”DET FINNS TID TILL FÖRSONING”

 

 

Det är förvånansvärt lugnt den här kroppen. Det enda jag faktisk märker av anspänningen av det som komma skall är några små katastroftankar som ploppar upp lite nu och då. De är helt avgränsade från skitsjukdomen. De handlar om Lennox. Om att det kan hända något som skiljer mig från honom som en olycka eller en kidnappning. Vilket ur min amatörpsykologiska sida är samma sak. Förstås. Och jag funderar på otroligt små banala saker som hur jag ska lösa blomfrågan till min läkare Bengan. Jag kan ju inte köpa med mig dem och få ett dåligt besked. Och jag vet inte om han har en patient efter mig. Om jag ska springa ner och köpa blommor sen. Så banala är tankarna när hela mitt liv fortsatta existens står på spel.

 

Lite handlar det om att jag bara kan kontrollera vissa saker. Och de försöker jag då styra in absurdum istället. Helgen har bjudit på idel sol. Vår sociala samvaro med vänner har antagit i det närmaste gigantiska proportioner och har innehållit trädgårdsfest, brunch och sommarhusvisning i Norrtälje. Och jag har precis bokat tågbiljetter till helgens besök hemma i Fjugesta. Två vimmel ligger i pipelinen. Och några försök till löpning. Annars är nog kalsonginköp till Lennox det absolut största som händer idag. Jo, min revisorn kommer ikväll. Nog så viktigt förstås. Och nog så viktigt att uppskatta de här små oslipade stunderna som oftast blir kristallklara när man är mitt i dem. Det är ju oftast i de små sammanhangen man känner en gemenskap.

 

Det lilla blir det stora.

 

Och att jag ibland blir helt paralyserad av panik för några sekunder när jag tänker på att det skulle kunna bli så att jag inte får vara här. Det här sista beskedet är så avgörande. Så definitivt. Så obegripligt stort att det nästan svindlar. För jag har fantiserat om den här dagen ända sedan jag blev sjuk. Fantiserat om hur den ska se ut. Hur den ska sluta och framför allt hur det ska kännas hur än svaret blir. Det har varit mitt mål att ta mig hit. Fyra års-gränsen för kolorektalcancer i Stockholmsregionen. Och som vanligt  pratar jag inte så mycket om känslorna. Och jag antar att det har gått så lång tid för alla andra omkring mig att det nästan är självklart med ett bra, sista besked. Men för mig  finns det inga som helt garantier för någonting.

I bilen lyssnar jag på favoriten Ted och klamrar mig fast vid de tröstande orden.

Det finns tid till försoning innan natten slagit ut
För jag tror, jag tror att livet
får ett lyckligt slut
Och är det inte verklighet
så drömmer jag”…

Ted Gärdestad


Lämna en kommentar

Kommentarer
15 Kommentarer till “”DET FINNS TID TILL FÖRSONING””
  1. Anna skriver:

    Hej Lotta – skicka Bengan ett blomsterbud!

    Mycket, mycket som händer i ditt huvud… Hoppas att det hjälpt dig lite att få skriva av dig till oss som läser din blogg.

    Ha det så bra!
    Anna

  2. malin skriver:

    Åh Lotta vad resten av världen tror o tycker spelar ingen roll alls, man vet innerst inne att det är bara svart på vitt som gäller för en själv som patient. Förstår dig så väl. Jag hoppas innerligt att du ska få det besked vi hoppas och tror på.

    Kanske kan du åka dit o lämna blommor/present ngn annan dag, efteråt? Jag hade en underbar onkologsköterska som jag köpte en fin present till ett tag efter behandlingsperioden. Snart är det dags för min 2 års kontroll.

    All the best!

  3. Katta Svensson skriver:

    Hoppas du får ditt ”braiga” resultat snart, håller tummarna.
    MEN man måste inte ge blommor till sin dr. Jag vet att dom oftast glöms bort av läkaren och blir stående i skymundan nånstans. Tyvärr. Räcker med muntligt tack och ev. en lite kram!!

  4. tiptip skriver:

    Du kan kila och köpa blommor till doktor B när du väl fått ditt bra besked. eller kanske en drickyouhgurt och dubbeldajm. fråga honom om han har fler pat och om han är kvar där du lämnar honom.
    Nej man behöver inte köpa blommor till sina doktorer men jag kan fatta att du vill det. jag vet en läkare som fick en säng i present, av en sängfabrikör…

    • Anna skriver:

      En säng? Man får inte ta emot dyra gåvor och absolut inte pengar som vårdpersonal. Egentligen får man inte ta emot någonting.

      En tårta till avdelningen är typ max för vad vårdpersonal får ta emot. Tror mer på en tårta än blommor, blommorna får man ju inte ha på sjukhus. Tårta kan vara gott för all stackars vårdpersonal som får knapra på torra skorpor som fika, om de ens har något.

      • tiptip skriver:

        jo jag vet men han är gränslös.
        En blomma och dajm får man ta emot. skulle aldrig komma på idén att ge tårta till en avdelning om jag inte aktivt ville det. Vill jag ge en läkare en blomma så gör jag det oavsett om skattemyndigheterna och etikkommissionen sätter i halsen.

    • Katta Svensson skriver:

      Oj, mutor, mutor. Men glöm blommor, läkarna bara lägger dom nånstans , har sett det otaliga ggr. Tror inte dom uppskattar privata presenter överhuvudtaget. Så säger dom i personalrummet i alla fall. Sen ”låtsas” dom inför patienten och presenterna åker i papperskorgen. Tyvärr, tyvärr

  5. Carina skriver:

    Den brukar jag också lyssna på när jag behöver känna hopp och förtröstan.
    Carina

  6. SIA skriver:

    Herregud vad trist det låter att någon inom vården inte skulle uppskatta blommor??? Bitter och trist! Klart man ska ge blommor till någon eller några som följt och haft ens liv i sina händer!!!
    Om besked blir som vi alla tror nämligen att du blir friskförklarad förstår jag om du vill köpa blommor till hela världen!!!

  7. Mio skriver:

    Oh,älskade Ted.Dessa underbara låtar,att lyssna till texten
    är så underbart för själ&hjärta.

  8. Kia (ängeln Simons mamma) skriver:

    Som du skriver Lotta så har vi inga garantier för någonting men visst måste vi få planera lite och leva här och nu.Vi lever efter vad Simon sa som 12 åring innan han blev sjuk.-Idag ska vi fånga dagen mamma sa han och han kallade oss för ”neggisar”om vi inte gjorde saker och ting som var helt naturligt för honom.Han tyckte inte om ”negativa” människor därav ”smeknamnet” ”neggis”Även om vädret blir skit i helgen så ska vi besöka goda vänner som har en restaurang på västkusten.Mycket prat vin och god mat.Det gillar vi ju lite till mans.Kram Kia(håller tummarna för det bästa beskedet)

  9. Paula skriver:

    Jag önskar dig lycka till!

  10. yvonne skriver:

    Tror definitiv också mer på en tårta än blommor som man som sagt inte ens får ha på vissa sjukhus/avdelningar. Vill inte Bengan ha tårta kan han ju ge den till sin personal som säkert kommer slafsa i sig den i fikarummet. Alla tårtor och smaskens som jag haft med mig till vårdpersonalen har uppskattats.

  11. Novalee skriver:

    Ted <3 älskar hans texter.

  12. Amanda skriver:

    Lotta, buda blommor till Bengan när du kommit hem.

    STORT lycka till!

    Kram

annonser