Första parkett på delfinshowen

Vi sladdar in på Kolmårdens safari. Detta är sista året privatbilar för åka genom parken. Det är andra gången i sommar som Lennox får uppleva detta. Denna gång är det varmt och inga strutsar pickar med näbben på rutan, björnarna sover och det enda djur vi kommer riktigt nära är antiloperna.



Det här är sista anhalten på den här speedade men roliga semestern. På kvällen, efter delfinshowen blir det Stureby, Stockholm. Jag börjar jobba på måndag.





Lennox hittar mina spypåsar jag fick juni-08- Då Threst skulle hämta mig från SÖS där jag opererades akut. Jag spydde lite här och där. Mådde fruktansvärt illa hela tiden och kunde knappt behålla maten. Överallt placerade jag dessa påsar. I väskan, på toa, i bilen, vid sängen. Nu kommer den fram från handsfacket mer än två år senare. Lennox tycker den är rolig. Jag tycker han ska titta på gnuerna istället.



Lennox ska vara hos mormor/morfar hela nästa vecka. Så man förlänger hans ledighet så länge det går. Jag tycker dagis är ett nödvändigt ont och vill att han ska vara med "flocken" så mycket det går. På onsdag firar Threst och jag den dagen vi träffades. Åtta år sedan. Kan det stämma?  Den 4 augusti på Undici. Jag har ordnat med överraskning. På vår bröllopsdag 18/8 är vi inte barnfria så vi firar på onsdag istället.



Det är fruktansvärt mycket folk på Kolmården och det var smart av oss att strunta i övriga parken och bara kolla delfinshowen. Vi sitter längst fram och jag tittar mer på Lennox än på showen. Det är fantastiskt underbart att uppleva välden genom sitt barns ögon. Jag tror inget slår den känslan, jag förstod det inte innan jag fick barn och när jag tänker på döden  är det den upplevelsen jag är mest rädd att förlora.




Sedan beger vi oss hemåt. Drygt 1, 5 timmar senare checkar vi in på Casa Gråberg (Grey/Berg). Tjockkatten skriker efter mat trots att grannarna fått honom smällfetare och det luktar instängt. Vardagen är välkommen. Den är trots allt alltid bestående.



Finfin kissemisse

Det finns inga hotell i Gränna men vi får napp 3 mil därifrån. I den lilla staden Tranås ligger Badhotellet.  Ett enorm gammalt kurhotell, 109 år gammalt.




Vi checkar in vid 18 är och är helt hänförda över detta hotell. I källaren ligger stora pooler med uppvärmt vatten, ång och torrbastu och överallt är det gigantiskt stort. Vi smyger runt och känner på alla dörrar, letar efter nya stora rum och ibland lyckas vi. Enorma salar med gamla Orrefors lampor i original, stora trappor, långa breda korridorer och hallar som verkar oändliga och aldrig tar slut. Rum på rum på rum. Och inte en käft ser vi.







Rummen är stora, balkong, högt i tak. Det vilar en spöklik stämning och Threst frågar halvt på skämt om det spökar här. Jodå. på våning 4 svarar receptionisten bakom den gamla skänken. Jag blir livrädd. På riktigt.





Vi går ut och äter italienskt. Jag är trött. När jag är så här trött blir jag rädd. Och när jag blir rädd blir jag tyst. Och när jag blir tyst tror alla att jag är på dåligt humör. Jag blir bara dämpad eftersom rädslan tar över allt  eftersom jag vet vad extrem trötthet kan betyda om man är en cancerpatient.

Calista, Miki, Erik och Lennox går ner och badar efter middagen men jag orkar inte. Det är inte likt mig. Att behöva ändra mina planer och ge vika på något sätt. Det skrämmer mig ännu mer. Inte alls likt mig men jag måste sova. Ändå somnar jag inte utan får lite ångest. Inte förrän de kommer tillbaka och rummet badar av liv, tjo och stök kan jag komma till ro. Inte förrän den lilla klordoftande kroppen med vått hår kryper ner bredvid mig (det är inte Threst vi pratar om här) lyckas jag till slut somna.


Barnen ner till frukost

På morgonen är jag besviken nästan. Att jag inte vaknade av något. En vålnad vid min säng. En vindpust på kinden bara jag kan känna. Rop av små flickor ute i korridorren som viskar "Redroom", Redroom" med stirrande blickar, flätat hår i volangprydda pyjamaser på trehjulingar (Ur: The shining)




Överallt finns vackra klenoder



Vem kan detta vara?





Nyare inredning blandas med det gamla, genuina.

Jag är piggare. Något. Vi håller ett högt tempo. Det är jag mycket medveten om. Som om det vore farligt att stanna upp och känna efter. Rädda för vad vi ska känna kanske? Jag vet inte. Just nu vill jag bara sluta tänka så mycket och jag lyckas. Nästan.

........Skålar Håkan Hellström. En av de sämsta låtar som gjorts enligt mig men titeln får duga som rubrik. Tillbaka på svensk mark checkar vi in på hotel Rica, nära centralen. Det ösregnar och klockan är 12. Jag som bara varit i sol de senaste sex veckorna får en smärre chock fast jag borde veta bättre. Idag står Liseberg på schemat men vad göra nu?

Hotellet har en lite New York-känsla över sig fast på ett dåligt sätt. Slitet och litet men supertrevlig personal. Håglösa pressar vi alla sex in oss i vårt rum och rådgör. Har barnen regnkläder med? Vill man göra Liseberg i detta väder ändå? Vi tar oss till shoppinghuset Femman och äter sushi och väntar på uppehåll yillsamans med tusen andra turister med samma tanke. Lennox bryter ihop inne på Stadium för att vi inte köper en sparkcykel.

