På bilden. Himlen på ett litet fat

Nyss hemkommen från Mallorca och Puro. Fantastiskt hotel med influenser såväl som från Marocko som Indien och Thailand. Linda Isacsson, Thomas Hanzon, Anna Sahlin m.f kindpussades, åt fantastiska bufféer och lapade sol i dagarna fyra.

Jag har aldrig varit en vän av det spanska köket utan föredrar det italienska och thailändska men åhh vad jag har ätit serranoskinka. Lufttorkad och salt men bara en kall cervesa till och möjligtvis melon. Jag har skottat i mig hela fat medan de andra har beställt in övriga klassiska tapasrätter.

Har försökt att hitta presenter till familjen och det blev en traktor till Lilla skorpan och en tunika till T. Själv fick jag ett par sandaletter med röd rosett och en metallic top.

Mallorca var fint. Men hade kanske trott att det skulle vara mer pittoreskt och genuint på något sätt. Vädret var hyfsat, ca 23 grader och växlande. Det enda smolket i bägaren var egentligen mitt munsår som alltid dyker upp vid väderväxlingar.

Ikväll blir det grillat hemma med primöret. Ett glas Rosso och så ner och kolla brasan på Enskedefältet. Borta bra men hemma bäst.

På bilden. En bild säger mer än tusen ord.

I morgon åker jag till Mallorca. Det är ett hotel som ska invigas och jag ska dit och jobba. Det kommer att bli ljuvligt att få lite sol på sig och att besöka denna ö jag hört så mycket om. Lilla skprpan och T åker till mina föräldrar i Fjugesta. Det är nästan lika bra förutom de inte kommer sörpla goda drinkar (ja, jag ska jobba också) och att de kommer att sakna mig förstås. Skriver mer på måndag.

På bilden. Det svenska vaccinationsprogrammet

Idag får sig BVC en känga. En riktig fet spark i röven för deras gamla mossiga instutition. Det är säkert fler av er som kommer säga att ni har världens gulligaste "BVC-tant" men mina har varit inkompetenta små tanter som inte har berättat något som inte redan är solklart.

När jag som nybliven mamma undrade över saker som: Ska brösten göra så här ont? eller: Ska bebisen skrika merparten av dagen? eller: Han kräks hela tiden, är det normalt? så är det alltid samma standarsvar: Det är helt i sin ordning och inget att oroa sig för. Vad är normalt för en ny mamma? ingenting är normalt kan jag säga och jag vill att någon talar om konkret hur jag ska förhålla mig till alla frågor.

Min bebis bajsar fjärilar? Helt normalt. Han vill amma varje minut.?Helt normalt. Jag blöder som en gris och det börjar växa ut håriga horn i pannan? Helt normalt. I morse kunde bebisen hela multiplikationstabellen? Helt normalt.

Dessutom är tanterna alltid i 50-års åldern (nej jag är inte åldersfacist, är snart där själv) och har grått hår och Trocadero bottnar som glasögon. I går stod att läsa i tidningen att BVC går på knäna. Att den enorma tillväxten på barn ökar stadigt och bara i sommar föds många fler barn är förra året. Därför ska Barnavårdcentralerna byggas ut.
Låt oss bara hoppas på lite fler kompententa damer, eller herrar, som kan lotsa en i vällingträsket.

Missförstå mig inte. Det är helt fantastiskt att jag helt gratis kan få mitt barn vägt och mätt, vaccinerad och komtrollerat som en Belgian Blue men jag saknar en handfast rådgivning

På bilden. Mina favoritmänniskor är ...vakna

Följande scenario utspelar sig i går kväll.

Jag åker och köper massor av sushi och blir fattig som en kyrkråtta. Hyr därefter en film med en 18 månaders som försöker sticka ner handen i varenda smågodisbox. Varför är dessa jäkla lådor så nära golvet egentligen?
Väl hemma njuter vi av sushin medan Lilla skorpan spottar ut.

Därefter görs de vanliga procedurerna. Byta till pyjamas, smörja kinder, fylla på vattenflaska, dricka välling, borsta tänder. Allt detta görs av mig. T har lovat att söva. Efter hejdå och godnatt puss försvinner mina älsklingar upp till sovrummen.

Jag tvättar mig och tamefan om jag inte smörjer in mig med min dyra bodylotion från Stella Mc Cartney. Sen slinker jag ner i min söndertvättade ljusrosa fleccemorgonrock.

