Vi är fortfarande här. Det händer inte så mycket. Precis som jag vill ha det. Ibland när folk frågar något eller verkar vilja söka kontakt känner jag hur jag drar mig undan. Jag vill och behöver vara ensam förutom Lennox förstås. Jag tror alla människor har ett behov att slippa vara tillmötesgående och tillgängliga ibland. Mitt jobb kräver det av mig, att vara ett socialt geni och speciellt efter min cancerdiagnos har jag ett mycket större behov att få vara ifred.



Det verkar ju inte så smart då att åka till ett 800 bäddar stort hotell med flera pooler och många barnfamiljer, Nej, det är sant och jag hade aldrig rest så om jag inte haft med mig ett barn. Då hade jag valt ett sådant där retreat ställe där man inte får prata på flera dagar faktiskt men min son skulle inte uppskatta det och inte de andra gästerna heller så därav är vi här. 


 

Så vad gör vi då. Badar så vi är som russin. Äter skruvade färgade isglassar, trär av och på simfötter, simglasögon och armpuffar med cirka sju minuters intervaller. Bläddrar i en trasig SE&HÖR och smörjer oss med solskydd. Sedan bloggar jag på kvällarna när Lennox somnat. Det är en bra uppkoppling. Snabbt går det att få in bilder och det är jag tacksam för. Sådant måste funka när man är hemifrån. Som en global by är numera världen. och ibland tänker jag på att låten "Where ever i lay my hat, thats my home"
egentligen borde heta "Where ever i lay my laptop, thats my home". Jag funderar på att åka in till Rhodos gamla stad, bara en kväll. Blir ju lite tradigt att äta tzatsiki och bananasplit och spela pingis vareviga kväll. Men vi får se. Livet styr. Skönt att inget ha planerat och solen, den vet man är här. Vareviga morgon.

Vi far från Arlanda sent. Allt går bra på flyget. Lennox och jag väntar på vår mat bara som vi bokat. Jag tycker det tar sådan tid. De börjar servera kaffe och då förstår jag att de missat vår mat. Ingen fara. Värre saker finns. Dessutom lyckas man snabbt sno fram nudlar till Lennox och mossaka till mig.
Sedan somnar den lilla spjuvern när vi har cirka en timma kvar.




Arlanda. Threst vinkar av







Mitt i natta kommer vi fram och in i bussen som tar oss till hotellet. Jag är så trött så jag håller på att svimma men Lennox pladdrar på. Denna fantastiska ljumna vind som slår emot en när man kliver av planet finns ju inte hemma hur varma våra svenska sommardagar än må vara.




Klockan är närmare 04.30 innan vi somnar och idag har vi hängt vid poolen. Det är många barnfamiljer men även yngre par utan barn. Vi bokade vuxet bord 18:15 härnere i en av de två restaurangerna och naturligtvis tzatsiki med bröd, pasta och varsinn smällfet bananasplit. Sedan spelade vi pingis och biljard.


Våning sex bor vi


Efter ett major stort utbrott där Lennox nu gråtit hysteriskt efter pappa i nästan 1,5 timmar och jag har vyssjat, hyssat och tröstat har han nu äntligen somnat. Plötsligt kom han på att han var livrädd för både lejon och hajar och en myra i taket och ville att vi skulle vara tillsamans hela familjen, inklusive Tjockkatten. Gode gud för att jag har barnfamiljer på ena sidan som förhoppningsvis gillar läget.





Vi har det bra, än så länge. Detta är Rhodos på ett nytt sätt. Långt från dansande, svettiga kroppar och tokhångel vid stranden. Ett helt annat sätt kan jag säga.

När jag tittar på mina bilder nuförtiden ser jag ett fantastiskt ljus. Inte för att jag är någon proffsfotograf (eller hur Malin) utan mer att det är det där svenska sommarljuset. Sedan att vädret varit fint och att vi har väldigt mycket fönster och vitt hemma gör ju att det ser extra krispigt ut.

Nåväl. Det är inte detta som ska dryftas idag. Vi packar inför resan till Rhodos ikväll. Lennox är på ett sjujäkla labilt humör. Pendlar mellan vänlighet och ilska. Det ska definitivt bli bra att få komma iväg med honom. Det känns som det enda jag gör är bara skäller och förmanar och det är inte en sådan mamma jag vill vara. Bättre att förstärka posititiva beteenden istället för detta ständiga nej! nej! nej!

Häromdagen kom de upp igen. De där frågorna om hudfärg.
"Om vi åker till Grekland kommer jag att bli brunare och det vill inte jag, det är inte fint!"

Och igår när han skulle ha bruna shorts.
"Jag är redan brun! Jag vill inte ha bruna short!!

Jag får köra solskydd 100
Vi packar och torkar golv. Threst spelar golf. Kusinerna från Örebro kommer på sen sillunch. De ska till USA och kanske vi kan ta sällskap till Arlanda. Mitt plan går 21.45 ikväll, deras något tidigare tror jag.

Nästa gång vi hörs har jag förhoppningsvis en fantastiskt uppkoppling på hotellrummet, en läskande drink bredvid datorn och tyvärr en något brunare Lennox i sängen.

