma?var ni där när hans älskade Anna fick somna in?var ni där och delade Anderas och Annas familjs sorg under Annas sjukdoms tid? Var ni där och fick höra vad Anderas och Anna pratade om under tiden hon va sjuk?
Svaret är nej!
Ni vet inte vad han har gått igenom!
Ni har ingen rätt att dömma honom!
Styrke kramar till Anderas, barnen, Annas familj och denna modiga fina "nya" tjejen
Man kan inte annat än att bli ledsen när man läser vissa kommentarer.. Man slutar inte sörja bara för att man försöker att gå vidare..
Lotta: Fortsätt att vara så här stark! Har börjat läsa din blogg och jag tänker att fortsätta med det.
NU FÅR DET VÄL ÄNDÅ VARA NOG!!!!!!!!
JAG HAR ALDRIG VARIT MED OM MAKEN TILL MISSUNSAMMA OCH ELAKA MÄNNISKOR!
Lämna Andreas familj och Annas syster ifred ni hemska käringar! Har ni inget hoppfullt och positivt att säga så var då tysta!
Till Andreas och Alexandra vill jag bara säga:
Njut av livet och strunta i alla andra! Kärlek!
Jag är säker att Anna ler i sin himmel.
Kram och livslust!
Jag är jättekluven inför detta mail!
Kan se saken ur alla som kommenterats synvinkel.
Det första jag tänker är bara de spontana känslor som dyker upp efter man läst mailet - och där har vi alla helt olika spontana känslor- mina är "ja se, män!" Min första känsla var inte alls angenäm. Och vi är ju känslostyrda allihopa.
Men ska man se utom sina egna privata känslor, så är det bara att acceptera faktum.
Kanske detta är det bästa som kunde hända. Kanske är det posttraumatisk stress eller vad det kan heta, som slår tillbaka senare.
Jag är riktigt, riktigt kluven!
Jag gillar inte alla fördömanden som indirekt klankar ner på Anna med familj, men samtidigt har jag (ur mitt känsloperspektiv) svårt att instämma i nån halleluja-kör... Dilemma nästan!
Vem har rätt att fördöma?
Vem anser sig ha rätt att avgöra vad som är rätt och fel?
Låt Andreas vara en lycklig man och låt hans och Annas barn få en glad och lycklig framtid.
Till alla er som klagar:
Njut av livet gnällspikar!
Många kramar
Min kompis Karin bad mig läsa denna blogg. Hon var så ledsen efter hon läst detta inlägg. Karin har cancer och det ser inte ljust ut. Hon fick sådan ångest över tanken att bli bortglömd så fort och det här med ny mamma det blev övermäktigt. Vad ska jag säga till henne? Hur ska jag kunna lindra? Detta var var ett förbaskat dumt inlägg. Alla har rätt att få känna och tycka som de vill.
Jag tycker det låter jättekonstigt att han kan skaffar en ny kvinna så snabbt, att kalla sin döda fru för ex. och låta barnen få en ny mamma efter så kort tid som flyttar in och tar över efter Anna. Jag är själv fd (hoppas jag) ca-patent, blotta tanken gör mig förfärad. Att bli utbytt efter så kort tid. Jag undrar också, hur djupa var känslorna för Anna. Helt ofattbart.
Om man lämnar sitt medgivande att mailet publiceras får man väl för faan räkna med reaktioner...eller hur syster mfl?Så jävla smaklöst som innehållet var borde det aldrig hamnat här...skämmes ta mig faan..RIP Anna
den som publicerar och tillfrågar om att få publicera mailet på bloggen bör vara ansvarig för det som händer!
Det är inte det att jag inte unnar Annas man att vara lycklig men jag kan tycka att det har gått lite väl fort att låta en annan kvinna flytta in.
Skulle jag gå bort så skulle jag inte vilja att min snart 7-åring skulle kalla den nya kvinnan för mamma. Min näst största rädsla i livet är att dö medan mina barn är små, så att de inte kommer ha några minnen av mig.
Om jag skulle gå bort så vill jag självklart att min man ska hitta någon att dela sitt liv med. Fast om han låter henne träffa barnen och flytta in inom ett halvår så skulle jag nog vrida mig graven.
Lotta, du har ju själv vädrat lite tankar kring detta, hur skulle du känna om du gick bort och Lennox började kalla en annan kvinna för mamma?
Till Ann, Annika mfl mfl
Vadå smaklöst? Är kärlek smaklöst? Tror ni inte att Andreas med familj sörjer Anna ändå? Tror ni verkligen att det blir bättre med era kommentarer? Tänk om alla dessa moraltanter kunde vara tysta. Ni har ingen aning om vad Annas familj gått och går igenom. Sörjandet är inte slut på långa vägar, men livet pågår och går vidare hela tiden. Glöm inte det.
Jag tror inte att Lotta hade för avsikt att "hänga ut" Andreas... eller att hon ens tänkte att nån skulle reagera så som väldigt många gjort av att få läsa hans mail.
Jag kan tänka mej att hennes avsikt var att få låta de många av hennes läsare som följt Anna, och som tänkt på Andreas och flickorna och undrat hur dom har det, få läsa och ta del av "uppdateringen" om hur deras liv ser ut.
Hade vi alla blivit glada om vi fått läsa ett mail där Andreas berättar att han sörjer konstant och att han inte orkar ta hand om de 2 flickorna, som i sin tur bara sörjer och känner sej vilsna?
Blir verkligen våra liv alls konkret illa berörda av att Andreas och flickorna mår bra?
Det är väl fantastiskt att Annas familj är en familj där det finns värme och kärlek till alla medlemmar - även de ingifta. Och, att Andreas därför fortfarande ingår i den familjen trots att Anna inte längre lever tillsammans med honom?
Kan döttrarna få en tryggare miljö att växa upp i?
Det är sorgligt att se - däremot - hur mycket aggressioner och annat som många av Lottas läsare bär på, och som bara forsar fram så snart ett litet tillfälle ges.
Skrev en kommentar innan idag, men måste bara kommentera igen!
Sluta och klanka ner på denna familj som har drabbats så hårt redan! Vem ger er rätt att bestämma om Andreas gjort rätt el fel? Han gör det som känns bäst för han och hans flickor. Ni respekterar varken Anna själv eller hennes anhöriga genom att bete er såhär! Tyck vad ni vill, men ska ni bara såra så håll era tankar för er själva.
Jag vet inte om detta mejl som publicerades va för att skapa debatt el vad, men jag tycker nog att det blev en väldig hetsjakt som ingen av de anhöriga förtjänar. Lotta, jag fortsätter läsa din blogg, men med en ngt mer kritiskt syn är jag rädd.. :(
tycker det är synd att brevet las ut- även om jag kan förstå att tanken var en uppdatering om Andreas o flickorna efter Annas bortgång ( o den kamp de förde för att Anna skulle bli frisk)
Tror inte Andreas fattar vilket liv det blev här..... önskar bara att de får vara i fred o leva SITT LIV !
Jag tycker det är konstigt: här klankas det hejvilt på tid o ny kvinna osv osv...
Vänd på det hela : ni som gnölar : skulle NI gilla att andra la sig i ert liv- kom med moral kakor om hur ni får/ inte får/ måste leva för att det ska vara acceptabelt ??????
Näää, tänkte väl det !
Så en o annan här inne skulle kanske ta o kyla ner sig några kilon- var !
Lycka till Andreas o tjejerna !
Hej alla.
Tänkte bara ge er ett tips på en blogg om en liten cancersjuk kille som har det riktigt tufft just nu. Kika in där och ge honom och hans familj lite uppmuntran/energi det behöver dem.
http://annasanatomi.blogspot.com/
Jag tycker det här mailet var riktigt smaklöst. Tragiskt. Självklart är det inget fel i att börja träffa en ny så småningom, men det här måste vara väldigt överilat. Familjen är mitt uppe i ett sorgearbete och Andreas har antagligen inte tänkt klart, han mår såklart uselt efter sin frus död. Men det han skriver känns olustigt- som tex att han har fått en kvinna" som de flesta män bara skulle drömma om", och han kallar sig dessutom för Annas ex. ( ??!!)Andreas är en änkeman och ingenting annat.
Att träffa någon ny efter en tid är inget konstigt, däremot att låta någon annan flytta in direkt efter en så stor förlust är , för mig, helt ofattbart.Stackars barn.
En kompis till min man miste sin fru i hjärnblödning. Snabbt var han ute på dansbanan igen. Han berättar hur kvinnorna är helt galna och slänger sig på honom.Nu har han en ny kvinna. Hon har fått hjärntumör.
Min mor skaffade sig ny "vän" vid 78års ålder. Mina väninnors mammor tittade ej åt några karlar igen, efter det att de blivit ensamma.
Vi är allt bra olika och tur är det.JAG skulle aldrig bry mig om nån ny man! Så vet ni vad jag tycker. Men jag är övertygad om, att min man skulle ge sig ut på jagt snabbt.
En del är villebråd och en del jagar, så elementärt är det.
hmm känns som ett av de värre mail du lagt ut här Lotta..varför? Ville du ha dessa negativa kommentarer? Klart att det finns massor som reagerar på att nån kallar sig ex?? efter ca 7 månader..kärleken kommer när den kommer..men av EGEN erfarenhet när ja misste min sambo var att den ja träffade ca efter den tiden var en stor jäkla tröst o inte kärleken i mitt liv den hade ja förlorat. Har man då flyttat ihop o har barn sen tidigare så blev dom ju inte ihop igår o det känns ju olustigt när man har små barn som redan kallar nån annan mamma? usch känns bara helt..konstigt?? Barnen har även de en sorg o gå igenom o den ersätts inte med en ny person att kalla mamma??? kan man inte hålla barnen ifrån nån ny mer än ett par månader känns det inte som nån vidare bra pappa??? Spelar ju ingen roll om man har skiljt sig eller partner dött..allt har sin tid..i det här fallet har ju pappa satt sin egna behov först..nä va ja inte har lust att läsa din blogg längre?? varför lägga ut det här brevet till vilken nytta?? R.I.P Anna..
Andreas får leva sitt liv hur han vill men jag har också rätt att tycka till. För det är ju han som ville exponera sig på en kärringsblogg.
Jag har också rätt att döma/fördöma/bedöma. Mitt livs kvalitet beror i största grad just på min förmåga att bedöma människor, saker och händelser. Enligt era kommentarer (inte alla) så måste man kasta overbord all förnuft när man läser Lottas blogg och skylta med en ogrundad, ihålig positivitet. För om man inte ser det som andra gör, ”då får man sluta läsa bloggen”.
Men faktum är att jag inte ser någon kärlek i Andreas berättelse. Jag ser min fd man i honom.
Min f d man uppträdde som världens kärlekfullaste man. Dikter, blommor, presenter, överraskningar, världens bästa man, pappa, kollega, vän, intelligent, snygg och framgångsrik. Inte svårt att förblindas.
Men jag kände mig ändå inte älskad. Trodde det var ngt fel på mig så vi gick till 2 psykologer och efter många samtal, tester, tårar så sa de till mig att han har en narcissistisk personlighetsstörning. Han älskar varken mig eller någon annan, han älskar den perfekta bilden på honom som jag skapade i mitt huvud. Om jag slutar se på honom som hans mamma gjorde då hittar han en ny kvinna.
Den 8 mars fick jag ett vackert kärleksbrev från honom där han lovar mig evigt kärlek.
Den 25 mars lämnade han ansökan om skilsmässa.
Den 1 april flyttar han ihop med en tjej från jobbet (han var hennes chef) och uppmuntrar våra barn att inte nämna mig framför den nya kvinnan.
Hon lämnar honom efter 1 år.
3 veckor senare flyttar han till USA för han hade redan träffat en ny kvinna där. Han för bort våra barn och låter mig inte träffa de.
Den nya kvinnan dör i cancer efter 2 år.
Mina barn började läsa italienska efter bara 2 veckor. Pappa har träffat en ny kvinna i Italien och flyttat till henne efter bara 2-3 månader.
Jag fick inte se mina barn på mer än 2 år trots att de skulle bo hos mig enligt domstols beslut.
Alla hans kvinnor har älskat mina barn och mina barn älskade dem. Inget fel på det.
Jag reser till Italien (inkognito), hittar mina barn och för dem tillbaka till Sverige. Det var för många år sen.
Andreas har förmodligen samma diagnos som min f d man. Han söker sig alltid till de som har en idealiserad bild av honom (se Karins inlägg!). Han älskar varken Anna eller Alexandra men han behöver spegla sig i deras ögon (läs hur han beskriver Alexandras syn på honom) så han uppträder som en kärleksfull man. Det får dem att känna sig älskade. Det får vemsomhelst att känna sig älskad.
Det får er att tro att det är kärlek han plötsligt hittat. Men han hittade bara en ny spegel, precis som en Narcissus gör.
