KOLLEGORNA

Lina och jag i går kväll. Fotograf Micael Engström

 

Jag har ett gäng fina kollegor på SE&HÖR. Vi är en blandad skara. De Vi är sex småbarnsföräldrar. Om man nu räknar Lennox som småbarn. Johnny fick barn i januari och är sist ut. Sedan har vi Sara som har dottern Zoe, något år äldre än Lennox. Sedan finns det ju de som har tonåringar förstås. Vi har en härlig jargong. Med det menar jag högt i tak och är ganska raka mot varandra. Jag är bland de som jobbat längst. Sedan finns de som  jobbat  i 40 år inom förlaget. Jag har ju genom åren fått förslag från andra uppdragsgivare att byta jobb. Men jag har valt att stanna. Dels för att jag älskar mitt jobb men också för att jag har förmånen att kunna styra över mina tider och för mig är det en stor fördel sedan jag jag fick barn.

 

 

Sofia och jag förra veckan

Foto: Micael Engström

 

Jag drivs inte som bekant av prestige eller karriär. Jag föredrar en lägre lön men frihet. Jag lever med en man som har en bra inkomst. Det hade förstås sett annorlunda ut om jag vore ensamstående mamma. Jag har kunnat lämna sent och hämta tidigt. Lennox har haft korta dagar på dagis och även hyfsade tider även sedan han började skolan 8-16. Nu börjar det bli så att han vill stanna längre på fritids men jag vill inte att han ska vara i skolan mer än han behöver. Jag hör även från fler föräldrar att deras barn i samma ålder börjat fått gå hem själva med egen nyckel. Dit har inte vi kommit än. Jag har egentligen bara en fobi som jag måste arbeta med. Att Lennox inte får äta när han är ensam. Jag har panik över att han ska sätta i halsen. Vet inte vad det står för men vill inte att han stoppar något i munnen.

 

 

Nåja. Tillbaka till jobbet. På bilden ovan ser ni Jesper. Vi jobbade länge tillsammans. Sedan träffade han en tjej när vi jobbade i Båstad under tennisveckan på en efterfest. Hon var från Göteborg. Nu bor han där och har en treåring. Jesper var en sådan där person man antingen älskade eller hatade. Typ. Han väckte alltid en massa känslor och var svår att förhålla sig neutral till. Jag saknar honom ibland. Vi har varit på så mycket kul event ihop genom åren.

 

Vi umgås dock inte privat. Inte jag i alla fall. Jag vet att andra kollegor gör det. För mig handlar det mer om tid. Att jag inte får in dem i schemat helt enkelt  hur gärna jag än vill. Det dåliga samvetet över att inte ens hinna med mina egna vänner gör ju inte saken bättre. Sedan tror jag att jag känner att jag liksom träffar dem på jobbet varje dag.

 

 

 

 

 

Ikväll ska jag träffa Eva från Läkarmissionen. Att vara ambassadör för dem innebär att man får uppdateringar om läget i världen och deras arbeten i lokala projekt. Just nu är det ju ett spänt läge i Sydsudan. Sedan står helt enkelt storhandling på schemat.

 

Min kamera har gått sönder. Och jag vet att jag frågar er förut vad som är bra bloggkamera. En som är superenkel. Inte en massa finesser men som klara att ta bilder med bra ljusskärpa.

 

TANKAR KRING DÖDEN

 

Fotograf Lennox

 

Det är något slags rekord. Tankarna på döden är nästan borta. Det trodde jag aldrig skulle ske trots att de som överlevt envist hävdade motsatsen. Midsommar för sex år sedan. Glada människor. Nubbe och sill. Regndroppar på tälttak och liten, ålig Lennox som inte ville sova. Han jag träffade som var förbi. Som lugnade mig med orden ”Du kommer gå vidare” och jag som hade fullt upp med att bara svälja gråten för jag hade den där glasväggen mellan mig och Världen. Något år senare en annan. En annan person. Samma sak. ”Jag har varit frisk i 15 år nu och till slut lägger det sig”. Och jag minns att jag tänkte hur det var möjligt. Att något så så stort och livsomvälvande någonsin skulle kunna bli litet och normalt.

 

Och jag minns att jag gick på grusväg mellan prunkande fält. Lät min grå Urban Jungle rulla över det våta gruset. Dofterna som var extra starka i regnet. Midsommar. Det blir aldrig ljusare och finare än då. Och Lennox som inte ville sova fast suffletten var uppdragen och nappen på plats. Och att jag grät så in i bängen. För jag tänkte att jag aldrig skulle komma dit. Till någon plats där allt var som vanligt igen.  Där jag var trygg och kände igen mig. Och jag ville inte tillbaka till de glada människorna med blommor i sitt hår.

