SEX

Birka Line 2009

Den 1 maj har det gått sex sedan skitsjukdomen klev in i mitt liv. Det här är ett gammalt inlägg men lika aktuellt idag. Jag fyller sex år på julafton. Trodde aldrig jag skulle få uppleva det. Det känns som eoner av tid som har förflutit och jag har svårt att begripa hur allt var annorlunda då mot nu. Naturligtvis har jag inte glömt det. Inte något. Stunderna ensam på Södersjukhuset när jag lyckades hasa mig ut med min jäkla droppställning på balkongen för att andas in lite av vårluften sitter som stämplade tatueringar i mitt minne. De långa korridorerna där jag sakta tränade på att gå. Oftast sent på kvällarna då jag kunde gråta utan att möta någon. Gjorde jag det låtsades jag alltid vila. Eller när personalen kom för att tömma mig på bajs med en slang och inte brydde sig om att dra för det tunna draperiet runt min säng i fyrbäddssalen.

Hur kränkande det kändes och hur jävla ledsen och rädd jag var vareviga sekund och fortfarande är fast på ett mer resonabelt sätt. Mina rumskamrater som grät för att de skulle operera sin blindtarm och jag ville bara skrika åt dem att hålla käften. Att de kunde få byta med mig om de ville. Skramlet av matvagnen som fick mig att spy bara jag hörde hjulen mot golvet. Lukten av desinfektionsmedel och att det inte hände ett smack när jag tryckte på morfinpumpen. Och så sömntabletterna jag fick varje kväll och de helt sjuka drömmarna som fortsatte långt efter att jag kom hem. Hur Threst hängde Lennox i taklampssladden och jag var utan familj. Vaknade av att hans dinglande små ben sparkande  i luften. Helt blöt av svett.

 

Och när mina vänner kom och hälsade på spottade jag upp mig. Försökte verka positiv. Så väldigt  fånigt och ledsamt. Jag kände mig bara ännu ensammare när de var där eftersom jag inte visade min själ och hur ska de då kunna vara till någon slags tröst? Skit var de där fyra veckorna. Ren och skär skit och utanför passerade våren med torr asfalt och doft av framtid i luften. Mamma och pappa på besök. Hur vi satt utanför Södersjukhuset vid den där vattenfontänen och jag lyckades äta en hel Piggelin och behålla den utan att kräkas upp den. Lennox hälsar på varannan dag. Hans vibrerande kropp som aldrig var stilla bredvid min sargade i sängen. Hur han gillade att leka med knappen. Höja och sänka fotända och ryggsstöd. Inget av det där är glömt, bara längre bort. Jag vill inte dit igen. Det finns hittills ingen så negativ upplevelse i mitt liv som mina långa veckor på SÖS. Det är ogreppbart för andra att kunna föreställa sig beskedet och tillvaron där. Det ska och kan man inte heller begära. Vi är inte mer än människor.

Söndag sex år senare. Jag julpyntar.

 

 

 

 

LEDIG

Ledig. Ända till 2 januari. Men känner mig orolig. Svårt att varva ner. Hela huset ska julpyntas. Så sena. Noll julstämning och då menar jag noll. Julgran upp, julstjärnor och ja, det andra som hör till. Kroppen är rastlös. Van att alltid vara igång. Och så måste jag handla julklappar tisdagkväll. Tar bilen till Farsta. Bäst och smidigast.

Flygbiljetterna till Tanzania har kommit. Den 31 januari. Nio dagar. Nio personer. Först var Arousha anhalten men nu blir det Dar es Salaam igen.

Tanzania förra året

Lennox och Thest åker till Spanien lördag 3 januari. De ska spela golf. Jag är hemma ensam. Och jag ska gå ut och skaka rumpa. Längtar efter att dansa. En hel vecka själv. Ingen tid att passa. Kan göra vad jag vill efter jobbet. Gå på bio, jobba länge, träffa vänner eller bara gå hem och äta makaroner ur kastrullen. Älskar att få egentid.

 

Fotograf-Fredrik som tyvärr inte åker med i år.

 

 

 

 

SORRY

 

 

 

Men haft en insane dag som började med att jag försov mig. Återkommer i morgon.

