Det hemliga handslaget
Igår blev jag faster på eftermiddagen till en liten Elsa! Grattis brorsan. Längar tills jag får se henne i påsk.
Det får mig osökt att tänka på ett samtal jag hade med Gry Forssells sambo Alex när jag var gravid. Han berättade om det "hemliga handslaget" som uppstår när man blir förälder. Jag fattade väl ungefär vad han pratade om men nu, ett år senare, har poletten trillat ner.
Alla som är föräldrar vet vad jag menar. Du möter någon med barnvagn, automatisk söker man ögonkontakt, kanske nickar lite lätt (om det är på glesare mark än Drottningatan en lördag) och försöker kanske gissa sig till hur gammalt barnet är.
Du står i kön på ICA och har en hysterisk bebis som förtvivlat skriker i sin Baby Björn framför dig och ditt barn.
Din blick möter bärarens och vips så fattar ni något slags telepatiskt förstånd för varandra.
Du ser en pappa på lekplatsen som tappar taget om sin dotter och hon faller och slår huvudet i sandlådekanten och du vet precis hur han känner sig. Och han vet att du vet det också.
Ja, jovisst vi är många som har barn och tanken är ju löjeväckande att man ska gå omkring och känna någon slags samhörighet med alla men faktum kvarstår. Det är som ett hemligt handslag som man tar med någon och för evigt delar en hemlighet med.
Jag tycker det känns bra att vara med i den klubben.
Igår träffade jag Rowan Atkinson, alias Mr Bean. Han var precis lika ful i verkligheten.
I morgon åker jag till Idre och jobbar. Blir borta hela helgen. Prins Albert från Monaco har en välgörenhetsgala för barn. Kommer inte att kunna skriva förrän på söndag. Man kan visst förena nytta med nöje
Puss
For once in my life
På bilden Lilla skorpan och jag i hans rum
Jag hade det tufft att bli mamma. Det var en enorm omställning för mig och jag hade nog förväntat mig ett lättare liv. Tji fick jag. Lilla skorpan hade ont i magen och ville bli buren. Han kräktes bröstmjölk och jag luktade som ett gammalt mejeri. Brösten var stora som fotbollar och mitt kejsarsnitt drog och stretade.
Jag hamnade definitivt i en depression, en babyblues som det så vackert heter men det finns inget fint med det. Och jag vägrar att hyckla om det utan har alltid varit öppen med att det inte var så kul de där första fyra månaderna. Ingen jävel berättar om hur ensam och utsatt man känner sig när inte de där lyckokänslorna bara infinner sig naturligt.
Jag minns när jag satt naken på toalettten okristligt tidig morgon och hade Lilla skorpan hängandes över min axel för att rapa. Han spydde bröstmjölk längst hela min rygg. Det rann in mellan skinkorna och jag tänkte: "Jag kan inte leva så här" . "Ge mig tillbaka mitt gamla liv!".
Det tog tid för mig. Alla andra mammor satt där på bvc med sina sovande bebisar och verkade så lyckliga och harmoniska men Lilla skorpan bara skrek och jag blev svettig under armarna och torr i munnen.
Vi hade inga anknytningsproblem men jag kände mig bara inte som någons mamma.
När han hade sin skrikperiod på kvällarna grät jag av maktlöshet och försökte torka tårarna som rann ner i hans lilla nacke.
Sakta förändrades saker och ting . Han gick att avleda med lek, han satt själv, var inte så liten och läskigt skör längre och vid två månaders ålder upptäckte jag att jag inte gråtit på en hel vecka.
Nu är han min bästis. Det finns forfarande tunga stunder när han är jättegnällig och jag vet inte om jag ska kasta ut honom eller mig genom fönstret men vid 18 månaders ålder är han underbar, glad och full av bus. Och det bästa av allt är att han faktiskt gör mig till en bättre människa. Klyshigt eller inte. Men jag säger som Stevie Wonder
"For once in my life i have someone who loves me"
Äntligen!
Lilla skorpan sover i vår trädgård
Tack ni fina som har lämnat kommentarer angående förra inlägget. Jag blir så glad när folk gör som jag säger..
När den skarpa vårsolen idag träffade mig rakt i ögonen idag klarade jag av att stirra tillbaka utan att de tårades. Jag har nämligen fått sova en hel natt på 18 månader! Nåja, jag har varit bortest över nån helg, men inte hemma i min egen säng.
Klockan 06: 05 vaknade jag med en isande skräck i magen. Inte en enda gång har vi varit inne hos Lilla skorpan sedan jag lade honom 20:30. Jag tänkte: Nu, nu är han död, jag tänker inte gå in och titta. Precis då ringde T:väckarklocka och sekunden efter hördes det välbekanta gnällandet. Jag har väl aldrig blivit så glad över det ljudet.
Lilla skorpan har nämligen aldrig sovit en hel natt sedan han föddes. Känn på den du. Han vaknar, tappar nappen, vill ha vatten, gråter, vill komma in till oss. Flera gånger per natt. Det är tortyr att inte få sova. Ett väl beprövat tortyrmedel för att få människor att brytas ner till hispiga vrak.
Jo, vi har tagit varann natt men man vaknar ändå när T tassar upp på de knarriga golven flera gånger. Till slut kommer han in med Lilla skorpan vars tufsiga hår avtecknar sig mot rullgardinens svaga ljusinsläpp. Och då blir man ju så kär (i Lilla skorpan alltså) att man bara vill ha den där lilla mjuka kroppen nära nära sin egen.
Man kan diskutera i timmar om charmen eller besväret att ha de små i sängen. Om att de vänjer sig för tid och evighet att sova där men mig veterligen har ännu inte någon finnig tonåring bökat runt mellan mamma och pappa.
Jag svor dyrt och heligt att aldrig någonsin ha barnet i sängen. Det var det jag var som säkrast. på. Innan jag fick barn. Nu ligger han där som en prinskorv och håller mina händer.
Kanske kommer natten som kommer bli lika bra men av erfarenhet vet jag att det brukar bli etter värre.
