KALMAR SLOTT

 

 

Polarpriset. Hötorget. Konserthuset. Regn. Jag är där i god tid för en gångs skull. Hela tre minuter före utsatt tid. De har varit så snälla att fixa tak åt pressen. Och tur är väl det för regnet vräker ner stundtals. Precis när vi ska ta bild på Tilde de Paula Eby ringer Lennox. Han vill följa med en kompis hem. Det vill inte jag eftersom jag planerat jeansköp till honom i Sickla.

 

Älskar den här bilden på vår Kronprinsessa som jag tog med min mobil. Hon skrattar från hjärtat och det är så härligt att se. Jag är annars inget fan personligen av Kungahuset. De är en del av mitt jobb men jag finner andra kända mer intressanta för det mesta.

 

 

Tilde är alltid varm och gullig och idag berömde hon mig för mitt instagraminlägg. Sen bad jag henne titta in i kameran och det gjorde hon lydigt innan hon fortsatte att vara programledare inför själva galans början. Vi har träffats en del när jag varit gäst hos henne i TV-soffan.

 

 

Årets Polarprisvinnare var Peter Sellars. Jag blir galen på alla de här äldre männen som vinner. Varför inte en kvinna oftare. Jag vill se Dolly Parton på röda mattan eller varför inte Kate Bush, Stevie Nicks eller Aretha Franklin?  Sedan -92 är det bara fyra kvinnor! som fått priset.

 

För en gångs skull stannade Kung Carl Gustaf upp några sekunder och stod still. I vanliga fall rusar han förbi hela presskåren och vägrar stanna upp. Jag tror att hans charmiga och proffsiga dotter fått honom att tänka om. Åtmistone kan han  inte lämna dem där på mattan. Kallt så in i bängen var det. Jag åt smågodis mellan varven och pratade med kollegor de dryga två timmarna.

 

 

Den här veckan handlar bara om jobb och inget om familjeliv. All work. No play. Jag kommer hem sent. Sover. Går upp 6 och kommer hem sent. Logistiken med hämtningar, träningar, mat och lägg sköter Threst. Han är inte förtjust i det. Att det blir så här intensivt ibland. Han kommer ju inte loss och kan styra alls över sin tid utan får foga sig efter mitt liv. Men nästa vecka ser det annorlunda ut igen.

 

Jag flyger till Kalmar om några timmar. Kalmar Slott har revoverats
. Sittande middag. Sova i en hotellsäng och så flyga hem på torsdag morgon. Avsändare? Bindefeld. Men det blir en tidigt kväll. Jag måste vara klar i huvudet på torsdag. Klockan 13:30 håller ni tummarna. Som ni gjort så många gånger för mig nu. Skickar goda tankar och kärlek åt mitt håll. Jag brukar ta lugnande tabletter innan jag ska in i det där väntrummet och få mitt svar. Men så ska jag ju till Rockbjörnen efter. Om jag är frisk vill säga. Vid andra besked får faktisk någon annan rycka in med all respekt.

Sajten loppi ville veta mina höstmåsten. De hittar du här:

 

IMG_2387.JPG

COUNTDOWN

 

Jag minns inte när den här bilden är tagen. Kanske någon gång 2009. Troligtvis. Jag minns inte vad som ska göras. Förmodligen ska min port-a-cat sköljas. Inte heller minns jag vilken dag det var eller ens vilken plats. Huddinge eller SÖS.  Det var ganska många sådana här dagar. Då trodde jag aldrig att jag skulle glömma dem. De var så knivskarpa. Jag kan fortfarande minnas lukten av cellgifter. Jo. De luktar. Och att jag alltid skulle vara så duktig och käck. Inte visa hur jävla rädd jag var. Jag var alltid ensam. Någon gång min vän Lennart. Men annars var jag själv. Skulle vara så duktig och klara mig minsann. Inte störa. Besvära. Fråga. Och rent fysisk går det väl an. Men om jag, Gud förbjude, blir sjuk igen kommer jag aldrig släppa någons hand.

 

Överallt människor. Som tar i en. Händer. I början var det ok. Sedan blev jag allergisk mot alla dessa händer som ville ha något av mig. Blod. Eller en ven. Och jag kan än idag ibland ogilla när jag kommer för nära människor som hos tandläkaren. Jag är naturligtvis glad för alla de här händerna egentligen. Och operationerna. Och cellgifterna. Jag hade inte levt utan dem. Inte en chans. Ni kanske ruttnar helt på mig och mitt cancerprat de här dagarna. Det är inget mot vad jag gör som har det flåsande i nacken all the time. Men på torsdag får jag veta.