Sätter mig framför datorn och googlar på Blocket efter cyklar. Äter lite smågodis och klappar Loppan som precis kommit in genom kattluckan. Förbereder mig på en mysig videokväll med regnet smattrande mot mina skitiga fönster. Klockan går. Från övervåningen hörs  skrik och skratt och nappar som kastas i golvet. Klockan blir halv nio. Nio, halvtio. Dörren slängs upp med ett brak och jag ropar "Hur går det".

När klockan passerat 22 smyger jag mig upp för att se vem som sover. Redan efter halva trappen hör jag T:s kraftiga snarkningar. Mycket riktig ligger han på rygg med armen över ansiktet och drar timmerstockar som om han hade betalt för det. Lilla skorpan ligger brevid och ser ut som en sovande docka.

Så mycket för den kvällen. Inte orkar T kolla film när man ska upp 06:30 och snopen stänger jag ner datorn för att borsta tänderna och gå till sängs.

På bilden. Finbesticken är på plats

Igår var vi hembjudna till T och P. De bor i ett unikt  hus vid Vita bergsparken som varit ett gammalt värdshus.
Som vanligt när T och P bjuder in till middag vet man att det är genomtänkt och gott. Ingen slarvigt ihoprörd gryta med halvfabrikat utan goda viner, snygg dukning och italiensk kvällen till ära. Efter att barnen lagt sig avhandlades allt från dagis till bröllop.

Kom hem vid 02 efter hårda påtryckningar från T. Jag hade gladeligen suttit och sörplat rödvin och rökt under fläkten hela natten men det finns ju alltid en morgondag. Nuförtiden. Hur som haver slog det mig hur vuxna vi blivit. Det är fördrink, tilltugg, avececer och efterrätter. Lågmäld soft musik, vackra levande ljus och tjusiga inredningstidningar i snörräta rader.

Annat var det för länge sedan när man skyfflade en skuta makaroner i gryningen och drack oboy och brännvin special till.

Tack T och P för en underbar middag.

På bilden.  Tidningar i massor

Jag är fascinerad av hur bilagorna till framför allt kvällstidningarna fylls av alltmer mode, skvaller som jag ju gillar, utländskt material och märkliga listor. Det dyker upp nya aktörer på marknaden och den senare i raden är modetidningen Modette som slåss om utrymmet med andra mer eller mindre bra tidningar.

Inredningstidningarna som fyller var mans coffe-table är mer än en regel än ett undantag i de flesta hem och med sina blanka glossiga sidor lockar till läsning. Klick och Fredag liknar varandra mer och mer men de är snabbt förbrukade och har en livslängd på max 30 minuter. Tillsamans. Linda Rosing på den ena. Carolina Gynning på den andra. Botox, sex och glamour är ledorden.

Jag läser dem förstås. För att det är mitt jobb att hänga med i karusellen men också för att som alla andra begapa sig över hur intresserad man kan vara. Men jag är stenhårt trogen min egen produkt som jag anser vara den bästa på marknaden.

På bilden Räddaren i nöden

Var hos vår husläkare idag för att kolla Lilla skorpans öroninflammation. Tänk att det bara är att  ringa, beställa tid och komma dagen efter. Sverige är tamejfan fantastiskt trots sina skyhöga skatter.

Det är klart det är för jävligt när gamla tanter ligger i sin egen skit och Arthur, 78, inte fått duscha på två veckor! Men tänk ändå att vårt system funkar för det mesta. Här sitter jag i väntrummet för att någon ska titta på mitt barn.
Wonderful!

Om Lilla skorpan hade fått öroninflammation i Etiopien hade han vridit sig i smärtor utan vare sig alvedon eller kanske en trygg famn att sova i. Och definitivt inte fått besöka någon läkare för någon sådan finns inte. Bara en sådan sak.

Vår läkare är blond, sval och trygg. Hon ger ett litet bokmärke till Lilla skorpan som snabbt stoppar det i munnen. Sedan rotar han i soppåsen i hennes rum. Han hade kanske överlevt i Etiopen ändå.

På bilden munnar i allsköns former

Jag har ett problem som jag blev varse om i morse igen. Jag pratar för mig själv. Men bara tyst i huvudet. Det läskiga är att jag tror att tankarna blir ord och jag pratar högt utan att veta om det. Anledningen till att jag tror att det hörs är att folk tittar på mig. Vänder sig om eller helt enkelt tittar.

