foto: Petter Magnusson

Mamma frågar "Kan du sova något på nätterna nudå?" Och ja, det kan jag faktiskt. Det är värre med den här ständiga påminnelsen om morgondagens besked som ligger som en dålig smak i munnen. Jag har precis avslutat ett golfvimmel och ska hämta på dagis snart. Om några timmar väntar nästa jobb och däremellan har jag hunnit byta rent i alla sängar samt knäskurat köksgolvet. Jag är som vanligt så här dags överaktiv. Allt för att slippa tänka och känna efter. Alla har vi våra sätt att hålla cancerspöket i någorlunda schack.

Min filosofi bygger på att inte bli överraskad. Jag utgår från att jag har en spridning, troligtvis till lungorna eftersom jag hostat så in i bängen halva sommaren. Om jag utgår från det kan ju allt annat bara bli toppen. En inte helt onaturlig försvarsmekanism. Jag tämker inte på tagen på sängen i det där kala rummet hos Dr Bengan i morgon. Och om han har dåliga nyheter så hoppas jag att han presenterar dem på ett bra och smart sätt. Inte säger att jag ska gå hem och vänta på att dö utan att vi ska fixa det här. Gud vad jag svamlar. I kärlek och cancer är allt tillåtet. Just här och nu vet jag inget alls men jag låter mig inte luras av knäskurade golv och renbäddade sängar. Metastaser märks oftast inte utan dödar i tysthet och när de upptäcks är det för sent för behandling. Förskönande omskrivningar har aldrig varit min grej.

I morgon 10.30. Det där fruktansvärda väntrummet. Och korridoren dit. Och huset som korridoren ligger i.......Kommer min resa att sluta där och då? Får jag ytterligare ett halvår att leva? Jag vet att ni är med mig i tanken och jag hoppas att ni också vet hur mycket ni betyder för mig? Men den här biten i morgon måste jag klara själv. Jag kommer inte undan. Jag skiter i att man växer som människa av sådana här utmaningar. Jag hade helt klart klarat mig utan några extra centimeter. Gode Gud, att man ska behöva göra sådana här saker. Självklart kommer jag att berätta men beroende på besked så vill jag meddela mina närmsta vänner och familj statusen på domen först.

Mental styrka och goda energier var det ja.....

Jag spelar in en liten film till loppi. Det handlar om second hand. Jag tar med mig saker Lennox växt ur som kommer att säljas på sajten loppi.se så småningom.


Det är lite pyspunka över det hela. Mig alltså. Det drar ihop sig till fredag och mina tankar är helt irrationella. Det är i det här läget jag brukar börja tappa bort saker, nycklar, plånböcker, tider. Mina tankar är helt enkelt någon annanstans av förklarliga skäl. Det blir helt enkelt svårare och svårare att klara av dessa halvårskontroller. Värre och värre för varje gång trots att jag vet att vid varje kontroll som är cancerfri ökar chanserna till överlevnad inom fem år.

Vi åker till Sickla för att köpa höstskor. Jag köper gärna second hand men skor tummar jag inte gärna på så det blir ett par nya fina kängor i vattentåligt material till Lennox. Vi passar på att äta sushi där också. Vi sitter och dinglar med benen, jag och min som medan vi slabbar soja överallt. Jag undrar hur mycket han vet. Hur mycket han förstår av sin mammas koaotiska jämmerdal. Jag som kämpar så hårt för att hans barndom inte ska präglas av cancermonstret kanske stångar pannan blodig. Jag kan bara göra det som känns rätt. Att försöka skydda honom från den värsta vetskapen.

Det är så svårt det här. Jag som anlitas för att skriva och berätta hur andra ska göra när de ska berätta för sina barn har så svårt att förhålla mig rationell i min egen situation. Därför är det så fantastiskt med den här virtuella dagboken där han kan läsa om min kamp och min kärlek till honom som faktiskt är det som genomsyrar hela den här plattformen.




Threst bygger vidare hemma. Så fort han kommer hem från sitt vanliga snickeri jobb börjar han hemma. Det är tungt men vi måste bli klara. Hallen är fortfarande en byggarbetsplats. Vi pratar inte alls om fredagen i stort sett. Men självklart präglar den dagen oss på olika sätt.

När jag blev någons mamma för snart fem år sedan fick jag också ett större hjärta. Och en tunnare hud. Det blev allt svårare för mig att tiga still eller att inte försöka hjälpa till närhelst jag kan när det gäller framför allt barn som inte har det helt hundra omkring sig. Det kan ju låta präktigt och förmätet men jag tror att den där oändliga kärleken man känner för sin egen avkomma även färgar av sig och gör att man helt enkelt har lättare att sträcka ut sin hand. Vad vill jag säga med det här då? Tja, att du kanske helt enkelt ska titta på tv i morgon eftersom det är viktigt. Och att det kanske finns något just du kan göra.

Då sänder SVT:s Uppdrag granskning en dokumentär om "euo-orphans" Visste du ens att de fanns? Det är de 100 000-tals barn som blir kvar i öst när föräldrarna åker till bland annat Sverige för att arbeta. Nu är det val och RUT-avdrag och hushållsnära tjänster är en het potatis men vilka konsekvenser för det med sig framför allt för dessa barn som blir kvar i ett Lettland förlamat av kriser och sparpaket.

Fto: Malin Bondeson

Jag ville bara visa er hur vacker vår Kronprinsessa är! Jag stod väldigt nära henne igår på "Polarpriset" och hon fullständigt knockade mig med sin uppenbarelse. Grattis Daniel!





