Jag är riktigt dålig. Så dålig att jag inte kan gå och göra vimlet och har nästan 40 graders feber. Taxi nu till Farsta Närakut........Tror jag måste ha pencillin

Foto Mattias Dahlstedt för tidningen mama

Året är 2025

......Jag vaknar av att solen lyser mig i ansiktet. Jag vrider på huvudet och tittar rakt in in i den nacke jag så väl kommit att känna. Bred och stark. Några gråa hår som syns  på den för övrig nästan renrakade skallen. Det vita täcket blottar en knallbrun axel, lätta snarkningar. Det är ljust i rummet. Så ljust att jag måste kisa för att se. Väggarna är vita med undantag för en enda gigantiska bild på en ung man i svart/vitt. Bilden är tagen rakt framifrån och den unge mannen skrattar rakt in i kameran medan han lätt nonchalant håller båda händerna djupt nerkörda i ett par slitna, ljusblå jeans.
På högra väggen löper en lång altan. Stora vita krukor med gröna örter är strategiskt placerade längs den soliga väggen. Svarta rottingmöbler med runda bord. Några tomma vinglas står och balanserar på kanten till ett av borden. Klockan är nästan halv tio och utanför glittrar Medelhavet likt en stor grönblå diamant.


Det vita trägolvet är behagligt varmt när jag tassar ner till köket för att förbereda frukost. Röda solmogna tomater som jag hämtar från trädgården, valnötsbröd, färskpressad juice. En smal, svart katt tittar på mina förehavanden. Det är inte Tjockkatten, han är borta. Solen har redan hängt som en stor gul citron över det terracottafärgade taket sedan länge och även om jag nu, efter flera år i Spanien, vant mig vid dess närhet, blundar jag och låter strålarna värma mitt ansikte. Idag är det en speciell dag. Min son, vår son, är på besök från Sverige och jag väntar honom när som helst.
Threst kommer ner. Som vanligt vill han ha sitt thé utan socker och lite mjölk. Vi äter och planerar dagen. Kanske en biltur längst kusten. Middag ute i haciendan med lokala viner och Threst fantastiska hallonpanacotta till efterätt. Det drar lite som vanligt i mina ärr. En gång för längesedan  drabbades jag av cancer men hör till de lyckligt lottade som undslapp giljotinen. Nu är det bara mina ärr och naturligtvis den för alltid rädda tanken som påminner mig om den hemska tiden när min son var liten.


När jag tänker tillbaka på de där åren är det med skräckblandad  förtjusning. De lärde mig att leva varje dag som om den vore den sista. De lärde mig att ingenting är självklart och att kärleken till din nästa är det som är viktigast av allt. Omsorgen om andra, medmänsklighet och en gnutta självironi och en stor portion humor. I bokhyllan står flera av mina böcker. Både fiction och faktaböcker som sett till att vi haft råd att köpa det här huset. Jag är lycklig. Nu. Det är inte alls självklart. Det tog många terapitimmar och självsanering för att komma till ro. Det tog ett tag att bli den jag borde vara efter att min person blivit så förändrad och min tillit till livet så tilltufsad.


Jag hör en bil på uppfarten. Lennox är i tid. Det är nästan ett halvår sedan han var här. När han kommer in i hallen skymmer han för ett ögonblick den starka solen som snart står i zenit.
Som vanligt fyller hans blotta närvaro mig med en sådan stark kärlek att jag får svårt att andas för några ögonblick. Han har den påverkan på mig, den där pojken. Hans lockiga hår har blivit lite längre sedan sist och mörkare men jag vet att det snart kommer att ljusna i solen. Jeansen hänger löst runt de smala höfterna och den vita t-shirten är oklanderligt ren. Men det är inte det som är det mest iögonfallande. Det är hans fantastiska ögon som  har samma blick nu som när han var liten. De breda läpparna som liknar mina klövs i ett enormt, stort leende och det enda jag vill är att lukta på den där bebisen som inte länge finns.


"Mamma,  jag är hemma nu", säger han och mitt hjärta sväller av glädje.

Och nu något annat. Långt viktigare än mig. Låt oss gemmensamt smyga in till Anna för att ge henne en cyberkram. Klicka här!