De gör de precis när jag "tänker" som mest. Alltså måste jag väl prata utan att jag vet om det? Helt sjuk jävla tanke om det är så. Idag när jag gick över Karlaplan och tänkte på att jag måste försöka hitta nytt dagis till Lilla skorpan och hade ett riktigt bra tankeflyt så vände sig mannen om som gick framför och tittade på mig. Jag kollade om jag hade typ jackan bak och fram men kläderna var i sin ordning och jag raglade inte av trötthet som jag brukar. Och jag svär på att min mun var stängd. Hur är detta möjligt?

Jag anse mig vara ett hyfsat vettig och sansad person men tänk om jag håller på att bli knäpp. På riktigt. Om du ser mig på gatan och hör mig prata högt. Så snälla, kom fram och säg till.

På bilden. Lilla skorpan förkovrar sig tidigt

Att läsa. Bara smaka på ordet. Finns det något bättre än att begrava näsan i en bra bok och försvinna en stund.
Redan när jag var ung, 10-12 år läste jag allt! När mina klasskompisar var ute på rasterna flydde jag in i bibliotekets tysta värld och läste.

När vi var och handlade gick jag bakom mamma och läste ut den bok jag tog från bokavdelningen. Att läsa är för mig som att äta. Det måste göras och jag läser ungefär två böcker i veckan. Aldrig deckare eller science fiction. Alltid romaner, helst med dokumterärt inslag.

Favoritboken är "Parfymen" av Patrik Süskind, som precis gått på bio. Se den inte. Läs boken istället. Lär dina barn att tycka om att läsa. Det är en billig upplevelse som man kan använda sig av var man än är.

På bilden jag och T i Thailand veckan innan Lilla skorpan byggde bo

I går frågade T mig: "Du tycker det är jobbigare än mig att ha barn va". Vad svarar man på det? Det är oerhört slitigt, stressigt, kladdigt,  självuppoffrande och jävligt tråkigt. Ibland. Om man inte kan säga det är man illa ute. Där emellan är det både roligt och inspirerande. Som påsen med godis man får av någon som inte känner en så bra. Både äckligt och gott, syrligt och sött, starkt och svagt. Som livet i övrigt helt enkelt. Och jag vill inte plocka russinet ur kakan för då vet man inte hur det smakar utan till slut.

Livet innan barn var ljuvligt. Långa sovmornar. Sena partynätter med mycket vin. En morgondag som sällan existerade. T gjorde brunch med american pancakes, vispade grädde till chokladen och ropade ner mig med morgonrocken redo.

Långa bad med inpackning i håret. Ett välorganiserat hem. Musiken på högsta och telefonen alltid påslagen. Långa videokvällar framför tv:n, småprat med grannarna i timmar. Smal om magen och fasta bröst. Hej och hå vilket lyxigt liv.

Men som sagt. Man kan inte njuta fullt ut av det braiga om man inte får kämpa med det dåliga. Om livet ständigt är en autobahn av räkmackor, vajande palmer och egotrippar.

Som mamma sa: "Vad är det första du tänker på när du vaknar" Och på den frågan finns det ju egentligen bara ett svar: Att möta morgonen genom Lilla skorpans ögon.

Eller så tänker jag på vad reseledaren skrek när han forcerade dörren till vårt rum under partytrippen till Ibiza 1989
"Sova får ni göra när ni dör" och då känns ju allting så mycket lättare (not)

På bilden. Lilla skorpan med sin flamma V

Jag vet. Jag skulle bloggat i går men hela dagen försvann i ett nafs och syrran var här för att hänga lite med Lilla skorpan.

Han har en liten kärlek vi kan kalla V. En förtjusande liten dam som är född dagen efter honom på samma BB. Nu har de hängt ihop i nästan 18 månader och går på samma dagis. Tyvärr har det gjort att de fått upp ögonen för andra men jag tror bara det är en övergående fas. De måste bara kolla att gräset inte är grönare på andra sidan.

De har hängt på fik som nästan nykläckta. Varit på babyrytmik, massage och oändliga promenader. Käkat söndagslunch, fruktstund och pizza tillsamans och till och med varit på kärlekssemester till Gotland. Inte illa pinkat när man är så liten.