Emma Wiklund släpper sin hudvårdserie. Jag går dit en snabbis och gratulerar till de fina produkterna. Eller jag vet ju inte hur de är men de kommer i snygga, stilrena förpackningar. Det dräller av skönhetsjournalister som sörplar ekologiska drinkar och äter lakrits cupcakes. Proffsiga Bindefeld står för kringservicen och jag blir alltid lika glad att se dem.



Jag tycker det är fantastiskt roligt när människor genomför sina drömmar. Sedan att man har ett rejält försprång genom att man redan är etablerad och bär ett vackert ansikte är för mig strunt samma. Det är uppförbacke för alla och vi har våra bagage att släpa på i olika valörer. Emma verkar vara en genuint varm människa och jag önskar henne all lycka till på sin nyinslagna väg.

Jag har dessutom funderat ganska länge på en ny bil. Den lilla skrutten jag har är inte speciellt säker och håller på att falla isär. Den låter som ett mindre tröskverk och att den gick igenom besiktningen sist är ett under. Efter att ha gjort rejäla efterforskorskningar provar jag Renaults Grand Scenic. Den har sju säten och plats för hur mycket packning som helst. Bland annat.



Lennox älskar den eftersom backspeglarna vinklas in när man låser och att den har elstyrd taklucka.



Sedan kan man slänga in hur mycket väskor som helst, både bak och fram eftersom alla utrymmen är megastora.

Annars fördriver jag tiden fram till fredag med att göra det jag är bäst på, nämligen leva. Alldeles nyss sa jag till min kollega Johnny " På fredag vet jag inte om jag kommer att göra "Kristallen". Jag får mitt halvårsbesked då och om det är negativt kommer jag definitivt inte att gå på vimmel".

Jag pendlar mycket mellan att ibland vara säker på att allt kommer att se bra ut till att det kommit en ny spridning. Naturligtvis mest åt att det är ett återfall. Jag funkar så nämligen. Utgår från det värsta men hoppas på det bästa. Jag önskar så att Threst kunde gå dit själv men vet att jag måste möta verkligheten och sätta mig i det där väntrummet. Jag har tvingats bli så vuxen och modig under den här cancerkarusellen. Tvingats möta och göra saker jag aldrig trott jag klarat av. Upplevelser ingen människa ska behöva möta. Det har gjort mig starkare men också räddare. Resten av den här förhatliga nedräkningen fördriver jag med att göra Rockbjörnen, en golftävling och Make Up stores fest. Och överösa min son med kärlek förstås.

Vi åker. 15:00 är det champagneskål och afternoon thé. Det är fantastiskt väder men jag mår skit rent ut sagt.  Alla killarna i stort sett har spelat golf innan så Christina plockar upp mig och vi hämtar Åsa i Bromma.



Alla är på lika stålande humör som vädret. Vi skålar. Threst överraskar mig med en massage som visar sig bli en halvtimmes healing och vi sitter ute på den enorma verandan som vetter ner mot vattnet.



Några bastar men de flesta sitter kvar ända till middagen 19:30.


Friiberghs Herrgård. Baksidan


Vi bor i en helt egen fristående villa med tre separata sovrum.


Två stora rum och stort kök

Threst och jag har jacuzzi på vårt rum men självklart hinner vi inte använda den. Vi byter om och dricker lite rosé med Tessan, Patrik, Rikard och Karin som bor i samma villa.


Afternoon thé


Vårt sovrum



Det är lugnt och skönt. Nästan inga andra gäster och herrgården ligger inbäddad i en stor trädgård med olika boenden utspridda. Bredvid ligger golfbanan.



Jag tar en klänning jag bar på mama-galan. Inte provar jag den hemma heller. Nog för jag har gått upp ganska mycket i vikt sedan jag gick på cellgifter men det är resår i ryggen....



Naturligtvis kan jag inte dra upp den. Det finns inte en chans trots att både Patrik och Threst försöker så jag bär den ändå.....




.....Med Henriks kavaj över för att dölja glipan.


Rickard och Christina


Christian



Menyn är fantastiskt. Gazpacho med marinerad pilgrimsmussla, stekt lammrostbiff med smutsig potatis, utvalda ostar samt hallonglassanwich med mandelskum och färska hallon. Min förkylning är naturligtvis som bortblåst.


Piloten, tillika Lennox gudfar Patrik kan inte lämna jobbet hemma.







Micaela



Någonstans mellan förrätten och desserten tänker jag lite på Thomasine. Och jag höjer min champagneglas mot taket för några sekunder.


Jag har som vanligt för höga klackar och och lånar Threst skor. När man är bland vänner kan man liksom ...vara sig för en stund.





Sedan tar vi oss alla ner till vår villa och forstätter med dans. Jag tror att klockan blev äver 03 innan jag kom i säng med klänningen på.


Tessan och Patrik dansar

Dagen efter är inte lika rolig. Men alla är överens om att det har varit en superkväll. Vi äter frukost och städar undan det värsta i vår villa.


Friibergs har eget bageri


Threst inspekterar rummen


Eftersom vi flyttar undan möbler och mattor för att kunna dansa måste vi ju återställa.



Alla checkar ut och ska hem till sitt. Rikard och Karin ska ha tvåårs-kalas, Jag ska med Lennox på fotbollsturnering medan Threst renoverar hallen och Micaela och Erik ska hämta Calista på landet.