Till MM...
Nu går du väl ändå lite väl långt och gör denna jämförelse...
Till Lotta...
Kan inte kommentars-möjligheten stängas ner innan det blir ännu värre här?
Ha en trevlig söndag! :)
(Besök gärna min blogg, en 20årig kille från östergötland, kommer att blogga från allt mellan himmel och jord, och hoppas att just du kommer att gilla min blogg, du kan väl kika in och säga hej iallafall :) mvh StyleByJT - Jonathan)
Det är just det vi alla gör, reagerar utifrån vår egen erfarenhet av livet. Hade jag haft cancer och läst denna blogg då hade jag förmodligen reagerat oerhört starkt och blivit väldigt ledsen. Nu har jag inte cancer men blir ändå illa berörd av inlägget. Varför ska jag dömas för det? Ni har ingen aning om vad jag har i mitt bagage.
Vad man än ha i sitt bagage ger inte automatiskt rätt att kläcka ur sig vad som helst.
Även om detta är en öppen "Kändisblogg" så finns det människor bakom bloggen... bakom inläggen.
Det finns människor som blir ledsna.. Sårade...
Visa hänsyn och respekt
Så ska ni se att ni får tillbaka lite av den varan.
Vräker ni ur er vad som helst IRL också?
Ja då kan ni inte ha det så attans lätt...
Kom inte med det korkade uttrycket "Dom valde själv att medverka så då får dom stå sitt kast"
Och sen är det legalt att ösa ur sig en massa skit.
När det blir så så är det oftast ens egna tillkortakommanden som talar
Tre ord: Hänsyn - Respekt - Medmänsklighet.
ÄR det så svårt att anamma det här om ett blogginlägg om människor ni inte känner.
Men ni känner er ändå berättigade att döma hej vilt.
Låt hellre bli att kommentera om ni inte har någonting konstruktivt att säga.(oftast Anonymt)
Man får ha en annan åsikt.. Man får säga det...
Men spy galla, låga påhopp
och sätta olika diagnoser på folk
är bara så lågt... så onödigt.
Ha en underbar söndag alla!!
Det gör mig ont att läsa alla fördömande kommentarer.
Det svider i magen över att människor har så lätt för att döma,moralisera och sätta upp gränser för andra.
Det är för mig ingenting annat än tecken på rädsla och rädda människor gör och säger märkliga saker.
I mina ögon är Andreas en modig man.
En man som vågar välkomna kärleken och som vågar välkomna livet.
Igen.
Det är mod för mig.
Endast den som har älskat kan älska igen.
En sak att tänka på till alla bittra människor därute är att bara för att det finns en kommentarsfunktion och man har möjligt att ge uttryck för sin syn på ditten och datten, så måste man inte göra det. Vad åstadkommer ni genom att sprida era bittra och ibland elaka kommentarer? Får det er att känna er lite bättre? I så fall är det synd om er! Själklart måste man säga ifrån om man tycker att något är fel, det är enda sättet för att något ska bli bättre, men era kommentarer gör inte världen till en bättre plats. Ert hat och bitterhet gör enbart människor ledsna och får dem att må dåligt. Anna kommer inte tillbaka för att Andreas & baren och Annas familj lever i misär. Jag hoppas att även ni fördomsfulla människor får uppleva riktig kärlek, där man sätter en annan levande människa före sina egna mörka tankar.
Vilken gripande historia såhär vid frukost. Sitter här med en genomdränkt smörgås av tårar.
Hade hoppats min mamma träffade någon direkt efter min pappa gick bort men av rädsla (även om vi sa till henne att vi VILLE de) så har inte inte träffat någon..än
Håller med ovan, Andreas är en modig man, kärlek är livet och utan kärlek lever man? Sen finns det olika sorters kärlek men att han kan leva vidare tror jag också beror på han och Annas fina band, de har pratat om detta tidigare..
kram
Till MM
Tack för att du gjorde den psykologiskt riktiga betraktelsen av mannen och hans handlande. Så är det, trots okunnigheten hos de flesta här som skrivit.
Enligt experter på barn och barnuppfostran och familjerätt mm så ska man vänta minst ETT ÅR efter en skilsmässa med att introducera en ny partner för sina barn.
Hur länge ska man då inte vänta med att skaffa en ny partner när barnens mamma dött!!!!!
Barnen måste fortfarande vara i chock,stor sorg och så skaffar den i**ten en ny "mamma" som många av er säger.
Barnen har bara en mammma och hon dog för 7 månader sedan och här sitter så många och lipar och grinar och tycker att allt är gulli-gull.
Håller med Elin att jag känner mig spyfärdig och jag är mycket äldre än 19 år.
Verkar även av kommentarerna ovan som det är mest männen som skaffat ny partner snabbt efter att deras fru dött,inte många kvinnor som verkar göra så.
Självklart ska man skriva med respekt, hänsyn och medmänsklighet även om man är av annan åsikt. Ibland upplever jag dock att har man en annan åsikt så blir man påhoppad för det. Nu är jag tydligen en missunnsam och elak person.....negativ..
- Måste börja med att säga att tårarna rann när jag läste din blogg, kunde inte hålla inne dom. Jag kanske låter löjlig, men jag är väldigt känslosam. Jag beundrar dig och din glädje enormt mycket! <3
Hejsan! Jag hoppas att du inte blir varken arg, sur eller kanske anmäler mig nu..
Jag lånade din blogg-header eftersom jag fick en fråga om vilka/vilken blogg jag läser och varför.
Här är länken: http://theofficialbarbiegirl.blogg.se/2010/january/en-fraga-bloggar.html.
Jag hoppas verkligen att de var lugnt att jag "lånade" din blog-header, om ingen annat så får du säga till så tar jag genast bort den för jag vill inte att nån ska anmäla mig eller att nån ska bli arg på mig på de sättet! :)
Kärlek har inga syniska regler.
Herregud, man blir mörkrädd av att läsa en del kommentarer. Andreas; Hoppas du, barnen och Alexandra får ett underbart liv tillsammans utan några fler sådana här hemska motgångar. Lotta; hoppas du får förbli frisk och att du och din familj kan få lite långvarig lugn och ro.
Hej,Tycker det är bra att han har kunnat gå vidare så snabbt ändå. Min fråga är,hur skulle du känna om Trest tex gick vidare så efter bara 6 månader och sen att din son kalla en annan mamma så "fort"vet att det bara är ett barn,hur går dina tankar kring det?Skulle du bli glad eller skulle det kännas hemskt på ett sätt?Jag hoppas verkligen inget händer dej men tror att du själv har ställt dej den frågan...
Men allt kommer att sluta bra inshallah.....
MM
Din bitterhet lyser i hela ditt inlägg! Beskyll inte andra för de problem du upplevt i ditt liv. Du är knappast kompetent nog att diagnosticera en man du aldrig träffat genom ett mail.
Tråkigt att du vart gift med en sådan man, visst, men inser du inte hur korkad och bitter du låter när du dömer ut en annan mans lycka? Fi fan säger jag...
Lotta, det var nog ingen bra idé att lägga ut Andreas mail här, hoppas han inte tar åt sig av alla otrevliga kommentarer!
Hej.
Jag driver webbshoppen, DesignByLina. Där säljer jag smycken såsom, Armband, Halsband, Örhängen, Herrsmycken och Barnsmycken till förmånliga priser.
Nu kan du även kombinera ihop ditt eget smycke i form av en massa olika berlocker och kedjor/halsband. Det finns något för alla!
Välkommen in idag!
Lotta, stäng ner kommentarsfältet ! /vän till Anna
Ni har ju lärt känna Lotta väl här och vet om hennes stora kärlek till sin son och man
Ni som tycker mannen har gjort rätt här, skulle ni även tillämpa detta på Lotta om något hemskt hände henne? Att hennes älskade son blir jätteglad för en ny MAMMA?
Neej, se det tror jag inte. För Lotta känner ni ju och ni skulle ta mycket illa upp om hennes man gjorde så.
Varför inte detsamma då med 'musikfröken' va?
For et tag sen tyckte jag "svammelmamman" passade battre..."ska jag rontga mig i buken eller inte, ar orolig, men det kostar ju extra att ga privat."..etc etc -PRIORITERA din halsa! rontga dig dar du far snbbast svar,de lilla extra pengarna det ev skulle kosta kan man ju tex ta fran klad/sko/har/smink/restylane budgeten (etc!!) Det ar ju sa sjalvklart att det later korkat att ens skriva det! Darfor var DET, och en del annat bara lost svammel... NU undrar jag om inte "skvallermamman" passar battre, -for att uttnyttja ett personligt mail man far (jaa jag vet du fick hans medgivande, men du har med all sakerher en aning mer erfarenhet av vad sadana har starka och PERSONLIGA historier kan skapa for reaktioner, och borde ABSOLUT INTE fragat Andreas, i stallet skydda honom,och onska honom lycka pa vagen. Vad var meningen med det har?
Att det skapades en "debatt" pa din blogg, dar du som vanligt i dessa lagen lyser med din franvaro? That's the easy way out. Du ar en smart tjej, anvand det pa ett bra satt.
Gor ett inlagg och beratta varfor du valde att gora sa har (kanske med en ursakt till Andreas och annas syster Karin, samt till Annas barn som kommer lasa det har nar de blir aldre?) DELTA! Jag hoppas innerligt att nasta inlagg inte handlar om Haiti, Thailandpackning eller nagon som ar svart sjuk, utan att du for en gangs skull star upp och forklarar! Jag har ju insett att den som har bloggen "ager" den, men "ag den pa ett bra satt da. Sa kanska man kan fortsatta att kunna lasa den, utan att ha en besk smak i munnen och en kansla av ORATTVISA.
Du ar en snygg, glad fyndig tjej, som fick cancer, och MANGA MANGA foljer och lyssnar till dig-anvand dig av den celebritet du fatt (valt) pa ratt satt.
Hej Lotta.
Någon rekommenderade mig att läsa din blogg. Jag har bara för två veckor sedan, drabbats av beskedet, att jag har en elak cancer i ett bröst. Så här från början, är det svårt att ta åt sig av allvaret i detta besked, som kom som en blixt från en klar himmel. Fattade inte riktigt. Har ju inte känt av knölen. Den sitter så långt in.
Jag såg dig på TV häromdagen och du är så modig och så ärlig där du sitter. Livet är skört och ännu skörare då man har fått cancer. Även om den är borta, så kommer livet aldrig att bli detsamma som förr. Tyvärr, så är det. Den bistra sanningen. Kanske det inte blir, så mycket till det sämre. Man kommer kanske, att ta tillvara dagarna på ett annat sätt. Jag har ännu inte fått veta om det spridit sig, men på onsdag opereras jag. Då får jag domen. Jag är dörädd!!! Jag vill ju fortsätta att leva. Se mina barnbarn växa upp, uppleva alla efterlängtade vårar och blommorna på sommaren.
Jag läste det fina brevet du fått, från din bortgågne väninnas man. Jag sitter med gråten i halsen och tårarna rinner utför mina kinder.Så tragiskt. MEN LIVET MÅSTE GÅ VIDARE FÖR DE SOM BLIR LÄMNADE.Vi vet så lite om dödsriket, men jag tror att vi kommer till himlen.
I min blogg, skriver jag nu om min situation, som egentligen inte var tänkt för detta. Jag är en skapande kvinna och ville dela med mig, om både det ena och andra. Inte sjukdom.
Tack för intervjun. Den var bra.
kram Anita
Jag ser inget problem med att Anders skaffar sig en ny. MEN man måste respektera små barns sorg som inte yttrar sig på samma sätt som vuxna. Och jag tror att det är just det de flesta är upprörda över här att Anders inte ger barnen det andrum de behöver innan en ny kvinna flyttar in.
Dessutom undrar jag hur du Lotta tänker kring detta. Du som så många gånger uttryckt oro och ångest över om du skulle dö nu och om Lennox skulle komma ihåg dig eller inte. Förmodligen inte, om det skulle hända nu eftersom han är så liten.
Jag tror att även du skulle vilja att Threst gick vidare men hur är tanken på att någon ny skulle bo i ditt hus 7 månader senare som Lennox skulle kalla för mamma?
Bara en stilla undran som jag knappast tror att du kommer besvara eftersom du oftast väljer att inte följa upp frågorna här i kommentarerna.
läs min blogg, du kommer inte ångra dig! skriver om mitt liv som verkligen inte är som dom andras, läs den! tack :)
Var finns Annas blogg. Har sökt utan att finna den. Hade uppskattat om någon kunde skriva adressen. Vill gärna läsa den.
Tack
Ulrika
Vi som känner de berörda personer vet.
Vi vet att Annas minne vårdas ömt. Vi vet att Andreas sorg efter sin hustru är enorm. Vi vet att hans kärlek till henne och barnen alltid varit nummer ett. Vi vet att Karin och de andra systrarna tänker på Anna varje dag. Och att de aldrig kommer sluta göra så.