Utsikt från stugan


Sillunch














Sollenkroka




Calista och Lennox


Chokladdoppade jordgubbar




Tessan och jag


Micaela kramar Calista


Alva, Thrests guddotter med mamma Åsa


































Gudfar Patrik

Jag hämtar på dagis. Sista dagen innan sommarlovet. Jag tömmer alla Lennox lådor. Plockar med mig kläder som han ska ha att byta med om han blir blöt. De är urväxta märker jag när jag håller upp dem i det varma solljuset som silar ner genom fönstren. Plockar bort gamla strumpor och udda, sandiga fingervantar sedan vintern. Det blir en full plastpåse. Ner med gummistövlarna också. När han börjar igen om sex veckor  går han upp till storbarnsavdelningen. Det känns märkligt och stort. Vi pratar en del om det. Att han nu är äldst på dagis. Det var inte länge sedan han skolades in och jag låg där på vilan tillsamans med de andra föräldrarna. Mycket har hänt sedan dess.


Tömma alla lådor.

Det är midsommar och vi är på väg till Sollenkroka. Där har jag aldrig varit men Lennox gudfar Patrik med sin fru Tessan har sommarhus här. Vi stannar där till i morgon eftersom jag och Lennox åker till Grekland på söndag. Jag vet inte om jag orkar vara sådär ambitiös och knyta en blomkrans. Jag är ju inte så pysslig av mig precis. Lat är väl egentligen det rätta ordet men har man barn får man skärpa sig och blåsa liv i tradtitionerna.

Jag måste verkligen lära mig att mobilblogga. Dvs lägga in bilder direkt på bloggen från mobilen. Det funkar helt enkelt inte och jag vet inte vad som är fel Har pratat med verktyget blogg.se och alla inställningar är med. Text kommer in men inte bilder och det vet ju alla att blogga utan bilder är värdelöst.

Tänkte locka er med en tävling idag. Det skulle kanske sitta fint med en grillväska full med smarta grillattiraljer, sponsrat av Caj P eller ett presentkort på 1.000 kronor i mat från Mataffären.se. Du mailar in ditt bästa grillrecept här

Ha nu en fin midsommar.


Lennox hälsar!

Vårt hotel Dionysos.

Avgång: Söndag 21:45
Flygtid: Ca 4 timmar
Destination: Rhodos, Grekland
Tid: En vecka
Arrangör: Fritidsresor
Sällskap: Lennox
Bästa minnen från Rhodos: Två veckors ständigt festande, Rockbox, ckokladpannkakor i gryningen -1990
Antal nerpackade böcker: En. Barack Obamas "Min far hade en dröm" samt stora bilboken och Alfons vill inte sova.
Mest saknad: Threst som jobbar en vecka till.
Minst saknat: Dagis
Mest förväntansfull över: En god gyros samt salt fetaost
På näthinnan: Lennox och jag i Gamla stan, klappandes de grekiska katterna.
Antal nerpackade kläder och skor: 4 standklänningar, ett par flip-flops. 2 bikinis, en kofta, shorts och t-shirt till Lennox.
Planerade inköp: klänning till ett bröllop, olivolja, present till Threst, smalt flätat läderskärp.
Mest oroad över: Att jag ska bli matförgiftad och ligga däckad på hotellrummet och inte kunna ta hand om Lennox (pessimist? javisst)
Minst oroad över: Vädret
Planer: Lennox får styra
Känsla: Glad, pirrig, stolt, laddad.
Motto: Lev här och nu, vem vet vad som händer i framtiden. (läs: augustibeskedet)

Foto: Malin Bondeson

Jag granskar mig allmer sällan i spegeln. Tidigare, när jag var mer "cancrig" tänkte jag att jag skulle kunna se i mitt uttryck om något förändrade sig. Att min hy och ögon skulle liksom bli trötta och mina anletsdrag suddas ut. Varje gång jag mötte min spegelbild var jag beredd på någon slags förändring. Detta skedde inte. Det kan ju fortfarande ske men numera tittar jag inte så noga. Jag går upp i vikt vilket jag är glad för och jag har inga större sviter efter cellgiftbehandlingen förut mitt känselbortfall i händer och fötter som har blivit bättre nu när det är sommar.

Jag antar att jag är lyckligt lottad. Och att jag ska försöka sluta leta efter symtom. Det börjar dra ihop sig till semester. På måndag påbörjas mina fem veckor och Lennox sommarlov. Threst jobbar ytterligare en vecka. Midsommaren kommer att firas på Sollenkroka tillsamans med vännerna. Sedan har vi inga tider att passa direkt, jag och min lilla familj. Vi kan lägga oss sent och sova länge. Eller så kan vi bara se vart dagen för oss. En bekymmersfri tillvaro. Pussar av små läppar. Jordgubbar och mjölk, kanske sandkorn kvar i badväskan och myggbett på en brun fot. Det spelar inte så stor roll egentligen. Det blir nog bra hur det än blir den här semestern. Det kan ju inte bli annat med en ledighet framför sig.