Lilla skorpan har nämligen aldrig sovit en hel natt sedan han föddes. Känn på den du. Han vaknar, tappar nappen, vill ha vatten, gråter, vill komma in till oss. Flera gånger per natt. Det är tortyr att inte få sova. Ett väl beprövat tortyrmedel för att få människor att brytas ner till hispiga vrak.
Jo, vi har tagit varann natt men man vaknar ändå när T tassar upp på de knarriga golven flera gånger. Till slut kommer han in med Lilla skorpan vars tufsiga hår avtecknar sig mot rullgardinens svaga ljusinsläpp. Och då blir man ju så kär (i Lilla skorpan alltså) att man bara vill ha den där lilla mjuka kroppen nära nära sin egen.
Man kan diskutera i timmar om charmen eller besväret att ha de små i sängen. Om att de vänjer sig för tid och evighet att sova där men mig veterligen har ännu inte någon finnig tonåring bökat runt mellan mamma och pappa.
Jag svor dyrt och heligt att aldrig någonsin ha barnet i sängen. Det var det jag var som säkrast. på. Innan jag fick barn. Nu ligger han där som en prinskorv och håller mina händer.
Kanske kommer natten som kommer bli lika bra men av erfarenhet vet jag att det brukar bli etter värre.
Vem
Jag är nyfiken. På vem du är som läser min blogg. Är du en småbarnsmamma som jag eller tillhör du någon annan kategori? Återkommer du eller har du bara hittat hit av en slump idag?
Det är klart det är smickrande att någon vill läsa det man skriver. Speciellt ,om man som jag, inte skriver om något speciellt utan om vardagliga reflektioner och funderingar.
Tycker du att jag ska skriva om något annat? Eller på något annat sätt? Längre eller kortare inlägg? Oftare eller mer sällan?
Jag kanske ska bli den första att blogga utifrån mina besökares önskningar. Men då vill jag veta. Och jag tolkar din tystnad som att allt är ok annars.
Nu ska jag till företagshälsovården. Tror att det fastnat två pungkulor i halsen, känns så för det gör så ont att svälja. Tur att bloggandet är en tyst handling. Hoppas vi hörs
Sommartider hej hej
Mina favoritmänniskor. I somras
Idag tänker jag inte lägga något krut på att blogga. Har en chokladkaka i ugnen, Lilla skorpan sover men vaknar snart och en kompis kommer och fikar . Vill bara ta ett snack med Våren och berätta hur välkommen hon är. Mister Vinter och jag är inte goda vänner och kommer aldrig bli. Skidåkning, pulka och pimpling står inte på min favoritlista precis.
Nej tacka vet jag doften av kokos på bränd hud och cikadornas (utomlands) kväk i bouganvillan (också utomlands)
Jag vill slita av Lilla skorpan den där jävla vinteroverallen som är stel av lera och får honom att se ut som en michelingubbe och låta honom bara ha tröja och sköna brallor. Herregud vad jag längar efter våren.
Jag kräver av den här sommaren att bli lång och het. Inte droppe regn villjag ha (förlåt alla bönder) och jag vill tidvis tro att jag hamnat i Spanien. Och äta glass i massor. Så länge den inte heter Nogger förstås...
Svenssonträsket
På bilden Lilla skorpan framför vårt hus i somras.
Idag tänker jag prata om hur det är att vara en Svensson. Att bo i hus, storhandla, sköta trädgården, köra Passat och festa med grannarna. Inte illa pinkat.
Var på middag hos grannarna D och K igår kväll. Ungar överallt, kollektivt lagad paella och massor med goda spanjorer till. Vi snackade skit om de andra grannarna, såklart, och tittade ömt på barnen som somnat i en hög på golvet.
Sedan gick jag hem till vårt hus. Vårt fantastiska gamla sekelskifthus med öppen spis och vita trägolv, vårt dyra, knarriga hus med svinhög oljeförbrukning och alldeles för stor trädgård med äppleträd som ska beskäras, rabatter som ska rensas, häckar som ska klippas, stuprännor som ska ränsas och löv som ska krattas. För så är det. Det är ett evinnerligt jobb att sköta allt detta och det måste göras.Och nej, vi kan inte lägga ut det. Vi har inte de pengarna.
Men jag älskar att storhandla. Att fylla frys och kyl och veta att man kan drabbas av krig och klaras sig på provianten länge. Men det värsta är trädgården. En trädgård ska man sola och grilla i. När jag var i femte månaden byggde T och jag staket runt vår 800 kvadrat tomt. Hämtade på brädgården, skar ut plank som vi radade upp och jag målade, Herregud men fint är det.
Vi pensionssparar också. Och kör bådePassat och Wolswagen. Inte tjusiga suvar som drar mängder med bensin och parkerar illa.
Handlar på H&M och till och med på folkliga Lindex. Det enda som vi lägger pengar på är bra och dyr kattmat som får kosta. Och min ansiktskräm som är lite för dyr för sitt eget bästa.
Jag gillar Svenssonlivet men det är klart att man ibland vill sippa på dyra tjusiga drinkar eller beställa en barnsäng från Lexington utan att blinka. Men men vi sitter inte i sjön. Ännu
Välhängda pendlare
Lite gäspig efter gårdagen jobb. Invigning på en ny skönhetsalong där man kan kan få lite botoxinsprut på lunchen, Bara sådär.
Sedan vidare till Souk och en Playstation fest. Detta resulterade i 20 bilder.
Idag när jag klev på Gröna linjen så var det trång som vanligt. Enda positiva med t-banan är att Lilla skorpan blir helt paralyserad och lugn som en filbunke. Han har ju skvalpat omkring där i nästan tio månader.
Hur som haver. Blicken fastnar på en ledig plats men halva sätet upptas av ett manslår som fullkomligt vägrar att flytta på sig. Försiktigt sätter jag mig ytterst, ytterst ute på kanten och blir förbannad på mig själv att jag inte bara helt resolut tar plats.
Manslåret ligger kvar och min blick börjar söka sig mot ägaren till denna svällande kroppsdel. Den tillhör en ung man i de övre tonåren som stint stirrar ut genom fönstret. Nu börjar jag bli riktigt irriterad och suckar högt medan jag försöker få rum med min påse med lunch mellan mina fötter.