Vi vet också att Anna ville att Andreas skulle få vara lycklig i sitt liv efter hennes död. Vi vet att hon inte ville han skulle leva ensam. Hon sa inte att han måste gå med sorgeband i en viss tid.
Att träffa rätt i kärlek är grymt svårt. tänk vilken tur Andreas har som träffat Alexandra nu. En kvinna som inte ber honom ta av sig ryggsäcken utan som hjälper honom bära den.
Det var inte Andreas eller Alexandra som bad barnen kalla henne mamma. det skulle de aldrig göra. Det var elin som längtade efter att få göra så. Kunde de svara på bättre sätt än Alexandra gjorde då? Det tycker inte jag.
Vi som känner dem på riktigt och inte bara har inskränkta åsikter är så glada för deras skull.
Vi älskade Anna och vi saknar henna varje dag. Den saknaden blir inte mindre och hennes minne vårdas ömt. Nu finns det en person till som hjälper till att hålla hennes minne levande för barnen.
Andreas, vi saknar er och tänker på er. Du vet att du har allas vårt fulla stöd. Dessa männsikor känner inte er. Deras ord är bara ord. Ord kan bara såra om man låter dem göra så.
Jag såg intervjun i "Efter Tio", som Lotta lagt in i sin blogg... Och, i slutklämmen av intervjun sa hon att hon svarar då nån kontaktar henne via bloggen... och hon var på väg att säga att hon "alltid" svarar eller att hon svarar "alla".
Jag har nu sett 2 tillfällen då Lotta lägger ut kommentar/mail och då kommentarerna sedan haglar in... och det blir en stämning som inte precis är "hemtrevlig"... och där Lotta själv lyser med sin frånvaro.
Det vore schysst, Lotta, om Du kunde delta i de "debatter" du skapar.
Vilket mail, grät en tår när jag läste..
Vackert.
...sitter på jobbet och grinar. Så himla fint!
Man kan ha många åsikter om hur länge man ska vänta efter någon har dött innan man träffar någon ny och det är ju klart och tydligt att många här har bestämda åsikter med hur man borde göra. Saken är ju dock den att hur länge han än hade väntat kommer ju aldrig Anna att komma tillbaka.
När jag var nio år dog min lika gammla bästa kompis mamma i cancer. Knappt ett år efter det blev hennes pappa och min mamma ett par. De bodde visserligen inte ihop men var hos varandra varje helg och jag och min kompis var alltid med.Det dröjde inte länge innan hon började kalla min mamma för sin mamma också, för hon behövde en levande mamma som fanns där för henne just då. Idag är vi 27 år gamla, hon och min mamma har fortfarande bra kontakt trots att det tog slut mellan våra föräldrar för 10 år sedan. Och hon har under alla dessa år alltid kommit ihåg och saknat sin riktiga mamma. Det handlar inte om att ersätta eller byta ut, det är helt enkelt en ny person som kommer in ens liv och som finns där för en. Var inte så snabba med att döma andras sätt att gå vidare i livet. Min bonuspappa fick mycket skit av sin släkt för att han och mamma blev tilsammans så snabbt efter hns frus död och tyckte att han skulle ha ägnat resten av sitt liv åt att sörja henne. Men HAN lever ju fortfarande och man har bara ett liv som man ska göra det mesta med. Jag är själv gift och skulle något hända mig så hoppas jag innerligt att min man hittar någon ny att älska så snabbt det bara går. Vi har hittills haft fem fina år tillsammans och de kan ingen ta ifrån oss, men dör jag kan vi ju inte få fler, hur länge han än sörjer mig.
Du är en inspiration!
Nu gråter jag igen. Vilken underbar historia. Kärlek är alltid ,alltid vackert.
Glöm inte bort att Lotta faktiskt är reporter / journalist och med den ådran, så är ju debatten här på bloggen väldigt intressant!
Det viktiga är att inte Andreas tar illa upp, men han har dock godkänt att Lotta skulle få publicera, även om han kanske inte anade hur debatten skulle gå... han tar förhoppningsvis åt sig av de positiva kommentarerna.
Man kan ställa i relation hur snabbt han som änkeman träffade en ny kvinna kontra alla singlar som i åratal söker en livspartner utan att lyckas. Läste en artikel om deckarförfattaren Anna Jansson. Hennes man dog hastigt efter ett långt och bra äktenskap. Hon träffade ganska snabbt en ny livskamrat. Och hon trodde att det funkade just för att hon levt i en lång och kärleksfull relation. Hon visste vad det var och var öppen för en till. Den som aldrig gjort det eller haft en negativ relation är troligen inte lika öppen för en ny bra relation, vet ej hur de ska se skillnaden. Så kanske är det för att Andreas och Anna hade en bra kärleksrelation som han kunde ta till sig Alexandra!
Och MM - du verkar ha haft det hemskt! Men, inse att det finns andra världsperspektiv än ditt!
Herregud. Låt denna blogg vila medan du är i Thailand. Tror både du och vi läsare behöver det. Det kan ju tom var så att bloggen inte behövs längre, för den kanske underhåller din rädsla för sjukdomen...alltså håller energi i det som varit. Ibland behöver man byta spår och avbryta när det är på topp. Hur mkt tjänar man på att bli så stor bloggare, alltså ekonomiskt???+
Lotta!
Du trodde väl i din enfald att du åter igen gjorde något fantastiskt,starkt, godhjärtat,empatiskt för dina läsare och mänskligheten i stort, med att lägga ut detta privata mail på din blogg....Bara att du frågade visar på oförstånd.
Märker du aldrig konsekvenserna av ditt handlande?
Nej, det är nu dags att sluta läsa denna blogg.
Har läst den från början, men på senare tid börjar den mer och mer genomsyras av hyckleri och hybris...
Alla har rätt till sina egna åsikter.
Man behöver inte skriva elaka saker till varandra om dom olika åsikterna!
Läs åsikterna och tyck vad ni vill om, men respektera att det finns många olika åsikter.
Inte bara en åsikt är rätt! Alla åsikter är rätt
För min åsikt är rätt för mig, Din åsikt är rätt för dig osv.
Här finns faktiskt inga rätt eller fel, utan alla åsikter är rätt för den som har den och din känsla och tanke ÄR din känsla och tanke och den ÄR rätt för dig!!!
Och min känsla och tanke i detta är, efter att ha mist min mamma för 4 veckor sedan,
- Att det är tidigt att en ny kvinna har flyttat in i huset och att hon blir kallad mamma...
- Jag tycker att det är en konstig benämning att kalla sig ex...
Självklart skulle inte jag vilja att min man skulle leva ensam om jag gick bort, men jag skulle inte vilja att han älskade nån redan efter nån/några månader som kallades mamma av mina barn.
Jag hoppas att min man älskar mig på djupet i sitt hjärta och att han skulle ha svårt att tänka på nån ny så snart efter min bortgång, men att han, när tiden gått och barnen landat i allt, skulle träffa nån ny. Det finns ingen tid för det men jag tror att man behöver mer tid än några månader...
Jag skulle vilja att han träffade någon ny, men jag skulle hoppas att hans och min kärlek fick vara ensam i hjärtat lite längre än någon månad eller några månader.
Jag hoppas att min man älskar mig så mycket att hans hjärta är fullt av mig och vår kärlek ett tag efter jag går bort om jag gör det.
Och jag hoppas att när hans hjärta har plats för en till så är min plats i hans hjärta där ändå...
Min mamma dog den 3:e Jan 2010 - Hon sa innan hon dog att hon verkligen vill att pappa ska träffa någon ny, hon har sagt det till honom och till mig - men hon sa också att hon skulle önska att hon fanns i hans hjärta ensam i nåt år eller så.
Så kände hon efter att hennes väninnas man träffade en ny efter bara 5 mån.
Men mamma ville verkligen att pappa skulle veta att hon vill att han ska kunna träffa nån ny och att hon önskar honom all lycka...
Det var min mammas åsikt och mina åsikter...
Dessa är dom rätta åsikterna för mig
- Ni andra har era åsikter och dom är dom rätta för er
Det respekterar jag
Jag önskar dig A och flickorna all lycka och all lycka till er andra i familjen också
Styrka Kärlek Hopp & Mod till er
Hej därute
Jag märker en viss upprördhet över Andreas mail. Min tanke var att hålla de som läst Annas blogg uppdaterade vad som hänt. Tänkte naivt att alla, precis som jag skulle bli glada för hans skull. Hade faktiskt ingen aning om att människor kan vara så fruktansvärt elaka. Alla har rätt till sin egen åsikt MEN ibland måste man kanske välja sina ord och man kan inte riktigt spy galla hur man vill.
Jag tyckte Andreas mail var fantastisk. Jag vill gärna att Threst träffar en ny kvinna, det har jag skrivit om på bloggen tidigare. Om han gör det efter en månad eller 20 månader är hans ensak. Bara han är lycklig. Om Lennox väljer att kalla henne mamma så är det så han vill ha det. OM Lennox är lycklig i det så är det det viktigaste, Jag måste sätta mig själv åt sidan där. Dessutom ligger jag i en grav och lider knappast av det då.
Jag är faktisk lite förvånad över hur man kan reagera så starkt på kärlek. Och jag lade ut detta mail i samförstånd med Andreas. Vi har hörts av även efter denna anstormning av påhopp och han står stark i detta. Precis som jag. Det är bara att sluta läsa den här bloggen om det inte känns bra. Jätteenkelt.
Mina intentioner var goda. Jag vill inte ha ett kommentarfält där jag ska bestämma vem som ska få uttala sig eller inte. Att välja vilka kommentarer som ska synas, Nej, aldrig. ALLA har rätt till sin egen åsikt. Det håller jag med om fullt och fast. Och jag förstår att det väcker reaktioner MEN att man kanske kan behålla sina elakaste tankarna för sig själv. Jag har inget mer att tillägga och jag kommer inte att uttala mig mer här nu. Ni får fortsätta rasa bäst ni vill. Andreas och jag är överens och det är huvudsaken.
Tack för kommentaren Lotta! Herregud ibland tror man inte sina ögon vad folk kläcker ur sig.....Är
det underligt att världen är så ond.
All lycka till alla snälla och positiva människor!
Kramkram Gunilla, 41 år, 2 barn, hund, man, hus och husvagn!
jag förlorade min mamma i cancer för ett år sen. Jag var 18 år då, men kände mej som ett litet litet barn. Nu är jag livrädd att min pappa ska träffa nån ny..., helt jävla livrädd är jag. Inte för att ja vill missunna honom det, men min mamma var kvinnan i hans liv och det var henne som pappa ville bli gammal med och dela allt med. Nu fick dom inte bli gamla ihop men mamma finns hela tiden med oss och det ska ingen annan himla brud få förstöra.
Hej!
Jag är en mamma till barn som redan innan hade en mamma. För mig kommer hon alltid vara den viktigaste personen i mina barnsliv just för att hon gav dem liv. Som mamma äger du inte dina barn, vi äger ingen, det är kärlekens band som binder livslånga relationer, i bland blir livet inte så långt men given kärlek är alltid given och sätter sina spår! Min lycka är för alltid en annan kvinnas värsta mardröm jag är medveten om det men det gör inte min kärlek mindre bara min tanke mer ödmjuk!
Mamma till stora H och lilla J som är adopterad
Ja, OK, då vet vi alla, som undrat.
Själv tänker jag inte som du. Men - vi är alla olika!
Lycka till Andreas med din Alexandra och dina fina flickor.Din Anna kommer alltid att vara med er och känna er lycka och hon känner frid i sin himmel.
Tänk Lotta att du kommer att få ett bra liv och leva till 100år så lär du dig leva med rädslan över cancern.Jag blev drabbad cancer 2007(myelom) som är kronisk och jag vet att den kommer tillbaka en vacker dag,just nu vilar den och jag är tacksam för varge dag jag får vara tillsammans med de mina och njuter varge stun trots smärta. Glädjs åt framtiden som vi alla har även om den ser olika ut......lång eller kort. Kram alla.
Lotta, oj vilken tur att du antligen insag att du forvantas delta i en debatt du satter i gang! wow!
Daremot ar felet med allt det har att du valde att lagga ut ett mail till offentligheten (for att skapa sensation? brist pa annat att skriva om?).
Att sa manga manniskor skulle fa enorma reaktioner behover man ju inte vara Albert Einstein for att rakna ut!? Andreas ar bara ett offer i det har, stackars manniska, skulle inte tro att han har samma vana som du med skvaller pressen! Smaklost! Och i nasta inlagg star du och glittrar i galaklanning...hur ytlig ar du? Det kanns som om du , genom din sjukdom, tror att allt ar tillatet och acceptabelt. Jag haller med nagon har ovanfor att du borde absolut ta en paus fran bloggandet, for jag tror att det stigit dig at huvudet. Jag tar i alla fall en LANG paus harifran.