Det tråkiga är att V ska flytta. Till Nyköping. Så det är med sorg i hjärtat Lilla skorpan får lämna sin flickvän. De kommer att ses ändå. Över ett mugg saft. Senare över ett glas vin och till slut kanske de byter ringar med varandra. Det skulle vara roligt

På bilden. Barn på instutition

Jag var på en bokrelease igår. Festfixaren, Pr-mannen, eventarrangören Christos släpper en bok om ...golf.
Hur som haver så jobbar jag och bläddrar i boken som har glassiga tjocka sidor på kändisar som peggar upp.

En bekant dyker upp. Tjockt blont hår, läppeli läppglans och höga klackar. Jag tittar ner på min tunika som har silversträngar av snor  som glittrar fint i ljuset , jag torkade av mina händer efter att Lilla skorpan snorat och tänker hur fan hon kan vara så tjusig med en 15 månaders hemma?

Hon berättar att barnflickan de funderat på inte funkar för hon hade långa blonda flätor och stora gröna ögon och var typ 22 år och dessutom krävde hon ordnat boende. Men sa bekantingen: "Jag skulle kunna tänka mig dagis men det måste vara "rätt" dagis" säger hon och blinkar förnumstigt. Jag nickar som om jag fattade  och begriper att det typ är  "rätt" barn där med "rätt "¨föräldrar med "rätt " ekonomi  och att det ligger på "rätt "adress i stan. Helst något litet exlusivt  privatägt dagis där von knorrrarnas barn gått.

Men jag förstår ändå inte. Är det sämre för barnet  att gå på ett kommunalt dagis i Årsta som Lilla skorpan. Instutition som instutition. Det handlar ju om pedagogikerna och socialiseringen. Äta sova och skita gör man även på fina gatan i stan

Mår lite konstigt. Åt nyss en Phad thai. Thailändska nudlar med tigerrräkor. Hoppas de var ok

Återkommmer med blogg senare idag då sidan är konstig och det inte går att hämta bilder

På bilden. Jag och min lilla syster L

Det är väl härligt med syskon. (Jag som inte tänker skaffa några till Lilla skorpan). Min lilla syster L är ett lysande exempel på hur härligt det kan vara. Hon är den som faktiskt känner mig bäst. Hon är smart, snygg, empatisk och klok och  älskas av alla som träffar henne. Och det finaste någon sagt om mig var när hon sa, att om jag levt i ett tidigare liv hade jag varit en stor fältherre som rest över världen, skapat opinion, fått med mig folk och engagerat.

Det är stor synd och skam att vi bor 23 mil från varandra. Hon har sitt liv med träning och vänner och jobb. Hon sliter som en hund och är den den mest ekonomiska i vår familj. Dessutom är hon gudmor till Lilla skorpan och blir brudtärna på mitt bröllop i augusti.

Ibland kan jag bara känna att hon är ämnad för så mycket mer än att jobba med spedition. Hon borde ta vara på sitt läshuvud, tjäna mer pengar och skaffa det liv hon förtjänar. Men Luther sitter på hennes högra axel och viskar att hon inte ska tro hon är något.

Men om jag hade hälften av hennes knivskarpa intellekt skulle jag tacka min lyckliga stjärna....
Ikväll jobbar jag på Christos release av sin golfbok. Återkommer i morgon

På bilden. Det kunde vara ditt barn

Jag såg ett program påTV8 i onsdags som faktisk förändrade mig. Det handlade om svälten och krigens Afrika. Denna vackra kontinent som drabbas av naturkatastrofer, krig och korruption lika ofta som Lilla skorpan säger "titta". Det är inte så att jag inte vet vad som förssigår. Just nu är det krisläget i Darfur i norra Sudan som upptar min tankeverksamhet. Det har av FN kallats för en av väldens största humanitära katastrofer, ett inbördeskrig där befolkningen flyr undan milisen för att buntas ihop i jättelika flyktingläger där dysenteri och diarré härjar vilt.

Svälten bland barnen i Darfur är omfattande. Den är lika omfattande i Mali, Senegal, Benin och Kongo men som grädde på moset våldtas och rekryteras barn till fruktansvärda saker. De kastas levande in i eldar, de tvingas döda varandra och smeta ut blodet på varandras händer. De tvingas se på när deras föräldrar dödas mitt framför deras ögon och de förändras för evigt på insidan.

Detta berättas av de barn som överlevt dessa övergrepp och man kan bara föreställa sig hur det är för ett barn att bära dessa minnen inom sig.