Mittemot mig sitter en spacklad dam med tuperat hår. Hon stirrar också ut genom fönstret. Killen med låret kanske har böjvecks eksem, tänker jag förmildrande. Eller så har han en skavsår på snoppen den jäveln. Jag är åtminstonde femton år äldre och måste sitta på kanten för han har kört hårt hela natten!
Detta är ett mycket vanligt fenomen på stadens tunnelbanor. Överallt ligger det manslår och dräller och jag hoppas Lilla skorpan får bra uppfattningsförmåga eller mindre kuk.
Mitt statement
Farligt snygga Angelina Jolie kommer undan med sina
Aftonbladets TV-pris och Tilde de Paula nöp mig i rumpan. Som tur var för er som fattar. Annars var alla Gala och tjusiga. Blev glad att Fredrik Lindström vann Bästa manliga tv-personlighet. Kan tänka mig att tillbringa ett år på en öde ö med honom. För hans sexiga hjärnas skull. Inget annat.
Måste beställa tid för att ta bort min gaddning. En indianfjäder på vänster axel som gjordes av en kåkfarare i Kumla för 15 år sedan.
Jag hade snöat in på fjädrar då. (Som alla andra) och var stolt som en tupp över mina slokande strån. Att det gjorde satans ont sket jag i och badade hela den sommaren i någon smutsig insjö trots att man inte skulle göra det.
Min piercing i naveln på samma ställe, några år senare, är ett annat inlägg.
Jag gillade mina fjädrar även om alla trodde det var morötter och bar linnen och ärmlösa toppar för att visa upp hur tålmodigt jag stått ut med smärtan, som ett mandomsprov ungefär.
Åren går och trenden består. Not. T vrider sig och stönar över mina fjädrar och tycker det ser illa ut när man ska vara fin i klänning. Jag stör mig inte så mycket. Däremot mitt val av motiv. Är inte så rock´nroll med illustationen men bättre än syrran som har en misslyckad Helgonet på halsen i den storlek hon ritade upp!
I julklapp önskade jag mig pengar. Till en ny tatuering. Jag vill garva in Lilla skorpans namn på insidan av överarmen. Han är bestående i mitt liv. T skruvar sig ett varv till men är glad att jag inte sätter en ros i svanken.
men så gillar han inte Aerosmith och Whitesnake heller.
Men först ska fjädrarna bort. Ikväll jobbar jag på en ny spa-anläggning som ska invigas. Kanske de har de någon magisk maskin som kan trolla med indianer.
Förlåt T
Jenry Bejanaro.
Förlåt T. Men jag var tvungen att låta mina medsystrar därute få njuta av denna gudagåva till kvinnan. Jenry, må du vinna "American Idol" . Jag hade ingen aning om vad eller hur du sjöng igår men herrejävlars vad snygg du är.
Once you go black you never go back!
Jag får aldrig mer...
På bilden bär jag Zübeydes klänning.
Foto: Micael Engström
Nu, nu äntligen ska det väl bli av. T bad mig boka kyrka igår. För andra gången planeras det bröllop. Förra gången bokades kyrka men Lilla skorpan knackade på och jag vill njuta av en lycka i taget.
Vad betyder det att vara gift? Får jag nu aldrig mer tänka på någon annan? Är mitt liv för evigt vigt till T? För jag hoppas det blir någon skillnad och jag längtar efter att få säga "min man och jag var på bio igår".
Det är liksom lite skillnad ändå.
Jag vet ett par som varit tillsamans länge, länge. De gifte sig men klarade inte av den symboliska innebörden av att vara gifta utan skilde sig efter några månader. Jag vill ha ett klassiskt, fett kyrkbröllop med vita duvor utsläppta mot himlen och en vagn dragen av vita hästar. Genomgående dyr, torr champagne, exlusiva råvaror och en gigantisk fri bar. Och så honeymoon till Sydafrika och Krügerparken.
Det blir inte riktigt som man vill men det blir alltid bra ändå. Det viktigaste är ju trots allt få tillhöra T på riktigt och resten av våra liv kommer ju inte att bada i champagne och rysk kaviar precis. Vi är liksom inte av den sorten. Det enda jag begär är att jag är snygg som fan så alla oooar i kyrkan och att det är många tal. Ja, det kanske är mycket begärt med talen men jag vill fullkomligt kunna vältra mig i egotripp denna dag.
För resten av mina dagar kommer jag att leva på minnen. Och det är alltid viktigt att de är bra.
Kindpusseriets afton
Carola in action
Igår jobbade jag på Beckfilmen. Hua mig vad jag har svårt för Beck. Jag blir bara fnissig när de springer runt i sina skrynkliga trenchoats och pimplar kaffe. (Förlåt A)
Självaste Persbrandt lyste med sin frånvaro men Peter Haber var på plats. Därefter var det dags för Schlagerkväll på Vickan.
Redan i dörren började kindpusseriet, ett fenomen som spridit sig likt en cancersvulst från kontinenten.
Det bjöds på välkomstdrink, kindpuss, buffé, kindpuss, vimmelbilder, kindpuss, toabesök, kindpuss...
Till slut kändes det som om mitt ansikte hade stelnat i ett leende för evigt.
På tal om för evigt så hade det varit kul om überschlagerdrottningen Carola dykt upp men istället droppade trevliga Kim Kärnfalk och sympatiske Andrés Esteche in. För att kindpussas. Nej, Kim gav mig bara en kram. Kändes mer personligt så
"Kicken" från The Poddles skakade på hårmanen och visade bild på lille Teddy, 2, för att senare försvinna ut för att röka och ...kindpussas.
Min kollega J fyllde trettio och helt plötsligt uppstod en orgie i pussande. Undrar om det är schlagerpubliken förbehållet att hälsa på detta sättet.