Ps Bilden är från en fotografering för SOLO där cancerdrabbade kvinnor skulle visa upp sina ärr med stolthet.
Foto: Alexander Pilh


Jag funderar lite på vad som egentligen är Summan av en människa? Är det handlingarna hon gör? Eller är det kanske skinnet hon bor i? Värderas hon utifrån status som arbete, boplats, ålder, kön och etnisitet. Hur många bilar hon kör och var hon åker på semester. Eller är Summan av en människa vikten av organ. Tarmar, lever, vätska och skelett?

Jag hoppas på att Summan av en människa är det hon åstadkommer. Det hon ger tillbaka i form av goda energier, bra karma, påverkan och minnen. Att de, efter att vi dör, lever kvar hos de våra. Att  en doft kan påminna om mig i det mest oväntade ögonblick. Att Lennox ansiktsuttryck  i några sekunder kan likna mina. Kanske väljer han omedvetet val i livet som jag lyckas påverkan i min frånvaro. Att en plats, en situation eller en låt kan få mina nära och kära att slungas tillbaka i tanken, om så bara för några minuter.

Allra helst vill jag förstår åstakomma dessa känslor medan jag lever. Jag är en egenkär jävel. Jag vill precis som de flesta levande varelserna bli struken medhårs. Ofta och länge. Och framför allt vill jag att min uppfattning av Summan av en människa ska delas och förvaltas av min son. Det vore något. Då har jag verkligen uppnått det optimala med livet. Att förmedla mina avtryck vare sig jag lever eller inte.

Fotograf Mattias Dahlstedt/mama

Det är novembers första skälvande timmar och utanför fönstret ligger de där löven lika vackert gula som på Tuas begravning. Jag är djupt tacksam för detta. Och stundtals jävligt förbannad. Jag kan inte låta bli att ständigt årerkomma till detta dilemma Varför. Jag har alltid varit så förskonad från allt. Livet har flutit på. Bra vänner, fina killar, frisk släkt (läs:inga begravningar) hyfsat boende. Flaggan i topp. Inga beymmer. En glad skit är vad jag nog alltid kallats. Lite naiv. Omogen men glad och med ett stort hjärta.

Jag minns den där osannolika tröttheten några månader efter Lennox ankomst. Hur jag ringde min husläkare och bad om ett sköldkörtelprov. Att jag var så idiottrött att jag nästan kräktes men vilken nybliven mamma är inte det? Kanske var det då cellerna fick tokspel och började sin ohämmade celldelning? Där mellan nattamningarna och barnvagnspromenaderna i ett höstlikt Stureby började det gå fel. Fruktansvärt fel. Då, medan jag ännu vilade i den trygga ovissheten och planerade för en framtid med den där lilla skikande och fäktande babyn som fick mig att både gråta och skratta på samma gång.

Jag trodde alltid att jag var så speciell. Att jag var utvald på något sätt bara för att jag föddes på julafton. "Jag måste stå i förbund med Gud" minns jag att jag sa till en kompis. Tänk vad tokig man kan vara som ung. Tokig och alldeles underbart befriad från det dåliga självförtoende som verkar drabba varenda en av oss innan vi hunnit säga tonår. Jag var poppis i skolan. Hyfsat het hos killarna men valde stallet. Där kunde jag sköta mig själv och red många timmar i den orörda naturen runt Riseberga. Att mina betyg var katastrofala var föga intressant. Jag brann för djuren och för att gå upp och mocka innan skolbussen kom. Klafsa runt i leran. Borsta, lassa hö, fodra. Min kropp var min egen. Stark. Inte som nu full av ärr som förhoppningvis räddat mitt liv.

Med tiden så upptäckte jag saker. Lite av min sköna naivitet försvann någonstans mellan 25-30. Jag blev vuxen. Upptäckte svek, ånger och otillräcklighet.  Upptäckte att jag att försökte vara till lags.  Att det var jobbigt att vara obekväm. Alltid den där leende Lotta som var så jävla glad och käck jämt. Jag har jobbat hårt de senaste åren med att försöka hitta tillbaka till den där naiva tonårstjejen men kanske med en knivsudd mer pondus. Försökt att lära mig sätta ner foten och säga vad jag tycker.  Det senaste året har jag ju fått mer än nog av min beskärda del från  livets hårda törn. Detta trodde jag inte när jag satt på höskullen med mina ridbyxor instoppade i ett par gamla sköna stövlar.