Att dessutom lägga sig hungrig. Att se sina föräldrar föras bort och inte veta något om framtiden, att se familjer splittras, att vara tvungen att vara ansvarig för sina syskon fast man kanske bara är åtta år. Att sakta tyna ihjäl medan världen tittar bort är oförlåtligt och vi bär alla ett ansvar för dessa barn.

Jag tycker det blir jobbigare och jobbigare desto äldre jag blir med denna vetskap om att folk lider, dödas, svälter.
Folkorden i Rwanda där över en miljon människor slaktades som boskap, lidandet i Kosovo och Screbrencia. Naturkatastoferna i Etiopien som leder till  svält för bönderna kan inte bruka sin jord. Jag har svårt för att leva på normalt här hemma. det kommer i omgångar. Mitt jobbiga världsamvete och jag vet inte vad jag ska göra när det påverkar mitt dagliga liv.


Ingen kan rädda alla men alla kan rädda någon

Jag ger pengar till Rädda barnen. Idag skaffade jag ett fadderbarn i Uganda. Jag ville gifta mig enkelt i Afrika och samtidigt ge pengarna vi skulle haft festen för till en lokal hjälporganisation där behovet är som störst. T sa blank nej. Men istället för bröllopsresa ska dessa pengar doneras till välgörenhet som vi kommer att redovisa för på bröllopet.

Jag står inte ut med mig själv att sprätta pengar hur som helst när 70% av jordens befolkning lever på mindre än en dollar om dagen och när var femte spädbarn aldrig hinner fylla fem. Och jag lovar och svär på att jag kommer att försöka jobba som volontär innan Lilla skorpan börjar skolan. En självklart rättighet i vårt trygga överflödssamhälle.

Jag tror nämligen på att ge. Att det är den enda sanna vägen till äkta lycka. Och just nu är jag inte så himla lycklig. För jag vill göra så mycket mer än bara sätta in pengar på ett konto. Jag vill förändra på riktigt. På plats

Du som läser detta kan väl avvara hundra kronor i månader? Eller en en engångsumma går också bra. För dig är det bara en stor stor stor stark eller en liten liten drink, eller en och en halv pizza men det kan rädda livet på ett utmärglat barn. Eller så hjälper din insats till att hitta nya vattenhål att bygga brunnar till, eller betalar en del av lärarens lön så fler barn kan gå i skola och i sin tur förändra sin situation. Och du själv kommer att må så jävla mycket bättre.

unicef.se
barnfonden.se
raddabarnen.se
actionaid.se
sos-barnbyar.se

På bilden. Räddarna

Teletubbies. Föräldrarnas bästa vän. I allafall min. Men vem är dom? Utomjordingar som fångar våra barns intresse eller bara hittepå figurer när de är som bäst. Tinkie, Winkie, Lala och Pooh. I love you.

Jag undrar vad de gör i sitt uppbyggda sagoland med kaniner och små perversa lamm. Bråkar de? Funderar de på vad de ska äta till middag och måste de betala skatt till Teletubbies kungen?

Jag till och med köpte en Teletubbies docka till Lilla skorpan. Den rosa vem fan det nu är. Han gillade henne (eller honom ) i fem minuter. Under den tiden hann jag läsa första sidan i Aftonbladet. Bara en sån sak.

Nu står de i färgstark rad och skiker "hej hej" medan musiken är helt hysterisk och Lilla skorpan stirrar med öppen mun. Perfekt. Små kaniner står som spön i backen och en konstig mikrofon växer upp ur jorden.

Ikväll träffar jag Christer Fuglesang på filmen "Sunshine". Kanske han träffade Teletubbies i rymden sist..

På bilden. Mamma och Lilla skorpan på BB

Mamma. Bli inte arg nu för jag tog den här bilden. Letade efter en med dig i gummistövlar men har den på skiva på jobbet.
Tack för helgen. Den var underbar men kort. Alldeles för kort. Därför skriver jag till dig nu och förklarar det jag inte hann.

Det känns som om vi har  kommit varandra närmare. Kanske är det Lilla skorpans förtjänst. Kanske våra egna men troligtvis det förstnämda. Hur som helst så hittar jag inte riktigt orden jag söker nu. Inte likt mig men känns viktigt att det känns genuint när du läser det här.

