Your browser does not support the video tag

 

 

För en stund sedan. Kärrtorps IP

Lennox har blivit besatt av hockey. Och jag menar besatt. Han vaknar två timmar tidigare än vanligt för att gå ut trädgården och träna skott. Han tittar på Yotubeklipp, han blev så glad över sin klubba att han nästan började gråta. Han tränar ju i FOC Farsta två  kvällar i veckan men nu under ledigheten går han även på hockeyfritids. Samt åker på allmänheten .

 

Jag är splittrad. Ska man begränsa så han inte tröttnar eller låta honom få fullt utlopp? Vi har ju möjligheten att supporta 100 %. Vi har tiden, ekonomi  och engagemanget , nåja Threst i alla fall. Jag hade själv inte valt att få in honom på hockeyspåret. Det är en livsstil. Matcher på helger, upp tidiga mornar, helger som blir sönderhackade, svårt att åka i väg eftersom det är match eller träning mitt på dagen lör eller sön, eller båda dagarna. Hur mycket plats ska hockeyn få ta? Ska hockeyn styra livet eller tvärtom. Här är vi väldigt oense Threst och jag. Missförstå mig inte. Det är oerhört viktigt att Lennox utöver någon form av aktivitet. Han klättrar på väggarna annars. Samt att det blir en gemenskap förstås. Men just hockey..

 

Kusinerna har åkt. Nu ska vi titta på en film. Försöka hitta en som funkar för alla. Hoppas du har det bra vad du än företar dig.

”JAG VAR SÅ YEAH YEAH WOW WOW!

Jag har blivit rasande mycket tråkigare. Så är det. Så vansinnigt förnuftig. Inte ett skit gör jag på en höft. Jag kastar inget överbord och följer själv därmed. Den där tokiga, galna Lotta försvann med Lennox fostervatten tror jag. Platsen här är Ibiza. Som vi festade. Och söp. Och rökte. Och dansade. Och nej jag förespråkar inte att göra det. Jag skildrar bara vad som hände under de där underbara åren. För så in i bängen kul var det. Att man kände sig som en säck diamanter (Blankens) gjorde inte saken sämre.

 

Om att spy ner Ibizas mest kända disco behöver jag inte berätta. Eller att jag gråtandes låg och ropade på mamma med armarna runt toalettstolen tänker jag inte heller skriva. Eller att vi aldrig sov utan upprymda, svettiga och med skorna i händerna tog oss hem till hotellrummet precis när den stora gula lampan börjar göra allting ljust igen är väl heller inget att säga. Att jag för övrigt vaknade och somnade ensam, de få timmarna vi sov, eftersom mitt sällskap inledde en pubertal romans  med reseledaren förtäljer heller inte historien. Inga pengar att tala om hade vi heller. Drack jordgubbsmjölk och åt toast tills det sprutade ur öronen på oss. Det var vad vi livnärde oss på och om någon hade sagt att jag 25 år senare skulle vara gift, ha ett barn och äga ett hus hade jag trott att denna någon hade druckit T-sprit.

 

Den där ungdomen. Som jag saknar den ibland. Det där obekymrade, glada livet. Trots att tonåren ofta är präglade av svårmod och isolering för många minns jag mina tonår och även yngre vuxna liv med glädje. Vi har stora problem i Sverige med självmordstatistiken på unga vuxna och tonåringar. Men jag levde livet och loppan som sig bör.  Sakta, sakta har det kommit en förskjutning. Det är helt naturligt med tanke på ålder, arbete och barn förstås. Gud. Vem orkar hålla detta naiva tempo nuförtiden? Men det jag saknar eller rättare sagt har lagt till mig med en en jävla slags präktighet som jag inte riktigt gillar. Allt ska vara så politiskt korrekt och himla homogent jämt. Fyrkantigt. Det är vad allt blivit. Det finns inte längre plats för spontanitet. Inte längre utrymme för det oväntade, det ickebelevade, vindunken på bordet. Opretentiösa sammankomster. Allt är så …vuxligt.

 

Jag tror att fler håller med. För mig känns det alltid som om jag ska bli avslöjad. Att jag bara spelar vuxen. Och mamma. Och fru och allt det där med hus, amorteringar, lån och pensionspar. När det enda jag faktisk ibland egentligen vill är att dra iväg.

 

Med en turnerande cirkus och ta jobb som en något missanpassad och alldeles för klumpig trapetskonstnär.

