På bilden. Sinnesro.

Jag är så fruktansvärt trött. Försöker hänga med i samtal,  middagar, filmer, men uppfattas säkert som en aning disträ och tystlåten nuförtiden. Känner mig helt väck i skallen ibland och försöker powersova i bilen med huvudet i Skorpans knä, eller under en dålig film om jag inte lägger mig när Skorpan somnar.  Vill så förtvivlat gärna att allt ska vara som vanligt. Att jag ska orka men måste nog lyssna på min kropp och sova mitt på dagen. Hur nu det ska gå till. Sommaren är kort och jag vill inte sova bort den.

På bilden. Välling med plommon-banan smak är favoriten.

Jag är i gott sällskap. Häromdagen var det gamla hederliga nyhetsankaret Jarl Alfredius som fick smaka på cancerbesked. Stackars Jalle. Hoppad de kan råda bot på "Skiten" och han att han klarar sig. Att  jag delar denna omvälvande insikt med bland annat Kylie Minouge (som var jädrans snygg i sitt korta cellgiftspåverkade hår) Patrick Swayze, Marie Fredriksson, Nelson Mandela, Sven Wollter, Bob Marley, och Ronald Reagan får en att känna sig i gott sällskap. Trots allt.

Idag var det dags för tredje omgången cellgifter. Och tänk att jag inte klarar av att gå in i den där onkologkorridoren utan att börja gråta. Jag som inte gråtit alls sedan jag var där för fjorton dagar sedan. Klämmer ner mig i väntrummet och läser en boschyr om mördarsniglar och blinkar hårt för att hindra tårarna att svämma över.  Tycker helt plötsligt att det är oerhört synd om mig igen och hade nästan, men bara nästan, lyckats glömma att jag är en cancerpatient under behandling under helgen i Vimmerby i Astrid Lindgrens Värld.

Det blir bara så påtagligt helt plötsligt igen. In från den stekande solen och Skorpan som lirar boll till Dödens väntrum. Nåväl i morgon blir det en ny behandling och sedan till vänners sommarhus i Norrtälje. Jag säger som min son "Lock an loll baby!"

På bilden. Rätt i rosa?

Min pappa från Bryssel är här på blixtvisit i fyra dagar. Vi var på besök i moskén och jag var tvungen att klä mig i denna skapelse för att dölja mitt hår och inte väcka männens begär....Som om de inte kan ansvara för sina begär själva utan jag ska ansvara för dessa. Hmmmm. Nåväl. Kanske  man skulle konvertera till islam?  Eller inte? 

Hur som haver åker vi till Vimmerby och och hälsar på Fru Lindgren. Sommaren är underbar och jag mår ok. Trots täta toabesök och ont i rumpan så tänker jag inte klaga. Allt kan alltid vara värre. Bloggar söndag igen.

På bilden. Det blåser i Skåne.

När jag går tillbaka och läser mitt allra första inlägg "Vimmelmamman"  slår det mig att det jag var mest rädd för har hänt mig nu.
Att jag skulle få en obotlig sjukdom. Yepp.
Att bli lämnad (har inte hänt men drömmer mardrömmar om det) 
Att de jag älskar ska dö. (Nu är det  kanske jag  som kastar in handduken istället)

Du är vad du äter och tänker.

På bilden. Förr läste jag Anna Wahlgrens " Barnaboken".

Jag har lagt mig till med en synnerligen makaber ovana. Att lusläsa dödsannonserna. Jag granskar dem ingående och speciellt om det står  "tänk på Cancerfonden". Då kollar jag blixtsnabbt åldern och föreställer mig scenariot innan döden. Var de på sjukhus när de dog? Hade de levt länge med "Skitsjukdomen"? Hade de sina nära och kära omkring sig?Hade de ont? Och framför allt, var de klara med livet?

Dessutom har jag haft lite tid att planera min begravning och den ska vara vit. Klädda i ljusa färger och med en vit ros i mina vänners händer (min bröllopsblomma) vill jag bli begravd till min kompis Annlos sång från Ted Gärdestad "För kärlekens skull". Japp. Så får det bli. Och sedan kör vi Stevie Wonder för hela slanten på efterfesten.
Inte begravningskaffet. Efterfest där champagnen ska flöda och det ska bjudas på sushi och pepparkaksdeg, mina favoriter.
Och så vill jag ha Skorpan med. In i det sista. Morbida tankar men ack så oundvikliga när dagen är slut och lampan släcks.

På bilden. Det finns grader i helvetet.

MalmØ ær vackert och Høllviken  med sina tallar och fantastiska hus ønnu vackrare. Jag skriver på en dansk dator dørav de konstiga stavningarna. Den hør gången kønde jag av biverkning av cellgifterna något mer. Trøtt och skulle kunna sova dygnet runt men med en aktiv 2,5-åring funkar det inte.Grusig i ægonen och gøspig och har fått sova nøstan 2 timmar idag medans de andra var på golfbanan med barnen.

Det finns definitivt grader i helvetet. Och mitt helvete ør fortfarande helt ok. Smørtmøssigt søtt. Nu ska jag ta mig ett glas rosé och ladda infær Køpenham i morgon.

På bilden. Blöjfri!

Det underlättar med vissa saker.Som att Skorpan är blöjfri på dagarna sedan två månader. Två olyckor har skett sedan dess och det kan väl knappast räknas? Sedan att han högt och tydligt förkunnar att han vill bajsa på gräsmattan är en annan sak. Billigt blir det dessutom nu när det endast behövs en blöja till natten. Underlättar gör det  dessutom att han sover bättre på nätterna (jag behöver min sömn, speciellt nu) och att han gillar att åka bil.