Det finns viss en sorg i det. En viss sorg i att jag nu kanske inte kan börja skörda frukterna av det jag sått. Att jag först på senare tid lärt mig njuta av att INTE vara i min gamla roll. Men det är ju fan att det ska till lite cancer för att man ska fatta liksom. Dessutom är jag rädd att jag ska sluta känna. Ibland är det så nämligen. Att jag inte längre kan känna. Jag är så likgiltig. Oförmögen att känna vare sig glädje eller sorg. Det gör mig så rädd att jag tror att jag kanske håller på att förlora greppet. Att något  mycket litet men mycket viktigt håller på att gå sönder. Men då behöver jag bara titta på Lennox. Känna eller titta på den där fysiska uppenbarelsen som håller mig vid liv som en andningspump. Ibland stirra så intensivt på honom att han börjar skruva på sig. Och jag kan nu, utan problem, känna hans hud eller se hans handflators livslinje framför mig närhelst jag blundar.

Helg: Lördag/söndag
Plats: Nacka, Stureby, City.
Aktiviteter: 1-års-kalas, vuxen middag med grillning och gott Barolo vin, bio. övernattning borta.
Känslor: Blandade, mestadels bra. Ibland cancertankar, mycket érriader, glädje, tacksamhet, oro, alienkänslor (dvs jag är inte som er
Summa sumarum: En trevlig helg men borde ha rensat ogräs istället för bio (underbara Slumdog Millionair)

Foto: Pavel Koubik/NA

Jag är nervös inför mötet med läkaren Janne om drygt två timmar, närmare bestämt 13 00. Skrek åt Lennox i morse när han bytte strumpor sexton gånger i rad och klockan bara tickade på och fick naturligtvis dåligt  samvete sekunden efter och bedyrade min kärlek tusenfalt. Läste Nellymammans blogg och hennes man Stellan somnade in i natt. Måste skriva ner allt jag vill fråga om. Kan jag ta naturläkemedel? Avastin, är det något för mig? Varför har jag domningar i höger arm och så dessa erriadeér, vad står dom för?  Känner jag mig inte tröttare än vanligt också? Tänk om det till fakto har spridit sig och nu vill jag även ha en koloskopi (röntgen av tjocktarm) förutom mina inplanerade kollar av lever och lunga. Dessutom ska vi ju diskutera huruvida jag ska få en ny cellgiftsbehandling som kommer att förstöra hela min sommar.

Hoppas Janne haft en bra långhelg och han är på sitt mest soliga läkarhumör. Hoppas han kan säga "Nu för sjutton gubbar Lotta, det här klarar vi. Du har en mycket bra prognos och jag är övertygad om att vi fixar det här" Just en sådan Janne vill jag se. Men eftersom jag aldrig träffat honom så är jag egentligen öppen för alla förslag. Bara han kan sitt jobb så är jag nöjd.

Vädret passar min sinnestämning bra. Svårt att leva i nuet när man inget vet om sin framtid men igår lyckades jag njuta av både målande av naglar och en storhandling.

Jag tar mig till  Bolaget för att köpa akoholfri öl. Jag älskar öl men får inte dricka alhohol på två månader, tills levern växt ut igen. Den klarar ju inte just nu att ta hand om en massa toxiner stackarn. Hittade det jag sökte och bytte även till en ny mobiltelefon eftersom jag startat eget företag och vill ha ett  företagsabbonemang istället. Medan jag stod i butiken så gick min parkeringstid ut och snabbare än man hinner säga "skit också" så fick jag en bot.