LOTTA: H U R KÄNNER DU INFÖR DET SOM ANDREAS SKRIVER OM SIG SOM MUSIKFRÖKENS EX???
LOTTA HUR SKULLE DU KÄNNA INFÖR ATT DIN MAN SÅ OERHÖRT SNABBT!!! HITTAR NY KÄRLEK???
OCH OM LENNOX ÄLSKAR DENNA NYA KVINNA LIKA MYCKET SOM DIG - SOM JU ÄR HANS RIKTIGA MAMMA????
ORKAR DU ENS TÄNKA TANKEN - LOTTA????
kram till Lotta
Lotta:
Du verkar helt bortse från barnens behov i det här fallet, det handlar väl inte bara om att "jag i så fall är död" det handlar ju om att barnen inte fått någon som helst möjlighet att först och främst vänja sig med tanken på att föräldern är död, och sedan vänja sig med en ny! Det är på tok för höga krav att ställa på någon människa och att göra det på barn är fruktansvärt! Tycker du ska rådfråga en psykolog om barns sorg innan du häver ur dig massor.
Hej
Vad fantastiskt att så många engagerar sig i vårt öde, det är helt underbart att läsa.
Det är verkligen så att det bara är kärlek och döden som kan uppröra och glädja på en gång.
Jag är helt riktigt en änkeman. Jag har bytt lakan. Barnen kallar inte Alexandra för Mamma i 99% av fallen, Dom har hennes tillåtelse att göra det.
Anna är inte utbytt och det är väl där den springande punkten är.
Jag lämnade inte henne för en annan. Jag vek inte en tum från hennes sida medans hon levde.
Det är väldigt lätt att tycka något om en sån här situation men det är en helt annan att vara i den.
Vi har haft vår beskärda del av ensamma mammor som lämnats av sin man med alla dessa konsekvenser som blir i en sån sits. Skillnaden har jag märkt är att jag har kvar min kärlek. Jag ville inte bli av med Anna, hon var min fru och mina barns mamma samtidigt som jag älskade henne.
Nu finns inte hon kvar och jag är en väldigt dålig martyr samtidigt som jag led nåt fruktansvärt medans hon var sjuk! Ni som konsekvent påstår och är genuint upprörda över att jag har en ny flickvän så har jag en nyhet! Ni kan inte byta ut någon som är död! Anna är inte utbytt och Alexandra är inte anna.
Hon stannar kvar med den vetskapen om att mitt Ex är död samtidigt som hon har varit orolig för mig.
Jag var också väldigt orolig om vad alla skulle tycka och tänka, då hände nåt som fick mig till att nyktra till och se läget som det är. Jag pratade med många ensamstående om hur situationen är med ekonomi, hämta lämna barn mm mm, de flesta kvinnor och en del rätt så bittra kvinnor.
Jag var en udda figur som inte var arg på det här, vilket en mamma även uttryckte såhär "du har inget att göra med oss eftersom du har ju inte ens behövt slåss för dina barn, du bara fick dem när hon dog!" i hennes ögon så hade jag "vunnit" på ett oschysst sätt.
Då förstod jag att vad jag än gör, vad jag än säger så kommer det alltid vara någon som skall lufta sin tunga om hur hemskt det är, vad fort det gått, hur kan han mm mm. Flertalet av er kommer aldrig vidare ens med levande människor, ni som bara är förskräckta kan nog bara känna det som att det är en otrohet och inte få ihop det ena med det andra och till er så säger jag tack och grattis! jag hoppas innerligt att ni aldrig hamnar i mina skor så att ni ska försöka rättfärdiga ert beteende inför andra och tvingas förstå och lära sig vad det är att få allt du har och haft bortryckt och försvunnet under allt ifrån ett par år till ett par sekunder. Den som vill byta med mig räcker upp en hand.
Min knorr ligger i en enkel sanning. Ni, du som lider, undrar vad folk ska tycka, till er som ligger med kallsvetten och våndas över era känslor för att dom känns för bra för att vara sanna.
Du som får spott och spe av granngubben som boastar med att när hans fru gick bort så sörjde han i minst 20 år, du som får höra av arbetskollegan att hon mår illa över bara TAAAANKEN på att du kan ha ett liiiiv när det har gått x månader efter att din respektive gått bort kan glädjas över detta.
Det finns ingen som vill vara med dom, varken nu eller senare. Skit i vad dom tycker eftersom alla kommer alltid att tycka nåt i alla fall. Dom tycker hit och dom tycker dit men dom skulle väldigt sällan komma hem till dig under din riktiga sorgeperiod och hjälpa till för dom är så fruktansvärt upptagna i sitt tyckande.
Ni som tycker, kommer ni hit upp och hämtar på dagis? Kanske tömma diskmaskinen? knappast.
Jag har väntat med att göra det här inlägget för jag ville se vad ni är gjorda av och det var därför som Lotta fick använda mitt mail.
Ni kan hacka på mig bäst ni vill för jag ÄLSKAR min Alexandra och det är bara så.
Hon är en underbar kvinna som har fantastiska egenskaper.
Vem av er skulle missa en av livets chanser bara för att man är rädd för vad folk tycker?
När man som jag har sett hur kort livet kan bli och hur lätt man kan förlora nån man älskar, då tar man vara på vänner och alla andra som är värda att älska.
Lotta är en fin tjej och har en underbar familj. Threst kan vara lycklig att han får ha kvar henne, men om?
Jag har fått en andra chans och bestämde mig för att ta den trots att allt inte var efter schemat.
Och jag är glad för det. Jag kunde ju faktiskt inte hitta nån manual på hur lång tid man SKA sörja nån.
Dock, medans ni läser detta så har jag avnjutit vårsalongen med Alexandra, lilla tjejen agnes och Annas föräldrar. Mycket trevligt och sevärt. Det finns många saker att se där och det spred sig en liten känsla av vår i våra kroppar när vi såg alla glada människor, jag hoppas att alla ni får uppleva kärleken för den finns i allt smått och stort, den kan komma när som helst och den kan komma vid "fel" tidpunkt men för guds skull missa inte den för vad ni än gör. DET är något ni kommer att ångra. Och till er som undrar, Alexandra är en vacker, trevlig, snäll, smart, intelligent och mycket varm och rolig kvinna. Och till er som bara förfäras, se det så här, jag är inte perfekt och jag är berörd av er oro. Jag är bara människa.
Och glöm inte att titta in på lottas blogg för det förtjänar hon, hon har gett cancern ett ansikte och utan henne så skulle den här bloggen inte finnas.
Tack Lotta för din tid och för att du gav Anna hopp.
Mvh
Andreas
Citat från Andreas start:
"Hej Lotta.
Jag har hängt med och sett och hört din oro om framtiden, den är väldigt påtaglig och jag vet inte om det här är till någon hjälp men jag ville bara ge dig en glimt av det som har varit "efter" för oss..."slut citat....
-
Ett stort frågetecken HUR Andreas snabbt-komna-kärlek skulle kunna hjälpa Lottas oro för cancer.
Och A skriver om hur det blev "efter"...
Och detta "efter" är väl inte till någon hjälp för Lottas oro för cancer och ev följder.
Tvärtom.
Lotta, har ju ingen nytta av detta.
OCH Lotta har tidigare många ggr uttryckt hennes oro och ångest inför att Lennox skulle glömma henne!!
Nej, detta inlägg är till för alla män som snabbt önskar ny "kärlek" och hemhjälp.
/stora frågetecken inför nyttan med ovanstående??
Andreas, jag tror att du missar den springande punkten här, nämligen barnens situation som du konstigt nog inte berör med ett ord i din kommentar ovan. Om ni inte hade haft några barn och du träffat en ny kvinna så snart efter din frus död tror jag inte att det hade blivit en lika upprörd debatt. Själv skulle jag ha svårt att gå vidare så snabbt om min sambo skulle gå bort men vi är alla olika så det har jag inga synpunkter på.
Jag tvivlar inte en sekund på att Alexandra är en fin kvinna och missunnar inte er två kärleken. Men, och det är det som de flesta reagerat negativt på, barnen har inte haft något val och knappast någon längre tid att bearbeta sorgen efter sin mamma. De är så små att det är svårt för någon att veta vad som rör sig i deras tankar och att då blanda in en ny "modersgestalt" så snart kan säkert vara förvirrande för dem. Jag skulle i alla fall inte kunna göra så mot mina barn. Om kärleken är stark så håller den ju för att ta saker och ting i långsam takt och vänta med att presentera sin nya partner för barnen och framför allt att flytta ihop tills en längre tid har gått. Jag förstår att det kan vara svårt att hitta tid att träffa sin nya kärlek som ensam förälder (särskilt när ens maka/make gått bort) men barnens känslor och sorgeprocess måste väl ändå komma först i en sådan här situation?
Karina, Marie och Jenny W mfl - Tack gode gud att ni tar en lång paus från denna blogg. Det är vi många som är tacksamma för! Vissa av er verkar ju inte riktigt kloka (så får man inte skriva, jag vet!), men det är ju f-n inte klokt det ni skriver!
Alla ni snälla människor, varken Lotta eller Andreas behöver våra åsikter, det är däremot en mamma till en cancersjuk pojke som behöver vår uppmuntran och tröst just nu. Gå alla till deras bloggar och visa att ni bryr er.
http://annasanatomi.blogspot.com/
Gå till hans blogg också, han är världens finaste pojke, jag lovar.
http://lifeofgurrag.blogspot.com/
ALLA!!! NU!!!!
ANDREAS;
Jag räcker upp min hand!
Jag byter gärna...
Jag önskar nämligen, trots att jag tycker att det är för tidigt, att jag också vågade satsa - älska igen. Ha någon som ville dela vardagen och kvällen med mig.
Men, alla klarar inte det. Och det är nog det som gör att vissa skriver väldigt hårda ord!
Kram
Håller med om att det är märkligt att A undertecknar med musikfrökens ex:-
Så illa valt. Hur tänkte han.
Att vara livshotande sjuk och sedan få läsa det som A skriver gör att man känner sig ännu sjukare och eländigare över livets orättvisa lott.
Att veta att ens man så snabbt efter begravning lyckats hitta en kvinna och då menar jag snabbt.
OCH att barnen får "ny mammacopy".
För Anna begravdes i mitten av juli 2009. Och eftersom A och nya kvinnan tom firade jul ihop med Annas släkt - så kan dessa tu ju inte ha träffats dagen före julafton - UTAN långt tidigare??
Och som många med rätta reagerat på - är ju att andreas inte med ett ord nämner barnens sits.
Barnen är ju alldeles för små för att förstå. Och att en 7åring säger att "hon älskar nya kvinnan PRECIS som hon gör med mamma Anna".
Det skär mitt hjärta i stycken.
Att som sjuk i cancer och dessutom lida sig till döds och veta att man så snart är "utbytt" - DET känns förfärligt. Att så snart är det ny kärlek som gäller.
Framförallt! för barnen borde inte ihopflyttning fått ske. Förvirrande.
Och det känns INTE så behjärtansfullt att tänka på cancersjukas anhöriga - de hittar ju snart någon NY! om man ska tro inlägget och att det skulle vara till någon hjälp för en cancersjuk person?
Inlägget får mig att sakna värde och blir ursorgsen.
Problemet är att det gått med rekordfart.
Lotta, hur tänker du egentligen? Du kan inte mena att det kvittar om Lennox snabbt får "ny mammagestalt".
Även om det heter att anna fortfarande är i minne - så klart - hemskt vore det annars och borde inte ens behöva nämnas av A.
Själv drabbad av hotande sjukdom och MAMMA.
Andreas, såg en film i går vid namn gone baby gone...med Morgan Freeman och Ed Harris.
Se den om du har tillfälle...det är mitt i prick fast ur ett annat perspektiv.
Du behöver inte försvara dig, det ska hyenorna göra som kräkt ur sig moralpredikningar utan att blinka.
Det lättaste som finns är att kritisera.
Lotta, detta inlägg har verkligen berört och skänkt många tankar.
Gunilla , du verkar vara en mycket intelligent person . Bravo! Otroligt imponerande ordval!!
kommentar till ovanstående "observanten".
Vad har denna film med saken att göra? En kidnappad nåt helt annat.
Och skruva ner ditt val av ord när det gäller lessna och sorgsna kvinnor här som kommenterar.
Observanten, du har ingen rätt att kalla folk för okvädesord.
Använd vanliga ord o håll dig till din åsikt utan att kalla andras klarsynthet för moralpredikningar och hyenor. Wrong of you.
Du gör de lessna ännu lessnare
Jag måste ju vara dum i huvudet men jag förstår inte den här mannen?!?
Han väntade med inlägget för att se först vad vi är gjorda av....sen vårsalongen.....till slut reklam för Lottas blogg....