 


Pålle

Foto: Martin Melin, Gotland

Jag funderar mycket på livet. På vad det gett mig och vill med mig. Vad planen är. Om där finns en plan eller om allt är random. Jag funderar även mycket på de som inte längre vandrar med oss. Kanske finns de här sida vid sida med oss. I parallella världar. Jag fick ett samtal på mitt mobilsvar för en tid sedan. Någon, med gråtande röst berättar om sin nyfunna cancerdiagnos. Vill att jag ska laga, hjälpa, trösta och lindra. Det vilar en fara i att tro att jag kan reparera. Att mitt sätt att leva, att försöka hålla näsan ovanför vattenytan när det det var översvämning, är ett bra och ett rätt sätt. Inget kan vara mer fel. Vi måste alla hitta våra egna strategier för att gå vidare men glädje botar inte cancer trots att jag ler på bilder. Led oss bort från den villfarelsen. Däremot gör den tillvaron lite lättare att leva.

Jag har funderat mycket på Pålle de här senaste veckorna. (läs mer här). Ända sedan jag var i Legoland faktisk. Jag försökte kontakta hans morbror men har inte fått något svar. Det äter upp mig. Tankarna på Pålle. Jag kan honom framför mig med Jenny. De är ju ett gäng, de där barnen som förlorat en förälder till cancern. Många av dem har ni kunnat följa via bloggarna, Annas blogg om livet här och nu, Tildas mamma. Och Linda förstås samt både Dan och Johan och Musikfröken. Men Pålle har berört och berör mig mycket. Jag hoppas så, av hela mitt själ, att han har det bra och som jag skrivit tidigare. Att någon håller hans hjärta i sin hand.

Det kanske kan vara lätt att tro att cancern är på väg bort från mig. Att den inte längre har lika stor plats och mycket av det resonemanget är sant. Men då skulle jag inte redan ha skrivit ordet fyra gånger. Men jag är inte friskförklarad och är för alltid förändrad i grunden. Grunden som var en obekymrad sorglös fågel. Jag tycker inte synd om mig själv och jag försöker vara rationell. En psykolog kallade mig en gång för ”ovanligt klok och stabil” i mitt cancerträsk. Det kändes lite som att få stort A i skolan. Nu känner jag att jag svamlar lite så jag slutar här.

Min mamma och pappa behöver en uppmuntran. De försöker alltid komma när vi behöver dem trots dryga 20 mils avstånd och idag har vi bjudit dem till Gripsholms Värdshus i Mariefred. Threst och jag har tidigare varit värdpar där och vet vilket charmigt ställe det är. Dessutom följer vi med tillbaka hem till Örebro och då var Mariefred ett passande ställe att samlas på.

” I TUSEN ÅR”

Jag vaknar av att det smattrar lite i träden utanför vårt sovrumsfönster. Regn. Klockan är 11 och vi landade 00:30 igår kväll. Det är svart/vitt här hemma. Jag saknar den stora gula lampan som lyst över oss i tre veckors tid nu. Vi äter en sen frukost. Jag, turkisk yoghurt med nötter, kaffe med en sakett och två kokta ägg. LCHF var det ja.

Och så tvättar vi. Hela dagen. Allt vi ser. Sofföverdaget ryker och vi storhandlar. På ett annat sätt nu med nyttigare saker i kundvagnen. Threst lagar en lätt lunch. Kyckling, avocado, färska räkor och sallad. Har jag sagt han  är fantastisk? Inte alltid men just vid lunchen idag.  Tjockkatten mår bra och möter oss jamandes vid dörren i natt när taxin släppt av oss.

Och jag har bara såsat runt. Inte ens borstat tänderna. Inte ring eller kollat mail. Vill mest bara vara ifred. Det tar en stund för mig att ta in att jag är hemma. Vill vila i känslan av att fortfarande vara fri från en massa krav och måsten.

Och trots min bubbla så spricker den när jag ska natta Lennox. ”Vi ses i morgon vännen”

”Nej mamma vi ses i tusen år” svarar min fina snart sexåring och vet inte hur de orden är extra fantastiska för mig. Han räddar alltid min dag. På ett eller annat sätt.

I morgon checkar vi in på Hasseludden Ysauragi. Då hoppas vi på mer färg i tillvaron.

 

Mmmm

20110710-103322.jpg

Vårt körsbär, eller är det bigarå träd står i full blom. Vi har tvättat, packat om och låtit tjockkatten sova mellan oss. 14 00 avgår planet. Hörde att det var 42 grader i skuggan i Turkiet. Passar mig perfekt!

annonser