För att citera vädergurun Tone Bekkestad så var dagens prognos blandad. "Mestadels sol med en svag kallfront rör  sig sakta ner ner mot tarmkanalen." 

När läkarna opererade mig hittade man, samtidigt som tumören, även några svullna lymfkörtlar i magen. Man tog bort alla (47 st) för att vara på den säkra sidan. Nu har det visat sig efter undersökning av dem att en av dem var cancerbärande. Det är en bra siffra då man annars brukar hitta kanske 15 lymfkörtlar och 10 av dem är angripna. Läkaren sa att jag är så gott som friskförklarad men de vill vara på den säkra sidan och ge mig cellgifter. All cancer är borttagen så i nuläget finns inget kvar i kroppen och med cellgifter höjer jag min chans att överleva ytterligare.

Om ca tre veckor börjar en sådan cellgifts period. De flesta, åtta av tio, mår skit men jag fixar det. Är inte speciellt rädd för att dö. Skulle kunna göra det i morgon för jag har levt ett sådant rikt liv men att inte se Skorpan växa upp och få se hur den här lilla människan blir som tonåring och vuxen skrämmer skiten ur mig!  Så jag vet inte riktigt vad jag ska säga: Trodde att de skulle meddela att allt var borta men att jag behöver cellgifter men inget snack om någon jäkla lymfkörtel.....Nu ska jag försöka dricka ett glas nyponsoppa med grannarna. Får inte dricka alkohol i kombo med mina smärtstillande, Så inte ens ett ett glas rödtjut kan man unna sig....

Skulle gärna vilja komma i kontakt med någon som drabbats av tjocktarmscancer och opererat bort en del av tarmen i min ålder. Få dela tankar och erfarenhet med någon som gått igenom samma sak. Känner du någon som vill kontakta mig be dem lämna sitt avtryck under kommentarer.

Jag bloggar. Alltså lever jag. Vet inte riktigt vad jag ska säga om senaste dagarnas status förutom att all middag kom upp igår och det känns ju inte som ett steg i rätt riktning.  Försökte att sova utan sömntablett i förrgår men tji fick jag. Var vaken nästan hela natten och tankarna var helt knäppa. Just nu är jag i mer behov av att få min sömn för att återhämta mig istället för att vara rädd att bli beroende.

Jag är så glad åt alla kommentarer på bloggen och läser dem om och om igen. Från både nära och kära och helt okända besökare. Tack för alla fina ord! Lilla skorpan är hos mormor i Örebro och T åker till Italien idag med jobbet. Jag är ensam till på söndag men mat finns att värma och det kommer vänner och hälsar på. Han måste få ett break för att klara detta också. På fredag, när jag får mitt besked om cancern, kommer min gamla vän Sussi hit från Örebro. Det är min operationsläkare som ska prata med mig och han försvinner på semester nästa vecka. Därför kunde vi inte skjuta på det tills T kommer hem.

Ska till kuratorn på fredag med. Klarar inte riktig av att själv hantera all sorg som jag bär på och som nu kommer i efterhand. Jag gråter ofta och okontrollerat. Känner att livet är orättvist och försöker förstå vad som hände. Det gick så snabbt. Från cancerbesked till operation inom loppet av några timmar. Dessutom dessa hemska fyra veckor på SÖS med all smärta och undersökningar  som rullas upp som en film i mitt huvud. Jag kan börja gråta för att löven blåser i träden eller att grannen frågar om hon ska handla till mig. Eller för att jag inte kan riva upp ett nytt mjölkpaket.

Ni tycker säkert det är tradigt att läsa om allt mitt bölande men jag skriver här precis som mina dagar ser ut och hur jag känner mig. Önskar att kuratorn kanske vill ge mig någon stämningshöjande psykofarmaka även om jag reagerar enligt mallboken som hon säger.

Skriver igen på fredag när jag fått min "dom".