Det drar i såret och jag kan ju inte gå rakt ännu. Allting är så svårt att få tag på och vällingen hamnar alltid högst upp i skåpet. Nu har jag flyttat ner den några hyllor. Det kommer en inbjudan till vårt villa kvarters årliga kräftfest. Vi alternerar med att ha den och förra året var det vår tur. Då, i augusti, var jag så dålig av cellgifterna att jag bara låg inne och inte kunde hjälpa till med någonting. Minns att Lennox var en ängel och tittade på video med mig där i soffan. Denna sommar vet jag ännu inte hur det blir. Väntar på kallelsen i brevlådan varje dag. På att få svar om det var metastaser de tog bort eller ofarliga hemagiom. Är det metastaser blir det cellgifter hela sommaren igen. Är det hemagiom är jag färdigbehandlad förutom röntgenkoller var sjätte månad.





Något märkligt hände när jag var på Konsum för några dagar sedan. Kvinnan i kassan frågade mig hur det var. Jag antog att hon läst om mig någonstans och svarade, jo tack, jag kämpar på. Då drog hon plötsligt ner sin tröja och visade sin inopererade port-a-cat (Liten dosa under huden. Via den får man sina cellgifter) "Jag fick cancer i magen men nu är allt borta och jag har jobbat sedan november". Jag blev helt ställd men det väcktes en väckarklocka hos mig. Att det är fler därute som bär på port-a-cater under sina vinterjackor. Jag tror bara att det är jag hela tiden men jag har ju ingen aining om vad tjejen eller killen på T-banan går igenom. Helgen bjuder på besök av mamma och pappa. De ska på teatern  The Producers och sover hos oss.

I skvallervärlden behövs en stark "dragarbild" för att bära en klenare text. Och idag känns det som om texten blir överflödig.  Vi pratades vid i telefonen, min son och jag.
"Mamma, är du på? sjukhust ? Pappa och jag har mysigt." "Hej då."
Pang, bara en lur rätt i örat så. Tänker trygghet, tillit, sundhet. Att vi ändå lyckas på något sätt att fostra en trygg liten person. Smärtan idag är av varierande grad. Någonstans mellan 2-3 på VAS skalan. Får hjälpmedel mot den. Bestämmer mig för att åka några dagar till Stockholms sjukhem. Kanske kan Shatilla och Lennart komma på besök och åsa och Charlotte. Idag fick jag även veta att man tagit ungefär halva levern. Det säger mig inte så mycket förutom att den växer ut igen inom några månader och jag njuta av ett gott rödvin ungefär då. Det är knäpptyst här på avdelningen. Bara  ljudet  av sköterskornas scholl-sandaler och dämpade röster. Det snöar. Små vissa flingor dansar mot fönstret  och jag känner mycket tydligt: Jag lever, jag lever, så enkelt och sant. Än har jag min plats här på jorden. (P. Bäckman)

Det stämmer,  imorgon fm gör hon comeback. Hon mår fortfarande bra men är väldigt trött. Hon sover och sover, vilket är ett gott tecken. Hon kommer att bli flyttad till sitt rum imorgon och får tillgång till tv och sina privata saker. Hon har varit uppe och gått men det gick inte så bra. Tack och lov hade hon med sig en sjuksyster som tog hand om henne. Hon höll tydligen på att svimma så de blev tvungna att hämta sängen. Bli inte rädda nu mina vänner, hon överlevde det dramatiska toalett besöket med ett gott resultat. Ha ha Detta blir min sista rapport så då tänkte jag ta tillfälle i akt och vara lite manlig och skriva om den fantastiska sporten GOLF! Min första fråga är, spelar ni golf? Nä hä inte det! Då kan jag säga att den är mycket manlig. Min bror tycker självklart inte det, men han har alltid varit en snuskhummer som vägrade byta kallingar när han var tonåring så det struntar jag i! Mina kära bloggvänner. Vad är det för fel att sätta på sig ett par tajta rosa Lindeberg byxor som är blanka i tyget. Lila pikétröja med babyblått snitt och vita golfskor. Självklart måste kepsen och handsken matcha byxorna så de är också rosa! Det bästa av allt är att detta gör man med tre goda vänner som ser likadana ut och ger varandra feedback hur bra golfare de är fast de är helt värdelösa. Jag älskar sporten iallafall och vill gärna understryka att den är för mig och miiiiiina kompisar mycket manlig. Sköt om er nu och jag vill tacka ännu en gång för de fantastiska kommentarer ni skrivit. Jag kommer att leva länge på det. Tänkte att jag skulle dela med mig hur det är att leva med vimmelmamman från min sida. Håll ögonen öppna för vimmelpappas inlägg "I SÄNGEN MED VIMMELMAMMAN" Kramar Threst