Du har blivit bättre. Inte för att du någonsin varit dålig men du känns mer glad och harmonisk. Jag har däremot blivit sämre. Tröttare och mer irriterad men du verkar ta det galant. Du servar och fixar, plockar och ställer alltid upp till 100% när jag behöver något. Du är helt fantastisk och jag uppskattar dig enorm även om jag är dålig på att visa det.

Tack för sällskap när T är borta. Tack för kloka ord när tanken tryter. Tack för din vilja att vara en engagerad mormor. Du är en underbar mormor. Kan inte önska mig någon bättre. Tack för din goda mat och logi. Och tack för fleccetröjan idag. Och jag önskar inget hellre än att du och Lilla skorpan får en tät och nära relation.

Pappa är också bra men det tar vi en annan gång.
Puss
 

På bilden. Olyckan

Just nu är jag hos mina föräldrar och firar påsk. T är i skåne och spelar golf och jag och lilla Skorpan sover ute i gäststugan. Hua vad skitnödig jag är att ligga där ibland. Jag springer som en skrämd hare de få metrarna från huset och kan riktigt höra hur någon flåsande hugger mig i hasorna.

Sen, när jag väl kommer in i stugan så ligger jag och funderra på allt som kan hända. En mördare som förvillar sig  till vårt hus och först brutalt mördar mamma och pappa och sedan, likt Jack Nicholson i "The shining" låter yxan klyva dörren till Lilla skorpan och mig ute i gäststugan.

Eller så ligger jag och jagar upp mig själv över alla spökhistorier om gårdarna i trakten. Blod som inte går att få bort från golv. Döda hundar utan huvuden. Sådant som syrran och jag viskande berättar för varandra varje gång vi sover ihop.

Att jag dessutom hör hur det knakar och smäller utanför från gudvetvad för djur gör ju inte saken bättre.
Däremot är jag inte det minsta rädd i storstaden Stockholm där man buntat ihop en massa jävla idioter som får frispel på tunnelbanor och torg och löper amok. Det är  märkligt hur man tänker.

Hur som haver kan jag ta gift på att jag såg en konstig skugga i trädgården förut. Hur jag ska ta mig till gäststugan är en gåta och om jag inte bloggar i morgon kan ni läsa om mig i tidningen...

På bilden. Det går bra nu

Jag är lite vin lullig och proppmätt på pizza.
Ikväll ska avhandlas saker jag varit glad att jag gjorde.

*Lilla skorpan såklart
*Att jag jobbade  tretton år i vården. Fy fan vad jag är bra!
* Att jag äntligen tog det där jäkla körkortet vid 25 års ålder

*Att jag aldrig provat knark
* Att jag är korrekt, punktlig och artig
* Att jag alltid har välmålade naglar och rakade armhålor.

* Att jag har ett världsamvete (krockar inte med det ovan)
* Att jag försöker bemöta alla människor lika
* Att jag ska bli världsförälder på tisdag

*Att jag demonstrerat mot pornografi
* Att jag försöker tacka gud varje kväll
* Att jag alltid tankar bilen INNAN det behövs.
* Att jag inte tog med Fish till Sverige (hade aldrig funkat)

* Att jag bloggar.

På bilden. Lilla skorpan och hans pappa


Det finns 430 000 barn som saknar sin pappa. Och då menar jag inte saknar dem vid kvällsmaten utan saknar deras frånvaro genom hela livet. Jag har själv träffat dem. Pappor som "tror" att deras barn är "ungefär" si och så gamla. Som pudelrockaren i ett känt band som skrattande berättade att han har sonen någon gång ibland och att han tror att han är ett och ett halvt.

Eller killen från krogbranschen som lämnade sin flickvän på BB. Bara några timmar efter sin sons födelse. Hur går detta ihop? Är det någon genetisk defekt som gör att män bara kliver iväg en vacker dag, köper en pizza och sedan aldrig mer kommer hem igen? Vad är det för jävla mekanismer som utspelar sig i den manliga hjärnan?

Ok, ok, alla har sina skäl till att lämna sitt barn men att sedan välja bort att höra av sig på födelsedagar, julafton, studenten. Att inte vara där och vagga, trösta, lindra när det är som tuffast.

Eller helgpapporna som inte ens kan hålla sig från krogen utan lämnar barnen till farmor för att kunna fortsätta kröka som om ingen har hänt. Eller som strular och säger "Jag kan inte ta den här helgen, sorry. Något kom emellan" ,en kvart innan det är dags att hämta en förtvivlad femåring som måste omvärdera sin världsbild.