Jag är ju annars en riktig schlagerråtta. Men efter drygt tre timmars väntande med fotograf var vi tvugna att stänga butiken och slokörat bege oss hemåt. Hade hoppats på ett kändistätare uppbåd men vad är väl Carola med sina ekorrögon och Stomatolsmile mot en massa härlig kärlek från Fjollträsket Vickan
Var god amma
Lilla skorpan nyfödd på BB
Var ju i Örebro i helgen och hade ingen möjlighet att blogga. Var upptagen med att kurera bakfyllan från fredagens tjejmiddag hemma hos A.
Lilla skorpan har varit en ängel och charmat alla vi träffat.
I fredags hände något märkligt. På T- banan var det en liten nyfödd människa som en skrek som besatt. Mamman blev stissig och försökte lugna den lilla. Hyssjade och vyssjade men inget hjälpte.
Helt plötsligt började mina bröst surra och sticka. Som om de reagerade på den illstarka rösten. En mycket märklig upplevelse eftersom det var tio månader sedan jag slutade amma.
När jag var gravid såg jag amningen som något nödvändigt ont. (Nu får jag Urmodermammorna på mig) Jag planerade att amma så kort tid som möjligt och tänkte sedan ge ersättning för att kunna lämna över till T ibland. (Att sedan Lilla skorpan bara ville ha min mat i drygt sju månader och sedan vände bort huvudet är en annan sak, jag hade gärna ammat längre)
Inget kunde bli mer annorlunda. Redan när råmjölen kom igång (Ja vi som snittats får också igång mjölken och kan amma) så fick jag en kick av det. Hade enormt mycket mjölk och hade kunnat sälja på flaska utan problem. T fick hyra en mjölkpump för att jag var tvungen att bli av med det värsta trycket. Där satt jag i soffan med maskinen hängandes vid mitt bröst och lyssnade på det läskiga pumpande ljudet flera gånger om dagen.
Lilla skorpan satte i halsen och spottade och fräste som en kattunge.
Gjorde satans ont i men jag gav mig fan på att fortsätta. Det är mycket konstigt att en del tar illa upp av att man ammar offentligt. De mest toleranta människor ser plötsligt rött och tycker det är fruktansvärt.
Det är ju faktisk bara en av de mest naturliga saker i världen, att ge sitt barn mat. Hur kan det vara provocerande?
Linda Skugge blev förvisad att amma bakom en skärm på fiiiina Edsbacka krog när hennes lilla sötnos var hungrig. Dit går jag aldrig.
Det är en förmån och en ynnest att få vara så nära sitt barn. Vägra smussla bakom skärmar och på pissiga toaletter.
Folk kan ju faktisk låta bli att titta.
Ikväll jobbar jag på nya Beckfilmen och på Vickans schlagerkväll. Tänker bara dricka kaffe. Med mjölk till.
Brittan är bäst!
Hej hej Brittan. You go girl!
Jag gillar Brittan. Inte svettigasex Brittan utan ärliga ångestfyllda Brittan som blottar sig inför världen och desperat visar hur ont hon har.
Något gick galet och tjejen mår uppenbarligen inte bra. Men istället för att visa upp sig, sval och behärskad och berätta hur lycklig hon är, stångar hon pannan blodig mot alla paparazzis.
Jag tycker hon är modig och cool i all sin trasighet. Hon fullkomligt skiter i att världen se henne i smutsiga joggingballor och sönderbitna naglar. Stolt släpar hon runt på Preston och lilla Jayden och försöker få till det som alla vi andra morsor.
Jag ger inte ett ruttet lingon för Kevin. Tänker inte nämna honom mer än en gång. Brittan däremot behöver inte mer dålig publicitet där tidningarna fullkomligt frossar i hur hon ser ut och gärna skjuter en bild från höften när hon inte har sin bästa dag.
De visar bara en sida av henne. Den dåliga mamman. Oansvarig som super och röker och skiter i sina barn. Tänk om de kunde skrapa på ytan. Det är klart hon är ute och festar. Tjejen har ju varit så gott som inlåst för att producera och bibehålla bilden av en hellylletjej. Som hon nu revolterar emot. Enda skillnaden mot henne och någon annan är att hon har ett entourage av paparazzis som dokumenterar varje steg hon tar.
Nej, jag gillar dig som fan. Kör hårt och troslöst. Det är du bäst på.
Ska försöka blogga i helgen men är ju hemma i Nääääääärke
Kontrollbehovet
Create your own visitor map!
Bli inte rädda nu. Det här är bara en karta. En karta som talar om från vilka städer mina besökare är. För jag måste ju veta det. Mitt kontrollbehov är omättligt men just nu...tillfredställt
Amen
På bilden Lilla skorpans dop 12 augusti.
Jag vet inte om jag är så mycket för det där med kyrkan.
Jag har ju gått i söndagsskola och är döpt och har verkligen försökt argumentera för det kristliga men det ställdes på sin spets när Lilla skorpan skulle döpas.
T ville vara hemma i trädgården medans jag ville ha ett dop i kyrkan.
Vi valde att vara hemma i trädgården och ta dit en präst. En fantastisk solig augustidag bjöd vi ca 50 vänner (och tusen getingar) på buffé, tårta och vackra tal.
Vi valde inte de klassiska dopsalmerna utan psalm 201 och 606 som jag föll för.
Sedan sjöng M Jojje Wadenius "Ett barn ska jag ha när jag blir stor". till gitarr
Lilla skorpan var tyst som en mus i famnen på sina gudföräldrar och kören sjöng vacker acapella.
Alla var tjusiga som tagna ur en amerikansk såpa och överallt sprang barnen omkring och lekte. Farmor höll tal och de sista gästerna gick inte förrän vid 02 på natten.
Ändå är jag rädd att få brinna i helvetet. Jag ser mig själv på dödens flod, precis vid mynningen till helvetet där det brinner tusen eldar och jämmer från stackars ofrälsta människor fyller luften.
Mormor säger jämt att helvetet, det kommer att vara här på jorden det.
Att tusenårsriket kommer att infalla snart.
Då kommer det att råda kaos under tusen år. Totalt mörker och anarki och det där kan jag inte släppa.
Jag hjälper ju gamla tanter på bussen, Håller upp dörrar, pratar med hemlösa, donerar pengar varje månad till Rädda Barnen.
