TANZANIA-JAG KOMMER

 

 

På väg. Sitter just nu i ett plan på väg till Istanbul. Och så byte. Möta upp folk från andra delar av Sverige. Sedan vidare färd till Tanzania och staden Dar es Salaam med cirka 5 miljoner invånare. Jag känner ingen av de andra. Förutom Claudia då, marknadschef för Specsavers. Och hon är glad. Det borde hon vara. De har samlat in många glasögon detta år. Många. Inte mindre än 23 8333 tusen glasögon!!!! Helt otroligt och jag vet ju att flera av er varit med och bidragit. Nu ska de delas ut. Vi börjar måndag.  Bussen hämtar oss 7 varje morgon och så åker vi genom ett yrvaket Dar innan vi kommer fram till hälsokliniken där många människor väntar på oss. Fantastisk projekt. Fantastiska människor. Fantastisk känsla i bröstet.

 

 

Jag kommer sakna Skrutt. Men en vecka är inga problem. Han har en grym pappa som har koll på alla bitar med gympapåsar, träningar och frukt i ryggan. Och det finns Skype. Han sov i morse när jag åkte 9:00. Så vi sa hej då i går kväll. Han är lite för cool för att pussas nuförtiden. Så man får hålla i hans haka. Och jag ser att han gillar det för han ler lite i smyg.

 

Och vi, kära bloggvänner, ses snart men på en annan destination. Jag förutsätter mig att som vanligt blogga varje kväll efter middagen. Den där middagen med Indiska Oceanen rytandes utanför. Och förhoppningsvis får jag sällskap av de där långa vackra massajerna i år igen. Nu ska jag fortsätta läsa här uppe i luften.

Var rädda om er

Vi får aldrig glömma

Fotograf Micael Engström

Jag och min förlagskollega Charles var på minnesdagen av Förintelsen. Det var exakt 70 år sedan befrielsen och det var en väldigt tung och stark känsla på teater Galeasen. Speciellt i dessa tider när förtrycket mot folkgrupper och det alltmer uppblossande hatet och främlingsfientientligheten växer sig allt allt starkare. De är inte så många kvar nu. De som överlevt och kan berätta, Fortsätta  sprida berättelserna om det fasansfulla vi människor är kapabla att göra mot varandra. Att se till att de här orden printas ner, spelas in, dokumenteras, kan vara det viktigaste arvet vi har till våra barn. Det är helt ofattbart hur massakern i Rwanda kunde uppstå -94 och hur ständiga krig och konflikter i världen med fokus på etnicitet  kan förekomma.

 

Sedan gick vi tillbaka till jobbet. En speciell dag.

Fredag. Klippa Lennox. Packa. Fredagsmysa.

MEMORYS

 

Ibland tittar jag på mina gamla klipp. Lennox är så liten. Och vi är på landet, hemma i Fjugesta. Han pratar om bilkrascher. Och jag försöker väl förklara, som vanligt. Idag. Kort inlägg. Somnade klockan 02:00. Dör lite av sömnbrist.

BURR

Midsommar 2014. Jag vet inte om ni minns det men det var svinkallt. Jag höll på att frysa ihjäl i tjocktröja ute hos Mattias och Sofia. Och på natten var det frost på stolarna. Och nu är det samma sak. Herregud så jag fryser. Det spelar ingen roll hur bra klädd jag är. Dunjacka, Ballykängor, mössa. vantar. Jag fryser så jag hakar tänder. Jag är så fruktansvärt glad för vår bastu. Den går varm nu kan jag säga. Varenda dag jag kommer hem sätter jag på den och sitter där en lång stund.Oftast somnar jag, vaknar av att örhängena gör ont, bränner. Och så fick jag ju den här värmedynan av T på julafton. En hellång. Den står på trean hela natten. Och så på jobbet. Värmedyna på stolen. Står också på trean.

Jag är väldigt glad att jag åker till 33 graders värme på lördag. För även om det inte är någon semester direkt så är det ju varmt i luften och inte som är. Sinnesjukt kallt och rått.

Just det. Får frågor om underkläder till barn. Och jo, det behöver man även om man är ett fattigt barn i Afrika. Det är Susanna Benckert, hon med barnhem i Ghana som mailar mig att de är i stort behov av det. Kanske just du som läser jobbar på en klädkedja och kan avvara underkläder. Hör av dig till mig på min mail eller skriv i kommentarsfältet.

 

Trosor 110/116 + 122/128
Kalsonger 110/116 + 134/140 + 146/152 + 158/164

ALL VÄRLDENS BARN

 

De här barnen var aldrig önskade. De fick den tuffaste starten i livet man tänkas kan. Några blev slängda i diken, andra fick svälta, eller fick stryk varje dag. Här fanns inga redskap eller metoder för att prata, respektera, se och förstå. Inga tankar om omsorg, om vad barn behöver. Inte ens de mest grundläggande behoven som mat, skydd och sömn blev tillgodosedda.

 

Och det märks på dem. Förvånansvärt stilla. Nästan avtrubbade. Väldigt kontaktsökande. Blir sittandes orörliga. Jag är van vid rörliga ettåringar som snor runt när man lyfter dem. Som vill ner, eller upp. Inte som bara blir sittandes som små farbröder. Men det gör de här. Och det är det värsta av allt. Det gör nästan ondare än att veta hur de haft det. Att de är så påverkade förstås.

 

Och det är klart att jag vet att det finns hopp för dem. De är hos Monica på Give a child a family. Så det blir bra för dem. Men så typiskt mig att tänka på alla de andra som ingen slår larm om. Resten av de som kommer vakna till en dag de inte önskade. Då någon kommer slå dem, någon kommer låsa i dem. Någon kommer beröva dem rätten att utvecklas både fysiskt och mentalt fast världen pågår därute. Någon kommer att gå till jobbet, någon kommer skratta och tända elden för att koka the, bilar kommer köra på dammiga vägar och barn i sina skoluniformer gå till skolan. Medan någon gör illa ett barn.

Jag tänker på dem ofta. Vissa av dem går inte att glömma.Pojken i rutig skjorta jag träffade på natten i Uganda. Han som inte visste om han hade några syskon ens men pratade perfekt engelska och höll mig i handen. Honom kan jag inte glömma. Det gör ont att tänka. Men jag måste. Jag vet inte var han är, eller hur han mår. Men han finns ofta i mina tankar.

annonser