Det känns så bra att få göra detta för våra vänner. På fredag väntar mitt besked. Jag kan inte riktigt planera något som händer efter det. Därför är det bra att denna helg skedde innan. Nu sitter jag här på jobbet med min förkylning och ska snart ut i regnet och bevaka Polarpriset vid 15.

Mamma och pappa kommer för att vara med Lennox.  De har plockat en stor skål med kantareller



Threst lagar wallenbergare och gör en blåbärspaj. Jag håller på att bli riktigt sjuk. Det värker i hela halsen och jag hostar som en galning. Att hålla kalas på en herrgård känns långt borta.





Vi berättar om stjärnan som Lennox får varje morgon. Många verkar oroade över att vi inte vill ligga bredvid honom längre eller att belöningssystemet än en förlegat metod. Thest och jag har legat bredvid Lennox i nästan snart 5 års tid. Han börjar bli så stor att han bör klara att somna själv efter att vi läst saga, pussats, kramas och pratat om dagen. Han är oerhört stolt på morgonen när han vaknar och vi finns i rummet bredvid hela tiden.

När vi vinkar hej då på lördag vid lunch ska mormor, morfar och Lennox åka till Gröna Lund.

En inbjudan till våra vänner.

När jag, vi, drabbades av cancer förändras ju inte bara utsikterna för mig med operationer, cellgifter och ett helt nytt sätt att se på livet. Även Threst har ju fått stå tillbaka. Inte så mycket nu men då när jag låg länge på sjukhus och även när jag kom hem. Att handla, städa, tvätta eller ens duscha håret klarade jag ju inte av. Då bestämde sig några av våra vänner för att ställa upp och hjälpa oss med städhjälp i några månader.

De kom hem till oss i trädgården och jag minns det mycket tydligt. Hur ska man kunna glömma en sådan gest. Nu vill vi ge någonting tillbaka så den här helgen är de bjudna till Friiberghs Herrgård, norr om Stockholm där vi ska äta, dricka och bara umgås till söndag.



Det känns fint att kunna ge någonting tillbaka. Åsa, Rickard, Christian, Christina, Micaela, Erik, Karin, Rikard, Anna, Henrik, Anna, Christer, Tessan och Patrik. I nöden prövas vännen!

Men jag håller på att bli sjuk. Halsen värker och jag har ont i kroppen. Svårt att veta om det beror på träningen.  Mamma och pappa kommer hit ikväll för att ta hand om Lennox i helgen.

Smyckesdesignern Louise Lovén vill göra en tillitsring. Och man självklart tackar jag inte nej. Lennox vill öppna paketet och prova ringen men jag hinner före.



Men självklart får han prova den först. Den är rejäl och ren i sin form. Tusen tack snälla du för du tog dig tiden att glädja mig.


Jag har varit på lyssnat på onkologen Eva Fernebro som pratar coloncancer. Siffror och statistik, diagram och rutor. Min sjukdom omformat till konkret fakta på en overhead. Det är bra att se det så här även om det blir väldigt tydligt men jag gillar att veta. Dukes III (Det är en beteckning för hur man delar in tumören i olika stadier) Dukes III är när tumören växt igenom tarmväggen. Som min som dessutom spridits till levern som ligger vägg i vägg. Det är ca 50% överlevnad på en Dukes III.




Onkologen Eva

Sedan åker jag hem och städar ur gästrummet i källaren. Lennox och Threst åker ner till Björns trädgård och tittar på skateboard-åkarna. Vi har börjar med en ny sak hemma vid läggdags. Att försöka sova själv utan att någon av oss ska sitta bredvid. Vi inför belöningssystem. Förklarar och berättar att det är dags att nu. Att vi finns i rummet bredvid. Det går över förväntans bra. Min lilla stora snart-femåring snurrar runt i sängen och vill både gå på toa och ha vatten men somnar sedan ensam. Då får man en guldstjärna varje morgon i Star-Wars boken. Alla medel är tillåtna.

Det blir makaroner och falukorv som Threst lagat till lunch. Jag har ju dessurom lovat att ställa upp i Topp-loppet. Springa 5 kilometer kräver att jag börjar träna nu!



Jag har ju fått presentkort av Threst så jag köper ett par snabba skor av okänt märke. De kostar lika mycket som en vinterjacka så nu hoppas jag att jag blir snabb som en iller.



Jag ska träna med vännen Shatilla i Hagaparken+30 andra tjejer som anmält sig. Jag är fruktansvärt omotiverad.  Jag är 43 år gammal, har fått ett barn och gjort tre stora operationer (ett kejsarsnitt) och har aldrig i hela mitt liv sprungit. Gissa om jag behöver komma igång?

Vi springer 4 kilometer. Springer tre minuter. Går två. Jag sackar efter rätt snart snart och hamnar sist. Shatilla peppar. "Kom igen nu Lotta". Jag har lust att slå henne på käften men bara nästan. Sedan är jag stolt över mig själv fast jag har så ont i kroppen idag att tom tummarna värker.


Tusen tack för fina oljor! från bloggläsare

Det är dags för simskole-start ikväll 17:00 och i morgon föreläsning om tarmcancer.

Jag hoppas ni varit inne och tävlat på Saydada.se. och nu ska ni även få lite andra heta hösttups från loppi.se. De här underbara skinntofflorna vill jag ha till Lennox. Här kan du se hur man pimpar sin gamla vagn eller slå till på den här härliga P.O.P-tröjan.