 

Nu är vi nästan där. Framme blir vi aldrig. Aldrig. Mitt liv är så gott som tillbaka på vanligt läge. Jag minns inte när jag grät senast över cancer. Jag gråter över annat. Och nu när jag är trött tänker jag inte i samma katastrofbanor. Men det finns en reservation i mig. Ett pasus. Jag tror ju inte att det kommer att gå hela vägen. Skiten kommer ta mig. För eller senare. Men det jag lärt mig är att börja leva med vetskapen.

 

”EN FIXARDAG”

20140420-215408.jpg

 

Jag är tacksam över mycket i mitt liv. Att jag blev frisk och verkar fortsätta få vara det. Samt att Gud hörde bön och gav mig en unge som gillar att sova länge.  Nu har vi ätit frukost runt 10 de här lediga dagarna. Han har kommit i säng väldigt sent förstås. Men han brukar oftast sova till ca 9 på helgerna. Nu har han som bestämmer om aktiviteterna härhemma  (läs Threst) bestäms fixardag och ni som känner mig vet att jag starkt ogillar att jobba i trädgården. Men även jag förstår att man måste gilla läget ibland.

 

20140420-215437.jpg

 

Så vi har tagit fram studmattan. Beskurit häckar och rensat ogräs. Threst och jag har klippt ner den här gula saken (vet inte vad det är) samt haft påskmiddag nr 2 för hans mamma som fyllde år i tisdags. Vi har även tvättat alla överdrag till utedynorna. Samt tagit bild på våra ute möbler och  kommer lägga ut dem på Blocket. Klassiska, vita rejäla. Istället gör vi en lounge i hörnet. Soffor längst väggarna med dynor och faktiskt inget bord framför om jag får bestämma. Threst snickar själv de väggfasta sofforna och så hittar vi dynor i rätt mått. Blir väldigt mycket billigare med lite spillvirke. Vet ni var man kan hitta dynor i mått 80 djupa så säg gärna till.

 

20140420-215457.jpg

 

 

 

Jag har ansvarat över att ligga på knä och rensa ogräs. Och Så har vi avnjutit en fantastisk torskrygg i ugnen mef färska räkor, ungsrostade primörer och skirat smör. En stekt banan och glass med sirap till efterrätt. Ett under att man inte blir smällfet kan man tycka.

 

 

Och själv har jag tillbringat hela dagen i den här munderingen. Som jag brukar se ut på helgerna. Jag borstar bara tänderna i stort. I morgon väntar ännu en fixardag. Jag måste även posta de kläder och skor flera av er köpt här på Bloppisen. Och tvätta håret som tar en evighet för att få till det. Ni hör vilka problem man har. Men för mig är det rätt skönt med vanliga, hederliga saker att sucka över.

 

20140420-220255.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

PÅSKMIDDAG

 

Tomas och Sofie. Julie och Noel. Vi har middag hemma. T lagar mat hela dagen. Jag ligger på soffan och gör inte ett skit förrän 45 minuter innan gästerna kommer.  Sedan är det ju jag som tar hand om allt efteråt. Plockar undan tallrikar, fyller diskmaskin, röjer. Vi har väldigt tydliga roller i den här familjen.

 

Vi träffades på Koh Lanta för fyra år sedan. De låg vid poolen och Threst bjöd på öl. Tror jag. Sedan visade det sig att vi bodde bara en halvmil ifrån varandra här i Stockholm. Härliga familjen Rönn. Och vi äter en fantastisk middag och dricker god champagne till. Klockan blir nästan 3 innan de går och Lennox somnar i soffan. Idag ska vi plocka upp studsmattan. Inte mycket annat hoppas jag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och här presenteras Threst maten

 

 

 

 

DET HÄR MED SÖMN

20140418-135452.jpg

 

Jag har nyss vaknat. Ja, jag fick sova till 13 idag. Och det bästa man kan ge mig. Bättre än resor, diamanter eller god mat, är att få sova. Det är bland det bästa jag vet. Jag är väldigt bra på det dessutom. Har någon form av svart bälte i sömn. Och jag välsignades med ett barn som alltid har sovit länge på mornarna. Lennox vaknar runt 9 på helgerna.

 

Mannen däremot. Är sällan kvar i sängen efter 7.

annonser