Änglar&Demoner

Ibland är det inte målet utan resan dit som är det viktigaste och bästa. Lite så var det med grottorna i Artá. Den här bilden tog jag just på vägen, några minuter från destinationen.

Nej, jag är nog inte kycklingmamma.

Stalakiter, heter det så? De här får mig att tänka på änglar med sin halva vinge och för att vara extra symbolisk så kändes det lite som att kliva ner i helvetet från det stekheta solljuset utanför. Men grottorna är väl värda ett besök.

Sedan åker vi hem. Det bästa med den här typena v boende är att man kan välja. Antigen deltar man i saker som barnklubben eller tittar på shower etc, eller så tar du bilen och upptäcker dina egna guldkorn. Man kan ju sitta och pilla sig i naveln på en enskild strand om man vill och och inte alls uttnyttja ställets evengemang. Beroende på vilken typ av människa man är.

I morgon åker vi hem. Tre timmars flyg och så landar vi på eftermiddagen. Eftersom vi planerade den här resan så sent och bokade Turkiet för längesedan blev det så här tajt om vi skulle träffa Ykkullarna här på Mallis. Livet kan inte vänta. Det har jag sagt så många gånger. Grabba tillfällen och möjligheter men bli aldrig blasé. Spara gukdkornen långt in i hjärtat och prata om dem senare när vintern är lång och kall och sommaren långt borta. Tack Mallis. Vi ses igen!

Hälsningar från oss…

Debaser, Medborgarplatsen 20:07

Hej Jenny.

Idag har din familj och dina vänner hållit en minnesafton för dig och jag vill bara berätta lite hur det var. När jag väljer kläder för att närvara vill jag resa  incognito. Jag vill försvinna i mängden och vara ifred med mina tankar. Dessutom hittar jag ingen parkering. Du vet ju hur det är på Söder när alla är hemma för kvällen. När jag går uppför trappen till Debaser står några och röker utanför och jag hör musiken tydligt när jag hänger in jackan. Det är massor med människor Jenny. Massor med folk som samlats för att hedra dig. Säkert 200 personer som alla står med ryggen mot mig och lyssnar till musikerna på scenen. Det luktar öl och cigg fast det är flera år sedan rökförbudet infördes.

Jag önskar att du såg oss. Kanske gör du det från din himmel eller var du befinner dig. Det är ganska mörkt i lokalen och allra längst fram står en gitarr med din virkade mössa hängades på halsen. Du är alltså på plats. Några av dina vänner håller om varandra, eller bara stöttar sig mot väggen. Jag håller om mig själv. Står med armarna i kors långt bak och balanserar  på kanten till baren. Och så lyssnar jag till de många musikerna som avlöser varandra och berättar hur de träffat dig innan de håller sina sånger till din ära. Jag har tidigare, under kvällen, flera gånger undrat om din son Pålle kommer att vara på plats. Threst tror inte det eftersom han ska till skolan i morgon. Men så ser jag honom Jenny. Han har en lite för stor svart kavaj och vit skjorta och blanka skor. Det spritter till i hela min kropp för jag har tänkt så mycket på Pålle sedan du dog. Hur han tar det och har det i sitt liv nu.

Han pratar med någon äldre kvinna. Kanske din mamma Jenny. Sedan går han åt mitt håll i skumrasket. Sicksackar mellan alla vuxna, den där lilla 6-åringen, din lilla 6-åring och han är så fin Jenny. Han är så fin i där han kommer med sin raka rygg och lite för långa kavaj ärmar. Jag hoppas bara någon håller hans hjärta i sin hand.

”Hej Pålle, kommer du ihåg mig? Lennox mamma”

Ett snabbt jakande och en undrande blick. Sedan är han borta.

Jag söker med blicken efter honom. Senare ser jag honom leka med två andra barn. De springer mellan alla vuxna och han skrattar Jenny, det gör han men barns sorg är randig, de sörjer i sjok men just där och då verkar han vara glad på din musikfest.

Sedan tar jag mig hemåt. Gråter i bilen som vanligt och minns ditt första mail till mig….”Hej Lotta, jag heter Jenny och vi har en del gemensamt……”

Som vanligt när jag gråter är det för allt möjligt skit. Mest för all cancer som jag är så urbota less på. När ska vi hitta ett botemedel mot denna farsot Jenny? Jag undrar hur du har det. Om du tänker, om du har ett medvetande. Det är många som har dig i sina tankar och trots att du inte alls är någon nära vän till mig så försvann du och det är en alldeles för tidig förlust. Speciellt för din son.

Det känns bra att ha varit där. Och att tänka på dig tillsamans med tvåhundra personer. Och jag ska leva för dig Jenny! Det lovar jag. Det är jag skyldig dig som inte fick fortsätta vara här och göra det som de flesta av oss bara tar för givet. Nämligen leva.

