Foto: Martin Melin, Gotland
Jag funderar mycket på livet. På vad det gett mig och vill med mig. Vad planen är. Om där finns en plan eller om allt är random. Jag funderar även mycket på de som inte längre vandrar med oss. Kanske finns de här sida vid sida med oss. I parallella världar. Jag fick ett samtal på mitt mobilsvar för en tid sedan. Någon, med gråtande röst berättar om sin nyfunna cancerdiagnos. Vill att jag ska laga, hjälpa, trösta och lindra. Det vilar en fara i att tro att jag kan reparera. Att mitt sätt att leva, att försöka hålla näsan ovanför vattenytan när det det var översvämning, är ett bra och ett rätt sätt. Inget kan vara mer fel. Vi måste alla hitta våra egna strategier för att gå vidare men glädje botar inte cancer trots att jag ler på bilder. Led oss bort från den villfarelsen. Däremot gör den tillvaron lite lättare att leva.
Jag har funderat mycket på Pålle de här senaste veckorna. (läs mer här). Ända sedan jag var i Legoland faktisk. Jag försökte kontakta hans morbror men har inte fått något svar. Det äter upp mig. Tankarna på Pålle. Jag kan honom framför mig med Jenny. De är ju ett gäng, de där barnen som förlorat en förälder till cancern. Många av dem har ni kunnat följa via bloggarna, Annas blogg om livet här och nu, Tildas mamma. Och Linda förstås samt både Dan och Johan och Musikfröken. Men Pålle har berört och berör mig mycket. Jag hoppas så, av hela mitt själ, att han har det bra och som jag skrivit tidigare. Att någon håller hans hjärta i sin hand.
Det kanske kan vara lätt att tro att cancern är på väg bort från mig. Att den inte längre har lika stor plats och mycket av det resonemanget är sant. Men då skulle jag inte redan ha skrivit ordet fyra gånger. Men jag är inte friskförklarad och är för alltid förändrad i grunden. Grunden som var en obekymrad sorglös fågel. Jag tycker inte synd om mig själv och jag försöker vara rationell. En psykolog kallade mig en gång för ”ovanligt klok och stabil” i mitt cancerträsk. Det kändes lite som att få stort A i skolan. Nu känner jag att jag svamlar lite så jag slutar här.
Min mamma och pappa behöver en uppmuntran. De försöker alltid komma när vi behöver dem trots dryga 20 mils avstånd och idag har vi bjudit dem till Gripsholms Värdshus i Mariefred. Threst och jag har tidigare varit värdpar där och vet vilket charmigt ställe det är. Dessutom följer vi med tillbaka hem till Örebro och då var Mariefred ett passande ställe att samlas på.
Jag vaknar av att det smattrar lite i träden utanför vårt sovrumsfönster. Regn. Klockan är 11 och vi landade 00:30 igår kväll. Det är svart/vitt här hemma. Jag saknar den stora gula lampan som lyst över oss i tre veckors tid nu. Vi äter en sen frukost. Jag, turkisk yoghurt med nötter, kaffe med en sakett och två kokta ägg. LCHF var det ja.
Och så tvättar vi. Hela dagen. Allt vi ser. Sofföverdaget ryker och vi storhandlar. På ett annat sätt nu med nyttigare saker i kundvagnen. Threst lagar en lätt lunch. Kyckling, avocado, färska räkor och sallad. Har jag sagt han är fantastisk? Inte alltid men just vid lunchen idag. Tjockkatten mår bra och möter oss jamandes vid dörren i natt när taxin släppt av oss.
Och jag har bara såsat runt. Inte ens borstat tänderna. Inte ring eller kollat mail. Vill mest bara vara ifred. Det tar en stund för mig att ta in att jag är hemma. Vill vila i känslan av att fortfarande vara fri från en massa krav och måsten.
Och trots min bubbla så spricker den när jag ska natta Lennox. ”Vi ses i morgon vännen”
”Nej mamma vi ses i tusen år” svarar min fina snart sexåring och vet inte hur de orden är extra fantastiska för mig. Han räddar alltid min dag. På ett eller annat sätt.
I morgon checkar vi in på Hasseludden Ysauragi. Då hoppas vi på mer färg i tillvaron.
Vårt körsbär, eller är det bigarå träd står i full blom. Vi har tvättat, packat om och låtit tjockkatten sova mellan oss. 14 00 avgår planet. Hörde att det var 42 grader i skuggan i Turkiet. Passar mig perfekt!
Ja barn behöver onekligen inte födas med upplevelser. En kossa räcker långt eller en vattenpistol och smultron på tråd. Visst är det vi vuxna som vill mycket. Som far och flänger. Men det jag tror är bra är alla människor vi träffar. Och även våra vanliga, återkommande vänner som ju Lennox känner och kan namnen på. Men även nya bekantskaper. Att resa och se världen är en ynnest och något man aldrig kan bli bortskämd av och det verkar ju korkat att låta bli när man kan. Just nu är vi på en mycket vacker plats. Mer om den i morgon eftersom det är svårt just nu att berätta var vi är men detsto fler bilder sen. Så länge får ni hålla till godo med en klassisk sommarbild från Gotland. En lång, sträv tunga. Hundratals flugor och långa ögonfransar. Himlen i en liten ask.
Camillas böcker finns i bokhyllan. Annars tror vi att det här är ett privat hem som hyrts ut till gäster. Det känns så. Gårdagens middag var min och lyder: Mozarella Caprece, rösti, oxfile samt citronfromage.
Min man är en före detta kock och en mycket duktig sådan. Det är ett otroligt privilegium att få äta exklusive restaurangmat varje dag. När du läser detta är vi tillbaka hemma just nu. Tvättar. Åker till och klipper Lennox. Gosar med Tjockkatten och sover en natt i vår säng. Packar om och i natt åker vi vidare men jag kan inte riktigt berätta om destinationen. Jag hoppas inte inläggen blir lidande. Men om så är fallet så vet ni att vi måste inrätta oss först. Lennox är bortskämd på upplevelser om man nu kan bli det men jag gillar livet ”In the fast lane”. Så ses snart mina vänner!
RSS-flöde
Lämna en kommentar