Men det är klart, jag sopsorterar inte, jag svär....ibland. Notera, dock inte i detta inlägg, jag borde läsa aftonbönen oftare, (gjorde det varje kväll fram till jag var 15, tack mamma) jag orkar inte engagera mig i fästingplågan och jag kanske, men bara kanske borde jobba mer idéellt.
Hur som haver, barnen kär, låt mig slippa brinna där
Närke, mitt födelsemärke
Lilla skorpan och jag hemma i Fjugesta
Jag älskar att åka hem till landet. Där jag är uppväxt och hade min första fylla och lyssnade på "Rakt över disk" varje lördag. I det lilla samhället Fjugesta, strax utanför Örebro.
Där växte jag upp och trimmade moppen till 70. Eftersom mina föräldrar bor mitt ute på landet var det bra att snabbt kunna ta sig in till Fjugesta på skogsvägar förstås.
Ibland red jag in till byn för att hänga med de andra som satt i raggarbilar. Men Golden, min häst sket ner för mycket och kioskägaren klagade.
Vi äker "hem" ganska ofta. Nästan en gång i månaden iallafall för att mamma och pappa, syskon och vänner ska få träffa Lilla skorpan. Det känns lite konstigt att komma hem med sin egna lilla familj nu. Att gå ner i sitt gamla rum där häftstiften och en del av mina gamla planscher sitter kvar. Nu med ett litet barn på armen. Och mamma som passar upp och servar oss med middagar, godis och goda viner.
Men jag har blivit lite harig att vara ensam i huset. Det knakar och knarrar. På ett sätt som jag aldrig tänkte på när jag bodde där. Och så känns det trängre och lägre i tak än när jag var yngre.
Men det är så fint där det ligger med sina vita knutar och röda färg insprängt i skogen. Men det är stora gräsmattor. Som jag hatade att klippa förr.
På fredag åker jag "hem".
För att äta, bli avlastad från Lilla skorpan (ja, det behövs) och få känna mig som en liten unge igen
Länge leve landsbygden
Här är länken
För er som ville läsa Gynnings krönika
http://www.aftonbladet.se/vss/punktse/story/0,2789,1018633,00.html
Träffade henne i måndags och frågade om hon fått mitt mail. Det hade hon inte. Sa hon. Vad vet jag. Det går inte att förändra världen. Jag gjorde bara ett försök.....
Resande i hår
Månbas Alfa har landat
Det finns ett dilemma och det är detta med hår. Håret för en svart kvinna är vad vikten är för en vit sa Ophra Winfrey en gång och det kan jag kanske hålla med om.
När jag var liten hade jag en ridhjälm på skallen för att håret skulle torka rakt. Eller stod jag och slängde med det för att det skulle bli rakt.
Jag använder fyra redskap för att kunna se någorlunda ut. Och en massa silikondroppar.
På bilden har jag mitt ursprungliga lockiga hår. Titta och begrunda noga. Detta kommer ni aldrig mer att se. Ni har fått nyckeln till mitt hemliga rum nu.
Ingen och jag menar ingen kan tycka detta är snyggt.
När jag var liten hade jag en ridhjälm på skallen för att håret skulle torka rakt. Eller stod jag och slängde med det för att det skulle bli rakt.
Jag har köpt löshår i massor. Dyrt, äkta brasiliansk. Billigt plastigt thailändsk.
Sådant man fäster med kammar. Sådant man flätar in för tusentals kronor och halvperuker som stickts.
Titta bara på Beyoncé. Har man alla pengar i världen kan man ha dyra extensions som ser äkta ut.
Drömmen är en långt tjockt BLANK hår. Som inte krullar sig så fort det är regn eller bara dimma ute. Som kan självtorka. Som ser sådär sexigt rufsigt ut.
Jag använder fyra redskap för att kunna se någorlunda ut. Och en massa silikondroppar.
Tillbringar minst 5 timmar/veckan med att föna och dra ut dessa lockar.
Och så rakpermanentar jag mig ca var sjätte månad.
Bara en sådan sak.
Ikväll ska jag och S på Love Story på Intiman.
Hoppas det inte regnar.
Snoppen in action någonannanstans
Pappa Puff med Snoppen
Igår hade jag en liten date med två tunga herrar. Pappa Puff, alias Puff Daddy och Snop Doggy Dog.
23 skulle jag och Snoppen hänga lite i en hotellfoajé. Det var bara det att cirka 2000 till vill hänga lite där.
Det var minst sagt trång på stället och det mest bisarra av allt var alla de små tjejerna med enorma bröst och tajta kläder som fullständigt ockuperade stället.
De var beställda för att sitta med Snoppen och bevara hans status som häradsbetäckare.
De tuperade varandras hår, Smetade lager med läppglans på de stinna guldfiskmunnarna och svankade så jag trodde ryggraden skulle släppa från skeletten.
Det var en riktigt rolig stilstudie och tro mig, jag har sett den många gånger förr.
Bara det att den här gången var de yngre och smalare än någonsin.
När jag var på toa härde jag bland annat denna intelligenta konservation
Asså, fattar du varför jag hånglade på balkongen igår?
Nä, men jag fattade ingenting, Du är jättefiiiiin i det där glanset, jag vill också ha?
När kommer han tror du? jag är skitnervös för att prata engelska.
Du behöver inte prata sötnos, du behöver bara ligga, tänkte jag skadeglatt och drog upp mina sunkiga gamla trosor.
Det är sorgligt att man inte kan inse sitt värde utan att behöva "hålla käften och vara söt"
Att bli respekterad för den man är och inte för hur man ser ut.
Snoppen kom aldrig. Han fastnade på häktet och och jag var arg som ett bi för vi inte fick bilden.
Gick över till Pappa Puffs fest men där var varmt som i Sahara och min fotograf M fick inte plåta.
Stannade max 10 minuter och skymtade hip hop mogulen omgiven av sina bodygards. Han såg inte mig.
Jag har för små bröst.
23 skulle jag och Snoppen hänga lite i en hotellfoajé. Det var bara det att cirka 2000 till vill hänga lite där.