Fattar nada
Varför tar ni som är så negativa inte till er det som Annas vän Ulrika och Annas syster skriver? Och hur kan vissa av er uttrycka er så elakt? Jag tycker iaf, precis som Annas föräldrar också tycker, att det är underbart att Andreas hittat kärlek igen. Det betyder inte att han och barnen inte sörjer Anna. Lycka till Andreas:)
Lotta och Andreas: Förstår hur ni tänker och det är gott. Men de flesta negativa reaktionerna är ju inte elaka. Det är från sörjande människor som står inför att kanske själva dö från sina barn och sin partner. För en del (ganska många) blir tanken på att bli ersatt övermäktig. Det gör dem inte till elaka människor. Ha lite ödmjukhet inför detta. Kanske känner du andreas lotta så väl att du visste att hon skulle bli stärkt av ditt mail. Hade jag fått ett sådant mail hade det känts som ett slag i ansiktet.
All lycka och välgång till er!
Har gått ett par dagar och funderat på detta, och nej, jag är ledsen, men jag får inte detta att gå ihop. Vissa verkar tycka detta är toppen och gulligt och rörande, men jag känner det inte så.
Att 6 månader efter sin fru's bortgång, vilket för övrigt gör Andreas till änkling, inte ex. ! fira jul med en ny kvinna ?
Jag tvivlar inte alls på att Anna och Andreas pratade om detta ämne innan hon gick bort, men kom igen: 6 månader ? Jag skulle vilja veta när dom träffades. Hur många veckor fick Anna ligga i jordeninnan barnen introducerades för en ny "mamma" ?
Och så vissa ev er här som har mage att vara oförskämd mot en tjej bara för att hon är 19 år ?
Är ni verkligen vuxa själva ?
Jag följde Anna's blogg och känner avsmak mot detta.
Och du Lotta, som i så många inlägg skrivit om din rädsla för att Lennox skall glömma bort dig och skapar böcker,tidskaplasr, minneslådor mm.
Aldrig att du kan få mig att tro att du personligen skulle vara bekväm med att Lennox hittar en ny kvinna att kalla för mamma 6 månader efter att du gått bort.
Sedan kan jag inte låta bli att undra, vilken kvinna vill ta denna plats och position efter en så kort tid. Att flytta in till en avliden kvinnas hus, bo i henns miljö, med hennes barn och hennes änkeman - allt detta efter så kort tid ?
Men Andreas upplyste oss glädjande att han bytt lakan ironi
Jag är ledsen Andreas, men du är inte ett Ex. Du är änkling. Med 2 barn vars mamma inte ens varit i jorden 6 måander innan dom firar jul med en ny "mamma".
Det är bra att debatten fortsätter här och att få vill komentera den 'glassiga' Lotta i senare inlägg...för många vill inte bara glömma Musikfröken. Du kan hitta hennes blogg under Lottas arkiv, juni 09. Hur hon led och ändå var så stark.
Ja engång kanske du Andreas ligger för döden av något, och kanske först då inser du vad många här har velat få fram.
Och för första gången blev jag besviken på Lotta som ju har sagt att det värsta skulle vara om sonen glömmer mig. Ja, med den inställningen du nu tycks ha finns det en stor risk för det, tyvärr. Men du kanske inte bryr dig om det.
Finns mycket viktiht, givande, upplyftande att skriva om pa en blogg.
Det har gjorde bara illa, utan att tillge det minsta lilla....
Lotta,som du skrev sjalv; naivt att tro att det skulle ge positiva reaktioner. Allt ar viktigt att diskutera men det har var till ingen nytta. Ingen nytta alls. Och sen har man ingen lust att kolla pa dina fest bilder...
Klart Andreas gör som han vill...MEN att skriva att man är ett EX istället för änkling...tycker jag är magstarkt.....
Oj, oj vad ska man säga men debatt har det blivit och det var väl meningen eller? Lotta med all din erfarenhet så måste du ha vetat att det skulle bli så här. Här tvingas en redan trasig familj i kris få försvara sig bara för att du vill väcka debatt, så himla tråkigt och onödigt.
Man får så många tankar när man läser allt men för det första så är det ingen idé att bli upprörd över saker man inte kan göra något åt Andreas har valt att göra så här och vi vet inte varför, alternativet för barnen kanske hade varit att ha en pappa som var djupt deprimerad och inte klarade av dem alls. Alexandra får säkert också ut sin del i detta, det finns massor av kvinnor som gör allt för att rädda andra och får sin känsla av värde i det, det är hennes val.
Man behöver ju inte vara supersmart för att förstå att han bör ha träffat Alexandra mindre än 3 månader efter Annas död för att detta ska vara rimligt med inflyttande och julfirande men det är hans val. Att Annas familj tar till sig Alexandra så självklart och inte heller så underligt eftersom de inte har något alternativ. Om det skulle bli problem i relationen med Andreas så har de ingen juridisk rätt att träffa sina barn-barn alls. Hela historien är så tragisk eftersom det är så många drabbade människor inblandade i det här och nu debatteras det på en blogg som alla pratar om, tråkigt att deras öde behöver hängas ut här.
Hoppas att allt kommer att gå bra för den här lilla familjen och att de så småningom kommer finna styrka och bli hela med eller utan Alexandras hjälp och stöd.
Tack mamma till 2. Mycket fint skrivet, och precis hur jag upplever det.
MAMMA TILL 2, Du fick verkligen sagt ALLT. Tack!
Hoppas Lotta tar till sig nagot av allt det hon startade...kanske tanker lite annorlunda i framtiden...
Hoppas att Annas familj kommer till ro.
Undrar vad Anna själv skulle säja om alla dessa skriverier, låt henne vila ifred.
Folk har så lätt för att döma. Det ska sörjas en viss tid, det ska "oj"-as över ödet ett viss tid. Man ska som utomstående "ha rätt" till att tycka synd om personer innan de finner en ny partner.
Jag tycker alla som lägger sig i detta förhållande bör ta en rejäl titt i spegeln och fråga sig: Vad har jag gjort idag som ger mig rätten till att döma andra? Vad har jag för rättighet till att uttala mig om något jag inte vet något om, vad har jag för RÄTT att prata illa om människor jag inte ens känner för jag har ju ingen aning om hur situationen ser ut innanför dörrarna?
Må Anna vila i frid och må hennes LEVANDE, fina familj finna styrka, ork och glädje att gå vidare i livet. För det är de alla värda.
jag vet inte men det känns som ganska tidigt att älska och bli kär i någon ny. men man ska inte döma andra. det viktiga är att han är lycklig och att barnen mår bra. man får ju hålla tummarna att det håller, annars förlorar ju barnen en till "mamma"
Själv änka efter världens underbaraste man - och, nej, jag har inte träffat någon ny, trots att ÅR gått.
Jag beklagar detta mycket.
Vad är värst? Att en änkeman, som älskat och berikat sin (sjuka) hustrus liv till dödsögonblicket, åter hittar kärlek - eller att en massa tyckare sitter och öser galla över detta?
Stackars bittra människor.
Du gör helt rätt, Andreas, som
1) finner kärlek och lever i kärlek
2) struntar i elaka felfinnare.
till Anna
Debatten har ju mest handlat om BARNEN, har du inte lagt märke till det? Att bli pådyvlad en ny mamma mitt i allt detta ofattbara och svåra, som att mista sin moder. Och sen inte få bearbeta sorgen fullt ut!
Vilken känslokall person du verkar vara, eller också totalt okunnig i psykologi!
Till er alla som är bestörta:
Ingen verkar tänka på Anna och vad HON ville för sin familj.Vem är ni för att döma?
När man har legat på sin säng, glott i taket och tänkt "jag överlever inte detta" så tänker man på sin familj. Och vad man vill för dem. Jag sa till min man att han fick lova mig att han skulle försöka finna kärleken igen och bilda familj. Det var så viktigt för mig att han visste att det skulle vara så OK för mig. Älskar man en människa så vill man den personens bästa. Då och där är det bara ilska som kommer upp igen då de tycker att man pratar strunt och att vi ska så klart klara detta.
Men så är det inte för alla! Vissa klarar sig tyvärr inte. Elin, du är 19 år och jag tror att dina erfarenheter är inte tillräckliga för att kunna förstå detta.
Ni alla som dömer Andreas: Skulle det vara bättre för barnen att ha en pappa som är ensam, ledsen, tyngd av sorg? Tror ni att han inte känner sorgen efter Anna? Det ena utesluter inte det andra. Män generellt sett är sämre på att hantera ensamhet än kvinnor. Det betyder inte att de inte saknar den de har förlorat.Ännu mindre att han inte älskar henne!
Jag blir faktiskt arg att så få verkar tänka på vad Anna hade velat se för sin familj! Att ens kommentera detta med "mamma"...Det är DERAS val, låt dem leva sitt liv i fred! De har redan haft tillräckligt med elände, låt de vara lyckliga på sitt sätt.
Lotta, tack för att du delar med dig av detta brev.
Marianne, om någon i den här soppan framstår som känslokall så är det du. Barnen verkar ju trots svåra omständigheter må så bra som man begära så kort tid efter sin mammas bortgång. Låt oss vara glada för detta, istället för att hitta problem som i det här fallet ej verkar finnas där.
Man kan älska flera människor. Andreas älskar Anna och kommer naturligtvis aldrig glömma henne. För barnet är ordet "mamma" en benämning på en människa de älskar väldigt mycket, det betyder inte att Alexandra ersätter Anna. Hon finns där också.
Jag förlorade min pappa i cancer när jag var fyra år. Min mamma levde ensam i många, många år efter det, för mig och min brors skull. Jag hade tyckt det var lättare att bära förlusten av min far om hon hade träffat en ytterliga man att älska. Det var hon värd. Och det tror jag min pappa skulle tyckt också.
Öppna era hjärtan istället för att kasta stenar.
Så drevet går fortfarande, vad bedrövligt och sorgligt. Ni alla som fortsätter att attackera Andreas och hans familj, ta itu med era egna demoner och rädslor istället (och glöm inte avundsjukan). Det är det enda som avspeglas i era missunsamma och bittra kommentarer. Hur kan Kärlek vara fel? Det är ju vad ni säger med era elaka kommentarer. Barnen är för små för att riktigt förstå vad döden innebär (och det är väl bra, tids nog kommer det också) men de är älskade av många och det är väl huvudsaken så ni behäver inte oroa er för deras välfärd. Och alla ni som gnäller på Lotta och låter era liv påverkas negativt av hennes blogg... sluta läs och surfa vidare till en som passar er bättre. Jag håller definitivt inte alltid med Lotta och men det skulle aldrig falla mig in att skriva elaka och negativa kommentarer på någons blogg. "If you don't have anything nice to say, don't say anything at all" är ett bra motto. "What goes around comes around" är ett annat. Bitterhet föder bitterhet och avundsjuka föder avundsjuka. Det är väl inte for intet heller att det svenska ordet MISSUNSAM inte har någon motsvarighet på andra språk.
Sophia H..tacka inte Lotta for detta brev!! Det har var ingen present till folket! Lotta har definitivit gjort FEL (vilket jag aldrig tror hon skulle medge)
Hon har inte heller deltagit i denna MYCKET kanslodrabbade debatt, dar manga har farit illa pga av sina egna situationer...(jag vet att hon la in ett par ord for att meddela att Andreas och hon var overens och sen fick ovriga rasa bast vi ville) Jag tycker hon ar ANSVARSLOS gentemot jattemanga manniskor som farit illa av det har mailet. Att vissa tycker som de tycker ar en sak, men att fa sjuka manniskor att bli annu mer deprimerade och illa till mods efter det har inlagget, det tycker jag ar oacceptabelt.
Att sedan , i stallet for att vara odmjuk och human ,lagga in festbilder med for mycket smink (sorry, MY opinion)
och stora flin , det ar GROTESKT.
Jag vet inte alls vad Lotta ar for en person, men jag tycker att hon ar YTLIG och saknar empati.
Ar en blogg bara en grej dar malet ar att fa sa manga lasare som mojligt? For sensationer och starka kanslor funkar ju bra. Beklagligt.
Jössöss Lotta, när du länkade till musikfrökens blogg föra året så var vi underbara läsare som känner empati med Anna och hennes familj. Nu är vi fruktansvärt elaka.
När jag läste nu ditt svar till oss elaka läsare så var jag tvungen att gå tillbaka och läsa dina gamla inlägg, för jag tvivlade att du haft cancer och varit nära döden. Jag kände mig helt utnyttjad av din blogg. Men sen såg jag bilderna igen, så det var sant.
Men jag fattar inte att du kan skriva så känslokallt. Och jag håller med dig i en sak: din blogg tillhör inte gruppen cancersjuka.
Alice, detta e INTE en cancer blogg!! Tror folk med eller utan cancer bara blir mer oroliga och paranoia av att ta del av allt som skrivs!