Thomasine är död. Ännu en av mina cybersystrar i cancerbranchen. Jag mailade henne sent igår kväll. Nu ser jag att hon somnade in 22.35. Jag trodde inte det. Inte så här. Jag trodde faktiskt att hon skulle hänga med oss ett litet tag till. Jag gillar det inte alls förstås. Den här döden som bara kommer och snor åt sig allt vackert och starkt. Som skiter fullständigt i vilken förödelse den lämnar efter sig. Åtta månader från diagnos till gårdagens sista suck. För att citera Niklas Rådström:" Det är en illusion att tro att man kan ta makten över döden" så hoppas jag ändå  på att i den där sista sucken fanns någon slags acceptans över skeendet. Jag tänker på dig Thomasine. Jag kommer att tänka på dig för din blogg Socalito har gett mig bränsle och nyttiga fundersamma funderingar och jag tänker på din familj som blivit så hårt drabbad av denna farsot. Vi ses. Med all säkerhet någon gång.

Vi åker till Mariefred för att  vara behjälpliga på Gripsholms värdshus. Lennox är med såklart och vi har laddat med både skateboard och cykeln om det blir långtråkigt.



Det är en riktig liten pärla och vi blir tilldelade Carl Sviten.......




.......Som är helt fantastisk



Två stora rum, hall och badrum......



Vackra kakelugnar.....



.....Sedan väntar after non The och senare middag. Tanken är att vi ska välkomna gäterna, ca 100 stycken. Se till att de har det bra och finnas till hands om det är något...



..... Det är vår bröllopsmeny som står på kvällens schema och det är lite roligt att äta den igen ihop med med främlingar....



...En amushe




....Chevice på lax och pilgrimsmussla




.....Potatiskaka, Barolosky och oxfilé med kantareller



...Liten ostbricka




Samt dessert bestående av gino. Frukt med vit choklad toppad med kokos. Den här meny gjorde Threst till vårt bröllop och lagade till våra gäster. Ikväll äter vi den med någon variation men den är (nästan) lika god som då.



...Lennox hittar två barn så honom ser vi knappt röken av.



......En mycket trevlig kväll där personalen är duktiga och vi får mycket beröm för maten



......Som inte vi lagat utan vi går in i köket och tackar personalen.


På söndagen Checkar vi ut och jag och Lennox åker direkt till Rigoletto för att se premiären av Toy Story. Jag jobbar först så Erik och Calista möter upp och oss tar hand om Lennox innan jag kan komma in och sätta mig i bion.



Foto: Micael Engström

Sedan väntar Calistas 5-års kalas direkt efter bion. Här är det ingen rast och ingen ro direkt. Men det är ett helt annat inlägg.

Nu vill jag bara puffa lite för  en ny sajt med barnkläder som heter SAYDADA.se Sveriges nya barnbutik på nätet. Där kan du hitta det mesta för de flesta barn mellan 0-6 år.  Jag bestämde att jag skulle ha en liten tävling för er. Det enda du behöver göra är att hitta två klädmärken som finns på sajten.

Maila svaret till: vinn@saydada.se senast 30/9

Jag trodde vi var smarta och besökte Grönan på en fredag. Tjena. Vi är inte de enda karusellsugna denna mulna men 20-gradiga dag. Vi är laddade till tänderna, Lennox och jag. Vi har åkband och utlovat sockervadd står på schemat. Min fina son är fantastisk. Vad annars? Vi åker Vilda musen trots lång kö, utan att knota men när jag åkt slänggungorna för tredje gången tigger jag om att få slippa. Lennox åker ensam två gånger till.



Det är just vid sådana tillfällen jag får starka ögonblicksbilder. Jag kallar dem så. Det är när livet och framför allt situationer med Lennox blir kristallklara. Som idag när han satt längst i gungan mot vattnet. Kontrasten mellan hans små pinnsmala jeansklädda ben och randiga munkjacka mot den tidvis blå himlen. Den där lilla figuren nästan ända uppe bland molnen. Jag har några sådana "bilder" samlade nu. Bland annat flera från Thailand. Jag bär dem nära hjärtat. Ibland rädd att de ska blekna. Vad gör jag då om jag behöver plocka fram dem? Såna tankar skrämmer mig.



Vi har det på det hela taget jättemysigt. Till och med Spökhuset vågar han sig på och jag blir faktiskt jättestolt. Att låta barn övervinna rädslor får dem att växa och han var så glad när han kom ut efter att ha tvekat en stund.



Vi hade lagt betalt parkering för tre timmar men hade kunnat stanna en timma till. Tyvärr blir köerrna till attraktionerna ohållbart långa när man är så liten vilket är tråkigt. Nåväl. Denna sommar har Lennox fått uppleva massor. Han är ett priviligierat barn. På gott och ont.


Speglarna i Skrattkammaren



När du läser detta är vi på Gripsholms värdshus. Här ska vi vara ikväll för att vara lite värdar. Vår bröllopsmeny står på bordet och jag hoppas gästerna uppskattar en snart-femåring i sin närhet.