 

Idag. Polarpriset. Hang in there Mrs Gray

HERR CANCER

 

Det har varit en vimmelvänlig helg. Premiär på ”Flygplan” samt ”Guldknappen”. Men jag har också varit på golfbanan med Lennox  I regnet kan jag tillägga. Sedan gick vi hem och tog ett bad tillsammans. Nu är jag tillbaka på jobbet vars vecka är någon form av rekord i kvällsjobb, övernattningar på slott och svar på huruvida min cancer är gone eller inte. Jag försöker att släppa det. Men det är som det där skavsåret på hälen som bara går upp hela tiden. Och jag funderar också på hur det blir om det blir ett negativ svar. Jag som har en fulltecknad agenda.

 

Jag har ju Rockbjörnen på torsdagkväll. Direkt efter tiden hos läkaren i Huddinge. Så konstiga tankar. Och hur blir det sen då? Med resten av livet om det kommit tillbaka? Ska jag bara vänta på att dö eller köra plattan i mattan to the bitter end? Sådär går resonemanget. Ologisk. Försöker gardera mig. Planera hur det blir om det blir dåligt. Och det är då en jäkla tid. Klockan halv 2 på eftermiddagen. Då sitter jag där igen med hjärtat i min hand. Ödmjuk inför det faktum att jag förstås inte kan styra över livet, vimmel eller överhuvudtaget något så oväsentligt som Rockbjörnen. Det är bara att gilla läget helt enkelt. Men jag måste höja ett varningens finger. Om den här Herr Cancer var en person skulle jag strimla honom i bitar.

 

 

 

 

NEW IN

My god. Den här helgen alltså. Den började med middag hos Tomas och Sofie. De där härliga vi träffade i Thailand för fem år sedan. Och eftersom Tomas vet att jag älskar päronkognac hade han köpt en flaska. Och jag dricker ju det som vatten. Det sista jag minns är att jag vaknade naken på soffan kl 7:10 av att jag frös.

 

Och jag är kär i min  fina mockajacka från Jofama. De har tagit fram den här herrjackan i samarbete med tidningen King. Den är sådär lite stor som jag gillar och så gick den förbaskat bra att dricka cognac i. Jag har precis kommit hem från Guldknappen på Grand Hotel. På med klänning och smink 18 och av med skiten 20:15 igen. Och tillbaka i horisontalläget i soffan.

KALSTA

Här sitter jag och försöker verka fiffig på tåget. Det var för övrig en mycket märklig resa. Som aldrig riktigt tog slut. Den startade på Centralen med försenat tåg och packad perrong. Och slutade  i Kristinehamn där bussar tog vid för vidare färd till Karlstad. Hela Värmland har regnat bort. Jag försökte sova bort hela färden. Och läsa in min föreläsning. Sover på tok för lite. Känner mig ständigt bakfull av för lite sömn. Det är verkligen något jag måste prioritera bättre.

 

 

 

 

Kirurgveckan. Ett populärt tillslag för hela Sveriges kirurger. Jag tror att min  patientansvarige läkare Bengan brukar vara där. Jag kom fram någon timme innan drabbning och åt en god lunch tillsammans med arrangörerna. Och det blev fullsatt vid min föreläsning. Det krävs ju ingen föranmälan så det kan lika gärna komma två personer. Alltid lika pirrigt och jobbigt. Jag frågar mig alltid varför jag jag gör det här. Utsätter mig för detta jobbiga. Är så nervös att jag kan spy innan trots att jag kan det här. Det är ju min historia jag berättar. Torr i munnen. Iskalla händer. Fjärilar i magen, eller ända upp i halsen faktiskt.

 

 

 

Och jag är helt förälskad i Karlstadbor. Vilka fantastiska människor. Helt underbara. Varma, roliga och fina. Det här gänget tog hand om mig. Såg till att jag hade det jag behövde. Och det gick så bra. Kände själv att jag faktiskt var bra. Det är ju bara vid ett tillfälle då det alltid blir jobbigt och det är när jag ska läsa en kommentarer från  Anna som dog i en aggressiv bröstcancer hemma i lägenheten med sin lilla Tilda nära. Rösten blir tjock, gråten i halsen. Det går över fort men jag blir märkbart tagen av den där kommentaren hon skickade till mig i mars 2010.

 

” Tack för all din uppmuntran och allt stöd. Du är otroligt omtänksam. Jag önskar dig, Lennox och Threst ett fantastiskt 2010. Själv har jag just nu lite svårt att skriva eftersom mina händer nästan helt domnat av nervsmärtan. Hoppas det är behandlingsbart för jag önskar ett fantastiskt år till mig med och att vi båda får vara så mycket mamma och fru som vi vill. Inte bara så mycket vi orkar. Stor nyårskram Anna”

 

 

 

 

 

Också så tuffade jag hemåt vid 16 med tåget. Köpte chips och kexchoklad i bistron. Tittade på SVT Play. Försökte sova. Messade. Ringde samtal som väntat på att bli ringda. Raderade gamla bilder. Och älskar att Lindex har en butik på Centralen så jag kunde köpa lite nya underkläder.

 

Ikväll middag hos Thomas och Sofie.

annonser