En egotrippad dagbok skulle jag kalla det, utan hyllning till livet!
en sak till:
Du var ledsen och kände dig utanför när Lennox var "pappig", du skrev att du egentligen borde vara lycklig att de har det så bra men det gjorde fruktansvärt ont!!!
Hur förhåller det sig nu till Andreas och flickornas lycka? Var du också elak eller är det bara vi korkade läsare?
Oj vad besviken jag är på dig, Lotta. "Andreas och jag är överens." Jo visst, men tydligt är att männsikor i deras omgivning reagerar negativt på den här exponeringen. Det är ju knappast något de behöver just nu. Någon bad dig om att du ska stänga ner kommentarerna, men icke. Det liknar sensationsjournalistik och inget annat det här... Ett smart sätt att få lite extra besökare till statistiken. Det luktar illa...
Åh, Eva och Alice, jag håller med i allt ni skriver.
Sen har jag nog inte hängt med i utvecklingen av nya ord... Att titulera sej som x, när ens kära har dött, är sannerligen ett nytt ordbegrepp för mej. Jag trodde x användes, när man skilt sej eller avbrutit ett förhållande. Jag trodde också att änka eller änkling fortfarande används, när ens kära har gått bort.
Jaa man lär sej något nytt varje dag...
haha, egotrippad dagbok! Det var bra sagt!
"Ni får fortsätta rasa bäst ni vill" - det var hennes uppmaning till oss, ju mer vi debbaterar desto mer botox och klänningar till Lotta
Vimmelmamman kan nog göra vad som helst för att nå sina mål....
Kom av en händelse in på Madeleine Kihlmans blog,Uppsala Nya Tidning.
Undrar verkligen vilket "syfte" Vimmelmamman hade med sitt samtal...
Hallå Lotta!
Det må så vara att du får bra betalt av bloggandet men att sko sig andras olycka är inte schysst.
Jag trodde bättre om dig än så här. Det här är se & hör i ett nötskal.
Jag som har försvarat denna blogg tidigare när andra sagt att det är för mycket sensationsjournalistik här.
Jag tycker att du tidigare varit generös när du låtit oss ta del av dina tankar och reaktioner under din sjukdomstid men nu har du gått över alla gränser. VAD HAR HÄNT???????
Stackars Andreas och hela deras familj som blir utnyttjade på detta vis.
k
Shiet vad folk tog illa upp av det jag skrev... Bevisar ju bara en sak :)
Dessutom skriver ni så himla simpla saker "andreas kommer aldrig att glömma anna". Nähe? Vem har påstått annat?..... HERREGUD säger jag bara.
Jag noterar att en del är lite förvånade över Lottas blogg, innehållsmässigt menar jag, och jag kan inte låta bli att undrar varför. Som några påpekat så pratar vi om en person som är anställd på en tidning vars syfte är att skapa rubriker och skapa artiklar som i fleratlet av fallen saknar verklighet och sanning.
Allt för att sälja nummer, sedan om dessa personer och deras anhöriga far illa av att se rubriker som hävdar saker är av mindre intresse.
Men självfallet är detta bra för Lotta, hon kan fortsätta sitt namn droppande, sina foton med "kändisar" och samtidigt lägga ut mail som detta, och sedan i ett annat inlägg göra allehanda reklam för företag/produkter.
Inser det nu, mer och mer...very superficial! VA' SYND! OCH FALSKT!
Kanner mig tom dum att "ha gatt pa det har", lurad!
Mix megapols Madeleine Kihlman om samtal från Lotta:
..................................................
Mycket märkligt
Idag fick jag ett konstigt samtal.
Till en början tyckte jag att det var lite skojigt.
Tjejen som ringde har en stor blogg där hon skriver om sitt liv som varit turbulent de senaste åren. Hon jobbar också med media och syns här och där.
Jag har följt hennes blogg slaviskt i ett år och tyckte att det var så kul att hon ringde!
Men det gick över.
När hon ringde presenterade hon sig med att berätta sitt namn och var hon jobbar, trots att hon ringde i ett privat ärende.
Sen berättade hon att hon nominerat sin man till en tävling vi har. Varje dag ringer vi upp män som får följa med Adam Alsing och Anders Timell till New York för att kolla på hockey.
Grabbplanet åker den fjärde december och de killar som får hänga med kommer ha så otroligt roligt!
Det hon ville var att fuska så att hennes man skulle bli en av dem som får följa med!
Hon sa att hon känner Gry, men eftersom hon inte ens visste att Gry är mammaledig tvivlar jag på det.
Dessutom får ju vi programledare självklart inte låta våra vänner vara med och tävla.
Jag tycker att det var så dåligt gjort att försöka utnyttja sitt kändisskap för att vinna.
Tror inte att jag ska läsa hennes blogg i fortsättningen.
till Jens!
som du ser var jag inte ensam om att tycka att 'mannen' burit sig illa åt här. Jag förstår väl att han var ledsen och behövde stöd. Han kunde träffat kvinnan utanför hemmet, utan att presentera kvinnan som mamma för barnen. Bara vara pappa och barn tillsammans som sörjde mamma och fru ett långt tag till.
Här måste man gå försiktigt fram det är all psykologisk expertis ense om. Barnen kan få ett trauma av detta som kan komma fram senare i livet, hur glada och tillfreds de verkar nu, ja det är något skumt med barnens 'lycka'
'mannen' bryr jag mig inte om, han gör som han vill, men här handlade det om barnen, vilket jag poängterade.
Ang Annas kommentar alldeles ovan;
UNDRAR just om Lotta kommer kommentera det dar!!( i debatter deltar hon annars inte!)
For det sager ju ALLT!
Jag har redan gjort ett inlägg men gör ett litet tillägg...
Jag är varken elak eller dömande!!!
Jag och jag tror fler med mig menar inte att det är fel att A kan älska nån annan - Tvärtom vill man ju att han ska kunna vara lycklig och dela livet och kärleken med nån igen.
Jag är varken elak eller missunsam -
Men jag är väldigt FÖRVÅNAD och snopen att man KAN älska nån annan bara 3 - 4 månader efter att den man verkligen älskar och vill bli gammal tillsammans med har gått bort.
Jag missunnar inte A att bli lycklig igen, tvärtom! Men jag ÄR förvånad att man verkligen KAN älska nån i djupet av sitt hjärta och ändå öppna hjärtat så snart efter döden och börja älska nån ny.
Jag FÖRVÅNAS över att det är möjligt!!!
Men jag dömer inte och jag förbannar inte...
Men - jag säger det igen och jag menar det av hela mitt hjärta
Styrka Kärlek Hopp & Mod till er alla
Ta hand om varandra
Inom barnpsykologin är det ett ganska välkänt fenomen att barnens behov av att bearbeta sorg ofta skjuts bort och ignoreras av föräldern. Tyvärr. Bara för att små barn (vi snackar inte spädbarn här) hanterar sin verklighet på ett annat sätt än vuxna betyder givetvis inte det att de inte behöver genomgå ett sorgearbete, tvärtom är det väldigt viktigt för barn att de får uttrycka sin sorg på sitt sätt! Och få bearbeta detta och låta det ta den tid det tar. Att då få in en ny person i familjen redan efter så några få månader tror jag varenda barnpsykolog i hela universum är överens om att det är helt åt helvete. Många barn har inte ens insett det faktum att familjemedlemmen är borta efter så kort tid! Men det är klart att pappan i det här fallet ska sätta sig själv i främsta rummet, skit i barnen och deras behov bara.
Jag brukar inte kommentera sådant här men nu kan jag inte låta bli....Vuxna människor, det är ju helt galet hur folk kan uttrycka sig så fruktansvärt otrevligt till människor de inte känner. För mig lyser bitterheten igenom......Sluta vara så bitter och försök se livet genom den positiva sidan. Alla vi människor har rätt att vara lycklig och rätt att leva vårt liv utifrån det vi anser vara rätt för oss. Ingen har rätt att döma, för när vi minst anar det kanske vi själv står i samma situation som Andreas. Njut av livet, lyckan och kärleken för när vi minst anar det kan livet vara över, och vem vill ha levt sitt enda liv med att ständigt gå runt att vara bitter....
Mången lycka och glädje till dig Andreas och var glad och lycklig över att du fick uppleva kärleken igen. Glad och lycklig pappa ger glada och lyckliga barn. / Tack för mig
När vi väntade vårt sista barn tillstötte en massa komplikationer. Jag var inlagd på BB under en ganska lång tid och risken var stor att jag och barnet skulle dö. Min oerhörda dödsångest till trots så talade jag med min man om livet efter mig (om det värsta skulle hända) och jag var fullständigt kristallklar på en punkt "gå vidare i livet och fortsätt älska, lev ett liv fyllt av kärlek". Min man var inte lika övertygad som jag, men jag var bergfast, han som är den mest underbare och fantastiske älskare/make skulle inte sitta och sörja mig, hans liv skulle förtvina och försvinna utan kärlek. Han skulle dessutom ha tre barn att leva vidare för och med och vilket liv skulle de ha fått med en pappa som "gick i graven" med sin fru? Sluta döma andra människor efter era egna förvrängda och livsförnekande ideal. Sann kärlek vet ni inget om, om ni tror att den går efter en bestämd tidtabell. Vad Anna och hennes man gått igenom vet vi inget om och alldeles oavsett så har ingen av oss rätt eller anledning att döma. Gläd dig åt andras glädje så kommer du själv att må bättre (och leva längre). Sura avundsjuka och småsinta människor dör oälskade!
till carola och flera här
Vad naivt du uttrycker er här, inte en tanke på barnen. Det handlar inte om avundsjuka, egen 'bitterhet' och småsinthet, det handlar om att undvika kommande trauman för barnen. Så förskräckligt enfaldiga en del inlägg är här....
Nej, nu är detta min sista kommentar här.
Alltså, vart fasen har ni alla hållit hus tidigare som spyr ut alla giftigheter...tidigare har det strukits medhårs, lismats & gett kred & komplimanger i rejäla överdoser. Nu, spys det galla som aldrig tycks ta slut. Jävla ryggradslösa kappvändare. Det är värsta sorten. Personligen har jag aldrig fattat varför det gödslats med lovord, de är jättebra, men överdoseras de mår man bara illa... Tycker inte allt som skrivs här e toppen, ej heller håller jag med om allt, då skriver jag det, utan att vara elak. likaså när jag tycker ngt är bra, el vill ge pepp.
Stäng spjället till elakheterna nu.
Läs klokt inlägg av Ann kl 14:21 den 1 februari ovan. Och så kan vi ju sluta fundera på vad andra håller på med och ägna oss åt våra egna liv
Så fint och, så bra. Så härligt och skönt att höra om när livet går vidare. Det blir aldrig detsamma, men ändå med vardag, glädje, sorg och tårtor.
Undra om musikfröken tycker det är gött att hennes dotter efter ett halvår kallar en annan kvinna i huset för mamma.
Det hade jag INTE tyckt, även om jag självklart tycker att man ska få träffa en ny efter en partners död. Men å flytta in pang bom och förvirra barnen. Nej.
Min mamma dog och fem år senare träffade min pappa en ny, en ny inte en mamma. Som bara tar platsen. Det kändes mer lagom, vi barn var väldigt känsliga för en ny, vi var ju dock några år äldre än de här kidsen.
Mer lycka till folket, men det här känns helt krystat och konstigt. Är ju knappt klar med begravning, försäkring, papper o hej å hå. Innan en ny morsa är på plats, man måste ändå ta sig tid och sörja den som gått vidare tycker iallafall jag. punkt.
Ett tillägg. Varför lägga ut detta mail? Känns som lite väl personligt.
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag tycker dock inte man ska kalla den nya kvinnan Mamma, det känns lite väl.. Det finns bara en mamma!
Ärligt, visst bearbetar man saker hela tiden men 7 månader och ny kvinna.. ? Lite väl magstarkt!
Jag har så svårt för folk som "träffar den stora kärleken" och använder detta som någon ursäkt för en massa tvivelaktiga beteenden.. allt från otrohet till att inte hedra sin bortgångna fru.
I detta läge har jag svårt att förstå att inte mannen kunde klara sig själv med sina barn en tid efter att hans partner gått bort. Vilken sorts kvinna VILL komma in i en familj som är i sorg? Om kärleken var så stark varför inte vänta tills det har gått en anständig tid. Detta är en grov förolämping och varför inte se till barnens bästa (nej en ny "mamma" är INTE barnens bästa). De behöver tid med sin far, hur f-n tänker man att dra in en ny kvinna i deras liv just nu. Helt galet.
Hejsan
Vilket underbart slut de har blivit i denna familj.
Men vilka otroligt konstiga kommentarer som skrivits hät.
Snacka om att inte vilja glädjas och se ljuset efter en mörk tung period.