Senare väntar bröllop i augusti och Lennox femårkalas som jag vill ska bli något i hästväg. Skit samma att man inte kanske ska fira små femåringar i hästväg. Jag tänker leva livet som om det kan ta slut i morgon och då blir det lätt extra ballonger och jubel från läktaren. Sommaren är kort men jag är här.

Foto: Micael Engström

Vad bra att ni tyckte till om klänningarna. Det lutar kanske åt den gula men troligtvis letar jag vidare. Semestern hägrar. 1, 5 vecka är inbokad med besök i Skåne och Tylösand och en sväng till Kolmården. I år tror jag inte att det blir Astrid Lindgrens Värld men vem vet. Livet är som en choklad ask, full av överraskningar. Det har jag blivit varse för att använda ett gammalt uttryck.

Hur är livet idag då? Jotack. Lennox lekte att jag var Victoria och han var Daniel igår kväll och vi skulle pussas och trä ringar på hand. Då är livet på topp. Mitt letande efter en resa verkar  dock fallera. Det är rätt dyrt att åka nu så den där vita grekiska bergsbyn som dallrar i hetta försvinner ur mitt synfält. Det går ingen nöd på oss dock. En fyra, snart femåring tycker det är lika kul med Gröna Lund och sockervadd.

Idag väntar Media Markt efter jobbet. En kaffemaskin ska inhandlas och så letar jag febrilt efter betongkrukor. Helt, släta i betong och ganska stora. Liknade dessa på bilden men ljusare. Gud vilket blaj. Sara, just ja. Sara pekar finger igen. Det är värt att uppmärksammas. Ni hittar henne här.

Såhär såg gatubilden ut när vi försökte hitta en plats att stå på vid Strandvägen för att se Brudparet i kortegen. Det låg en underbar stämning i luften, alla var glada och nyfikna och hade klätt sig fint.



Sedan gick vi på middag ett stenkast därifrån hemma hos Per och Jenny och blev alla så berörda av bröllopet att kvällen gick i ett royalistiskt tecken med princesstårta, nationalsången och skål för Brudparet.







Eftersom jag och Threst ska på ett stort bröllop själva i augusti letar jag klänning. Jag var på en uthyrningsfirma förra veckan och försökte hitta något men det är svårt.  Vilka tycker du vad finast?






Den här är favoriten men för lik en brudklänning








Dessutom har jag varit hos min vän Camilla på salongen Blacknuss hair´n care. Gjort nya slingor och klippt mig. Det har kommit en ny produkt som heter Brazilian blowout som gör håret silkeslent i flera månader. Behandlingen tar 90 minuter och jag var rätt skeptisk men håret är verkligen helt annorlunda. Alldeles lent och mjuk och sädär frisk och slinkigt. Du som vill kan läsa mer här












Klart!

Sådärja. Nu har ett helt inlägg bara handlat om yta och fåfänga. Det kan vara rätt trevligt ibland som kontrast till allt det andra.

Funderar på att ta en sista-minuten nästa vecka då min semester börjar. Spelar ingen roll vad det blir för destination, bara det är varmt och finns en pool. Måste försöka hitta en billig resa redan idag.

Jag kan ju inte vara sämre än alla andra tusentals bloggar som idag kommer att nämna Kronprinsessans bröllop. Men bara helt kort. Som i ett andetag. Jag är inte nämnvärt intresserad av kungahuset. Vi är bjudna på middag på Strandvägen. Det är en helt korrekt iakttagelse ja. Strategisk bra för att kunna följa kortegen från första parkett, eller rättare sagt balkong. Jag tror att det är dresscode clubkavaj. Dock blir det svårt med kotlettfrisyr på Threst. Sobra färger, gucciloafers och vapenringar. Pärlörhängen, kanske en svinrygg. Lennox ska kläs i Ralph Lauren med slitet läderskärp och ljusblå randig skjorta. Detta skrivs, som jag hoppas ni förstår, med en stor portion ironi och distans. Inget av detta ovan kommer att ske. Vi ska käka middag kort och gott. Återkommer med bilder i morgon. Kanske kan jag zooma in Victoria där i vagnen om jag får rätt tillfälle.

Foto: Carl Dahlstedt

För det mesta ser jag min tillvaro såhär. I svart/vitt. Jag har ingen aning om varför ni tycker att jag kämpar och är så stark. Jag bara gör det jag alltid har gjort. Lever på helt enkelt. Ofta funderar jag på alternativet. Om där finns något alternativ och hur det skulle se ut i så fall. En variant är ju bara att ge efter för Det Där Stora Svarta Hålet. Det skulle få mig att bli passiv och sittande. Threst skulle få göra allt hemma. Jag skulle sjukskriva mig och jag skulle dessutom vara tvungen att förklara för min snart femåring att jag inte orkade ta hand om honom. Det alternativet suger. Det är alltså inte ett alternativ i min bok även om tanken varit lockande ibland. Inte just nu, långt från min cellgiftsbehandling men då, vid diagnos och operationer, då hade jag ju kunnat sjunka ner i DDSSH (Det Där Stora Svarta Hålet)

Det är lätt att vara kaxig kan man tänka. Jag som har det så bra med ett tillbyggt hus, en tjusig man som dessutom låter mig slippa laga mat och en underbar liten son. Jag som får dricka champagne och träffa kändisar, som lever ett liv i sus och dus och dessutom var spridningsfri från min cancer vid sista röntgenbeskedet. Som säkert tjänar jättemycket pengar och aldrig grälar med min man och har råd att åka på weekendresor till gud vet vart. Det är väl dags att jag nu slutar vältra mig i oro och självömkan. i denna virtuella dagbok. Att jag går vidare. Skriver om enkla saker, inte drar in cancerhelvetet i varann mening. Jag som kanske nästan är frisk eller hur var det nu?

