2007. Fotograf: Malin Bondeson
Vi hade ett litet bröllop. Cirka 45 gäster. Vi fixade allt själva. Lagade all mat, dukade, styrde upp rubb och stubb under några månaders planering. Ringen gjordes av vännen Rosie. Vitguld med diamanter. Skrift: För alltid T i min ring och för all L i hans ring. Klänningen lånad från Zubeyde Bridal Collection. Endast lite dekoration över bysten med pärlor. Litet släp. svagt utställd. Jag är inte mycket för det där överdådiga med krims-krams, dekorationer, rosetter, detaljer. Blommorna köpta av mig på Hötorget. Vita rosor, svagt champagnefärgade. Ljusgrönt och vitt gick det hela i allt från inbjudan till vigselhäfte och bordsskyltar. Enkelt sobert men klassisk. Så skulle jag bäst förklara det hela.
Och vi hade en magisk fest. Och så många tal att middagen höll på i nästan sex timmar. Och jag kände mig så fin faktisk.
Jag blev inbjuden till en nätverksmiddag av Annika Duckmark. Platsen var nya Vapiano i Skrapan. Av de övriga kände jag bara Kin sedan tidigare då vi var i Thailand nu i februari och bodde på samma hotell. Det var den där dagen då jag hade sådan skoskav. Satan i gatan så ont jag hade. Så jag satte mig och drack kaffe i två timmar på fiket bredvid Vapiano eftersom jag inte kunde röra mig. (orutinerade människa) För er som inte vet vad nätverka är (åja, det var bara några år sedan jag själv visste) så handlar det om att träffa inspirerande människor. Både i yrkesrollen men också människor som berikar en på alla möjliga sätt och vis. Och så byter man lite visitkort. Det är ju såhär att världen faktisk är uppbyggd kring sociala kontakter. Ingen människa är en ö, remember och det är fint att veta att det finns folk man alltid kan höra av sig till när man är i karriärknipa, eller rent allmänt behöver ha tillgång till information både på det privata eller yrkesmässiga planet.
Det är också en befrielse att vara med likasinnande som bloggar, instagramar, twittrar och facebookar. Har man eget företag är det numera en del av marknadsföringen. Att synas i sociala medier och bygga personliga relationer med sina kunder, läsare eller vad det nu kan vara. Att man fotograferar allt och lägger upp i sina telefoner är mer en regel än ett undantag.
Vi turades om att ha en kort presentation om oss själva. Jag var sist så det vete sjutton hur många, som efter några glas vin, orkade hålla koncentrationen på topp. Det var en helt fantastisk kväll. Vi var sist kvar, till 24, och stort tack till Annika och Vapiano som fixade denna härliga afton.
Jag älskar carpaccio (tunt skivad rå oxfilé med parmesan, olivolja, citron och salt)
Nio härliga kvinnor. Fräscha Vapiano som lockade med både kött,pasta och pizza samt smarriga efterrätter och en egen vinprovning. Allt detta hade Annika styrt upp. Hon har företaget Ocky som du kan läsa mer om här. Linda Nordlund från Vapiano berättade om företaget och dess drivkraft. Det finns något häftigt över att träffa människor man aldrig annars annars skulle träffa. Alla med egna företag, visioner, drömmar som de sjösatt innan eller efter att barnen kommit. Jafg gillar egentligen inte ordet kvinnokraft. Det något malätet över det hela men det var precis så det var i tisdags.
Välkomstdrink. En klassisk Martini blanco
Här har vi Annikas fina mössor på oss (hon designar dessa i flera färger)
Linda med sin något suddige kollega tog hand om oss hela kvällen.
Så var denna vecka till ända. I morgon väntar fest hemma hos Familjen Quarles. Och så fotbollträning på det. Och plocka fram utemöbler och handla lite blommor. Och om en stund lunch på Brillo med Lenita
Sedan tar vi nya tag igen.
Jag lyssnade på Mama London redan i tisdags. Lyssnade andäktigt och tårögd på hennes starka berättelse om förskolan hon driver i Kongo. Jag blev inbjuden av Läkarmissionen. De som möjliggör att detta dagis kan existera.
Slipade Margot Wallström. Hon har nyligen avslutat sin post som FN-sändebud, EU-kommisionär och minister. Nu förväntas hon axla rollen som projektdirektör på Postkodlotteriet och jag undrar var hon gör av allt det engagemang, minnesbilder och möten hon haft under två år med alla dessa människor som befinner sig utsatta situationer av något slag.
Dagen efter träffar jag Mama London hemma på middag hos Eva som jobbar på Läkarmissionen. Ett möte jag varit spänd och nervös över. Hon sitter i den vita soffan, klädd i traditionsenliga kläder. Hon är trött. Gäspar. Tackar mig för de afrikanska handgjorda armband jag köpt till henne från Mali. Undrar var jag kommer ifrån. Det är första gången hon är i Sverige och hon tycker det är vackert.
Sedan berättar hon om sina barn och sitt liv i det Kongo som levt under krig och konflikter de senaste 20 åren. Hon berättar att en del av krigsföringen är systematiska gruppvådtäkter på kvinnor, unga som gamla. Väpnade miliser och rebeller som med vapen utövar den grövsta formen av sexuell våld. I byarna framför deras män och deras barn. Ett maktmedel för att tillintegöra mannen i familjen. Kvinnorna förskjuts. Tvingas leva ensamma och blir ofta gravida vid dessa övergrepp De avskärmas från samhället och blir förbannade. Väldtäkterna i Kongo är en så stor del av kriget att det numera kallas ”The rape capital of the world”.