Tycker det är otroligt konstigt att en del inte vill se honom glad och lycklig igen och barnen.
Att följa sitt hjärta kan för många vara den bästa medicinen och hoppa över vett och etikett som många följde för årtionden sedan.
Sedan kan jag självklart sitta och tänka på hur JAG skulle tycka om det var jag som snart skulle dö och få ångest över att min man skulle älska någon mer än mig och att barnen skulle börja tycka om någon annan och vilja kalla denna andra för mamma men samtidigt så säger mitt förnuft att om mina barn får en ”ny” mamma och kommer ty sig till henne och älska henne så skulle jag självklart vara glad fast avundsjukan troligen skulle finnas där och gnaga när jag tänker på det. Men mina barns lycka är i alla fall det som är STÖRST.
/Lena
vilken soppa...vilken soppa....alla tycker olika om en sak som inte angar nagon!
Stackars denna familj, speciellt barnen som kommer ha tillgang till alla dessa kommentarer om deras pappa senare....
Hur otroligt egoistisk, dum ,sensationsokande, naiv eller allt pa en gang far man vara for att lagga ut pappans personliga mail!!!
-Han var forfragad, ja, men manniskan ar val ocksa forvirrad,hur mycket han sen forsokt forklara sig...
Han har ingen erfarenhet av gamarna , av detta ytliga samhalle dar man utnyttjar andras olycka for att skapa nya sensationer och fa fler lasare...Hans forklaringar bara drunknar....och Lotta...jaa, Lotta, kanske landar igen, nan gang, och tanker om. Eller inte.
The show must go on, heter det ju...sa nasta inlagg handler nog om nagot HELT annat. Ska vi sla vad!?
Tårarna rinner på min kind när jag har läst vad han skrivit. Tänk så underbart att han träffade denna nya kvinna och att det går så bra med barnen och allting.
Jag har ju haft cancer själv så jag förstår hans tankar om en ny kärlek.
Hoppas innerligen att det ska gå bra för dom.
Härligt att hitta kärlek i en sådan tragedi som har drabbat Andreas och barnen.
Min mamma gick bort hastigt i en olycka för 3.5 år sedan då hon var 41.
Pappa var 42 och vi barn 22,19 & 14.
Det går aldrig att föreställa sig hur man ska klara av en sådan situation att någon i sin närhet rycks bort från en...
Det har varit grymt jobbigt & är fortfarande i vissa peridor men på något konstigt sätt så står man upp idag och det tror jag är mycket av mammas förtjänst, hon ville att vi skulle fortsätta leva, med henne och för henne !!
Mamma hade talat om innan för vi pratade väldigt mycket om känslor och livet i allmänhet och hon ville att pappa och vi skulle ha det bra även om hon inte fanns för att ta hand om oss.
Och så blev det, pappa träffade en ny kvinna ungefär ett år efter, lite tidigt kan man tycka och det tyckte jag oxå då...
Då var det rätt så jobbigt, tanken på att han hade glömt mamma och allt sånt men så är det ju inte, det vet vi ju alla.
Man glömmer inte sin fru & sina barns mamma bara sådär, hon kommer alltid finnas i pappas hjärta och våra såklart.
Mamma finns alltid med oss i allt vi gör !!
Jag ser hellre pappa lycklig med en ny kvinna än olycklig och själv, det skulle inte jag må bra av, ingen skulle må bra av det, man vill väl att alla rumt omkring en ska vara lyckliga?!
Självklart skulle jag om jag kunde önskat vad som helst att mamma skulle varit här med oss och allt skulle varit som förut men det går tyvärr inte !!
Mina framtida barn kommer aldrig att få träffa deras mormor men jag kan lova att dom ska få lära känna henne för den underbara mamma hon var/är ;)
Men istället så får dom en morfar & "mormor" här i livet som kan ge dom glädje & även mig !!
Så då fick jag skrivit det !!
Ta hand om varandra !!
Kram Kram
Att barnen kallar den nya för mamma är väl ett klockrent bevis på att de inte bearbetat sorgen efter den "riktiga" mamman? De där små måste vara duktigt förvirrade vid det här laget. Att Andreas signerar brevet med Annas Ex är riktigt osmakligt. Att Lotta över huvudtaget publicerade mailet är helt galet och att hon sedan inte tar ansvar för diskussionen som följer är lågt, riktigt lågt. Jag visste väl att jag hade slutat läsa den här bloggen regelbundet av en anledning.
Lessen Lotta, men har stora frågetecken hur LOTTA G kan så lättvindigt skriva....citat:
"..Jag vill gärna att Threst träffar en ny kvinna, det har jag skrivit om på bloggen tidigare. Om han gör det efter en månad eller 20 månader är hans ensak. Bara han är lycklig. Om Lennox väljer att kalla henne mamma så är det så han vill ha det. OM Lennox är lycklig i det så är det det viktigaste, Jag måste sätta mig själv åt sidan där. Dessutom ligger jag i en grav och lider knappast av det då.."slutcitat.
?????????????????????????
Detta stämmer inte med det som skrivits tidigare i bloggen. Rädslan att bli bortglömd av Lennox. Att känna sig utanför när L blev för pappi etc
Så enkelt är det INTE att tänka på sin egen död!?
Som ovanstående citat.
Det gör ont djupt inuti att ens tänka tanken att försvinna bort och gå igenom nedbrytandet av cancer.
Sista tiden av tankar och känslor måste vara fruktansvärda. Och dessutom veta att "livet för familjen går vidare ganska snart i vanlig lunk".
Och där kommer in någon ny snabbt.
Att det som Lottas exempel - att det är ok om det tar EN MÅNAD som ex. Konstigt konstigt?
Allt är ok. Och tom efter 1 månad!
Förstår ingenting. Det var ju så viktigt med minneslådor och röst o bilder.
Och sedan "ok att kalla en ev ny kvinna för mamma om det gör honom lycklig" citat.
I framtiden OM det skulle bli så här - så ska barn INTE kalla den nya för mamma - utan för FÖRNAMN.
Inlägget gör bördan tyngre för en cancersjuk.
Sorry
Andreas skriver att han inte hittade någon manual för hur länge man bör vänta med att träffa en ny partner efter det att sin fru har dött i cancer. Men varför skulle man ens behöva en manual? Vad hände med det sunda förnuftet? Vad hände med en känsla av värdighet och respekt för sin avlidna fru som gör att man avstår från att träffa någon ny så snart. Det betyder ju inte att man ska leva ensam resten av livet och att hela familjen alltid ska gå klädda i svart och aldrig tillåtas att vara glada igen. Men det finns en solklar känsla av att detta är för tidigt och för jävla ogenomtänkt här.
Jag måste säga att det här är typisk svensk.. Att göra en hel höna av en fjäder!!
Andreas.. Underbart!! Lev, skit i andras åsikter.. det är ditt och dina barns liv det här handlar om.. vad andra tycker är skitsamma!
En del av sorgearbetet är ju redan gjort innan Anna dog.. Jag vet, min pappa dog oxå i juni..
Lotta.. tänk innan du lägger ut.. även om så nu är att det accepterades kanske man får ta i akt att Andreas ändå blir sårad.. kommentarerna är ju värre än värst.. verkligen låg nivå!
Jag hoppas att du börjar ta ansvar för vad du gör i din blogg.. tänk över vad du vill ge för budskap!! Håller med vissa som säger att du borde ta paus när du är i Thailand.. Vi, dina läsare började läsa för den ödmjuka Lotta som råkat drabbas av cancer.. Den Lotta kanske inte är samma Lotta nu efter alla turer, det förstår jag.. MEN, jag förväntade mig inte att du skulle bli så egotrippad i din blogg.. (inte bara detta inlägg)
Med klump i bröstet jag skriver detta då jag verligen tycker din blogg är bra.
Men ibland tänker du inte på konsekvenser för de nämnda i bloggen.. Lätt att man fortsättningsvis går in o läser med en bitterhet här.. undrar, vill du ha det så? Jag gillar iaf den mjuka Lotta!!
Tack Madde - kunde inte sagt det bättre själv !
Och till alla moral-kärringar, döm ALDRIG någon förrän du gåt i hans/hennes skor.
Basta !
Älskar livet och allt det har att bjuda på :)
Till 3/2 Helen - en liten språklektion:
Kärring är nedsättande och betyder skräcktant. Varför vill du skriva så?
Men att vara kärring-mot-strömmen= positivt. För det behöver INTE innebära att strömmen har rätt! Ler.
Och ordet MORAL är något positivt.
Moral:regler för rätt och psykisk styrka.
ETIK: är syster till moral och betyder läran om seder och moral.
Och Sverige är uppbyggt (på papper iaf) på Moral och Etik som tur är.
Att vara cancersjuk innebär att vara mycket känslig.
Läste även Madde nu och känner nog som hon, när det gäller Lotta. Jag tror också att Lotta blev först känd för att ödmjukt dela med sig av sina cancertankar och erfarenheter. Och det är bra och behövs.
Men även jag har läst Lottas irriterande snäsiga "svar" i bland kommentarerna.
Och det som *blev besynnerligt - när Lotta tyckte att det skulle inte göra något om Threst hittade ny kvinna inom förslagsvis 1-20 månader bara han blev lycklig??? Hur skulle han kunna det??
Och Lennox skulle plötsligt bli lycklig om han kände för att kalla "ev nya" för mamma. Strange??*
MEN, LOTTA FORTSÄTT ATT DELA DINA CANCER-TANKAR-KÄNSLOR-ERFARENHETER.
Och Lotta tänker ju på cancer som minst! 50 ggr/per och då gäller det Hennes eget liv först och främst.
Men *hur Andreas tänkte när han skrev, det förstår jag INTE. Visst det är hans liv, ja.
Men ATT Andreas mejl skulle uppmuntra cancersjuka och ge oss någon tröst* - nej Andreasmejlet blev precis tvärtom det gjorde mig lessen.*
Andreas-mejlet är och förblir en gåta vad gäller att det skulle vara bra för ex Lotta och alla hennes medsyskon med cancer?????
Det blir ju så att, en av parterna är cancersjuk och den friske ser på och såklart lider.
Men den cancersjuke går till mötes döden och får aldrig träffa sina barn mer. Medans partner kan gå vidare och få ny kärlek OCH få ha kvar sina barn.
Såklart kan dessa också bli sjuka - men risken är inte så stor.
Och Lotta m fl, kan väl inte ha någon glädje av att höra hur det ska bli när hon ev dör?????????
*Det Andreas skrev var inte till Lotta utan till alla blivande änklingar och som Andreas valt att kalla dessa (Andreas kallar sig ex:-) ja tom med glad gubbe???????????????? Så stod det Ex:-)*
Jag håller med Sofia härovan.. 3/2
Kram medsystrar, Åsa
Åsa:
Så du tycker att den man som har varit bredvid sin dödssjuka fru som också har bloggat om sin dödliga sjukdom inte får efter sin älskade frus död skriva hur han har det?
Jag förstår faktiskt inte vad felet är med detta mail från honom?
Är det så att alla som här skriver negativa saker är rädda att de faktiskt är utbytbara när de hemska har hänt de som faktiskt ingen vill fast som tyvärr händer i många familjer?
Ok, såhär e det. Detta är en PRIVAT blogg, man kan skippa att läsa den om det som skrivs & läggs ut upplevs som alltför upprörande, så att man inte kan hålla tillbaka sina elaka ord. Alternativet är att läsa den om man nu vill, och tycker man inte som bloggaren i ett aktuellt ämne så kan man-om det känns angeläget,med vanlig hyfs & vårdat språk delge sin egna åsikt-utan att för den skull vara otrevlig. Jag tycker BTW att det är toppen att man kan finna kärlek igen, oavsett hur lång tid som gått efter sorg, en del människor finner aldrig kärleken, under en hel livstid...Det som slår mig däremot är orden "träffat många ensamstående, de flesta kvinnor & många bittra sådana"??? (kanske för att det vid separationer oftast är kvinnor som får dra det tyngsta lasset med barnen..) samt meningen att denna nya kvinna "tar hand om barnen"....För mig känns det väldigt mkt som att han hittat en partner som kan "hjälpa till hemma"...Jag hoppas jag har fel & att det är riktig kärlek.
Det värsta är väl ändå hans försvarsmeil där han skriver "Ni som tycker kom hit och hämta på dagis, kanske tömma diskmaskinen?"
Det säger väl allt, stackars Alexandra
Tycker att det finns flera som uttrycker sig klumpigt och kommenterar Andreas mail. Vet ni egentligen vad ni pratar om? Har ni levt tillsammans med en sjuk person en längre period. Har ni sett er stora kärlek, den ni älskade mest av allt tyna bort framför era ögon?
Jag förlorade min man i cancer förra året i mars. Han blev 33 år gammal och var nybliven pappa till vår son som då var 2 månader när hans pappa gick bort. Hela mitt liv rasade och jag stod fullständigt handfallen kvar. Idag har vi kommit på fötter igen jag och lillkillen efter allt som varit.