Andra saker som gör livet lättare att leva är hans hårda små kramar och vår fina almanacka som sitter på kylskåpet.  Den är fullklottrad med inplanerade saker för jag vägrar att bli ett offer för "Skitsjukdomen" utan kör på så det ryker.  Min lilla bil är också en källa till glädje då jag kan ta mig överallt även om T har den andra bilen.  Också har jag fått pippi på dumleklubbor. De gör definitivt livet bättre att leva. Igår drack jag rödvin ute på Gällnö som i gamla dagar. Flera glas bälgade jag i mitt och sket fullständigt i hur tarmarna mådde. Det underlättar också ibland. Att skita i saker.
I morgon är det dax för nya cellgiftsbehandlingar. Jag är redo. Still alive and kicking!

På bilden. Jag och the love of my life.

Jag tog bilen och åkte hem till Örebro. Tilll mamma och pappa, nära och kära. Välbekanta gator och den närkingska mentaliteten. Skorpan sov hela vägen och jag klämde i till refrängen av Lena PH:s "Det gör ont". Utan att han vaknade. Jah har mått bra. Tacka fan annars. Har  träffat mina gamla vänner, min bror och hans lilla dotter, syrran,moster, till och med min barndomsvän sedan andra klass hann jag klämma in.

Och det är verkligen som en varm, mysig filt. All kärlek och omtanke från alla. Människor som känner en väldigt bra är sköna att ha omkring sig när man inte är sig lik. Det var flera veckor sedan jag grät så mycket men också flera veckor sedan jag mådde så bra, omgiven  av min bakgrund. Tidigt i morgon bitti ska jag till läkaren och på måndag/tisdag är det dags för en ny cellgiftsbehandling. Är även prelbokad för ett modelljobb för ACO:s (Apoteket) produkter. Ha, ha. Det är synnerligen märkligt. Att boka en cancerpatient som ska stå för friskhet och sundhet känns som en lustig paradox.


På bilden. Brorsan och jag med våra energiknippen.

På bilden. Mitt lilla nya reseapotek.

Jag har ju varit lite för kaxig. Skrutit med att jag minsann inte märkt av min första cellgiftsbehandling. Att jag spelat golf och varit på middag. Och möjligtvis gäspat käkarna ur led framåt 24: 00. Men under vårt besök hos Jarlemarks föräldrars sommarhus i Sigtuna klappade "Skitsjukdomen" och dess entourage till mig i ryggen med en lätt klapp. Har haft ont i tarmarna. Nej inte magen. Tarmarna. De har vridit och vänt sig som kobror på uppvisning och det har låtit som ett mindre vattenfall därinne.

Besökt toa i tid och otid och kan ju säga att jag har rejält ont i rumpan efter all éerraid (läs baklänges för okänsliga) Känt mig rätt hängig och trött och efter ett samtal till  onkologen fick jag bekräftat att det antagligen är biverkningar av cellgifterna. Nåja. Jag mår inte illa och ALLT, precis ALLT är bättre än det! Numera reser jag med en uppsjö av medicament. Tabletter mot illamående, mot éerraid, mot smärta och mot riktigt hög smärta. Gud nåde om jag glömmer detta hemma när jag ska någonstans. Då blir det inte roligt för vare sig omgivningen eller mig.


På bilden. Har hunnit med att grilla med mästerkocken Erik mellan tarm-attackerna.

På bilden. Har lika ont i foten (fötterna) som jag hade på mitt bröllop.

Jag fattar liksom inte grejen. Räcker det inte med "Skitsjukdomen". Nu har jag skitont i ena foten. Kan inte stödja på den ordentligt utan får gå på tå. Vet inte om det har att göra med cellgifterna eller om det är en "sak för sig".  Varit på vårdcentralen och sänkan säger infektion! Läkaren ska ringa i morgon. Det är väl cancer i den också, ha, ha och i så fall lovar jag att käka upp mitt duntäcke till frukost. Bland annat.

På bilden. Skorpan på BB omgiven av våra händer. Som kommer att bära honom genom resten av livet.



Vi har alla en massa oskrivna brev att skriva. Samtal att ringa. Ord att säga men Livet kommer emellan och stjäl energi, tid och fokusering. Nu tänker jag iallafall skriva det där brevet till dig...

Jag var egentligen inte så sugen. Tyckte mest synd om trötta mammor med skrikande ungar i skitiga tröjor och kladdiga händer. Tyckte mitt fläckfria liv med långa sovmornar och vita soffa var det ultimata. Hur kan man sakna något man aldrig haft resonerade jag med hormonstinna nyblivna mammor som sjöng moderskapets lovsång. Men så kom du.
Som en liten brottare anlände du en grådisig fredag och aldrig har har väl SöS varit bättre än då. Du tog mig i självklar besittning med ditt rättframma krävande jag. Med dina uppfodrande skrik och bestämda blick knackade du hål på mitt hjärta.

Att älska dig är lätt. Att vara arg på dig likaså. Just därför blir banden mellan oss båda så starkt. Det skär genom allt och genomsyrar varje cell i min kropp. Jag vet att du tycker jag är dum ibland. Det säger du och blänger på mig med dina nötbruna ögon men sedan lägger du huvudet på sned och säger "förlåt mamma" och i den stunden är du förlåten allt.
Tack för att du kom till just oss. Att du vänder upp och ner på just våra liv i din strävan efter att bli självständig. Att du lär mig mer om mig själv varje dag. Fortsätt vara så där stark och bestämd, jobbig och underbar. Mamma kommer alltid älska dig ändå vem du än blir...

Puss min Skrutt.