Guldknappen. Foto: Micael Engström 20:34





Stockolms modemässa. Foto: Peter Ortvik. 13:47

Jag åker till Modemässan. Jag är inte så vidare värst modeintressad faktisk. Men jag gillar tre saker. Leopard, skinn och jeans. Dock inte samtidigt kanske. Jag träffar Lars Wallin som bland annat designar jackor för Jofama. (på bilden bär jag hans nya vinterjacka)

Sedan åker vi till Nacka Forum men jag har så satans ont i fötterna att jag måste gå barfota. Finns det bekväma höga klackar? På riktigt. Jag fattar inte var de finns i så fall. Jag önskar att det vore lite mer glamour över mig. Som Charlotta Flinkenberg, Chics chefredaktör som är trebarnsmamma. En på 4 år och  tvillingar på 3 månader. Ändå orkar människan jaga schyssta acessoarer och är den enda person som faktiskt får en hel outfit att lyfta med ett rött läppstift. Jag är inte så trendig av mig. Jag är så pass gammal att jag inte längre sneglar på hyper som  kommer och går. Klassiker består. Jag har mina favoritprodukter, favoritparfymer. Jag bär inte röda strumpbyxor till prickig klänning eller sticker inte ens ut med ett rött skärp. Jag föredrar sobra färger som svart, beige och grått trots att jag alltid får höra att jag borde bära starkare kulörter. Och om man vet att jag 60% av tiden mest bär flecce-tröja och mjukisbrallor, tja då förstår man att jag inte är så vidare värst fashion. Ett märke jag dock gillar men inte har råd att handla ifrån är Zadig&Voltaire. De ligger ett stenkast från mitt jobb så ibland smyger jag in men förfasas över priserna och slinker ut igen.







Jag gör Guldknappen men är hemma och tillbaka i flecce-munderingen efter 2 timmar. Den svårtflirtade modemaffian är på front row och tittar mer på varandra än visningen. Själv bär jag jacka från Myrorna och byxor från Hugo Boss. Clutchen är second hand.

Vi ska köpa present till Calista som  har kalas på söndag. Jag försöker köra genustänket men det spricker rejält när de första rosa bokmärkena åker ner i korgen. Blä vad trött jag blir på mig själv som inte jobbar mer aktivt med detta, framför allt med Lennox. Nyss hemkomna från Grönan sitter vi här mer sockerspeedade än någonsin.

Vi firar vår treåriga bröllopsdag. Det gjorde vi visserligen för några veckor sedan när jag överrraskade Threst med en natt på Ysauragi. Nu  är Lennox hemma och vi åker till TacoBar där jag bjuder storslaget. Jag får ett presentkort på Löplabbet. Eftersom jag ska ställa upp i Topploppet 2 oktober måste jag börja springa och jag äger inga löparskor.

Threst är inte helt förtjust i att åka in till stan. Men vi hittar en parkering till slut.



När vi kommer hem övveraskar jag med exlusiv mörk chocklad och champagne. Vi sätter oss och tittar på en videofilm.




Med anledning av mitt förra inlägg om att vänta på besked, skrev jag ett debattinlägg i Aftonbladet för drygt ett år sedan Du kan klicka här om du vill läsa det. Man kan resonera på lite olika sätt angående väntetider. Antingen kan man se det så att det inte är någon brådska för att resultatet är bra. Eller så är det så att resultatet är så dåligt att det ändå inte är någon skillnad på att påskynda någon slags behandling.

När jag frågar Bengan (min doktor) så menar han på att några dagar hit eller dit ytterst sällan påverkar det fysiska tillfrisknandet. Jag menar att det stjälper den mentala styrkan enormt. Den styrkan vi cancerpatienter så väl behöver för att hålla näsan över vattenyttan. Den mentala biten att få känna att man är delaktig i sin process. Att man delges och får snabb information om sitt tillstånd och att man känner sig som ett team med sin läkare är oerhört viktigt. När man blir fråntagen dessa redskap, blir satt att vänta orimliga tider så går man också ner sig mentalt och det är också farligt. Krop och själ ni vet.

Nåja. Jag är dubbel. Jag skulle kunna ställa till ett halabalo och se till att få mitt svar tidigare. Jobbiga patienter lever längre. Vara sin egen projektledare men jag strutsar just nu. Jag orkar helt enkelt inte höra svaret som jag är idiotsäker på är dåligt. Jag vill bara ha de här 16 dagarna i frihet.  Lennox leker fladdermus just nu. Vi ska till Modecenter och sedan väntar vimmel på Guldknappen ikväll. Livet kan inte vänta. Skål!



Någon undrade om Ballerina skor: Från Åhlens
Tv-Bänk: Egenbyggd och inlämnad på lackning

Så. Nu har den kommit alltså. Kallelsen till mitt besked. Det tar 16 arbetsdagar från röntgentillfälle till besked hos läkaren. Obegripligt. I andra länder får du ditt svar direkt. Nej, här ska man grillas tills svetten lackar och utveckla somatiska besvär, elände och vånda.

Jag jobbade igår kväll på premiären av svenska filmen Puss. Sedan hem och storhandlade. Det är ganska skönt att storhandla sent på kvällen. Lugnt och skönt och inga köer. Dagis är stängt torsdag och fredag. Jag har bokat in en heldag med Lennox på Grönan (det är jag som är hemma med honom). Det ska bli fantastiskt kul. Allt är fantastiskt kul nu fram till den tredje. Varenda liten sak innehåller dubbel glädje vare sig det är städning eller att torka kattspyor. För efter den tredje kan det vara helt andra ljud i den här skällan.

Foto: Malin Bondeson. Jag och mina pytte pytte kollegor.

Igår kväll när jag lagt mig och min man som vanligt snarkade med öppen mun (en mycket vacker öppen mun dock) så testade jag att projektera rädslan och oron över ovan datum. Jag försökte helt enkelt ta kommandot över situationen och för några minuter funkade det. Men det krävs en så stor koncentration att jag bara mäktar med en liten stund. Så vad gör jag istället. Blingar mina fötter med paljettballerinas och målar mina naglar i orangeröd färg. När allt annat är svart så får man göra det bästa av situation.