En regnset, en vindjacka och ett nitbälte senare har det slutat regna men vädret är skit rent ut sagt. Barnen får gummistövlar och regnkläder på sig och vi tar spårvagnen till Liseberg.









Det bir bara bild på rumsnyckeln

Det är ett smart drag. Att tillbringa eftermiddagen och kvällen på Liseberg. Inga köer alls. De anställda i likadana blå regnskydd med företagslogan tryck över bröstet står slokörade med regnvatten droppandes från näsan och möter inte ens vår blick när vi lämnar åkbiljetterna. Lennox och Calista skiter fullständigt i vädret.  Det är vi vuxnas påhitt att klaga på regn.



Hur som helst slår vi ihjäl 6, 5 timmar. Och konstaterar att Liseberg slår Grönan på fingrarna med hästlängder  alla kategorier.



........Den obligatoriska ansiktsmålningen. Denna gång döskalle.



.......Calista vill inte helt otippat bli en prinsessa. Vad hände med genustänket här?




.....Och jag gömmer mig för att inte barnen ska se mig hetsäta spunnet socker. De är redan speedade på socker



.....Och när Miki vinner chocklad har redan kvällningen börjat smyga sig på och det är dags att äka till hotellet.


Den stora och den lilla






Efter en natts sömn packar vi igen. Denna gång blir dedt en rokad! Vi ska egentligen direkt till vänner i Kolmården och sova där men halsfluss sätter stopp för visit så vi bestämmer oiss för att åka till Gränna. Titta när de tillverkar polkagrisar, ta en lunch nere vid hamnen och övernatta där. Medan jag kör ut från Göteborg surfar Threst efter hotell i Gränna. Lennox somnar därbak och jag har inte skrivit en rad om cancer.

Destination: Scandic The Reef
Vad: Karibiskt vattenäventyr/Badhotell
Var: Jylland
Tid: 22 timmar.



Familjen Jarlemark och vi tar färjan över till The Reef. Detta är ingen infall. Det kanske låter så. Det har vi planerat sedan någon månad och ville först stråla samman på i Tylösand. Klockan är tidig morgon när vi åker in i Göteborg för att hitta färjelägret. Staden är tyst och stilla sånär som på gatsoparbilar och tidiga tidningsbud. Jag är så fruktansvärt trött. Och arg på de fyllskallar som hållit oss, mig, vakna halva natten men väljer man att bo på ett hotell där festandet är primärt så kanske man ska ta sig en funderare. Å andra sidan kan man ju inte få bete sig hur som helst vid den okristliga tiden på morgonen. Jag låter som en gammal sur överklasskärring. Tja, gammal och sur stämmer iallafall.



Stena Line tar oss på tre timmar till Jylland där det är gångavstånd till Scandic Hotel där detta badäventyr finns. En enorm anläggning med tropiskt klimat,  palmer, åska, regn och blixtar samt vågor. Allt detta kan beskådas från hissarna i glas som tar en till sin hotellvåning.


På båten finns en hel avdelning för barnen

Jag gillar ju inte vatten så vidare värst. Sol ja!!!!! bada är inte min melodi. Dock har jag lovat att doppa huvudet.

"Mamma, ska du blöta håret?"

Frågar Lennox upphetsat. Vi checkar och jag blir förälskad i sofforna i receptionsdelen.



Sedan blir alla badmonster. Förutom Michaela. Här finns bubbelpoooler med varmt vatten, Olika bassänger. Ångbastu, fina duschar i mosaik och en cool djungelbar. Det är säkert 40 grader varm och allt dryper av kondens och blöta. Barnen är i sjunde himlen såklart.

















Det är svårt att fotografera härinne. På bara några sekunder blir linsen immig så jag får snabba mig på. Vill inte ha kameran här eftersom det kryper in fukt i den. Vi byter om och går ner till restaurangen för att äta buffé. Alla är trötta efter att ha gått upp så tidigt och badat så mycket att vi mest sitter och gäspar ikapp. Men barnen vill bada mer så efter maten går killarna tillbaka till vattnet och jag somnar framför en dokumentär om 70-tals musik.


Smart att man kan fälla ut två sängar från väggen











Det är västindiskt tema på buffén. Och ett foccatia bröd som är fantastiskt gott











Det finns enklare barnbuffé






Det är dags för oss att torka håret och åka tillbaka till Göteborg. Denna gång med en snabbåt. Nya äventyr väntar. Än är inte denna semester som avverkas i rasande tempo slut. Men jag börjar däremot bli det.

Det är vår sista kväll på Tylösand. Vi firar Christian med skumpa på ett magiskt ställe vid vattnet. Salt heter det. Helt i min stil med vit råspont, ek, maritimt och rustikt.






Det ser inte mycket ut för världen. Drivs görs den av Paul Lundin, Mi Ridells gamla ex. Jag har ofta undrat var han tog vägen. Nu står han där och välkomnar sina gäster. Vi äter carpaccio till förrätt. En del av oss. Det är varmt ute och om jag visste att detta skulle bli den sista varma sommardagen på länge skulle jag naturligtvis njutit av den mer. Visst är det så? Att man inte uppskattar det man har förrän man förlorat det.



Här kan man ligga och blicka ut över vattnet. Känns extremt osvenskt, denna bild nedan. Skulle kunna vara tagen på Mallis eller Maldiverna om det inte vore för det kargare landskapet i bakgrunden. Vi ska upp tidigt. 05.15 ringer klockan för bilfärd till Göteborg och avresa till Jylland med färja 9.00. Livet kan inte vänta.