Jag måste faktiskt säga att jag är riktigt rörd! Vilka fina inlägg och positiv feedback. Tack så mycket ännu en gång! Min bror ringde från LA 7.00 och var riktigt chockad. Har du verkligen skrivit det som står i Lottas blogg frågade han! Han tyckte det var rätt fjollit!!! Jag tror att min bror inte har kontakt med sin feminina sida som vimmelpappa.Ha ha ha. Nå väl, nu till dagen rapport! Vimmelmamman är på väg tillbaka! Hon mår otroligt bra och är mer positiv än någonsin. Operationen gick över förväntan och läkarna är chockerade att hon är så mobil. Känns som att det är hennes tur nu. Operationen blev kort enligt läkarna. Det tog 6 timmar och en hockeysnitt vart det. Hon har inte ont någonstans men är kraftigt dopad och har kablar överallt. Det enda hon pratar om mina vänner är sushi, sushi och sushi. Ska upp och hälsa på henne imorgon eller i övermorgon. Då ska hon få 50 bitar laxsushi och en stor puss. Om ni undrar över Lennox så har vi mys varje dag. Han är otroligt harmonisk och blir nog lite bortskämd av sin pappa. Han får glass och massor av pussar varje dag. I dag nattar farmor för vimmelpappa ska på fotbollsträning och springa bort lite späck. Hörs imorgon mvh Lennox och Threst

Hej alla trogna bloggläsare. Här är lite information om Vimmelmamman!

Jag pratade med henne klockan 16.45 idag och hon var mycket trött men lättat över att operationen är avklarad. Hon mår okey med tanke på omständigheterna och allt har gått bra. Allt på levern är bort opererad och hon behöver inte gå igenom en operation till. Känns otroligt skönt!!!
Hon har inte vågat titta under täcket för att se om vilket ärr det vart. Det viktigaste är att hon har vaknat och känner sig hungrig. Hon får tydligen inte äta någon förrän imorgon bitti. Hennes andra mening var, jag är sååå sugen på sushi. 
Känns som att hon håller fanan högt och vägrar besegras av skitsjukdomen. Hon har verkligen tagit på sig stridsdräkten och kommer att fajtas in i det sista. 
Om jag själv får säga det så tror jag att hon kommer att leva längre än jag. 
Älskling vi kommer ha minst 50 år tillsammans och se vår son växa upp till en fantastisk person med egenskaper från både mig och dig. Kanske han blir fotbollsspelare i Hammarby eller schlager stjärna, vem vet! Han är bara vår och det här kommer bli bra till slut. 
Vi älskar dig och krya på dig så ses vi i slutet av veckan.

Puss från grabbarna

L och T  

Huddinge lasarett en strålande onsdag. Vad kan vara bättre? Tja, en soldränkt strand i Karibien eller varför inte en ridtur barbacka längst vattenbrynet. Mycket är bättre än Huddinge sjukhus trots en strålande onsdag. Jag knatade in där med huvudet högt och modet i behåll och tog det obligatoriska blodprovet för att kolla min status. Vidare till station två för att mäta mitt EKG. Hur mitt hjärta jobbar och klarar av narkosen.



Sedan träffar jag kirurgen och chefssjuksköterska, narkosläkaren och sjukgymnast. Får veta att det antagligen blir ett stort ärr, snett under bysten, att jag kommer att vakna upp med morfinslang i ryggen, epidural, kateter, och dropp och slangar för att sedan efter ett par dagar förflyttas till vårdavdelningen. Jag vägs och mäts, får blåsa i en apparat för att kolla min andningsstatus och längtar hela tiden efter pizza. Konstigt va? Man borde fokusera på annat men antar att hjärnan funkar så för att klara av allt. Det enda jag frågade var "När kan jag gå tillbaka till jobbet".




Den här bilden tog jag på en tavla i korridoren. Inte så trevligt att sitta och titta på medan man väntar på sin tur.


Jag berättade att jag var rädd för att aldrig vakna. Att något ska gå fel under operationen. Att jag aldrig känts så under tidigare sövningar men att denna gång är det annorlunda.