Nä, jag bloggar på om allt som rör sig i min delikata hjärna. Allt det som passerar och flödar instant och snabbt. Mellan ytterligheter och vånda. Kallt och varmt, dyra skor och dödsångest. Mitt liv är långt ifrån enkelt. Min yta må vara solid men därunder puttrar en ständigt pågående resonering med mig själv............



..................Men ofta ser jag livet i färg förstås.

Caroline och Johan bjuder in till ......julfest. Det är juni månad och syrenerna står i sin allra fullaste prakt. Eftersom de bor i Thailand, på Koh Lanta vid den sedvanliga julen, så brukar de ha julfest nu, såhär mitt i sommaren.



Det är en ganska stor samling. Massor av småbarn och jag känner bara tre person från tidigare, Anna som jag jobbade med tillsamans med  på Silikon och Denise som jag träffat på en del vimmel. Samt Tove som driver inredningstidningen Tove Hem &Trädgård. Det är en jättemysig julfest och jag gillar att träffa nya människor även om jag faktiskt är ganska blyg av mig och inte gärna tar kontakt. Och jag som ska vara någon slags vimmelproffs. Hmm.



Lennox är fantastiskt och leker med alla barnen. En av mammorna berömmer mig för att han är så snäll mot de små bebisarna och jag berättade det för Lennox. Det är trots allt mest hans förtjänst även om jag känner att man ändå kanske har lyckats på något sätt att lära honom empati.



En minivariant av en stort julbord finns och jag dricker glögg och äter pepparkakor.


Threst gillar INTE att vara med på bild.





Sedan cyklar vi hem i tid. Det är dagis och Lennox måste i säng. Han är en riktig sjusovare vilket är tur men svårt att få i säng.



Det är skogsvecka på dagis. Det betyder att barnen tillbringar hela dagarna i skogen. Äter lunch och mellis och idag är det avslutning på fotbollen. Det blir korvgrillning men jag kommer inte att vara där. Ikväll invigs ett nytt hotell vid Rålambshovsparken och jag ska mingla, kindpussas och dricka champagne. Det där som alla tror att jag är så bra på.


Ryggsäck för skogsveckan



Tack snälla Caroline och Johan för vi blev bjudna!

Foto: Micael Engström

Jag har en helvetesdag. Det planerade schemat sprack. Nu dagis och julfest hos Caroline och Johan. Bara köpa julklappar först. Mer i morgon..........

Följande historia är en riktig solskenshistoria. Med den vill jag mest berätta att man faktiskt kan förändra utsikten för någon och det är inte alls jag som ska berömmas eller klappas på axeln här!Det är Melker Andersson. Sedan kan man ju säga att bara för jag jobbar på en tidning har jag någon slags ingång. Men det håller inte riktigt. Melker och jag känner inte alls varandra och jag har presenterat mig som privatpersonen Lotta.

Jag har sedan en tid tillbaka haft mailkonktakt med en tjej från södra Sverige. Vi kan kalla henne A. Hon har en aggresiv bröstcancer som upptäcktes under hennes graviditet. En cancer som nu bestämt sig för att även placera sig i hennes hjärna. Den borde vara fylld av omsorg över sin 1,5-åring eller planera för nästa vintersemester men så blev inte fallet. A vill att jag hjälper henne att hitta någon kontakt till hennes man som hon befarar kommer att bli ensamstående och hon vill ha tag på pappor i liknade situation.

De bestämmer sig för att åka upp till Stockholm. Jag bestämmer mig för att jag vill göra deras vistelse lite trevligare och mailar helt sonika Melker Andersson, krögaren som bland annat driver restaurangerna Grill, SMAK och Fredsgatan 12. Jag frågar om han helt enkelt kan tänka sig att göra någon lite glad trots att han inte får något för det. Bjuda på middag. Vara medmänniska. Och visst kan han det. A och hennes man får åtnjuta en middag med dryck på SMAK. Minnen som kan vara oerhört viktiga att plocka fram om det blir ett tuffare sjukdomsläge. Jag tycker att det är helt fantastiskt. Att han är helt fantastiskt som fattar hur viktigt det är glädja andra. Nästan ingenting är omöjligt bara man frågar.

Tack Melker.