Allt ska packas om eftersom vi endast ska stanna 24 timmar på Jylland varav säkert åtta av dessa kommer att tillbringas i vatten så badkläder och lotion är det enda vi behöver.




Snyggt på Salt.


06:45. Vi checkar ut från ett tyst Tylösand. Lennox sitter på receptionsdisken 

 Det blir ett hejdlöst party i rummet bredvid vårt. Det skriks, partajas och skrålas mellan 03-05 så jag blir galen. Till slut sveper jag täcket omkring mig och går ut i korridoren och frågar om de kan tänka sig att vara tysta. De ser mig inte ens. Stirrar bara på mig med glasartade blickar och fortsätter. Endast Lennox sover vidare med sin perfekta profil i det svaga morgonljuset. När vi åker genom ett tyst Tylösand ser jag en ung man ligga och sova vid vägkanten. Så rakt och prydligt ligger han där med händerna knäppta över bröstet, de fina chinosen och den randiga skjortan oklanderliga. Han sover och kommer snart bli växt av fågelkvitter.

.......Är en låt med Per Gessle. Jag är född i den här staden. Halmstad. Hotell Tylösand är Per Gessle skapelse. Bland annat. Jag är inget fan av Gessle och inte heller alls speciellt konsintresserad men häpnar över alla installationer, designade möbler, mattor och lampor och de fantastiska tavlor som hänger överallt.


Supermodellen Christy Turlington blottar strupen

Vi är på standen. Det är flera av våra vänner som sluter upp. Vädret är galant. Varmt, soligt och när After Beachen drar igång och endast lämnar barnfamiljer kvar på standen kunde man lika gärna befinna sig på sydligare breddgrader.







Här ligger vi alla på våra filtar. Våra barn är mellan 20 månader och 13 år. Threst träffar en bloggläsare vid kiosken. Hon säger att det är så kul att ha följt Lennox sedan har var liten  på bloggen. Sett honom växa och utvecklas. Hon säger ingenting om cancern.


Michaela, Anna och Calista

Sedan går l alla till sina hotellrum som faktiskt är hutlöst dyra för dessa kyffen. Vi svidar om för middag.









Det kan ju verka som om det inte finns ett bekymmer i världen förutom "skitsjukdomen" då. Som om vi alla levde i någon amerikanskt sötsliskig film där alla barn är supergulliga och alla vuxna alltid kommer överens och tycker samma saker om allting. Naturligtvis är det inte så . Det är ett herrans liv. Ungar som gapar, bråkar, slår sig, trotsar. Interna dispyter, Olika viljor. Precis som det ska vara med andra ord.







Anna, Christian, Erik, Åsa, Richard och Christina

Några har åkt. Vi stannar en natt till. Lili & Susie är dragplåstret för kvällen. Verkar passa vår målgrupp bra.

Ikväll kan jag inte blogga. Det finns helt enkelt inte tid. Men jag försöker ju alltid att ge er ett inlägg per dag. Det är det minsta jag kan göra för mina lojala besökare. Idag handlar det inte om sol och tonfisk, eller om sand mellan tårna och Ledin-varma dyner. Det handlar om det som här bloggen oftast genomsyras av. Lennox.


Pojkar förekommer i diverse storlekar, vikter och färger.
De påträffas överallt - ovanpå, under, klättrande på, hängande i, springande runt och hoppande över.

Mödrar älskar dem, små flickor avskyr dem,
äldre systrar och bröder tolererar dem,
stora människor ignorerar dem och Himlen beskyddar dem.

En pojke är sanningen med en sotfläck på näsan,
visheten med bubbelgum i håret
och framtidshoppet med en groda i fickan.

En pojke är en magisk varelse - man kan stänga ute honom
från sin slöjdverkstad men inte ur sitt hjärta.

Och när man kommer hem om kvällen
med bara spillrorna av sina drömmar och förhoppningar kvar,
då är det han som lagar dom igen med två magiska ord:

Hej, mamma!

Vi har ingen lust att ta bilen hela vägen in till Köpenhamn. Vi åker tåget över bron. Som är fullpackat. Tåget alltså. Jag har egentligen bara en butik på min agenda. COS, som är H&M:s mer exlusiva linje som vi inte har i Sverige. Det är packat på Ströget. Massor av turister.



Acne, DAY, Marlene Birger, Hugo Boss, Filippa K, Whyred, Bruunz Bazar och Tiger sam Ralph Lauren. Allt betas av i en rasande fart. Naturligtvis handlar jag inget därifrån. Det funkar inte för min plånbok. Men det det är alltid kul att titta och bli inspirerad. Sedan kan man gå till kedjorna och fynda. Mycket smartare tycker jag.




Anna satsar hårt på Köpenhams Illum. Vår motsvarighet till NK.



Jag lyckas slå till på ännu en väska.....





.....Och en underbart, sliten konjacksfärgad skinn clutch som jag kan använda som plånbok. Sedan tar vi tåget över Öresundsbron och Sverige igen, sex timmar senare. Min hosta är fortfarande kvar. Rosslig och slemmig och kommer i intervaller med några timmar emellan. I morgon är det killarnas tur att förlusta sig. Golf står på schemat och Anna och jag ska laga middag. Grillad tonfisk blir bra. Snart åker vi vidare till Hotell Tylösands  för två nätter där vi möter upp Jarlemarks, Quarles och Yxkulls bland annat. Och sedan. Jylland och vattenparken Thre Reef. Vidare en natt i Göteborg och beta av Liseberg, vidare till Kolmården och två nätter där hos familjen Ljungdahl och sedan ev förbi hemma i Fjugesta igen. Vet inte om man kan kalla det semester men vi är tillsamans iallafall.