Attans att jag har min sladd på jobbet för att kunna lägga in bilder. Att se sin son springa naken genom vattenspridaren är en sådan ren och skär lycka att hjärtat nästan sprängs. Det var underbart att komma hem.
Till den välkända doften av sköljmedel och Ajax i huset. Loppan som stryker sig mot mina ben och kisar med sina sneda kattögon. Solen som lyser in i inte alltför rena fönster och så trädgården som nu står i full blom med blommande äppleträd och dignande lövverk.

Jag har bara legat platt som en fisk i solstolen. Hela helgen. Blivit totalservad med mat, böcker, tidningar, solglasögon och dryck. Det är dock fruktansvärt jobbigt att inte kunna leka med Skorpan. Han ropar "mamma, kom, titta" och det tar mig fem minuter att bara ta mig upp på fötter. Han tycker jag rör mig konstigt. Det ser jag i hans ögon. Han blir lite reserverad och pappig och det gör förskräckligt ont i mammahjärtat. Dessutom gör det ont att gå på toa när tarmen ska tömmas. Det är inte riktigt ok därnere men har nyss blivit utskriven och läkaren säger att det kommer att sakta att bli bättre men att det kommer ta tid för den att anpassa sig.

Nästan 80 cm tjocktarm är borta och det känns kan jag lova. Än värre är det med den mentala biten. Det är först nu jag fattat vad som hänt mig. Att vara totalt oförberedd på cancerbesked och operation inom några timmar är ett trauma för både kropp och själ och det är först nu jag landat i det. Gråter ofta och ibland helt utan anledning. Känner mig totalt utmattad psykisk. Försöker att vara snäll mot mig själv men det dåliga samvetet är där ändå.
T sliter som en hund för att hålla ihop allt. Städar, handlar, hänger tvätt, lagar två mål mat om dagen, tar hand om trädgården, plockar leksaker, tröstar och leker med Skorpan.

På kvällarna lägger han först Skorpan. Sedan ligger han hos mig i gästrummet och håller min hand tills jag somnar. Om han har tur har han någon timme för sig själv innan han lägger sig. Jag är så rädd att han inte ska orka för vem ska då bära familjen på sina axlar. Inte jag just nu i allafall. Nu väntar ensamma tider när Skorpan är på dagis och T jobbar. Jag fixar inte besök utan hoppas på att solen ska fortsätta sila sina läkande strålar så jag kan ligga där platt som en fisk i trägården. Grannarna har kommit med mina favoritblommor, rosor och det är otroligt att hela gatan har oroat sig och nu kommer för att hälsa välkommen hem.

På fredag ska jag åter till SÖS för att få mitt besked om vilken typ av cancer, om allt är borta och om jag behöver cellgifter. Tills dess ska jag försöka bli mentalt starkare.

Det är fredag. Solen dränker detta gudsförgätna ställe i varma strålar och jag ska få åka hem.
Permission över helgen för att se att jag klarar det. Maten vill säga ,för det är den som är det stora problemet nu. Jag mår så illa. Kan inte få ner en tugga och i söndags var jag duktig och åt men allt kom upp igen när jag lagt mig för kvällen.

Läkaren tror att det kan vara psykologiskt.  Att  jag helt enkelt måste hem till min familj och egna saker. Att ligga här i sängen går mig på nerverna. Men det är svårt att se någon ljusning när kroppen är inställd på svält som dietisten sa. "Du måste säga till din kropp att ställa om, börja äta, annars kommer det aldrig att vända och du blir bara svagare och svagare".

Det är en märklig sits för mig som alltid älskat mat och sett det som en stor källa till livsglädje. Att botanisera och planera. Att vin och god mat tillhör livets topp fem. Nu petar jag i maten. Försöker svälja. Koncentrerar mig på annat. Smakar ingenting och jag vet att jag inte får börja må illa.