På lördag-söndag är Threst och jag inbjudna att vara värdpar på Gripsholms värdshus. Vi ska, eller rättare sagt Threst, komponera en middag, mingla runt och småprata med gästerna. Kanske du vill komma om det inte redan är fullt. Jag lägger en klickig länk här. Tills vidare so long. Nu in på redaktionsmöte.

Foto: Malin Bondeson

Vad ska man skriva efter ett inlägg som det förra? Allt blir bara futtigt och meningslöst. Jag har låtit det ligga extra länge och jag, eller rättare sagt, Jenny har fått fantastisk hjälp från er alla. I min inbox har det kommit ett 10-tal mail med riktigt bra tips på cancerläkare utomlands som är duktiga på just pancreas.

Jenny vill att jag ska hälsa och tacka till er alla som engagerar sig. Hon är mycket tacksam för all hjälp hon kan få nu och hon har inte gett upp. Igår kväll gick hon igenom de förslag och initiativ man nu kan göra drastiskt. Hon låter inte nedslagen. Hon lever i allra högsta grad. Det ser man på bilden hon skickade via sin mobil. Där är hon ute och ror uppe i Leksand under helgen. "Du ser inte så vidare värst döende ut" svarar jag henne.

Mitt liv går vidare precis som alla era gör om jag får ett negativt besked. Så är det och så måste det vara. Mat ska lagas, ungar ska bada och gräs ska klippas. Men en ny insikt har infunnit sig. Den jag redan fått erfara. Att livets  tråd ibland blir farligt tunn, sinnena skärps och energin fördelas. Jag sitter här på jobbet. Ikväll väntar Stockholm Fashion Week med Bindefeld som avsändare. Lustigt vilka kontraster detta liv har. Jag försöker följa med i svängarna men sitter inte speciellt säkert i båten. Precis som ingen av oss gör fast vi är så naiva att vi tror att vi är odödliga och lever därefter. Inte ens jag har knäckt koden. Det pratar jag ofta om. Att jag försöker lära mig något bra av det här förutom det rent initialt förutsägbara, att man ska vara rädd om det lilla liv man har. Nu väntar en sen lunch på TacoBar.

Jag plockar äpplen. Det är stekhett ute och sommaren verkar inte alls vilja lämna oss frusna nordbor. Jag får ett sms av Jenny. Minns du henne? Om inte annat så klicka här. Jenny och jag träffades via min blogg. Hon har en  pancreas cancer (bukspottkörtel) samt en förjusande liten son P. Första gången vi träffades sjöng han Michael Jacksons "Thriller" för mig bredvid sin mammas säng på SÖS. P är sex och och har en sådär fin sexårsglugg mellan tänderna.

Jenny har precis fått svar på sin röntgen. Jag ringer henne. Hon är klarsynt och samlad. Nästan kusligt rationell. Hon sitter i någons bil eftersom hon ger direktiv om vägen mitt i denna fruktansvärda tillstånd hon ändå måste befinna sig i. "Jag pressade onkologen. Jag ville veta. Om den fortsätter att växa i den här takten lever jag cirka tre månader till". Vi pratar som vanligt om P, om musiken som är viktig för Jenny. Och att det är bråttom om hon ska försöka hitta alternativa vägar. Tumören är inoperabel då den omges av viktiga kärl. Det går inte att föreställa sig ett samtal av liknade typ. Trots det sker det medan min son åker skateboard och jag hänger över ett flagnat staket och tar del av detta surrealistiska samtal.


Så. Nu undrar jag om du som läser vet någon råd. Känner någon, hört något, kan dra i någon tråd eller ge tips på behandlingsform som alltså måste ske nu. Jag vet att det är både onkologer och sköterskor som läser mig. Kanske någon sitter inne på någon form av nätverk när det gäller panceas. Maila, ring, lägg en kommentar. Jag finns på lotta.gray@aller.se

OBS. Jenny har gett sitt medgivande till detta inlägg

Som ni ser är min son tillbaka till livet. Sånär som på ett otroligt kliande tidigt på mornarna. Jag börjar stressa upp mig så fort telefonen ringer, att det ska vara min läkare som tittat på plåtarna och måste ge mig behandling så snabbt som möjligt. Jag vet ju att det inte går till så. Att man inte kan ringa på telefonen och lämna sådana besked meb tankebanorna är inte logiska alls.

Igår åkte jag till Sats Globen och var med på mitt första yoga pass. Herregud. 55 minuter yoga. Ner i hundställning, göra solhälsning. Jag som inte ens kan sitta på golvet med korslagda ben. Det var inte speciellt skönt och inte ett skit av andningen förstod jag. Jag gillade mest att det var behagligt i rummet.

Ikväll ska Threst ut och ta en öl med en gammal barndomskompis. Lennox och jag hänger här hemma. Jag ska plocka upp all fallfrukt och göra en äpplepaj. Men jag känner mig fortfarande konstigt trött och matt. Minsta lilla är en ansträgning. Kanske hade jag inte vattkoppor som liten, mamma minns inte riktigt, eller så är det något annat. Nu väntar plock av diskmaskin. Ett alleles utomordentligt tråkigt inlägg. I morgon kanske det händer något mer upplyftande än fallfrukt och maskinplock.