Här hos familjen Hammar har vi det finfint. Det äts mycket och ofta. Förra året gick jag upp flera kilo i vikt. Det är ganska lätt hänt här. Om du klickar här kan du läsa om förra året i Höllviken




Christer blir grillmästare. Vi har en femdygnsprognos med rosévin framför oss och vi ser inget lågtryck.



Andra vänner från Stockholm dyker upp. Axelssons är  här men bor Falsterbo en vecka. De kommer till oss på middagar.






Pinjenötter som ska rostas



Färsk sparris med grovsalt och honung














Anna och Anna letar låtar på spotify




Mozarella Caprece gör sig bäst på Mateus-porslin




Min son är ingen storätare.





Estelle är en solstråle nästan jämt






Threst serverar.

Jag vill inte att det här ska bli en matblogg. Jag är inte så förtjust i matbloggar men eftersom jag skriver vad upplever så blir det mycket mat just nu. I morgon blir det shopping i Köpenhamn. Utan barn. Det är ju REA.

Här är jag uppväxt från cirka 10 års ålder. En riktig idyll mitt ute i skogen men några kilometer till lilla samhället Fjugesta. Skolbussen kom och hämtade oss barn nere vid vägen och jag minns hur jag en gång gick på den lilla grusvägen och åt hasselnötter som jag satte i halsen och höll på att dö! Brorsan fick dunka mig i ryggen.

När jag fyllde 13 fick jag en egen häst. Golden Dream. En korsning mellan halvblod och islänning. En isabellefärgad sak, precis uppmätt till stor häst. Jag skötte henne själv. Mina föräldrar hjälpte inte till utan det var på mitt ansvar vilket jag är dem evigt tacksam för. Det har gjort att jag tidigt fick lära mig ta ansvar. Jag fodrade på morgonen innan skolan och red och mockade efter att skolan var slut.



Pappa grillar. Vi sitter på på den inglasade verandan. Jag är fruktansvärt bakfull efter vår middag med thailandsvännerna då jag lade mig 04.30. Tackar nej till ett glas rosé. Sedan tar mamma och jag en promenad genom de öppna fälten. Vi tar med oss två stora lövruskor för att hålla bromsarna borta. Genom dessa fält har jag ridit många gånger men för över 20 år sedan. Samma lador och uthus står kvar om än ännu mer fallfärdiga. Stället där jag alltid galopperade, en perfekt raksträcka är kvar men gräset står högre än jag minns.



Jag beundrar mammas nya örhängen från Dyrberg Kern. På rean. Fina turkoser när man är brun. Vi äter rabarberpaj och jag berättar att jag hostar nu  igen. Och att jag har lite svårt att få luft. Och att jag inte vet om jag ska tidigarelägga min röntgen. Mamma tycker jag ska göra det och visst är det sant. Hade bara hoppats att få vila från cancerbranchen ett tag.


Jag hittar ett gammalt skärp med capricorn på. Jag är född i Stenbockens tecken.



Sedan möter vi upp Threst och Lennox på Lanna golfklubb där vi äter lunch innan vi åker till Skåne och Höllviken. Det tar oss 
sju timmar  och flera kisspauser och raster senare kommer vi fram till familjen Hammar. Vi får lite italienskt antipasto. Idag är en ny dag och en sillunch väntar. Men min hosta finns kvar trots solen och iskall rosé.

Calista och Lennox. Riktiga sommarbarn med skrubbsår på knäna och solsken i blick. Här är vi i Nacka och badar. Jag har köpt svindyra kanelbullar på Gateu som halväts.






Micaela är en sådan där fixig mamma. Ni vet som har med sig picnic i små förpackningar, alltid matchande handdukar, solstolar, papperservetter, lite fräsch melon som hon trollar fram bara sädär. Jag är tyvärr inte riktigt sådan men jag brukar tänka att jag är är rätt bra ändå.






Erik Jarlemark

På tal om melon äter vi en god sådan i den stekande solen. Barnen är riktiga badmonster och tyvärr bortskämda med pool.






Jag har hunnit med en dag på stan. Försökte hitta klänningen du vet. Det blev en beige skinnjacka, en silvrig, blank blus och ett par grå mocka skor. Allt till det facila priset 776 kronor på Zara.








Men jag hade på mig ett par guldsadaletter som jag inte haft på länge och höll knappt på att ta mig hem. Herregud vad ont i fötterna jag fick. Jag har bara burit flip-flops de senaste 14 dagarna.







Klänningen då? Det blev en dröm från märket Malina. En fantastisk, enkel, hellång helsidenhistoria. Eftersom det är strikta order på att inte blogga från bröllopet kommer jag inte att göra det men en bild på klänningen kommer.

Idag lämnade jag man och barn hemma och tog tåget hem till Fjugesta. Mamma hämtade i Hallsberg. Nu har jag precis ätit en rabarberpaj med vaniljsås och har planerat att hoppa frukosten och sova till 11. 30. Då kommer Lennox och Threst och vi åker vidare till Höllviken i Skåne och familjen Hammar.

Vi bjuder våra thailandsbekanta på middag.Det är skitkul rent ut sagt. Det kanske inte gillas av den finkulturella delen av er men skitkul är ordvalet för kvällen.





Vi har har det för jädrans bra men idag har jag fått två dåliga besked av mina medsystar i den här cancerkarusellen. Den ena fick sitt besked idag på SÖS. Hennes tjocktarmscancer  har fått en spidning till lungan.  Och Thomasine, vår klarsynta Thomasine, bestämmer sig för att lämna sitt älskade Gotland för en alternativ behandlingsform.