Helgen har varit minst sagt tom. Vi har har faktiskt bara varit hemma förutom en snabbis till IKEA. På fredagen kom det mat från företaget Mataffären. Det är någon vi faktiskt har börjar göra. Beställa mat därifrån i lugn och ro och inte vara alltför hungrig när man gör det så det slinker med en massa godis och annat. Sedan bokar man bara in en tid som passar för leverans och slipper åka till affären, packa och bära tungt och lägga den tiden på annat. Allt som kan underlätta vardagen gillas.



Det är alltid skönt när kylskåpet är fyllt men till mitt förtret har jag glömt beställa både  bananer men istället en massa korvbröd. Vi äter tacos till middag. Enkelt och gott och jag är faktiskt grym på att krydda köttfärsen lite extra.



Annars har det varit byggbrallorna på. I lördags åkte jag och hyrde en zombie-film (jag har en sjuk kärlek till de). Lennox var med i videobutiken och de var flera som skrattade när vi förde en rätt rolig dialog:

"Mamma, vad är det på den här bilden?, Den här pojken har inget huvud".
"Det är bara en låtsatsbild, en film som handlar om om att tänka för mycket, den ska mamma titta på när du somnat"
"Jag ska inte somna, jag ska också titta på den"
"Men Lennox, den är en vuxenfilm för stora bara, en zombie-film!
"Då tittar jag så kan du sova mamma"





Eftersom jag inte hittade den filmen jag sökte fick jag fråga. Jag hade en lång lö bakom mig och eftersom det känns lite pinsamt att fråga efter deras bästa Zombie-film när  ska fylla 44 år så märkte jag hur jag liksom viskade lite lågt. Att man aldrig blir vuxen.

När jag var i Thailand träffade jag en tjej vid namn Marlene. Hon läste min blogg och skickade mig i dagarna en fin skjorta till Lennox från sida barnkädessajt twajs. Tack snälla du!




Annars blir det Beck-premiär ikväll och eftersom jag inte är något större fan av svenk film så struntar jag i att se den. Kanske stannar jag till på vägen hem och hyr en ny Zombie-film istället. Denna gång utan Lennox.

Foto: Micael Engström

Alla barn är ju inte friska. Inte som Lennox som kan spela fotboll, cykla, springa, pussas och leva. Jag försöker ofta hjälpa till att uppmärksamma barn som behöver hjälp i olika former. Jag vet inte om ni känner till Ronald MC Donalds husen som skapas och byggs nära sjukhus för att svårt sjuka barn ska få vara i en så hemlik miljö som möjligt mellan sina behandlingar. Ett "nästan som hemma" ställe där syskon och släkt och till och med husdjur kan få bo för att vara nära. Nu byggs det femte Ronald MC Donalds huset i Uppsala och erbjuder 14 nya familjerum. Bara 5 minuters gångavstånd till Akademiska sjukhuset.

Nu samarbetar Ronald Mc Donald med Barncancerfonden för att skrapa ihop slantarna som behövs för att göra tillvaron drägligare och tillfrisknandet snabbare för dessa barn. Sajten Allt för föräldrar skänker dessutom fem kronor om du går med i deras Ronald Mc Donalds barnfond till förmån för byggnationen av hus 5 i Uppsala

Jag hoppas att du vill klicka på länken och gå med i gruppen. Varje krona gör skillnad. Klicka här.
Tack!

Foto: Malin Bondeson
Margareta Krook och jag.

Den här helgen är helt fri från några former av inplanerade aktiviteter. Det känns välbehövligt efter veckor av tidpressat schema jobbmässigt. Nästa vecka ser jag fram emot julfest (ja, du läste rätt) hemma hos Caroline och Johan.

Sedan är jag på jakt efter en fin klänning att bära på ett bröllop jag ska på i sommar. En guld/beige drapererad gudinne-klänning med tung fall vore perfekt men eftersom jag inte riktigt har tid att leta får det väl bli det som finns närmast till hands.



Annars är det här en stark favorit i beige.


Eller den här i guld

Skönt ibland att vila huvudet med trivialiteter. Sommaren blir lugn och skön. Avstickare till vänner i Skåne. Jag skulle gärna vilja åka till Grekland en vecka. Mest för att det var så underbart att se Lennox i Thailand i vintras. Hur han älskade det varma vädret och att bada hela dagarna och den svenska sommaren är ju inte helt tillförlitlig vädermässigt sett. Det kommer att det inte funkar tidsmässigt och ekonomiskt utan det kommer att bli mycket att ta hand om med renovering och trädgård och det är helt ok det också.

Lennox femårskalas väntar i oktober. Det finns mycket på önskelistan. En motorbåt, en snabb bil, jäääääääääättemycket glass och massor av kompisar. Dessutom har han blivit lite förälskad för första gången men jag vill inte berätta i vem. Något slags privatliv måste han få ha.

Foto: Fredrik Hessman


Känslan av overklighet kommer över mig titt som tätt. Jag har ännu inte, efter drygt två år, på något sätt infunnit mig i cancerledet. Det där ledet som för mig var något helt främmade förut. Cancer var något som inte riktig angick mig. Något som andra människor fick. Ofta äldre personer. Det finns ingen cancer i min omedelbara närhet. Bara min chef som insjuknade i tjocktarmscancer något år före mig. Jag minns ett speciellt tillfälle som jag ofta tänker tillbaka på nu. Hur hon stod i receptionen utanför mitt rum och berättade om sin sjukdom. Och hur jag lyssnade med ett halvt öra och tänkte att det verkade rätt jobbigt men inget som påverkade mig nämnvärt. Inte visste jag att samma åkomma skulle drabba mig månader senare.