Som sagt. Fleccetröjan är på och tandbortningen glömd. Lennox är klart bättre. Skorporna börjar torka och bli alldeles svarta. Vi tar en promenad, lite i hemlighet eftersom vi inte ville träffa någon. (tror dock inte det smittar utomhus på flera meters avstånd) men ändå.



Lennox lägger sig på golvet på våra utomhusdynor. Vi försöker äta lite men han har fortfarande blåsor i munnen. Jag känner mig trött också. Matt på något sätt. Det finns inte så mycket att rapportera om. Jag har gjort min dagliga bloggkoll. Rattys blogg, Marcus Birros, Socalito, Enkla livet, Spridd tamcancer, Tyskungen och Heja Abbe bland andra. Jag är en trogen bloggläsare och återkommer dagligen till mina favoriter ovan. Sedan finns det bloggar jag surfar in på lite då och då.

Ikväll ska jag försöka gå på ett spinningpass på Sats när Threst kommer hem. Lennox har precis somnat i soffan. Hmmmm. Måste hålla lite koll på honom. Och dammsuga.

Lennox är bättre. Det verkar ha vänt ganska rejält. Kopporna i ansiktet börjar bli torra och mörka och inatt har han sovit hela natten. Höga doser alvedon samt atarax dock. Idag är det jag som är hemma. Nu sitter vi här. Spelar tv-spel och tja gör inte så mycket mer.

Igår var jag på Huddinge för att göra min sexmånaders kontroll. Igår stålsatte jag mig och försökte göra detta på ett enkelt sätt. Jag lyssnade på på glad musik i lurarna hela vägen dit och försöka att verkligen se det som något banalt och enkelt. Som att gå till tandläkaren bara. Det gick inte så bra. Det märker jag när jag kommer fram till kassan och inte hittar i min plånbok, hur jag blir alldeles stissig och förvirrad och svarar konstigt på sköterskans frågor. Hjärtat dunkar hela tiden hårt och jag får små  svarta prickar framför ögonen. Det går helt enkelt inte att lura sig själv.

Sedan sätter jag mig i det tomma, kala väntrummet. Jag ska dricka massa vatten på en timma för att tarmarna ska bli utspända och man ska kunna de dem bättre på röntgen. Min favoritröntgensköterska jobbar. Det är underbart och hon får mig på andra tankar genom att prata semester och husrenovering.  Jag dricker lydigt mitt vatten, läser Svensk Dam, (förlåt SE&HÖR) och googlar priser på Cloés parfym. Allt för att förtränga var jag är. Både bokstavligt och symboliskt.




Man vänjer sig aldrig. Inte jag. Dessa förhatliga sjukhusbesök blir bara värre och värre. Jag vet att många ser sjukhus som ett ställe där man blir trygg och förhoppningsvis frisk och jag önskar jag kunde göra detsamma. Jag vill bara bort och ut. Tillbaka till mitt egna liv. Man sätter nål och port-a-cat. Jag sneglar in det lilla röntgenrummet och vet att snart ser någon hela mitt innandöme. Allt avslöjas. "Stackare, här har vi en stor spridning" kanske någon säger om mina plåtar medans jag helt ovetande sätter mig i bilen och åker därifrån. Undersökningen  går bra. Sköterskan stannar inne hos mig i rummet men hon sätter på sig blykläder för att skydda sig mot strålning. Sedan håller hon mig i handleden när jag förs in in i den stora apparaten. Det är skönt med mänsklig beröring i stunder som dessa. Som vanligt känns som om man ska kissa på sig när kontrastvätskan sprutas in och den obligatoriska metallsmaken infinner sig. 15 minuter senare är jag färdig.


60 minuter senare. Tomt!

Sedan packar jag in mig i bilen och åker på mitt jobb på Tyrol inne på Grönan. Kontrasten är slående. Musik, massor av människor, sockervadd och karuseller.


Ganska mycket vatten senare.

Jag blir hemma nu resten av veckan. Och från och med nu kommer det enda som cirkulerar i min hjärna vara läkartiden  som kommer på posten. Den dagen blir avgörande men den är ännu inte här. Bara i mina tankar.




Håll alla tummar för cancerfria organ nu!

Jag köper allt ni rekommenderat mig. Ingenting hjälper. Inte ens Tavegylen på recept som ska vara klådstillande. När klockan är 20:30 står jag inte ut längre. Jag kan inte se min son fullständigt hysteriskt av smärta. Han har så ont att han bara rullar i soffan. Slänger sig handlöst och ylar som en varg. Jag ringer sjukvårdsrådgivningen. Och nu mina vänner händer något magiskt och något som jag mer och mer sedan min resa i cancerbranchen har upptäckt. Att allt beror på vem du hamnar hos. Vem du pratar med. Kvinnan på andra sidan luren är rapp. Vi kan inte prata eftersom Lennox gallskiker så jag måste gå ut. "Oj, jag hör ju hur ont han har. Så kan ni inte ha det. Ni måste få hjälp. Jag ska ringa ett hemligt nummer så får vi se". Och så försvinner hon några minuter. När hon kommer tillbaka ber hon oss åka in. Att de tar emot oss.



Så vi försöker få på Lennox byxor och en tunn t-shirt. Väl framme slussas vi in i ett rum utifrån eftersom vi inte kan sitta i ett väntrum pga smittorisken. Det tar ganska exakt 4 timmar innan läkaren kommer. Threst lägger sig på golvet. Hon rekommenderar oss att höja alvedon-dosen rejält. Jag är tveksam om det kommer att bli någon större smärtlindring av det. Dessutom vill jag ha klådstillande och mot klådan hjälper ju inte alvedon/ipren. Eftersom tavegylen inte hjälper ber jag om atarax som läkaren skriver ut.