Det påverkar mig såklart. Dumt vore det att förneka och ännu dummare att inte förstå. Jag kör på. Höjer mitt vingglas i tysthet över detta jävla skit och kan bara hoppas på att mitt besked blir bra. Jag är en superkamelont. Jag skrattar, skålar, pratar och håller ställningarna.  Jag lever! Allt är ett mirakel och underbart men mina systrars öde tar mig hårt. Omänsklig vore jag annars.



Vi äter och dricker.....





Parmaskinka, oliver, melon, grovsalt, basilikia, citron-olivolja



Vackra blommor av gästerna.......


Sofie och Threst chokladpannacotta med färska hallon



Fantastiskt olja, citron








Vi dansar till en massa klassiska låtar. The Brand New Heavis, Michael Jackson, Icognito, Petter, Robyn, Agnes. Barnen sover. Jag är skitfull. Nej, nu ljuger jag. Ser mokvbkf.c äööpob ´några störtre stavdde?`Ha,! Ytrodde v'v jddet? Sista bilden blir på en nyvaken Juli. Hon heter så. Klockan är nu 04:10 och det funkar inte att vara en sådan lojal bloggare. Jag kryper till Kojs.  Och säger sonika Sayonara!!!!!


Julie orkar inte lyssna på vår höga musik. Threst jobbarlurar funkar!
 

Det här blir bilden för dagen. Vi är i på Astrid Lindgrens Värld i Småland 2008. Det tre månader sedan jag fick mitt cancerbesked och jag kan inte fatta att jag ens kunde hålla ihop där, vare sig mentalt eller fysisk.Eller misstar jag mig. Är det 2009? Nä. Det är det tidigare årtalet.

Jag har inte tillgång till min kamera idag så det får bli en gammal bild. Här har jag en picc-line via en ven i armen för att jag ska kunna få mina cellgifter som började i augusti.Jag gillade aldrig den där picc-linen. Dels syntes den och folk frågade varför jag hade gasbinda, dels var den ivägen, den där slangen. Bättre att få sin port-a-cat som jag har nu och inte märker av.

I morgon ska jag gå på stan och leta klänning till ett bröllop i augusti. Detv känns så lagom spännade i värmen men jag har faktiskt ingen hellång klänning. Som jag vill ha.

Tjockkatten är utslagen. Jag förstår det med all denna päls som i och för sig ligger i drivor här hemma på våra nta vita golv. Nåväl. Han är förlåten när han kommer spinnandes och vill ligga i knät.

Threst och Lennox har åkt och badat. Packat badväskan. Jag städar, bokar resa till Örebro/Fjugesta och bloggar.



Våra stora fönster gör att värmen är olidlig inne. Och jag har hela tiden tänkt att jag ska ta den där fixardagen när det blir sämre väder men det verkar ju hålla i sig.



Så det är bara att hugga i. Vika ren tvätt och in i skåpen, dammsuga, torka golv, få bort chokladfläckar från en vit soffa, plocka vissna löv från mina pelargonier.



Igår kväll när den här lilla familjen spelade minigolf och det var så varmt att jag svettades vid minsta rörelse trots den sena tiden, slog det mig igen hur lyckligt lottad jag är. Jag tänker på Anna musikfröken, Sabina och Anna. Att de skulle gjort vad som helt för att ha mina vardagsproblem med ett smutsigt hem och sköljning av portar. Jag tänker ofta på dem. Speciellt när livet är sådär vardagsskönt. De bara kommer till mig i tanken då. Istället är de borta. Förlorade i kampen om cancern men deras barn lever och förhoppningsvis börjar lära sig leva ett liv utan mamma.



Gud så jag gnor. Längst nästippen rinner svett. Radion pumpar ut Lady Gaga. Solen står i zenit. Middag borta ikväll. Skönt att komma hem till ett fint hem.



Ni med småbarn som har snopp vet ju att toaletterna måste skuras ofta. Speciellt golvet runt toaletterna. Inte helt lätt att sikta rätt ibland





Lektyren på toa. Hm. Vilken bok ska stå längst fram? Kungen av Pop eller inredningsboken "Hemma". Nu är jag klar och tar bilen och åker till Jarlemarks. Stackarna. Har man pool får man skylla sig själv om Grays snyltar.

Vi vänder helt på dygnet. Lennox somnar vid 23 och sover till 10. Frukost äts vid 11. Allt blir sent. Idag tid för att skölja min "port" jag har. Det är folktomt på vårdenctralen denna heta julidag 14:30. Lennox och Thest är ute och cykla någonstans. Jag har bara några få minuter till vårdcentralen och hoppas att det inte är stopp i porten, att den krånglar som sist.



Man vänjer sig aldrig. Snarare så blir det tvärtom, allt svårare för mig vid varje kontakt med sjukhus, tester och behandlingar. De flesta cancerpatienter vittnar om samma sak.  För min egen del handlar det om att min privata sfär äts upp hela tiden. Det blir allt mindre kvar av den. Personal som är nära och hela tiden ska ha saker av mig eller tillföra saker. Intellektuellt sett vet jag ju att det för mitt eget bästa men emotionellt är det en helt annan sak.  Denna gång är det en distrikssköterska jag aldrig träffat. Jag frågar om det är ok att ta bilder. Hon undrar om hon ska fixa håret, kamma sig. Nä, säger jag. Det är bara dina händer som kommer att synas.



Det slår aldrig fel. Att jag får en surrealistiskt känsla. Att det inte är jag som måste gå till en vårdcentral för att skölja en tillförsel -port där jag eventuellt kan få cellgifter. Cellgifter! Vad har de med mig att göra?