Jag har nyligen skrivit en krönika om barn och cancer . Rubriken lyder som följer: Att förbereda sig på att dö före sitt barn. (Med det menas alltså hur man förbereder sig på att inte få se dem växa upp. Att dö när de är små. Självklart hoppas jag att jag dör innan Lennox) Jag har skrivit en liknande sådan krönika förr men varje gång är lika svår. Mina egna erfarenheter färgar berättelsen och oftast måste jag stanna upp för att jag inte ser tangenterna. Jag skriver dessa krönikor för jag tror det kan hjälpa andra småbarnsföräldrar i samma situation därute. Som precis som vår familj brottas med en risk att dö före sina barn och hur man hanterar den risken. Jag själv hade blivit glad över att läsa en sådan krönika, skriven ur ett personligt perspektiv. Jag vet inte riktigt varför jag berättar det här just nu. Jag skriver ofta krönikor jag inte berättar om men den här påverkade mig ganska mycket.

De mail jag får från sjuka småbarnsmammor  med de mest fruktansvärda prognoserna får mig såklart att bli missmodig men oftare stärk på något märkligt sätt. Det finns en stor kraft i att hjälpa och stötta andra, helt okända människor. En kraft man inte ska underskatta för sin egen läknings skull även om det inte är det primära syftet förstås.

Just nu sitter jag faktist på jobbet och googlar guldsandaletter. Det får man väl antagligen inte säga att man gör men jag gör det iallafall. Googlar på guld och inser att mitt liv som vanligt skenar gatlopp mellan det höga och låga.

Ikväll: Lennox fotbollsträning

Vi har middag hemma. Inte för att fira att vi är klara med renoveringen för det är vi inte. Men numera kan man ändå leva drägligt även om hall och punchveranda fortfarande är byggarbetsplatser. Threst har lagat middag hela fredagskvällen Helstekt oxfilé, pilgrimsmusslor till förrätt, klassisk chokladkaka till efterätt.



Jag har det mycket bra. Det är jag väl medveten om. Att leva med en kock som dessutom har ett extremt estetiskt sinne är toppen. För det mesta utom när jag ska laga mat. Då får jag mig några slevar ibland. Vi är barnvakt till Calista denna kväll men barnen sköter sig själva som de börjar göra i 4-5 års åldern. Spelar fotboll, hoppar studsmatta, leker kurragömma.


Svartpeppar på chévren.



Honungsrostade valnötter, Pilgrimsmusslor, färsk smördränkt sparris och rödbetor med chevré. Allt är missanplacat och färdigt.

Man märker tydligt, inte bara på det större, fakiska ytrymmet att vi byggt ut. Barnen är kan leka utan att man störs av dem på samma sätt som förut när vi hade ett litet kök. Nu ska vi bara köpa ljusgrå hissgardiner så är köket i stort sett klart.


Förrätt




Skållade tomater


Helstekt oxfilé




Calista är trött.

Nu är det ju inte så att vi äter finmat en vanlig torsdag. Men om Threst lagar maten blir den ju alltid extra god förstås. Sedan är han ju urless på det. Att alltid laga maten. Så då gör jag några gästspel som oftast resulterar i köttbullar med potatismos (icke köpta) Lax i ugn, tacos och dylikt. Ibland funderar jag på vad jag är bra på egentligen. Vad jag har för egenskaper jag kan stoltsera med. När jag frågar Lennox vad jag kan svarar han alltid "Jobba, du är bra på att jobba mamma". Hur man nu ska tolka det.




Guldkornen på loppi blir Ann Söderlunds häst, stuga på Åland samt barnvagnstyling

Foto: Micael Engström

Jag är hemma från min Danmarkstripp. The Reef Hotel&Resort. En mycket generös tillställning med fantastiskt mat, ett badäventyr utöver det vanliga och en magnifik karibisk buffé. Det har varit en sådan obeskrivlig lyx att kunna ta en lång dusch, vräka sig i sin egen säng och titta på vilka kanaler man vill och inte bara Svampbob Fyrkant utan att ta hänsyn till någon annan.

Det var ett mycket trevligt gäng som åkte. De flesta kändisar är faktiskt det, även om jag inte umgås med några privat förutom Gladys och Läckberg. De flesta har svassat runt i baddräkt eller sköna badrockar, druckit goda drinkar och lyssnat på calypsomusik. Lennox och Threst har haft det bra hemma. Lennox har varit på sin första fotbollsturnering och eftersom alla är vinnare när man är liten så är han stolt över sin medalj.

Nu sitter jag här på jobbet och är trött. Känner mig lite lätt fyrkantig. Kan nästan ännu känna båtens krängningar från igår. Men jag ska stax hämta på dagis så det är bara att spotta upp sig. Jag har just inte så mycket mer att säga. Jag återkommer i morgon med förnyade krafter.

