ERSTA
Bussen åker för långt. Jag är skitdålig på att åka buss och vet inte riktigt var jag ska plinga. Så jag åker längre än jag behöver där på Folkungagatan. Det betyder att jag måste kliva av väldigt nära Ersta Hospice. Ett hem för bland annat människor som ska dö och inte kan/vill/bör göra det hemma eller på sjukhus. Jag flackar lite med blicken och minns Jenny i sin all sin skörhet.
”Jag vet inte hur jag bäst ska beskriva Jenny. En skugga av sig själv, svag, mycket trött. Hon sitter i sjukhussängen med den vita landstingsskjortan halvöppen och fast jag försöker att inte titta ser jag hur otroligt mager hon blivit. Påsen med näringsdroppet som tickar in i den lilla kroppen. Några näringsdrycker på bordet. En dator. Det är smällhett i rummet och några gula löv har lagt sig tillrätta på det snirkliga järnräcket utanför fönstret. Vi tar en kort promenad i korridoren. Jenny med sitt gåbord, jag bakom hållandes i droppställningen. Cancersystrar och jag nästan skäms för jag är så stark och vital. Försöker göra mig mindre”
Så skriver jag torsdag 28 oktober 2010. Den första och enda gång jag vill vara på Ersta Hospice. Jag undrar hur Pålle, nu snart 8, förhåller sig till denna plats där han var tvungen att ta farväl av sin mamma och bo hos sin pappa. Pålle som gett mig mest grå hår och hulkgråt i kudden än alla de andra som försvunnit. Pålle som fortfarande avtecknar sig mot den gula sjukhusfilten när han satt i Jennys säng på SÖS första gången jag träffade honom. En liten smal sexåring med stora ögon som ville vara nära sin mycket sjuka mamma. Ersta ligger där i all sin enkelhet. Jag ser någon bakom ett fönster. Någon som ser mig och jag fumlar lite med kameran. Känns som jag gör något förbjudet när det enda jag vill är att berätta hur det känns att stå här igen. Förra gången var det höst. Nu väntar vi en vår och bara någon kilometer bort bor Pålle som antagligen måste passera den här platsen ibland. Håller någon hans hand då?
Jag har min skatt hemma. Vill ligga nära. Vill kompensera för alla jädra ungar som förlorat det viktigaste i livet. En förlust som påverkar dem resten av deras levande tid. Jag hatar dig cancer!!!!
Jag med……
<3
Ett inlägg som träffade rakt in i hjärtat. Nu skall jag hem och krama mina små, länge.
Fasen också. Dina bloggposter slår mig hårt i magen ibland och det går inte att hindra tårarna från att trilla nerför kinderna.
Kram
Tack för det du skriver, det berör mig mycket. Läser din blogg varje dag och det är första gången jag lämnar en kommentar. Haft bröstcancer och har barn som är tio och sju år. Cancer är en djävla skitsjukdom och jag hatar den precis som du, men det gäller att hitta ett sätt att förhålla sig till den annars tar den över ditt liv en gång till.
Jag kramar mina barn en extra gång varje kväll. Min mamma låg på ersta och dog där. De som jobbar där är guld värda.
Kram
Knäpper mina händer varje dag och tackar för livet för mina barn barnbarn. Detta inlägget berörde mig på djupet. Tack Lotta för din blogg. Kramar om dig Threst och Lennox.
Vackert skrivet och jag gråter när jag läser!
Känner att jag behöver gå in till mina barn i sängarna o krama dem en extra gång och vara tacksam att jag har mina nära o kära friska och fria från denna skit sjukdom!
Kram Sofie
Tårar i ögonen…
Befinner mig i återfallets värld, BC 2002 då 33 år och i juli 2011 fick jag beskedet, metastaser i skelett och lungor. Behandlas med cellgift och antikropp, nr 24 el. Var det 25 imorrn….har gett ett bra resultat då angreppen är på tillbakagång och inga nya! Fortsätter till juni…..sen kanske ”semester” juli och augusti. Har 2 flickor, 11 och 16 och det är mycket tankar som far runt i huvudet och säkerligen i deras….vi pratar när det behövs och om de vill….men tanken att inte få ”vara” med är skrämmande. Försöker att varje dag ge dem den kärlek jag kan ge….
Hatar cancer!
Skriv en bok! du har ett sätt att uttrycka dig som är magiskt. Jag är en av de jädra ungarna som förlorade det viktigaste i livet……
tack för ett så viktigt och fint inlägg! kram
så otroligt hjärtskärande du skriver……detta konstiga, märkliga, jobbiga, sköna, vackra, fina, älskande liv som kan göra så ont.
Tack för orden, Lotta!
Åh, du skriver så vackert och så trollbindande, trots det dystra ämnet.
Jag sugs in i dina ord och de målande beskrivningarna känns ända in i själen, och jag blir så rörd.
Det är alltid en fröjd att läsa din blogg, även om jag måste sluta göra det på jobbet – sitta och torka tårar i kontorslandskap får folk att undra…
Fast varför ska men egentligen känna sig så, att det inte är ok att gråta hur som helst?
Vi kan ju skratta rakt ut, men när tårarna kommer, då ska man vara så tyst som möjligt och försöka dölja och göra det i tysthet.
Tack för allt du delar med dig till oss läsare.
Och jag håller definivt med tidigare inlägg – du borde skriva en bok, och bygga på den unika skrivar-gåvan du har blivit given.
Ha en fin dag!
Kram Anna.
Imorgon åker jag på min systers begravning, hon somnade in i ALS, unga människan..
Men det är tragiskt och hemsk……
Jag kan riktigt känna med dig när jag läser dina ord och kan sätta mig in i dina känslor.
Livet är bra orättvis ibland kan man tycka..
Även jag hatar cancer eftersom den drabbade min man men han är friskförklarad nu idag..
KRAM
Jenny, Jenny… saknad. <3
Åh…Lotta…livet både suger och förtjusar..Och jag hatar cancer…