Allt går bra. Det gör inte ont. Det är över på några minuter och jag kan återgå till mitt onormala normala liv utanför i den gassande solen. Hem och packa badväskan med melon, saft och kakor. Ta min fina, fina son och min stora, snygga man och åka och bada som vilken barnfamilj som helst men jag kan inte sluta tänka på framtiden.

Skansen 13:00. Det är rekordvarmt. Jag klagar inte trots att svetten pärlar. Vi ska titta på "Allsång  på Skansen" för barn där Benjamin Wahlgren är dragplåstret. Det är inte vidare värst med folk. Familjen Löwdahl är med.



Musikalbarnstjärnan Benjamin Wahlgren, som delar Sverige i två läger, showar och blottar strupen med stor svenvana. Micken är som fastkletad i hans hand. Han har sin mammas breda käkparti och begåvning. Inte tu tal om annat. Pernillas turnéledare och allt i allo Kimpa väntar i bakgrunden men av Pernilla syns i röken. Enligt hennes blogg ska hon sola hela dagen idag. Något jag unnar denna hårt arbetande småbarnsmamma som sliter hund för att få runt sin familj (Precis som alla andra singelmammor, kända eller okända)



Jag har aldrig varit så långt ifrån min cancer som nu. Både fysiskt och mentalt. Med det menar jag inte att det  inte påverkar mig, att jag inte längre tänker på det varje minut. Inte alls tyvärr. Det är numera så att det inte längre är separerat från mig. Att det blivit ett sätt att leva på. Tyvärr. Värmen och solen gör sitt. Lennox ständiga uppmärksamhet, planering framåt gör att jag stundals kan vila några minuter från det.







Naturligtvis lyckas min son nosa upp ansiktsmålningen. Han sitter helt still i de cirka 7 minuterna det tar att bli en tiger. Jag är förbryllad. Det betyder alltså att han kan?


Sussi, Lennox och Ella


Vi äter svindyra våfflor och gnäller över de överfulla sopkorgarna. Sedan tittar vi på de nordiska djuren medan svetten lackar. Det är 31 grader varmt och jag säger det igen. Jag älskar det!  





" Ha, ha, jag är på andra sidan staketet" säger Lennox om bisonoxarna som andas stötvis i värmen.



De här grabbarna gillar vatten



Jag har en tid bokad i morgon på min vårdcental. 14:30 ska min port sköljas. Den jag har inopererad vid nyckelbenen. Det ska bli intressant hur det går denna gång. Sist funkade det inte för sköterskorna utan jag fick ta mig till den förhatliga cellgiftsavdelningen på SÖS där de håller på med portar dagarna i ända. Så jag har inte glömt. Trots sol och bad och ett till synes normalt leverne är ingenting bestående och rigidt. Jag rör mig framåt mot nästa besked. Att tiden fram till dess består av melantonin är fantastiskt.

Vi är på väg till fjärilshuset. Här sitter jag och letar efter adressen men kaxigt nog tror jag mig veta. Det ligger ju  väldigt nära Cosmonova och plantagen. Vi ska möta upp Örebroarna, familjen Löwdahl, så jag ber dem åka till Cosmonova och ta av avfarten direkt till höger, sedan vänster under viadukten. Naturligtvis är det fel. Det förstår vi när vi kliver in på BERGIANSKA TRÄDGÅRDEN!!!!!

Sex minuter senare (enligt GPS) är vi på rätt ställe men grymt besvikna. Ett slitet ställe där skyltarna som ska informera om djur och växter är så nötta att man inte kan se någon och några sorgsna fjärlilar fladdrar förbi bland ett fåtal grodor, fiskar och papegojor. Hutlöst dyrt och avverkat på 20 minuter.



Sedan åker vi till Flaten och har picnic och sedan hem för att kolla fotboll. Sussi ser en stooooor råtta på grannens tomt och mäter upp den för Lennox. Det verkar som hon inte är så korrekt i sin uppskattning.



Ella, bedårande Ella blir en perfekt kompis att leka med. Van vid två storebröder........




.......Simon och Oskar.



.......Varav den ene är min stora gudson!



......Magnus kollar fotboll



.......Med Threst




.....Och Sussi läser inredningstidningar




.....Medan jag förvandlas till en zombie




......Som vill pussas




......Och lyckas!




.....Få fler





......Men den bästa kommer här!

Våra dynor till utemöblerna kommer aldrig. Halva sommaren har gått så vi köper utställningsex hos Mio. Vi lever här i vår kokong i ett sommartomt Stureby. Sover länge, bjuder på middagar.  Hela Sverige verkar befinna sig i ett slags tropiskt rus som är oss väl förunnat. Vi behöver den här solen. Varenda en av oss.



I bloggvärlden, den virtuella därute, pågår också livet. Jag har aldrig sett så mycket bilder på båtar, brunbrända barn, jordgubbar och solkatter som nu. Alex Schulman väljer att lägga ner sin blogg " Att vara Charlie Schulman" med motiveringen att dottern Charlie inte bör exponeras utan att välja själv. Jag är dock säker på att Alex kommer att dyka upp i en annan, oväntad virtuell fattning. I alla fall om han är den Alex jag känner.

Anette lägger inte ner. Idag glädjs jag med henne och hennes fantastiska besked. Några månaders mental och fysisk respit står på schemat.



Jag ser ju att man ska klippa av sina jeans om man ska vara inne i sommar. Självklart gör jag det men resultatet
 blir inte alls sådär vardagschict på mig. Efter en dag åker de i soporna.