Bilrutor blir skitiga och livet rullar på. Var tvungen att stanna på en mack för att tvätta rutan. Såg ingenting!

Det blev pizza. En härligt fet capricciosa med extra ost. Det var jag värd idag. I morgon är dagis stängt. Lennox och jag ska på teater tror jag. Fast helst av allt vill han åka stjärtlapp!





Nu är jag faktisk uppe i min normalvikt, nästan. Tappade åtta kilo i maj efter tarmoperationen. Bra att jag lägger på mig nu inför operationen 3 februari.

På b bilden. Den andas glädje, Precis som jag.

Jag går rakt på sak. ingen vill vänta, alla vill veta. Även ni. DET ÄR BRA!!!!!!!!!!. Det är sommar och smultron. Solens sneda kvällsol och färska jordgubbar med mjölk. Det blev LIV. Och läkaren berättade att de fýra metastaserna i levern blivit så små att de inte syns!!!!! Och att två av dem är ofarliga kranskärl. Och att övriga organ är cancerfria och att han är glad att cellgifterna bitit och gjort sitt jobb och jag är så bedövad av den lugnande tabletten jag tog att jag bara tittar på honom med pundarblick och försöker ta in informationen.

Med ens var det ett rätt vackert rum vi satt i och i mitt huvud som går i slowmotion (vad var det i den där tabletten egentligen) rör sig tankarna som  pacman figurer. Threst är överlycklig. Läkaren ser ut som tomten på julafton fast utan skägg och jag sitter där i min munkjacka och är helt chockad. Jag var så inställd på tårar och ångest och bedrövelse att det tar lång tid för mig att förstå att cellgifterna gjort sitt jobb och jag inte har någon spridning i övriga kroppen förutom de två prickarna i levern som nu alltså inte ens syns. Köpte thaimat och åkte hem och njöt av varandra maten och LIVET! Kanske  finns det en chans till att jag kommer att klara det här.

På videon. Mera

Nu vet jag varför jag tycker så mycket om mina vänner. De är inte rika eller kända. De är vanliga svenne banan med höga amorteringar och noppiga trosor. Några bor här. En del i Örebro och där emellan. Men efter att ha sett den här smått banala videon greppar jag läget. Jag älskar dem för att de.....älskar mig.

På videon. Ett skal.

Jag tittar på den här videosnutten och känner inte igen mig. Jag antar att det är för jag är en annan på insidan. Mina tankar och funderingar rimmar illa men fåntratten på videon. Ingen kan gissa att jag tio minuter senare gråter av ilska och rädsla för att  jag vill att allt ska vara som innan "skitsjukdomen" klappade till mig i ryggen.

På bilden. Gissa vad jag har för önskan till Tomten?.
Foto: Malin Bondeson

Jag har fått presentkort på en massage. Det ska untyttjas ikväll. Hoppas massören har hårda nypor. Behöver känna att jag lever......


På bilden. Jag och Mats Ronander på Tomte rock.
Foto: Malin Bondeson

På videon. Några glas rödvin senare.

Min man tror att han är guds gåva till musiken...

På bilden. Lite trötta och på väg i säng.

Jag vet. och jag ber om ursäkt att jag inte bloggade igår. Livet kom emellan och vilket partaj det var hemma hos Familjen Ridderstolpe. Lennox och jag sov ensamma första natten i slottet där det ryktas att det spökar och gissa om jag blev livrädd när ungen vaknar mitt i natten och skriker "Mamma, mamma, ormarna är här". Jag tänkte, vad ser han som inte jag ser? och stirrade ut i mörkret. Men det finns värre saker än lite ormar och spåken som hemsöker en.Tro mig. Vi har festat, ätit god mat som Threst lagat, hållit tal och dansat.Och med 69 partjandes festprissar glömde jag faktisk bort för några minuter vad som jagar mig annars. Födesledagsbarnet och jag hade en mysig stund på salong Aqua där jag tog en fotbehandling och Maria blev fin i håret.


På bilden. Fint ska det va.


På bilden. Gud vad skönt.