Foto: Malin Bondeson




Vad är det med Hasse Aro? Jag hyser en stilla undran eftersom den mannen verkar sätta de flesta hjärtan i brand. Superlativ som "übersexig, manlig, trygg" haglar ständigt. Jag har inget emot Hasse. Inte alls. Faktum är att vi inte alls känner varandra men jag ställer bara en fråga. Vad är det med Hasse?

Just nu befinner jag mig i Jylland. "The Reef" har invigts. Jag är hemma igen på måndag kväll och ber er ha tålamod med min uppdatering.

Dagens visdomsord:Oroa dig mindre för vad andra tänker om dig och mer för vad du tycker om dem
Fay Weldon

Foto: Micael Engström

Det är lördag och ett hektiskt schema. Middag för många hemma. Calista kommer och sover över och tidigt, tidigt i morgon bitti åker jag till Jylland i Danmark för att inviga ett nytt spahotel.  Inte hemma förrän måndag kväll faktiskt.  På bilden ovan är jag i mitt rätta element. Det kan man nästan se på mitt leende. Stall och hästskit är min melodi även om de heta fullbloden på Täby Galopp kanske inte riktigt  faller mig i smaken. Det är många människor på dessa vimmel som frågar hur jag mår. Bara sådär: Hej Lotta, hur är det?". Då vet jag inte riktigt om de frågar för att de vet att jag varit sjuk eller om det bara är en allmän fråga som man brukar slänga ur sig. Oftast svarar jag bra tack utan att gå in på detaljer. Alla kan ju inte veta såklart.

Jag har fått mitt datum nu. Den 11 augusti ska jag röntga lever och lunga. Men det är egentligen skit samma. Det är beskedet som är det viktiga. Och trots att vi ska ha en så jädrans bra cancervård får man ju oftast vänta på det minst 10 dagar. Vi pratar inte så mycket om det, eller hur? Jag vet faktiskt inte hur jag ska förhålla mig till den dagen.

Nåväl. Ikväll blir det fint. Vi ska bjuda våra vänner på en överraskning som jag kommer att berätta om senare.

Dagens visdomsord: Varken kärleken eller vänskapen bör ta emot mer än de kan återgälda
Alfred de Musset

Pappan och mamman är på dagis för att fira sommaren. Mamman har lagt ner en förmögenhet på mat från saluhallen efterom hon inte hunnit ta med picnic. Pappan och sonen har varit på fotbollsträning innan. Det är en varm försommarkväll och på tipspromenaden bjuds på uppmaningar som: "nu ska du hoppa på ett ben" eller " balansera på en stock".  Mamman vill minnas att det var regn förra året.



Pappan skrattar tyst när det är dags för sonen att uppträda med sång. Samma skratt som på BB faktiskt. Ljust, högt upp i halsen liksom. Mamman vet att han har tårar i ögonen utan att hon behöver se det. Själv bär hon oftast sina tårar tyst. Sonen söker sian föräldrars blick. Ler generat, spexar lite extra.



Mamman är som vanligt lyckligast när hon är med sitt barn. Många saker gör henne glad, på olika sätt men närvaron med honom är viktigast. Hon undrar om hon kommer att vara här nästa år. Kanske har hon ett kvällsjobb då, det är väl det som skulle avhålla henne från detta. För något annat finns väl inte?



De andra föräldrar tar kort, filmar. Ropar  och tjoar förstås. Det är överhuvudtaget en fin samling föräldrar. På det hela taget egentligen en härlig kväll. Småsyskon tultar omkring med tunga blöjor och grus i munnen. Sonen ser ut som en jätte bredvid dem. Konstigt. Vad hände efentligen. Nyss var han ju själv en hjulbent ettåring.



Just, i detta nu är det gott att leva. Om mamman blundar och låtsas för en minut att allt är som vanlig så är det det. Vara i nuet. Inte i framtiden eller det förgångna. Det är en stor konst som kräver ett ständigt arbete.

Dagens visdomsord: Bara den fria själen åldras aldrig
Jean Paul

Det har hunnit blivit torsdag. Inte vilken torsdag som helst. Det är sommarfest på dagis och en sådan simpel sak som för de flesta föräldrar är en självklarhet, är för mig allt annat än självklart. Med risk för att vara tjatig. Inget är självklart längre och för mig är det så viktigt att få vara på sådana här typer av tillställningar.

Den där lilla kroppen ränner iväg i längd nu. Ryggraden dras ut och han är lång som en solvarm katt där han sover. Den knubbiga handen är på väg att smalna av. Anta en ung pojkes skepnad och fast tänderna trängs huller om buller och näsan fortfarande saknar sitt hårda ben, kan man ändå skönja det uttryck den här pojken kommer få. Jag brukar roa mig med att stirra på honom. När han inte ser förstås. Föreställa mig hur han kommer att se ut som vuxen. Jag antar att alla föräldrar gör det ibland. Och när jag ser dem på stan, de där barnen i äldre  ålder med sina gula dagisvästar får jag alltid svårt att andas. Jag antar att det beror på att det är framtiden jag ser. Att de där 6-7 åringarna med glipa mellan tänderna och pokémon-kort i händer påminner mig så starkt om att jag kanske inte får vara här när Lennox är i samma ålder.