Vi bjuder Caroline och Johan på middag och får en härlig kväll. Pilmgrimsmusslor, entrecot med bakad potatis och jordgubbar och glass. Min man är magisk! Detta slänger han ihop på en halvtimma medan gästerna dricker iskall rosé. Caroline har skrivit den uppmärksammade boken "14 år till salu" och gör nu en uppföljare som handlar om att unga svenska barn/tjejer har sex med okända. Att det handlar om att få en bekräftelse. Ett fenomen man tidigare trott främst bestått av en ekomomiskt vinning men nu visar sig vara ett sätt att helt enkelt få sin dåliga självkänsla bekräftad. Att någon ser en, tycker att man är fin osv. Caroline berättar att det är ett stort antal unga flickor som gör detta, främst på nätet. Här kan du läsa hennes blogg om sitt projekt. En av Carolines bloggar





Lennox är i sjunde himlen. Han får leka med Carolines Iphone. Min får han inte ens titta på men nu spelar han spel och bläddrar bland appar.



Jag har precis besiktat min bil. Nu ligger hela eftermiddagen framför mig. Threst ska spela golf fem timmar. Jag funderar på att åka till Blomsterlandet i Nacka men lite för fint väder för det. Vilka I-lands problem, ni hör ju själva. Men det är behagliga bekymmer.


Lennox tar bilden.

Threst spelar golf. 07:00 sticker han och Lennox och jag har bara hängt här hemma och inte gjort ett skvatt.



Vi har varit på sopptippen och lastat av en massa bråte, tegelpannor och trä. Brännbart-icke brännbart-plast-farliga vätskor, etc.



Naturligtvis fick vi punktering av något vasst. Threst svor som en borstbindare



Så vi tröstade oss med massa sushi



Och Lennox åt 8 bitar..





Som tog slut på några minuter






Och blev så mätt att han var tvungen att lägga sig på golvet



Medan Threst höll på att göra detsamma. Jag har hyrt en film. "Vägen ut". Threst ska kolla fotbollen och Lennox sova. Gud ett så utomordentligt tråkigt inlägg men här finns inte så mycket mer att rapportera

Jag är hemma.  Allt går bra på hemresan. Lennox lyckas charma halva planet och sitter i knä hos någons pappa och spelar kort halva resan. "Han har förgyllt vår vecka, vilket charmtroll" är andra lovord jag får höra. När vi landar på Arlanda känns det bra. Något det sällan gör när jag är på väg hem från ett varmt land. Nu landar jag ju i samma hetta och antar att det är räddningen. Threst möter oss i ankomst hallen, Tjockkatten möter oss hemma med en död mus i hallen. Allt är sig likt med andra ord.

Men jag är trött eftersom jag suttit uppe länge. Långt efter att Lennox somnat .Läst, bloggat, surfat på nätet. Mitt eget fel i allra högsta grad.



Vi hänger hemma nästan hela dagen. Mamma, pappa och syrran är på besök i Stockholm och kommer på fika på hemvägen. Jag tvättar några tvättar och fixar hemma. Threst måste jobba på kontoret med offertrar han inte hunnit med i morgon börjar han sin semester på riktigt. Vi har cyklat och varit på lekplatsen. Sedan åkte hela familjen till Flatenbadet och hade pic-nic.

Jag älskar den här värmen. Fötter och händer sväller som korvar och jag kan inte få på mig vigselringen men skit samma. I love it! Hej då vidriga vinteroveraller, frusna bilrutor och blöta skor. Minns ni? I morgon blir det nog bad i familjen Quarles pool. Om värmen håller i sig.



De allra flesta av er som läser min blogg verkar vara intelligenta och kultiverade personer. Nu undrar jag om ni kan hjälpa mig med en sak? Någon som vet något om antikroppsbehandlingen Vectibix? En av mina bloggläsare har mailat mig och ska nu påbärja sin "target Theraphy" med den.



Färska jordgubbar, potatissallad och revbenssjäll.

Vi reser nu. Alltså om några timmar. Vi roar oss med att göra fula grimaser. Och njuta av det sista av medelhavets salta luft. Allt är packat, allt är klart. Sån är jag. Mindre nu än förr med dock ändå ett kontrollfreak. I rubriken står att läsa "Med kärlek Rhodos" och det menar jag. "Tack för sällskap, sena nätter, du satt hos mig tills det kändes bättre, tack för en klapp på axeln när det det behövdes som bäst" (Mauro Scocco) Tack Rhodos, Vi ses säkert någon gång igen!


Sista soldropparna!!!

Ovan ser ni hur det ser ut när man ska göra ett blogginlägg. Det är sällan jag har skrivkramp faktiskt. Sällan det ser ut som ovan. Tomt. Det är skön, att  min dagbok lever och läses av många även om antalet går ner som det alltid gör på sommaren för alla bloggare. Det har aldrig varit mitt största problem med den här bloggen. I morgon åker vi hem till Svedala. Till älskade, efterlängtade Threst som börjar sin semester på måndag, till knäckebröd och smågodis och till Tjockkatten så olik sina grekiska, smala släktingar. Eftersom alla dagar här är sig ganska lika förutom att vi slagit på stort och tagit bussen in till Rhodos stad, händer inte mycket. Jag gillar att åka buss i andra länder. Bra för barn att upptäcka nya miljöer också än att bara sätta sig i en taxi. Så buss blev det. Nu kör jag på med en massa bilder. I rask takt.


Lennox har fått uppgiften att låsa och öppna vår hotelldörr. Stort. Men tar låååång tid.


......Sedan tränas det på surfbrädan


......Och kastas efter boll


......Och tränas igen. Denna gång på land.


.....Vätskepaus




.......Lunch


.......Nu testar vi simfötterna


......Sedan till hotellets lekpark (32 grader varmt)


.......Krokodilen blir bra


.....Eller varför inte bollen?