Det finns inget mer de kan göra för mig nu. Magen är hyfsat igång. Passagen är ca en centimeter och det ska räcka för att processa maten igenom. Mina infektionsvärden är bra. Jag är uppe och går lite. Jag mår bara illa och det kan jag lika gärna göra hemma.  Eller som min favoritsköterska sa "Det kommer att räcka med att du kommer hem så kommer det att försvinna"

T hämtar mig 14 idag. Har så mycket saker som ska med hem. Böcker, tidningar, presenter, mitt duntäcke som han tagit hit. Vår dator hemma är fruktansvärt seg så om det går några dagar mellan bloggandet så kika in i allafall. I,m not dead. I´m just resting.

Det var ett tag sedan jag bloggade. Är inte prio ett på min lista för stunden men ändå skönt att låta tankarna sättas på print. Illamående har gett vika. Är nu inne på femte dagen utan kost överhuvudtaget och liknar mest en utmärglad vinthund när jag ligger på rygg.

Och det gör jag faktiskt för det mesta. Den mentala styrkan har svikit och i morgon firar jag tre veckor på avdelning 67. Snitttiden här är annars humana tio veckor men jag bevandrar korridorerna likt ett plågat spöke på kvällarna. Vecka ut och vecka in. Jag måste börja äta. Slippa näringsdroppet. Få igång magen.

Blev bakslag igår. Ska röntgas om en timma, 14: 00. De vill se om passagen i kopplingen av tarmar verkligen är tillräckligt vid. Slang i rumpan och fyllas med kontrastvätska. Igen. Det måste vara lagen om alltings jävlighet!

Tack snälla fina för alla kommentarer. Sitter här på biblioteket på SÖS och försöker blinka bort tårarna. Det gör ju så satans ont i såret att grina hela tiden. I går var Maria här och Malin. Sen kom T och Lilla skorpan. Blev jättetrött eftersom jag suttit uppe så länge. Får så vackra blommor och presenter, smycken och parfym av nära och kära. Visste faktisk inte att jag hade så många vänner. Konstigt va?

Idag har jag lyckats duscha och tvätta håret utan att trassla in mig i alla slangar men det har varit en tung dag mentalt då det är "Svampen" loppet på Skorpans dagis. Ett traditionell tävling där barnen får nummerlappar och tävlar runt huset. Sedan är det pic-nic för alla föräldrar. Hade sett fram emot det jättelänge så jag grät en skvätt för det oxå.

Annars har jag fått börja äta fast föda idag. Lite och små portioner. Nätterna funkar eftersom jag får sömntabletter. Skulle åkt till Mallorca idag men huvudsaken är ju att jag lever....Nu ska jag hasa iväg med min droppställning igen. Klarar inte riktigt att sitta uppe för länge. Ska försöka blogga i morgon. Pussa era nära och kära!

Kära söta vänner. Jag vet inte om jag ska berätta vad som hänt mig oss, familjen men eftersom jag tänker fortsätta blogga blir det svårt att utelämna det som förändrade våra LIV. Jag har fått cancer . Haft ont i magen i tio dagar och åkte in akut för nästan två veckor sedan med ambulans. Cancertumör i tjocktarmen. Allt synligt plockades bort under en akut operation. Konstigt, jag hade ju  bara lite ont i magen.

Slapp stomipåsen som är så vanligt och ligger nu med slangar och näringsdropp på SÖS. De har tagit bort morfinkanylen från min rygg och men jag måste fortfarande ha hjälp med att vända mig i sängen, ta mig upp osv. Har en långt ärr från brösten ner till pubishåret. Smärtan i magen vill inte ge med sig och tarmarna jobbar inte så nu får man avvakta och se om det kanske blivit något veck på tarmen. De har tagit bort nästan hela tjocktarmen, kopplat ihop tunn och ändtarm så det är lite nya vägar därnere.


Nu orkar jag inte skriva mer, Ibland känns det positivt men vissa dagar bara gråter jag men det gör så satans ont i såret då. Vet inte när jag bloggar igen. Allt hänger på dagsformen.....

T håller ställningarna hemma med Skorpisen och de är här och hälsar på såklart  men jobbigt att inte kunna pussa och krama den lilla kroppen bara....