Det slår aldrig fel. Större barn i grupp får mig att känna så. Inte så att jag undviker dem. Nej, tvärtom stannar jag gärna upp trots att stämpelkortet på jobbet jagar livet ur mig. Saktar ner på stegen. Lyssnar på deras pladder i t-banevagnen. Hur de kivas pm platserna. Vet att någon antagligen kärleksfullt har lagt fram kläder och gett dem frukost. Kanske pussat dem hejdå vid dagisgrinden och önskat dem en rolig utflykt. Den som gjort det är fortfarande jag. Jag är här och den känslan är underbar om än osäker. Inget är bestående för någon. Därför är det ännu viktigare att luta huvudet på sned och titta på de där dagisungarna som går på rad. Låta dem bli en påminnelse om livets förgänglighet.

Dagens visdomdord: Att ibland stanna upp ett tag kan vara den enda möjligheten att orka gå vidare.
Olle Wedholm

Det är en himla massa radio nu. Radio är tryggt och skönt. Ingen som bedömer hur man ser ut eller om man har en snorkråka i näsan eller noppig tröja. Mera radio till folket. Vi pratar BLOK, att jag vunnit årets BLOK förra året på Vulkan. Det är soligt och varm. Jag berättar om hur viktigt det är med detta arv att ge till Lennox. Min blogg i bokform.



Sedan träffar jag Sofie på en lunch. Vi äter på kyrkogården, kyrkan som ligger vid Östermalmstorg. Vi vet inte om man kan drälla pastasallad och fnissa på en kyrkogård. Det hela känns mycket märkligt men eftersom flera sitter där gör vi detsamma. Kontrasten mellan livet, i denna form av ljuvliga Noel, och gravstenarna är slående. Jag tror inte Sofie noterar det men det gör jag.



Sedan åker jag till Täby galopp för att bevaka någon slags hattparad. Det hela är mycket trevligt. Och tjusigt. Framför allt tjusigt med vita staket, vackra klänningar och porlande champagne i höga glas. Kindpussarna duggar som spön i backen. Då  kommer den där glasväggen över mig. Att jag inte riktigt är närvarande ibland. Inte tillhör på något sätt. Då försöker jag vila i den känslan, rota runt i vad den står för även om jag ju vet svaret. Ibland blir jag arg när den kommer. Stälsätter mig och kindpussas som det värsta proffset. Men jag längar lite efter Lennox. Behöver tanka upp mig på hans närvaro.



När jag kommer hem har han precis somnat. "Frågade han efter mig, sa han att han längtade efter mamma?" frågar jag den sömniga pappa. Sedan sätter vi oss och planerar in semestern. Klockan 22 är det dags för en radiointervju igen. Denna gång är det Karlavagnen, P4. "Vad är det modigaste du gjort för kärleken" är temat. Vi pratar framtid och jag får programledaren Anja Kontor att bli mycket berörd. Det är bra. Det betyder att lyssnarna känner och om man känner kan man lättare förstå. Empati var nog ordet jag sökte. På fredag ska jag åka och köpa den där sparkcykeln med lysdioder jag tyckte ni skulle buda på från loppi.se. Det verkar ju inte riktigt klokt att jag uppmanar ett att kika på den när jag själv ska köpa den. Vet inte hur jag tänkte men uppenbarligen finns den kvar. Här kommer fler sköna tips. Ola Lindholms tåg till förmån för childhood,  vinn ett par retro-jeans eller pimpa din gamla pall.

Det är lunchdags och solen väntar......

Foto: Malin Bondeson

Och här sitter jag mitt i pudeln (öhh, vargens kärna) De var större än jag trodde och inte helt olika gosiga schäfrar. Bara så mycket mer av allting  och tja, vildare på något sätt.  Jag har ju suttit med de där vargarna sedan några år nu. På vägen funnit stort stöd hos andra drabbade och med tiden har allt detta blivit en del av mig. Det tycker jag är synd men jag antar att det är det bästa sättet, att förlika sig med saker. Att alliera sig. Om jag har acceptera det som hänt mig? Nej. Det vill jag med bestämdhet förtydliga. Jag kommer inte  acceptera men det finns säkert någon slags ro i att göra det. Liksom ställa sig över och vara större än sin sjukdom men jag blir som en gnällig unge. Vägrar att inrätta mig i ledet.

Jaf försöker tänka att allt är bra. Hur jag än tänker så är det bra och rätt. Jag, vi, är så elaka mot oss själva oftast. Vi ser på oss med hårda ögon och tenderar att alltid vilja vara bättre. Jag arbetar hårt på att vara nöjd med den jag är, med mina fel och brister. Jag tänker att om man gjort så gott man kan är det bra nog. Nu blev jag lite flummig såhär mitt på blanka tisdagen. Det är också ok. Att inte vara så tydlig i konturerna. Jag är här och det räcker gott.