.......Vätskepaus




.....Hoppa från kanten verkar kul



.....Mer vatten


.....Och ännu mer


Kyckling souvlaki........


.....Vätskepaus för mamma



.......Som kollar att tejpen sitter



........Vatten igen



......Sedan siesta på rummet



.......Jag är pigg


.......i några minuter


.......Sedan väntar standen och "kasta macka"


.....Och testa frisyrer i blåsten.


......Titta på windsurfarnas frihetskick


......Och känna på seglen


........Bussen in till stan. Lennox är lite orolig var vi ska gå av.


......Mitt mobilnummer på hans arm. (hypernojig, äldre förstagångsmamma. check)


.......Zara såklart


......Där Lennox provar hattar


......Sedan till Gamla stan som jag inte minns alls hur det såg ut. Jag var antagligen full på billig retsina när jag var här sist.


.....Och Lennox får sitt svärd


......Grekisk sallad


........Äts hemma på vårt hotell


.....Och jag får äntligen bära min fina sadelväska med nitar, köpt i Marocko


......Medans Lennox jagar katter i buskarna


.....Och jag beställer in en italienare. Mozzarella Caprece



.....Medan skymningen sänker sig över hotellet


......Och allt underljus gör underverk.


.......Så väntar solstolarna på gäster tidigt i morgon bitti


.......Godnatt eller godmorgon. Klockan är nu i skrivande stund 01:23

Huskatten

Är du fortfarande här? Tänte det var tråkig läsning nu när det inte händer så mycket. Inga större existensiella utsvävningar eller cancerspöken just för stunden. Det fina med att resa ensam med barn är att man upptäcker hur lyckligt lottad man är annars som är två (nu får jag väl en massa arga ensamståendelmammor på halsen)  när det kommer till praktiska saker. Med det menar jag bara att gå på toa blir ett projekt. Jag kan inte lämna Lennox ensam i eller vid poolen. Han kan inte simma och jag vill inte lämna honom med puffar heller. Jag vill heller inte bara fråga vemsomhelst som ska ta ansvar över ett icke simkunning, okänt barn. Så han får helt sonika följa med vilket resulterat i argt motstånd och en mamma med kort tjocktarm och snabba förlopp.......


Lennox i receptionen på Dionysos

Sedan växer man ju med uppgifter. Jag hade aldrig trott att jag skulle åka ensam med barn utomlands på semester om du frågat mig för flera år sedan men jag är inte lika rädd för saker längre, det har jag ju berättat om tidigare. Jag upplever att livet är för kort för det. För obefogade rädslor vill säga. De har jag pekat finger åt. Jag är mer rädd för reella saker nu. Livet och döden har knivskarpa gränser fast de borde gå hand i hand som i andra kulturer.


Vårt hotellrum........


......................med ett litet pentry



.......samt toa och badkar








Utsikten från vår balkong. Havet skymtas mellan träden

Skulle jag kunna leva såhär för alltid? Bara beställa mat, sol, sol, sol, någon annan som städar, lämna in tvätten? Nej, jo, kanske. Definitivt bo i ett annat land under vintern hemma. Dock städa, handla och laga mat själv. Annars blir Människan tokig tror jag. Att tjäna sitt uppehälle är en stark drift hos de flesta av oss. Jag har ett stort behov av sol, värme och melatonin. Det är väl afrikanen i mig, ha, ha. Och jag funderar ofta på hur detta skulle kunna gå till även om jag vet att det inte funkar i praktiken vare sig ekonomiskt eller på andra plan. Det är en dröm som förmodligen kommer att stanna vid just en dröm.


Nu ska jag drömma vidare på riktigt. I morgon väntar förmodligen Rhodos stad. Vi tar nog bussen istället för taxi. Ibland är den långsammare vägen den vackrare.

Det är mycket tzatsiki nu och vitt bröd. Jag återupplever mina forna grekiska dagar när jag gled runt i minimal bikini, levde på natten, sov på dagen och dansade häcken av alla. Det är mycket märkligt det där med minnen. Det är ljuset jag tar dem på. Hur ljuset faller kan få mig att återuppleva blixtsnabba fragment. Dejá vu, jag tror det kallas. Så, var var jag nu? vitt bröd och minimala bikinis. Ingen bra kombo. Det inser jag nu cirka 13 år senare men träning har aldrig varit min starka sida så....




Jag sätter klockan på 9 varje morgon. Sover otroligt dåligt av olika anledningar och känner mig lätt bakis när jag vaknar. Sedan paxar vi solstolar fast man inte får, äter frukost som i morse blev långdragen. Det är en mycket bra frukost här, rent av fantastiskt skulle jag nog vilja tillskriva den. Efter länge och omsorgsfullt plockat av det goda (ni vet ju själva hur lång tid det tar innan allt som man vill ha finns på plats) så skulle vi precis äta.

"Mamma, jag är bajsnödig"

Bajsa, bajsa (förlåt Åsa) och sedan tillbaka till bordet. Allt är bortdukat!! Ändå lät jag min väska hänga kvar strategiskt. Sedan har vi träffat en dansk familj som har en femåring. Vi har till och med suttit och tagit varsin drink medan barnen lekt och jag har febrilt spetsat öronen för att förstå danskan.



Det är flera mammor här med sina barn utan någon man i släptåg. Idsag träffade en pojke som högt berättade att han och mamma minsann var här själva. Lennox brukar förklara att pappa jobbar för den som nu vill lyssna. Nu sitter jag här igen halv elva och skríver till dig. Jag tror att ni har det varmt i Sverige också. Nåja, ett miljöombyte blev det och cikadorna kan man faktiskt inte höra i Sverige, hur mycket man än lyssnar.