Min mamma kom och hämtade Lennox och vi förberede inför festen. Jag mår bra.Iallafall fysisk och har inte ont någonstans och drack en salig blanding av snaps, rödvin och iskall öl. Man måste passa på att leva medans man kan. den här helgen mådde jag bra. Nästa helg har jag ingen aning om.


På bilden. det gick vilt till på dansgolvet.

Maria gick ner i spagat och vann limbotävlingen och jag bara njöt av att vara med mina vänner igen. Jag tog bilen och åkte raka vägen till Gröna Lunds julmarknad för att göra vimmel mellan 16-18 och sitter nu här hemma ensam och väntar på Lennox och Threst som stannade längre på Fiholm. Där vi för övrigt gifte oss i augusti-07.


på bilden. Min guddotter Elsa och jag provar peruker eftersom hon undrade när jag skulle tappa mitt hår.

i morgon måndag har jag en krönika i Metro för er som läser på T-banan. I bilagan "Moderna föräldrar" Och den handlar INTE om cancer!

På videon. Nattningen är oftast min! Kan tilläga att han INTE sover i fotbollströjan.

Eftersom Lennox har varit på sitt andra biobesök, "Madagaskar" och fått dille på att sjunga "I like to move it" så är det parollen för kvällen. Och eftersom jag oftast vaktar på att lägga så blir det jag som får uppleva denna version. Läggningarna är liksom mina om jag inte jobbar på kvällen. Då ligger vi och sjunger, pratar, gnuggar näsor och myser och jag avslutar alltid att viska i hans öra "Du är världens finaste och bästa pojke, mamma älskar dig" när han somnat efter sådär 30 minuter.

På videon. Det riktiga originalet.

Cellgiftsflaskan stör. Trasslar in mig i skåpluckor och barnknän under täcket. Det är tur att den är lätt och i plast annars hade man väl blivit ännu mer tokig än vad man redan är. Nu sitter vi här på jobbet, min cellgiftsflaska och jag. Nerstucken i fickan på min munkkjacka. Regnet vräker ner och hoppas Lennox får galonisarna på sig till eftermiddagsleken ute.


På bilden. Cellgiftsflaskan är emellan oss.

Dock går det rätt bra att sova med den. I morse fastnade den dock i Lennox knän men han tycker mest det är spännade som tur är. Det tycker inte jag.

På videon. Vår bröllopslåt.

Lämnar er för dagen med en av mina favoritlåtar. Den sjöngs i det lilla fullpackade kapellet på vårt bröllop av min vän Gladys del Pilar och nu tillägnar jag den till er, mina trogna bloggäsare. För så är det. You can reach me with your minds....

På bilden. Pannkakor till lunch.

Helgen har varit fri från aktiviteter sånär som på Hallowen-fest med Lennox hos fotograf-Jonas. Jag har såsat runt i college brallor hela helgen i stort sett. Threst har jobbat med att bygga väggar runt vår nya pelletsbrännare och Lennox och jag varit ute och cyklat och rensat leksakslådor. Ett helt vanligt vardagsliv och ingen som ser mig kan tro att det pågår en mental härdsmälta på insidan. Träffade på någons mormor på Hallowen partyt. Någons mormor som klarat sig genom tjocktarmcancer och cellgiftsbehandlingar och blivit friskförklarad för tio år sedan. Det är sådant jag gillar att höra. Att det finns ett liv efter detta skit liv som pågår just nu.

Dessutom har jag tandvärk. Men jag tänker att det ena smärtan tar ut den andra (cellgifter denna vecka) och det är väl fiffigt tänkt? SÖS väntar klockan 11. Får en dos på 2, 5 timmar som ger rinnande ögon, torr mun och kramper i magen med omedelbar verkan. Bara några minuter  efter att droppet börja ticka in in kroppen börjar det. Jag får två sprutor i magen för att hålla det i schack dessa timmar. Sedan kopplas min lilla sexiga flaskan på och jag stapplar hem och oftaste ner i sängen där jag ligger i fosterställning och tycker synd om mig själv. Flaskan placerar jag på nattuksbordet eller sticker ner i trosorna beroende på vilken storlek jag har. På trosorna alltså.



På bilden. Threst har slitig som en varg hela dagen med väggarna till pelletsbrännaren.