Det var minst sagt trång på stället och det mest bisarra av allt var alla de små tjejerna med enorma bröst och tajta kläder som fullständigt ockuperade stället.
De var beställda för att sitta med Snoppen och bevara hans status som häradsbetäckare.
De tuperade varandras hår, Smetade lager med läppglans på de stinna guldfiskmunnarna och svankade så jag trodde ryggraden skulle släppa från skeletten.
Det var en riktigt rolig stilstudie och tro mig, jag har sett den många gånger förr.
Bara det att den här gången var de yngre och smalare än någonsin.
När jag var på toa härde jag bland annat denna intelligenta konservation
Asså, fattar du varför jag hånglade på balkongen igår?
Nä, men jag fattade ingenting, Du är jättefiiiiin i det där glanset, jag vill också ha?
När kommer han tror du? jag är skitnervös för att prata engelska.
Du behöver inte prata sötnos, du behöver bara ligga, tänkte jag skadeglatt och drog upp mina sunkiga gamla trosor.
Det är sorgligt att man inte kan inse sitt värde utan att behöva "hålla käften och vara söt"
Att bli respekterad för den man är och inte för hur man ser ut.
Snoppen kom aldrig. Han fastnade på häktet och och jag var arg som ett bi för vi inte fick bilden.
Gick över till Pappa Puffs fest men där var varmt som i Sahara och min fotograf M fick inte plåta.
Stannade max 10 minuter och skymtade hip hop mogulen omgiven av sina bodygards. Han såg inte mig.
Jag har för små bröst.
Klippeti klopp
Barbro och jag
Jag har alltid älskat djur. Mycket mer än människor.Djur sviker aldrig och stannar lojalt vid din sida vad du än säger eller ser ut.
Ett av mina mission i livet är att Ge Lilla skorpan respekt för djuren. Vi har ju fått förmånen att dela denna planet med dessa fantastiska varelser.'
På alla mina utlandsresor går alla mina fickpengar till att köpa mat till de lokala hemlösa hundar och katterna. Eller åsnan som stod bunden i solen utan vatten. Vet inte hur mycket vätska jag köpte varje dag.
Jag försöker verkligen inte säga att jag är Guds gåva till djuren. Men jag har en ärlig och äkta kärlek till dem.
I Thailand förra året försökte jag köpa avmaskningsmedel till våra två kattungar under bungalowen som var uppsvällda av mask och lade en lapp till nästa gäster att ge dem mat.
Expediteten på farmacian bara tittade på mig och skakade på huvudet.
Ibland jobbar jag på Stockholms katthem som volontär.
Det är en otroligt skön kontrast till mitt glammiga (ibland) jobb. Att göra någonting för någon annan utan payback.
De lämnas på motorvägen, i lådor på trappen, i containrar, dumpas i sjöar och sticks i brand. Dessa stackars katter som inte har samma värde som en hund.
Sedan har jag alltid ridit och fick min häst när jag bara gick i sexan.
Numera rider jag Barbro. En lånehäst med lite för mycket motor i med det är kul att få sticka iväg till stallet i dag/veckan och bara vara.
Vår stora fina hankatt Loppan bara satt här utanför dörren utsvulten och rädd för några år sedan. Nu är han (nästan) det käraste jag har och otroligt tillgiven. Ja, jag älskar dem faktisk allihopa. Från minsta lilla råtta till största elefant. Utom getingarna då. Men de räknas kanske inte...
I morgon rullar jag höfter med Shakira.
Bak ful
På bilden har jag ont. Som sjutton.
Bakfull som fan. schlagerfest på jobbet och jag körde en egen version av Lena Ph:s "Det gör ont"
Med skurborstskaftet.
Började dricka vid 16 och eftersom jag bara ätit en macka till frukost, Lilla skorpan åt den andra, blev jag blarig som fan.
Ganska skönt efter månader av nykterhet i stort sett. (du vill inte vara bakis med en ettåring, tro mig)
Sov i gästrummet och vaknade med metallsmak i munnen och tungan fastklistrad uppe i gommen.
Gud så dåligt jag mår. Har inte mått så dåligt sedan kejsarsnittet.
Ikväll ska vi på 35-års kalas. Ska inte dricka en droppe.
På måndag fixar jag bilden till " En annan tid"
I morgon träffar jag Pappa Puff och Snoop Doggy. Nykter...
I en annan tid
På bilden vårt vardagsrum innan Lilla Skorpans ankomst
I en annan tid hade jag ett annan hem
Ett vackert, städad hem där allt stod i givakt. Kvar på sin plats där man lämnat det. Där jag kunde tillbringa timmar med att vrida och vända på ett föremål för att se i vilken position det såg bäst ut.
I en tid där soffan var fläckfri och knastervit. Där den oljade eken var fri från fläckar och intorkad mangopuré och där det enda som kunde få mig ur fattningen var Loppans tassavtryck på de vitlaserade trägolven.
Numera är det andra tongångar hemma. Halvätna torkade smörgåsar på golvet , gamla ostskivor, något oidentifierbart som torkat in på tv:n, gammal spaghetti under strumporna.
Under tiden jag satt på toa igår hände detta.
Lilla skorpan vrider ca 40 gånger på värmeinstallatorn på pannan.
Resultat-inget varmvatten.
T. s verktygslåda undersöks noga.
Resultat- skruvmejslar och småbarn är ingen bra kombination.
All smutstvätt rivs ur tvättkorg och försöker läggas i maskinen.
Resultat-han ramlar på kläderna och blir skitarg.
Den rena tvätten försöker hämtas ner från linan.
Resultat-han når inte och blir skitarg.
Försöker nå upp till parfymerna och krämerna.
Resultat- Får tag på raklöddret och är skitnöjd.
Går in i gästrummet och kryper upp i sängarna.
Resultat-Det är hårda golv, inget för mjuka skallar.
Får tag i tvättmedlet som jag, som den goda mamma jag är, har skruvat fast locket på ordentligt.
Resultat-Faktiskt ingenting.
Försöker komma upp på pallen. Lyckas inte.
Resultat-blir skitarg
Går in i andra gästrummet och drar ner alla tvättlappar från skåpet.