Sedan åker vi hem och eftersom det är min andra natt utan sömn är jag helt groggy. Lennox måste vara helt slut då han knappt sovit något alls. Väl hemma somnar han två timmar men sedan börjar helvetet igen. Otroliga smärtor. Trots dosen med atarax vi fick med oss. Nu sitter jag här på jobbet och är en urusel arbetstagare. Dessutom ska jag göra min sexmånaders kontroll idag. Ett datum som svävat framför mig är nu här. Datortomografi. Röntga lever buk och lungor. 15:30 på Huddinge. Sedan direkt och göra ett vimmel på Tyrol. Det här livet levs sannerligen "in the fast lane".

Vi är på bröllop. Det fullständigt vräker ner och min Malina-klänning blir helt genomblöt. Eftersom brudparet ber om att inte blogga från tillställningen gör jag inte det av respekt för deras önskan.Men det är ett underbart bröllop. Äkta kärlek är alltid vackert. På onsdag kan ni läsa mer i vårt nummer av SE&HÖR.






Lennox är hos sin gudfar Patrik och hans fru Tessan. Det är första gången men när jag i smyg kollar min mobil under middagen ser jag att Patrik skickat en bild på när de leker Star-Wars. Det gör mig lugn. Ledsna barn leker inte Star-Wars med svärd i högsta hugg tänker jag. På min högra sida sitter reklam byrån Kings delägare Sunit och på min andra, Gert Fylking. Gert och jag pratar cancer. Gerts initiativ till Muschkampen samlade in 10 miljoner till förmån för prostatacancer. Det sitter vi och avhandlar mellan förrätt och huvudrätt.




På morgonen ringer Patrik. Lennox har fått vattkoppor och jag kan säga att den här natten har varit fruktansvärd. Han har skrikit och gråtit hela natten med avbrott för någon timme. Threst åkte i panik till det nattöppna apoteket i stan för att komma hem med zink att bada som inte hjälpte ett skit. Min fantastiska husläkare Marianne skriver ut klådstillande Tavegyl som Threst hämtat nu på förmiddagen. I öronen, hårbotten, bålen, analen, snoppen och hela ansikte finns massor av blåsor som kliar. Vi har provat potatismjöl men inget hjälper. Husmorstips någon?

I torsdags kände jag den för första gången. Den där känslan i luften. Som är så svår att beskriva. Förnimmelsen av höst i luften. Det är något med ljuset, naturligtvis är det så. Hur det faller. Hur liksom strålarna inte är lika gula längre. Det är med blandade känslor jag upplever den här förnimmelsen. Hösten står för nystart. Projekt. Förnyade krafter. Den latare Lotta vill ju helst att det ska vara ständig sommar. Efter min diagnos uppskattar jag dock årstiderna mer. Konstigt vore det väl annars. Det finns inget självklart över att ens vara här nämligen.

Just nu rustar vi för att gå på bröllop. Klänning örhängen och clutc. Matchande skor. Jacka eller sjal i kyrkan. Jag önskar jag kunde göra en slarvig svinrygg. Sådär rufsigt sexig men varken tid eller kunskap finns. Däremot en växande acceptans över tingens ofullkomlighet.

Jag funderar på att ta med mig ett bättre rödvin till överraskningen. Och hittar en med en mycket rolig titel. Jag hämtar Threst på Gullmarsplan. Han får en ögonbindel medan jag kör. Jag har bokat in oss på Hasseluddens Yasuragi. Ett japanskt spahotel i Nacka.



Det är fjärde gången vi är här men det är lika rogivande och skönt varje gång......




Vi har en minisvit och Threst inspekterar toalett och badrum.......





Balkong på rummet......





Och ett stort och rymligt rum.......





Här byter alla gäster om till den klassiska japanska morgonrocken som man bär under hela vistelsen. Även i resturangen. Det är nog det jag gillar mest. Att inte behöva tänka på vad man ska sätta på sig för kläder......





I vårt badrum finns ett gammalt fint badkar.....


Men vi vill ner till de varma utomhuskällorna samt det japanska tvagningsrummen......



Threst är glad över min överraskning......



Eftersom jag är en fryslort ligger jag länge i utomhuskällorna.......




Det finns två olika tvagningsrum att välja på. Idag valde jag det tysta, där man inte pratar.




Det finns en bassäng, samt sköna vilstolar och avskilda platser att ligga och läsa på.....



När man tvättar sig på det traditionella japanska sättet använder man grova handukar som man tvättar sig med i cirkulerande rörelser mot hjärtat. Man sitter på små pallar och öser vatten över sig med hinken upprepade gånger.....



Vi har bokat bord till 20:00.....



....Tofflor ingår i paketet




Efter middagen bestående av sojamarinerad lax samt sushi så tog vi oss till baren....



...... Där jag beställde en irish coffé

...... och Threst drack rosé



......Tillbaka på rummet  åt vi jordgubbar och drack bubbel




Den här bilden togs 8.15 på frukosten. Jobbet väntar. Threst skjutsar tillbaka mig till Gullmarsplan så jag kan ta t-banan till jobbet......




Det är en härlig syn när alla bär samma uniform



Ikväll är sista kvällen innan Lennox kommer i morgon. Jag ska måla klart spisen och  jag måste röja upp på tomten. Kasta allt bråte, gammalt tegel och skräp och köra till tippen. Tillbaka till verkligheten med andra ord.