Intet nytt under solen…..


Erik och Threst, The KIB, Kho Kho Kao

Vi badar och äter. Äter och badar. Träffar andra som är här och sitter långa luncher på stranden och dricker singha och går äter oss igenom hela menyn

Jag tar massage. Försiktig sådan- Är inte förrjtust i Thaimassagen som är mer hårdhänt. Och så sover vi länge om mornarna. Försöker att få Lennox att vila mitt på dagen men han bara badar så han sover länge och vi måste väcka honom.


Koh Kho Kao

Idag är grabbarna iväg och spelar golf och Micaela och jag med barnen hänger vid stranden. På fredag åker Threst hem och dagen efter åker familjen Jarlemark samma väg. Jag och Lennox tar oss till Kao Lak. Livet kan inte vänta, Måste pressa essensen ur det så mycket det går.

Vinterpratarna 2010…

K-G Bergström, Staffan Olsson Anders Jansson, Patricia Tudor-Sandahl, Henrik Ekman,  Lena Sundström Cajsastina Åkerström samt Håkan Nesser

Jag ska vinterprata. Det är en ära. ”Det finaste man kan få göra i Sverige efter att bli adlad” sa Jan Guillo en gång. Det är samma sak som Sommarpratarna. Samma tid, kanal och omfång och detta är tredje året. Hoppas det blir en lika stor tradition som Sommar. Tisdagen 28 december är det min tur!

Alla får fina lovvikavantar. Precis som Sommarvärdarna får sina blomkransar. Det ska bli så otroligt roligt att få 1,5 timmar med cirka 1 miljon lyssnare till sitt förfogande. Hoppas ni vill lyssna då. Nu ska jag hem och pynta. I morgon kommer kollegorna på glögg.

Kaos bor granne med Gud….

Jenny. Fem bokstäver på ett papper. Jenny kämpar förmodligen sin största kamp någonsin. Kampen om Livet.  Jag ringer Ersta Hospice. De vill och får inte lämna ut några uppgifter om Jenny. De vill veta om jag vet hennes personnummer. Det vet jag inte men det tar mig cirka två minuter att ta reda på det. Jag ringer igen. Jenny kan inte prata just nu.

Tisdagen går och igår onsdag.

Jag ringer henne klockan 17:50. Jag sitter i bilen utanför Enskede skola och väntar på att min son ska bli klar med sin gympa. Onsdagar 17-18. När jag letar fram hennes nummer både vill och inte vill jag att hon ska svara. Signalerna går fram. Många. Till slut lyfter någon luren. Det är inte Jenny?

”Hej, det är Lotta. Är det Jennys mamma?
”Nej, det är hennes läkare. Men hennes mamma finns här. Vänta lite”

Jag undrar hur det ser ut just nu i det där rummet. Jag borde veta. Jag var ju där förra veckan. Men jag får snabba flashbacks av fragment. Jenny i sängen i sin vita landstingsskjorta, Jenny som ber mig lyssna på en jazzig låt, Jenny som äter upp frukten jag köpt, Jenny som planerar hemfärd.

”Hallå ja”
Hej, jag heter Lotta. Vi sågs hemma hos Jenny på en middag för ganska länge sedan. Hur mår hon?”
”Det är inte så bra. Hon är väldigt trött”
”Kan jag komma och hälsa på”

”Nej, det går inte. Inte nu”


”Ok men kan du hälsa att jag har ringt?”

Och så lägger vi på. Det är tyst i bilen sånär som på min mage som knorrar. Fan också. Fan. Fan. Fan. Jävla helvetescancerskit. Jag tänker på P. Hennes 6, 5-åring. Var är han nu? Var är han i morgon när hans mamma ligger på Ersta och kämpar med sina sista krafter i sin fågelungskropp? Går han till skolan? Sitter han där på samlingen och kämpar i ett kaos eller sitter han i någons famn hemma och blir förklarad och sedd? Jävla helvetescancer, vad jag hatar dig!!Som bara kommer och tar. Förstör och splittrar. Söndrar och härskar och lämnar bara skit i sitt spår. Jag tänker på Johan som har samma cancer som Jenny och som just i detta nu kämpar lika hårt hemma i villan med sina två småbarn omkring sig trots att slutet verkar nalka sig obönhörligt.

Jenny och jag är inga gamla bundisar. Hon är en av mina bloggläsare som kontaktade mig via mail. Men det spelar ingen roll. Vi delar cancern men framför allt delar vi moderskapet som ingen av oss vill lämna. Omtanke har ingen ålder så låt oss med gemensamma krafter tänka henne i livet. Gud kan inget göra. Han bor granne med Kaos. Så mycket har jag lärt mig nu.

annonser