Hon berättar om den förskola där man jobbar med mammorna som kommer från byarna. Gravida. Förskjutna. Barnet i magen är ett resultat av en eller flera våldtäkter ofta av flera män. Barnen i magen kallas orm av befolkningen eftersom rebellerna kallas det och barn till en orm är själv en orm. Kvinnorna vill inte ha dem. Försöker göra abort. Hon berättar om det psykologiska progrrammet för att få kvinnorna att berätta om det fasansfulla de varit med om och hon berättar att de just nu har 100 barn mellan 1-5 år hos sig. Mammorna går i skolan under dagarna för att kunna skapa sig ett bättre liv och barnen är hos Mama London.
Hon berättar om treåringen som flögs med en FN-helikopter till det kända Panzizsjukhuset i Bukavu där man opererar kvinnor som blivit helt förstörda av våldtäkt. Treåringen som är så trasig i underlivet att hela framdelen inte går att reparera.
”Only the back was intakt”
Säger Mama London och lutar huvudet i händerna. Det blir tyst runt bordet. Det är alldeles för obegripligt att ta in. Hon berättar om de starka krafter som kvinnorna har. Hur de reser sig, går vidare, skapar sig ett liv, ibland åter accepterade av sin make men att våldtäktsbarnen aldrig blir accepterad i familjen och ofta blir dåligt behandlade. Hon berättar att antalet kvinnor som kommer ibland minskar, när konflikterna ebbar ut men att det fortfarande är en sådan personlig smärta varje gång det händer att hon blir fysisk sjuk.
Hon berättar när rebellgrupperna kom till hennes hus. Tvingade alla att gå ner på knä på gården och sträcka händerna mot himlen. Hur hon vägrade att låta dem dela upp barnen. Hur hon därför var tvungen att bevittna hur hennes dotter blev misshandlad med en käpp och att hon trodde att hon själv blev skjuten när de avlossade skottsalvor mot himlen.
Jag äter lax och lyssnar. Frågar en del men lyssnar mest. Evas treåring har gått i i vardagsrummet för att titta på barnprogram. Mama London tittar förvånat på oss.
”We should go in to him. He should not be alone”
Sedan åker jag hem och börjar okontrollerat gråta i handduken. Körsbärsblommorna är så oerhört vackra utanför vårt fönster medan världen är en fruktansvärd plats att leva på.
Den här veckan kan gå till historien som den mest hektiska ever. Det är inget jag är stolt över. Att fylla både dagar och kvällar med event, middagar och tillställningar av skilda slag. Några privata, och så trycker man in några vimmel. Ja då fylls plötsligt veckan snabbt. Så här skulle jag inte vilja ha det för alltid. Att slappa hemma är alldeles för underskattat. Igår var det så där tvära kast igen. Jag lyssnade till Mama London som berättade så fasansfulla historier om det sexuella våldet som numera, de senaste åren, är en del av krigsföringen i det konfliktdrabbade Kongo. Ikväll äter jag en privat middag med henne hemma hos Eva från Läkarmissionen. Kan inte bärga mig.
Jag har även ekiperat mig. Nya topp och nya skor som jag har gått och tittar på länge. Gillade att toppen har har ärmar och rygg i ett annat material och så var den billig också. Du som vill veta var den och skorna kommer ifrån kan klicka på plupparna så slipper jag svara på eventuella frågor som brukar dyka upp. (funkar ej i äldre webbläsare)
Det var ju inte vidare smart av mig att vara borta från 8-24 igår i sprillans nya skor. Fruktansvärt ont. Plåster och haltande. Men de är i riktigt skinn/mocka så de kommer väl att släppa. Jag har varit lite dålig på att lägga upp en dagens men ska bli bättre. Nu finns det en ny uppe under fliken mode. Jag var på en nätverksmiddag igår kväll. Träffade 10 stycken egenföretagande kvinnor med häftiga historier och starka karaktärer. Jag kan ibland bli lite rädd för starka kvinnor. Får mindervärdeskomplex och drar mig lite undan. Detta är ju ett hyfsat dåligt drag av mig men ingenting jag kan råda över. Det har blivit bättre sedan jag var sjuk. Jag fattade rätt snabbt att det egna värdet sätts bara av mig själv och att det här beroende av gillande minskade mer och mer. Ni ska få ta del av den middagen. Samt mitt möte med Mama London.
Den här veckan är inte så tokig trots allt.
Hörni. Jag har förstått att ni inte är så moderna av er. Podcast=ett enda långt blogginlägg fast att lyssna till, verkar inte vara en sak. Ni gillar mer traditionell media som faktisk bloggande nu bör kunna räknas till. Jag har i alla fall mött Gunnar var blogg Heja Abbe var bland de första jag läste när jag blev sjuk. Dels för att Gunnars son Abbe är ett hjärtsjukt barn och jag kunde hitta likheter med mig själv men dels för att bloggen har en varm ton och är välskriven.
Lyssna här (tar några sekunder)
Så äntligen möttes vi då. I en podcast om föräldrarskap genom kris. Ett fint samtal om kanske det svåraste som finns. Sjukdom och barn. En ekvation som förstås inte bör finnas. Senare i kväll ska jag lyssna till en föreläsning om Mama London som är inbjuden till Sverige av Läkarmissionen. Hon driver av med stöd av just dem, ett daghem i Kongo där alla barn är ett resultat av våldtäkt. Sedan vidare till en nätverksmiddag där jag inte känner en kotte. Driftiga kvinnor kan dock vara bra och intressant att möta. Och just ja. Lennox gick hela vägen själv till skolan och hem idag.
Det är stort.
RSS-flöde
Lämna en kommentar