Resultat-tar mig 5 minuter att lägga tillbaka alla.
Jag är färdig och sätter igång att plocka ordning allt. Medan jag gör det......
En neger
Carolina Gynning skrev en krönika i Metro häromdagen. Den gjorde mig så arg att jag mailade henne för att lätta på ångan. På bilden är det T:s svarta ryggtavla i Thailand
Carolina
Din krönika angående "negrer" gjorde mig så förbannad och ledsen att jag bara ville slå dig på käften. Först. Sedan tyckte jag synd om dig. Att du, med din glappkäft, inte fattar bättre är väl vad man kan förvänta sig.
Anledningen till att man som svart, eller färgad, tar illa upp är så mycket mer än att det "bara" heter negerboll.
Neger kommer från portugisiskans negro= svart men har genom historien, alltså slaveriet, blivit ett laddat skällsord för oss svarta.
"Nigger" är vad man i USA kallas för i ett nedsättande syfte med rasistiska förtecken. Du kan väl ändå inte tycka det är ok? Det finns en anledning att man reagerar:
Svarta har i deccenier varit förtyckta, förslavade, sålda och köpta som djur.
Ett arv som gör sig påmint varje gång någon väser, "neger" till en på t-banan eller, ännu värre, öppet deklarerar att de minsann tänker fortsätta beställa negerbollar bara för så har de alltid gjort.
Jag vet inte vad som är värst. De som är öppet rasistiska eller de som helt enkelt är för dumma och inskränkta för att ändra på sig.
"Rednex" är också ett nedsättande ord men inte i närheten av vad som ligger bakom innebörden i ordet "Neger". Du måste fatta det men som sagt, man kan väl inte förvänta sig mer av dig.
Läs gärna Rötter. Om du inte kan läsa så se filmen.
Lotta Berg. Mailar en bild på hela min "Negerfamilj"
Duracellkanin blir dagisstor
I går var vi på föräldarsamtal på dagis. Ni hör ju själva. Vad som helst kan hända på ett sådant samtal. Som att man får höra att Lilla skorpan inte har några kompisar. Att han inte äter bra, eller ve och fasa. Att han blir slagen av de andra små människorna.
Det är stort. Stort som fan att gå på sitt första föräldrarsamtal.
En gång hade vi ett föräldrarsamlag och nu ska vi på föräldrarsamtal.
Bara sådär.
Det får mig att tänka på alla kommande samtal om sitt barn. När de ringer från mellanstadiet och säger att Lilla (Stora) skorpan skolkar eller är en uppviglare. Eller att han är mobbad. Det är min absoluta skräck. Att han inte ska få vara delaktig i socialiseringen.
Att vara utanför, ensam, annorlunda.
Samtidigt som man får barn föds en oro. En oro som bara finns där i hjärtat. Alltid gnagande. Alltid närvarande.
Den är en del av föräldrarskapet.
För när man får barn förändras man i grunden. Man kan säga att man är samma gamla jag men ditt sätt att förhålla dig till saker förändras. På gott och ont.
Man krisar ibland. Kris betyder ju som bekant utveckling och är alltså inte bara av ondo.
Äter han ordentligt. Han är väl varmt klädd. Han blir väl sedd och bekräftad på dagis. Han känner väl att vi älskar honom....
Senare kommer det att låta:
Han har väl vänner. Tänker han komma hem i tid ikväll. Hoppas hans flickvän är en bra tjej. Han tycker väl inte jag är en töntig människa bara för jag är hans mamma. Han respekterar väl djur och människor som vi uppfostat honom att göra.
Jag tror på en fast och bestämd hand. Men med tydlig kärlek. Då kan man vara hård och gränssättande.
Men man får aldrig tveka om att man är älskad och hållen.
Just nu är Lilla skorpan bara en liten duracellkanin som går och går. Snart är han en tonåring med hår på snoppen och finnar på ryggen. Och dagis är långt borta...
Ikväll träffar jag Joe Labero på hans premiärshow. Undrar om han gick på förskola
Mina doftande ben
Följande scenario utspelar sig på jobbet igår;
Det ringer;
Jag: Ja, hej det är L.
Man: Ja hejsan. Jag undrar om du skulle kunna hjälpa mig med en sak?
Jag; Javisst, vad gäller det?
Man; Jo det är så att jag skulle vilja be dig använda en sak.
Jag; Jaaaaha. Som tex vadå?
Man; Låt mig ta ett exempel, bara ett exempel för hur det skulle kunna vara.
Jag; Öhhhhh, ok.
Man: Jag skickar dig ett par strumpyxor som du använder ett par dagar. Sedan skickar du tillbaka dem och jag sätter in tvåhundra Kronor på ditt konto eller skickar pengarna cash. det är som du vill.
Jag; Nääää, jag vet inte, öhhhh. Ska jag vara en testmålgrupp för nya produkter menar du?
Man; Det är så här att jag tänder på strumpbyxor som burits av kvinnor. Jag är inte sjuk i hyvudet eller en ful gubbe på något sätt (not!) utan undrar bara om du kan hjälpa mig med det här och jag sätter in pengar till dig varje gång. Hon som hjälpte mig tidigare har flyttat utomlands.
Jag; Näää. Det är inget jag känner jag vill göra. Gulp!
Man: Men om jag säger såhär då: Du får femtusen för ett engångstillfälle.
Jag; Nääääää. Nääää. Det går inte. Känns inte bra bara.
Man; Ok. Kan jag få återkomma till dig vid ett senare tillfälle då?
Jag: Jaha ja kanske det. Prova det du.
Summa summarum: Världen är full av en massa sjuka jävlar. Håll er till varandra och låt vanligt hyggligt folk vara ifred!
På jäsning
Jag älskade att vara gravid. Jag mådde toppen och åt och sov slaviskt rätt. Mådde inte illa en sekund. Åt grönsaker och frukt som en vegetarian.Det enda jag tyckte illa om var allas kommentarer om hur jag såg ut.
"Är du säker på att det inte är två stycken därinne", eller ,"Hö, hö, kommer den i morgon eller".