Efter 6 månader träffade jag någon som kommit att betyda vansinnigt mycket för mig. Jag letade inte , jag hade inte gett mig ut på "marknaden" för jag var inte alls intresserad, men så var han bara där hos några gemensamma vänner. Det finns ingenting som är rätt eller fel efter en sån här händelse. Det som är rätt är det som känns rätt i mitt hjärta och det är det som är viktigt.
Jag läste detta inlägg för några dagar sedan och det berörde mig starkt. Beklagar djupt den förlust som Andreas med familj har genomlidit!
Att jag inte var ensam om att bli berörd förstår jag på alla kommentarer och det känns som att det har blivit en sorglig kamp bland kommentarerna om gott och ont.
Den goda sidan tycker att det är helt okey att Andreas så snabbt har gått vidare och funnit kärleken igen.
Den onda sidan är missunsamma och tycker att det har gått alldeles för fort att "ersätta" en älskad hustru och mamma.
Detta visar väl om något vilket ansvar Lotta har för sina blogginlägg. Detta ämne är ett ämne som berör väldigt starkt. Vem har rätt att sätta sig till doms över andra?
Då menar jag även de bloggläsare som klankar ner på dem som faktiskt mår dåligt över tanken att någon så snabbt kan "ersätttas".
Med att ersätta menar jag naturlitgvis inte det bokstavligen, för varje person är unik och kan inte ersättas och lever för alltid vidare i sina älskades minnen och hjärtan.
Jag undrar dock hur många som har varit helt ärliga i sina kommentarer! Ibland känns det mer som att folk har velat framstå som storsinta och definitivt inte har velat framstå som missunnsamma. Jag tror säkerligen att en del människor verkligen har kommit så långt i sin livsutveckling och verkligen tycker att detta känns helt rätt utifrån den situation som råder.
Men för många känns nog tanken väldigt skrämmande, att ens partner så snabbt går vidare i livet med en ny kärlek som dessutom får flytta in och ta en mammaroll för två små barn som nyss har förlorat sin mamma.
De flesta tänker sig nog att ens partner ska gå vidare och finna kärleken på nytt, men att först tilllåta sig och barnen att sörja. Finner man kärleken på nytt så är det bara att gratulera, men det är nog viktigt att inte rusa in i det utan låta det få mogna långsamt. Visst är det nog möjligt att leva i både sorg och kärlek samtidigt, men jag tror att många har tagit illa vid sig i hur Andreas har uttryckt det som tex att han är Annas ex och det faktum att det gått så snabbt allting. Barnen har redan genomlidit en svår förlust. Att då så snabbt ge en ny kärlek en så etablerad plats i familjelivet kan leda till ytterligare en svår förlust för barnen. Deras förhållande utsätts ju redan för början för svårigheter, när flera i familjen befinner sig i sorg. Det är svårt nog under andra omständigheter att veta efter så kort tid att det verkligen är hållbar kärlek. Det vanligaste är kanske inte att man flyttar ihop det första man gör och särkilt när det är barn inbalandade brukar många vara lite mer försiktiga.
Men vad som är rätt och fel för en person kan bara denne avgöra! Jag hoppas verkligen för barnens skull att det är en kärlek som kommer att hålla och att hon kommer att ha en "mammaroll"för barnen även om Anna för alltid är deras mamma.
Det jag undrar över är vad Lotta ville med detta inlägg! Hon har ju själv skrivit tidigare om sin rädsla för att snabbt bli bortglömd.
Hon måste förstå att det här inlägget gör ont för många människor som kanske befinner sig i en svår situation.
Trots att jag inte själv är sjuk gjorde det ont i mitt hjärta, denna svindlande tanke att så snabbt bli ersatt.
Jag önskar dock Andreas och hans barn allt gott och hoppas att deras framtid blir ljus!
Det är otänkbart att ens försöka sätta sig in hur det känns för alla som är i liknande situationer där det inte finns någon annan utgång än döden- få det bekräftat så brutalt att man är så utbytbar så kort tid efter ens bortgång.
Till Freddan vill jag bara säga:
Så klok och så bra på att formulera dig!
Styrka Kärlek Hopp & Mod till dig och alla andra
Tack,Freddan för ditt inlägg!
Ingen kan sätta sig till doms över andra. Det som känns rätt för den ena kan vara helt galet för den andra.
Och...det viktigaste av allt du skrev: som bloggerska har man ett stort ansvar.
Tack Freddan! Och som Babsan sa:
SOM BLOGGERSKA HAR MAN STORT ANSVAR!!!
Bristen av kommentar av Lotta, visar -for mig- att hon inte riktigt bryr sig om det tumult hon skapat, inte forstar att det gjort manga mycket ont.
Till slut blir allting bara ytligt. Och egoistiskt.
Citat ur Andreas-musikfrökens Ex:-) "Ni som tycker, kommer ni hit upp och hämtar på dagis? Kanske tömma diskmaskinen? knappast.
Jag har väntat med att göra det här inlägget för jag ville se vad ni är gjorda av och det var därför som Lotta fick använda mitt mail." Slut citat Andreas.
Är detta som är Alexandras uppgift att hämta på dagis och tömma diskmaskinen????
Trist inställning.
Och hade du förväntat att bloggläsare skulle göra detta - det är väl ändå din uppgift i ditt eget hus.
Och vad är det för svammel ATT SE VAD KVINNORNA PÅ BLOGGEN ÄR GJORDA AV???
Hur tänkte du? Vad är du själv gjord av?
Det enda vi reagerat på är att du trodde du gjorde en välgärning för Lotta och alla cancersjuka kvinnor genom att berätta att männen går vidare snabbt och hittar ny kärlek och hemhjälp.
Men kan berätta att det blev precis tvärtom.
Andreas budskap är endast till överlevande att stå ut för snart hittar du en ny och frisk kärlek. Toppen.
hm hm hm Trist
Varför skulle en cancersjuk kvinna bli glad för att hon inte får vara med längre?
Lotta bryr sig INTE ett jota. Sorgligt. Bra att hon skriver personliga mail till vissa, USELT att hon inte deltar - pa riktigt - i en debatt som denna.
Har tyckt om denna blogg, och Lotta har verkat vara en mjuk, arlig person.
Nu tycker jag ingenting mera.
Hur sjuk ( eller INTE!!?) man an ar , far man inte gora vad som helst.
Jag vet att hon inte ar en riktig journalist, och det har definitivt bekraftats.
håller med m här ovan.
lotta är nog också ganska säker på att klara sig och därför kan hon skriva som hon gjorde att det inte gör något om hennes T ev skulle hitta en ny kvinna efter endast en!! månad.
Så talar en person som inte tror att hon ska dö.
Jag blir så ledsen när jag läser alla negativa inlägg..Jag blir så vansinnigt arg..
Kan inte finna ord..
Borde egentligen i bry mig, vara stark och blunda för de korkade ogenomtänkta kommentarer som skrivs här.
Ni kan ha synpunkter..men var finns er RESPEKT?????
Anna var min kusin..Hon och Andreas älskade varandra över allt. Barnen älskade henne. De älskar henne fortfarande.
Anna finns kvar hos oss, men hon kommer aldrig tillbaka till oss..
Vi saknar henne alla.
Hur kan man då skriva kommentare som:
"Anna och Anderas kan inte ha haft det så bra"
"Andreas hade säkert träffat Alexandra innan"
"Hur kan han kalla henne för ex" mm mm mm mm
"Hon och hennes syster Karin stod kanske inte varandra så nära"
"Utbytt som en gammal disktrasa"
Ni vet inte vad ni talar om. SKITSNACK!!
Tror ni att han älskade Anna mindre för att han skrev EX????
Tror ni att han älskade Anna mindre bara för att han träffade Alexandra "för tidigt"??
Att barnen..som är små,sedan känner trygghet i att få kalla en annan kvinna för mamma..VAD GÖR DET?
Vad tyckte ni Alexandra skulle svara Elin när hon frågade om hon fick kalla henne för det??
Kunde hon ha svarat på ett bättre sätt??
Mår han och barnen bra? Ja!
Mår Annas föräldrar och systrar bra? Ja!
Har vi glömt vår älskade Anna? NEJ och det kommer vi aldrig att göra. Hon finns med oss föralltid...
Men vi andra MÅSTE gå vidare...och det var Annas största önskan..
Till kusin Fia,
Snalla bry dig inte om dessa kommentarer, de ar skrivna av manniskor som inte kan satta sig in i denna fruktansvarda situation, eller av manniskor som ar sjuka och ar radda.
Det viktigaste ar att Annas barn far en lycklig framtid, och Andreas samt resten av familjen. Givetvis kommer ni aldrig glomma Anna.
Jag onskar sa att Lotta Vimmelmamman ALDRIG hade lagt in det har mailet, som har gjort sa mycket ont.
Att hon inte heller bett om ursakt, till er , familjen, och sjuka , oroliga och radda manniskor som bara farit illa av att lasa allt detta , ar sa respektlost.
Jag tror att hon nu ar upptagen att fira sin "cancerbefrielse" , vilket ar fantastiskt, men hon har tagit sig rattigheter som hon inte har, att uttnyttja andras olycka, -och det kan jag INTE forlata henne.
Lycka till med allt, kusin Fia!
Håller med Jenny när det gäller.
Vad ville vimlaren med att lägga in A:-)ets glada tillrop??
Det som stod i mejlet var inte till någon uppmuntran alls utan endast till att som kvinna känna att man så lätt blir utbytt.
Och vad gäller röntgenbeskedet, så är det endast dagsfärskt. Spridd cancer är alltid spridd cancer och LG blir aldrig fri. Hon liksom andra drabbade.
Har man läst Lottas blogg märker man att hon kan vara lite väl ego ibland.
Mycket ego, -och sjalupptagen.
Det ar nog faran med en blogg-man blir sa otroligt uppe i sitt "eget"...
naaaee, forresten sa kan jag inte skriva, for det finns fantastiskt lyftande bloggar, som far en att bara alska livet efterat, och som ALDRIG skulle tro att ALLT ar tillatet.
Jag ar dock mycket glad for Lottas skull- forstod att hon var orolig, men var ganska saker pa att hon egentligen madde prima (i alla fall fysiskt!) En liten (stor) terapi skulle nog inte gora skada, finns mycket som borde ut...have a nice sunday!
eh... i en blogg skriver man väl vad man vill, passar det inte? LÄS DÅ INTE! Alla människors sorg är unik och vi hanterar den olika. Vilka tror ni att ni är som tycker er ha rätt att döma någon annan, att säga vad som är "rätt och fel". Ta en noggrann titt i er eget liv istället! Moraltanter lever sällan som de lär, de njuter mest av att kritisera andra.
En röntgen visar prickar.
Nästa röntgen visar fritt.
Nästa röntgen visar prickar igen.
Så kommer det att hålla på i 50 år.
Och om det skulle vara fritt i si så där en 15 år -
så kommer det tillbaka iallafall. sorry
En del går olyckliga ett helt liv utan att finna kärleken. Så underbart härligt det måste vara att få finna den även i det mest svåra.
All lycka!
Underbart att A har hittat kärleken på nytt! Att barnen tycker om A så mkt att de tom vill kalla henne för mamma ibland. Blir varm i hjärtat när jag läser det. Önskar er all lycka!
Att jag över huvud taget gick in och tog del av vimmelmammans blogg beror på att vi då och då stöter ihop på en pizzeria i Svedmyra. En dag satt jag vid bordet bakom och kunde inte undgå att höra Lottas disk. med personalen, ett "samtal" om religion. Det självbehävdelse behov och den naivitet som Lotta då gav prov på fick mig att undra över hennes blogg som det stått i tidningarna om. Mina fördomar om vimmel och mediakåta människor har tyvärr stärkts.
Herregud...är det vuxna människor som skriver härinne?? Rena dagiset ju..
Till er som klankar ner på Annas man:det är ÖDET som styr våra liv..inget annat. Han träffade den här tjejen för att det var MENINGEN. Hans barn älskar henne som en mamma,det säger de ju själva..ödet sände henne i deras väg,punkt slut,allt funkar och dom har det bra...han skriver ju att Anna fortfarande ingår i familjen,barnet VET ju att det är deras mamma..men ett barn har behov av en mamma,är det då nte toppen att den nya kvinnan finns för dom? Kan ju inte bli bättre tycker jag:) Vem mår bra av att han sörjer och stänger in sej? SKA man göra det? MÅSTE man det för att visa någor inför andra? Det verkar ju så...ni som tänker på det sättet är ju totalt rubbade..
Love makes the world go round säger jag bara..
Heja Lotta,du är toppen..skit i alla knäppgökar,de är bara avundsjuka,lovar;);) Kram Anna.
