ANDAS IN-HÅLL ANDAN

 

Jag trodde att jag var cool. Att efter att valsat runt i nästan fem år som patient trodde jag att det inte skulle bekomma mig så mycket. Attans vad jag bedrog mig. Så svår att sticka att det tog nästan tre timmar innan jag var klar med min CT  idag. Det är inte personalens fel. De är gulliga, hjälpsamma. Försöker skämta lite. Gnuggar och slår lite på armar och händer. Försöker hitta en liten tillstymmelse till kärl. Hummar lite. Men det går inte eftersom mina blodkärl inte vill vara med. Man kan ju tycka att de borde läkt efter cellgifterna. Men icke. Rullar undan,  glider iväg. De två trevliga damerna river sig i håret. Jag blir mer och mer spänd. Tänker på julbordet som börjar om en halvtimme. Har inte riktigt tid med strul även om jag förstod att det inte skulle gå smärtfritt. Till slut hittar man en tjockare ven som löper från tummen upp i handleden. Den funkar men nu ska det sprutas in kontrastvätsa som är lite tjockare än koksalt och med ett viss tryck.

 

 

 

Jag svettas mellan benen i mina noppiga trosor. Och fryser. Och blir jävligt arg på mig själv som inte verkar ha blivit mer van vid detta nu. När de ska spruta in kontrasten  svider det som eld och de får sänka trycket till det minsta. Tyvärr kan man inte se levern tydligt så jag får gå in i nästa rum och göra en slätröntgen  med den lilla kontrast som kommit in. När mannen som gör detta försvinner ut passar jag på att sätta mig upp och kika på skärmen. Naturligtvis har han släckt ner den men jag frågar ändå fast jag inte brukar få några svar.

 

”Ser allt bra ut?

Ja, allt ser helt normalt ut. Inga avvikelser.

 

”Inga metastaser alltså? Då kan jag fira jul i lugn och ro då.”

 

Glädje i bröstet som vanligt. Min kropp är min egen. Inte invaderad av främlingar.

 

 

 

Och så till något roligare än magnetkamera. Insamlingen till Uganda är numera förlängd  till vecka 3 i Stockholm. Emmas pappa mailar att de har fått så bra gensvar och behöver mer tid på sig för att sortera och förpacka. Och han vill gärna att ni lägger i lådor/kartonger så att det blir enklare. Ni får själva läsa här på bloggen, få mer information  samt se den roliga bilden från logistiken hemma på deras köksbordet.

 

Vi brukar få jullådor här på jobbet och jag och min kollega Sofia har frågat de som inte vill ha sin låda eller delar av den, att skänka den till ett bättre ändamål. Vi kommer därför ikväll att åka till härbärget Nattugglan för att lämna lite mat.

 

 

 

Också en bild från årets julfest i fredags. Lina, Sara och jag

Foto: Malin Bondeson

Lämna en kommentar

Kommentarer
7 Kommentarer till “ANDAS IN-HÅLL ANDAN”
  1. Emma skriver:

    Visst var det CT du gjorde? Sen skrev du magnetkamera och det har ju bla jag tipsat om för att du inte ska få så hög strålningsdos när du gör CT ofta. Men bilden är ju på en CT.

    Måste vara såå skönt att han sa att allt var bra.

    • Sara Pettersson skriver:

      Hej Emma. Jag skulle vilja att du berättar vad denna strålningsdos genom CT innebär för en människa?

      Och du skriver att Lotta får CT ofta, hon får den 2 ggr/år. ÄR det ofta? Det är vanligt. Och de finns de som även får varje ca 3 månader.

      Och hur hög är dosen jämfört med magnetkamera? För en cancerpatient får alltid CT! Inget man väljer.

      Emma – jobbar du inom vården eller forskning? Uppskattar att du berättar om strålning el om du vet mer.

      Tack på förhand, mvh Sara P

  2. Erica skriver:

    Rädslan går nog aldrig över. Skönt att det var positiva besked.

  3. lotta skriver:

    Emma. Visst är det CT, jag som har fel. Kram

  4. Marianne skriver:

    Vad bra att ni åkte till härbärget med det överblivna. Önskar alla skulle tänka på våra hemlösa fattiga i Sverige nu, där ju vintern är hemsk och kall! Stöd Frälsningsarméns insamlingar, var själv i visby domkyrka idag, och bad för alla fattiga i Sverige. Hjälp även tiggarna med en slant och se till att de får mat. När jag växte upp såg man aldrig tiggare i Sthlm .Undrar varför barnfattigdomen har blivit så svår.

  5. Maria skriver:

    Känner igen mig helt i det du beskriver vad gäller sättande nål. Har exakt samma problem. Jag har dock efter många år insett att det ända jag kan göra för att höja oddsen att de ska lyckas sätta sätta en nål eller ta ett blodprov är att jag ställer mig vid ett handfat i ett par minuter och värmer armarna av vattnet så högt upp jag kan, så att mina årdror slappnar av och jag blir jättevarm. Sen kräver jag att endast bli stucken av narkospersomal. Känner mig alltid jobbig som ställer det kravet, men jag är numera förbannat trött på att vara till lags och få mina armar sönderstuckna. Jag brukar ändå inte lyckas med den första narkospersonen, utan det brukar vara andra narkospersonen (när den första gett upp) som klarar det…

  6. Nina skriver:

    Underbart med goda besked! Ha en fin jul Lotta och alla bloggläsare.
    Jag ska tillbringa julen med min familj och pappa som fick sin andra cancer i höstas.
    Först hudcancern sedan cancer i hals, tunga. Han är vid gott mod och har en väldigt possitiv syn på framtiden så jag hoppas mina småkillar får ha sin bästis, morfar kvar i många år till.

annonser