Helt plötsligt hade alla tillgång till min mage och kunde helt fräck ta på den som om den vore allmän egendom.
Men i slutet av sjunde började Lilla skorpan kicka loss på mitt högra revben och i några veckor var det svårt att räta ut sig.
Första gången han sparkade låg jag på ett hotellrum i Båstad och frossade i ostbågar .
Jag gick upp rekommenderade 14-15 kg. Hade fina värden även om mitt järn var åt helvete ett tag och jag knaprade Niferex som en knarkare.
Redan i vecka 14 började jag få en distinkt kula och blev aldrig så där lönning och småfet först. Jag köpte kokossmör på Body shop och räknade ut att jag gjort av med ca 1250 kronor och 10 burkar.
Jag fullkomligt stank kokos och men smorde morgon och kväll in bröst och mage med stora svepande rörelser.
Jag är ju fåfäng som sjutton och ville inte ha bristningar även om de är en kärleksförklaring till Lilla skorpan.
Jag är ju fåfäng som sjutton och ville inte ha bristningar även om de är en kärleksförklaring till Lilla skorpan.
Jag minns när personalen i butiken skrattade och frågade när det var dags när jag köpte min tionde burk.
Fast det är ju så här att bristningar är ärftligt och ligger neddärv i din arvsmassa och har inte ett skit att göra med krämer och oljor.
Hur som helst fick jag inte en enda bristning. Nu såhär i efterhand kan det te sig rätt oviktigt men då kändes det som om jag hade nyckeln till Pandoras ask om jag lyckades förbli slät som en persika.
Kroppen är lite tröttare i sin fason nu. Brösten är tomma och mjuka efter 7, 5 månaders amning men jag tycker det är coolt att jag har kunnat föda en liten människa enbart från mig. Magen är ett kapitel för sig.
Med sitt röda ärr ser den ut som en leende gubbe och jag kommer att berätta för Lilla skorpan att han kommer från en lucka på magen.
Sushi och jag
Förlåt mig.
Jag har ju lovat att skriva varje dag. Men jag varit på Yasuragi och legat i blöt i de varma källorna så tårna krullat sig och fingrarna ramlat av. Inte kan man tillnärmelsevis tänka på sin blogg då. Det måste ni förstå.
Och så har jag ätit sushi som är det bästa jag vet.
När T (som är kock) gör sushi hemma äter jag ca 15 nigiri bitar. Men då är jag så jävlarinnamna propp att jag måste stödja mig på väggarna när jag ska resa mig.
På Yasuragi fanns det förstås sushi men bara 4 bitar på den färdiga menyn. Det förslog ju inte långt. Så jag beställde helt sonika in 8 bitar till medan mina vänner tittade på mig som om jag bett om stekt katt. Åhhh, tänkt att få sänka tänderna i detta himmelrike.
Vid mitt jobb finns ett sushiställe. Där äter jag ofta. Så ofta att jag inte behöver beställa och ibland inte betala.
Jag tror att Guds gåva till mänsligheten är sushi. Och öl. För vad är väl en riskudde och en laxabit värd utan en iskall Kirin till?
Värsta vännerna
I går var jag trött intill döden.
Var i Linköping på en nattklubbsinvigning dit man forslat en massa kändisar från Stockholm. Tåget kom inte hem förrän 02:00 och jag var i säng vid 03.
Lilla skorpan vaknade 06:30 men efter ryggsmek och kindpussar somnade han om en halvtimme.
Den var magisk.
Idag har mina fina vänner bjudit mig till Yasuragi spa där jag ska få basta, äta japanskt och bara svassa runt i tjock vit morgonrock. Och få sova förstås.En försenad 40-års present som uppskattas enormt.
Jag har ständigt ett plågat samvete för vi inte hörs av så ofta.
Det känns som om jag mest gnäller när vi pratar men som de fina vänner de är, verkar de inte låtsats om det.
Efter 18 års vänskap är de nu lite rundare, latare, tryggare och kvinnligare och det är en ynnest att få ha dem i mitt liv.
T
a bara M tex. Alltid finns hon där och tålmodigt lyssnar och ger goda råd och är delaktig min vardag.
Eller S som trots tre barn ändå alltid verkar ha tid för mig. Vad har jag gjort för att förtjäna dem. För så är det.
Du förtjänar de vänner du har.
Det tog lång tid för mig att släppa greppen när jag flyttade till Stockholm. Nästan varje helg grät och snorade jag. Visste att de satt hemma hos någon och drack vin och festade och jag var inte där.
De är fina. Och bra att ha.
På bilden sitter Lilla skorpan i famnet på H. Jag önskar att han får en sådan tur när han blir vuxen
Var i Linköping på en nattklubbsinvigning dit man forslat en massa kändisar från Stockholm. Tåget kom inte hem förrän 02:00 och jag var i säng vid 03.
Lilla skorpan vaknade 06:30 men efter ryggsmek och kindpussar somnade han om en halvtimme.
Den var magisk.
Idag har mina fina vänner bjudit mig till Yasuragi spa där jag ska få basta, äta japanskt och bara svassa runt i tjock vit morgonrock. Och få sova förstås.En försenad 40-års present som uppskattas enormt.
Jag har ständigt ett plågat samvete för vi inte hörs av så ofta.
Det känns som om jag mest gnäller när vi pratar men som de fina vänner de är, verkar de inte låtsats om det.
Efter 18 års vänskap är de nu lite rundare, latare, tryggare och kvinnligare och det är en ynnest att få ha dem i mitt liv.
T
a bara M tex. Alltid finns hon där och tålmodigt lyssnar och ger goda råd och är delaktig min vardag.
Eller S som trots tre barn ändå alltid verkar ha tid för mig. Vad har jag gjort för att förtjäna dem. För så är det.
Du förtjänar de vänner du har.
Det tog lång tid för mig att släppa greppen när jag flyttade till Stockholm. Nästan varje helg grät och snorade jag. Visste att de satt hemma hos någon och drack vin och festade och jag var inte där.
De är fina. Och bra att ha.
På bilden sitter Lilla skorpan i famnet på H. Jag önskar att han får en sådan tur när han blir vuxen