Ta killen som gjorde en tjej gravid och valde att inte dela resan med henne. Som sa "tack men nej tack. Jag skyddade mig inte mot att bli pappa men har ingen lust att bli vuxen. Du får ta den här lilla ljuvliga bebin för nu sticker jag"
Nu finns det en artonåring som undrar hur hans pappa ser ut och vem han är. Som undrar om de har samma mörka hår och gillar att springa.

Jag tittar på Lilla skorpan och på hans pappa. Som vet precis var napparna finns och hur man trycker in en alvedon supp. Som vet hans senaste vikt på BVC och vad alla hans kompisar heter på dagis. Och jag är så jävla tacksam och lycklig för även om T och jag skulle välja livet utan varandra skulle Lilla skorpan alltid ha en närvarande pappa som satte honom i det främsta rummet.

I morgon åker jag till Örebro och bloggar inte förrän på fredag...

Har ni aldrig ångrat saker ni gjort . Eller inte gjort?
Här nedan följer en lista på saker jag som plågar mig ibland.

*Att jag inte åkte och jobbade som volontär och gjorde en humanitär insats där det behövs i världen. Detta är kanske det jag mest ångat i mitt liv.

* Att jag inte ringde snuten den där gången vi kom på en rattfyllerist. Lät honom slippa och lova att aldrig mer göra om det. Tjena.

* Att jag drack all den där spriten på grisfesten på Ibiza och missade en sjujävla kul kväll.

* Att jag forfarande inte läst bibeln.

* Att jag inte är blodgivare

* Att jag faktisk tog lite för hårt i Lilla skorpan när han var för jäklig häromdagen.

* Att jag inte pratar längre och mer med pappa i telefonen.

*Att jag inte skänker mer

*Att jag inte köpte den där kappan i London i en storlek större.

* Att jag inte tog fler bilder på min häst innan hon såldes.

* Att jag inte pluggade mer utan garvade bort hela den tiden.

* Att jag inte lärt mig spela kort.

* Att jag inte varit mer ärlig mot mina f.d pojkvänner.

* Att jag inte försökte smuggla med mig Fish (en vildhund) från Grekland, hem till Sverige

* Att jag tittade bort den där gången i Thailand då en leprasjuk behövde mina pengar.

* Att jag inte lärt mig att spy utan att få panik.

* Att jag köpte en silvergrå barnvagn



+ en massa andra saker jag har förträngt....

På bilden. Jag och Prins Albert II av Monaco

För er som inte vet är "På andra sidan Alex" en bok av Unni Drougge.
Jag har varit på kändisfest uppe i Idre och trodde min dumma fan att jag skulle få frottera mig med Creme de la creme av av våra svenska celebriteter och även pussa kind med dragplåstret prins Albert.  Tji fick jag. Enligt strikta order från lilleputtelandet Monaco fick vi journalister och fotogafer endast jobba under en viss tid innan vi, på kvällen, förpassades till enklare middag och till varandras sällskap.

Detta för mig osökt in på dagens ämne, nämligen min gamla kollega Alex Shulman. Numera firad chefredaktör för framgångssagan Stureplan. En blaska snart i var mans hand. Alex hade söta flickvännen Katrin med sig och tillsamnas utgör de ett stark team. Nåväl. Alex har alltså avancerat upp sig från att vara en murvel till att vara på gästlistan och inbjuden i egenskap som kändis. Detta var mycket tydligt då vi snyftande fick ta farväl av varandra innan han försvann in till de övriga gästerna under helgens event i Idre.

Medan vi journalister och fotografer lommade vidare till ortens lokala restaurang. Jag undrar hur det känns att få vara inne i värmen istället för att som oss, stå på andra sidan staketet?  Att vara den som man skriver om istället för den som skiver?  Att helt plötsligt avancera uppåt.

Jag har alltid gillat Alex, med sitt sneda charmiga leende och vassa tunga. Och önskar honom all framgång i livet.  Och jag är glad att han forfarande vill kramas när vi ses.

Prinsen var en sköning med mage och noppig tröja.
Om Lilla skorpan hade saknat mig vet jag inte. Han var mest intresserad av att kladda med maten och fick mig att abrupt landa mitt i verkligheten igen.