KÄRLEK

 

Jag ser dem på T-banan ibland. Eller på fik. De där förälskade människorna man bara trodde fanns i filmer. Ofta vill jag bara stirra på dem. Se hur de gör. Och de är helt uppslukade av varandra. Drunknar i varandras ögon. Kan inte slita blicken från varandra. Det skulle kunna detonera en bomb under deras fötter. De skulle inte ens notera det. Jo, jag blir avundsjuk. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Den där totala, starka förälskelsen som man inte kan leva i så himla länge. Som lägger sig. Blir till en annan kärlek. Ofta en mer stabil och förnuftig. Resonabel kärlek som klarar påfrestningar, småbarn, vaknätter, sjukdomar, renoveringar, för mycket månad i slutet av pengarna, arbetslöshet, personliga kriser och utvecklingar, hopplöshet och en gnutta brist på nyfikenhet.

Den är häftig att se. I går morse stod en man och en kvinna och var sådär uppslukade av varandra. Klockan var 8:30 och jag hade kräkts om någon stoppat sin tunga i min hals vid den tidpunkten. To early för mig. Men de bara log och kysstes, kysstes och log fast ett femtiotal resenärer stod och flåsade dem i nacken, inklusive jag. Den där passionerade, starka förälskelsen är fantastisk. Personligen är jag ju inte så romantisk. Men med åren har jag blivit mer och mer säker på att kärlek, om den är på riktig, kan förändra mycket. Men den kräver omsorg och vattning för att inte dö. Ett ständigt arbete.

 

Och personligen går vägen till mitt hjärta inte via kyssar utan att att bli lyssnad på. Jag vill känna mig lyssnad på. Respekterad. Att en man inte bara ska gilla mig på helgerna i glitter och glamour. Utan även med sunkiga trosor, dålig andedräkt och på mitt allra sämsta humör. Som stannar no matter what. Som vill vara min soulmate, min bästa vän, som alltid står upp för mig, tror på mig och tar min rygg i alla lägen, som kallar mig för sin babe, som håller i mig när det blåser, som får mig att skratta när jag är låg, som utmanar mig och som ser till att jag håller fötterna på jorden, som rockar min värld, som gör mig knäsvag i hans närhet, som hämtar mig mitt i natten när det är knas, som vet vad som tänder mig, vad som gör mig ledsen, vad jag gillar i godishyllan och som aldrig sviker.  Vi två mot världen.

 

OM ATT LÄMNA ETT BARN

Foto: Niclas Hammarström

Sveriges just nu bästa blogg skrivs av journalisten Magda Gad. Hon som  åkte till Liberia för att skriva om ebolan, fann flera barn i ett skjul där de helt paralyserade av sorg efter att ha förlorat sina familjer i sjukdomen var helt utelämnade till sig själva. För trots att vi skänker miljarder till att stoppa sjukdomen och upprätta kliniker så finns inga pengar vikta till de efterlevande. Barnen. De får klara sig bäst de kan, hur små de än är och inga släktingar vill ta hand om dem på grund av rädslan att bli smittad. Då träffade Magda femåriga Gloria som bara ville dö. Hon hade förlorat sin mamma, pappa och syskon och ville helt enkelt inte leva längre.

– När jag mötte Gloria, 5, kom jag till en gräns. Hon hade då – på två veckor – förlorat sin mamma, pappa, mormor och fem syskon i ebola. Nu ville ingen ta hand om henne och ingen kom och lekte med henne, för att de var rädda för ebola, trots att Gloria är frisk och inte smittar. Hon satt i ett skjul, hoplappat av korrugerad plåt och pinnar, och grät och sa om och om igen: ”Nu vill jag också dö, jag vill bara dö, jag vill DÖ.”

Hur går man ifrån ett sådant barn?

För några dagar sedan åkte Magda tillbaka för att se hur det gått. Dels för de pengar hon samlat in via sitt konto för att kunna bygga ett litet hus till de här barnen. Men också för att på plats få träffa dem igen och försöka se hur hon ska gå vidare med det stora ansvar hon tagit. Jag vaknar varje morgon och kollar hennes blogg. Och jag lägger mig varje kväll och gör detsamma. Gloria ler igen. Hon har fått ett hus att bo i.

Jag ber dig att läsa bloggen. Lägg den som favorit. Den gör stor skillnad. Till Magda

Magdas konto är på SEB 5206 005 13 55. Maila henne hur mycket du satt in på gad_media@hotmail.com. Inga administrativa avgifter, inga mellanhänder, inget spill – varenda krona når dessa utsatta barn.

annonser