SMÄRTA

 

 

No pain. No gain. Man kan ju tycka vad man vill om den här. En glasstrut? En upp och nervänd tand?  Det är egentligen oväsentligt. Det är ett hjärta. Som Lennox ritat. Älskar det där operfekta, kantiga. Att det är hans exakta teckning. Det  är min kollega Maggie som lockade ut mig till Märsta och till salongen Ancient Art Tattoo  Body &Piercing. Hennes vän Michel är på plats denna soliga söndag.

 

 

Jag har inga problem med smärta. Det jag menar är att det förstås gör ont men inte på ett outhärdligt sätt. Jag har varit med om mycket, mycket värre smärta i mitt liv. Under både längre och kortare tid. Men jag vågar inte göra den där stora gaddningen jag egentligen vill. Det är inte smärtan jag fasar för. Det är att jag kommer ångra mig. Att det ska se skitigt ut och att det är pubertalt patetisk. Men älskar stora gaddningar på andra. Speciellt killar.

 

 

Michel är duktig. Det hela är klart på 5-8 minuter. Jag instagramar och videofilmar under tiden. Dokumenterar mitt liv. Det har jag gjort sedan jag började blogga för sju år sedan. Här finns videos och bilder på allt. När jag opererade in och ur min port-a-cat, när min kisspåse går sönder i sängen klockan 6 på morgonen på SÖS, när Lennox dyker i det knallgröna vattnet i Thailand, när jag är på middag med vänner,  när jag gråter på toaletten för att jag är så trött av cellgifter. Högt och lågt. I en salig blandning som jag tror är väldigt mycket Vimmelmamman.

 

Michel tänder doftljus.

 

 

Maggie har en nakenkatt vid namn Precious. Det kan vara den fulaste katt jag någonsin sett men otroligt gullig. Precious följer med oss och äter glass vid Våfflan i Sigtuna, hon går lös men lämnar oss inte. Men hon fryser jämt och behöver ha kattkläder på sig. På sätt och vis är hon inte som en katt utan mer som någon art jag aldrig träffat. Alldeles varm men skrynklig över hela kroppen.

 

Hon är ganska rolig på videon här nedan. Nu ska jag och min nya tatuering ta oss till ett utvecklingssamtal i skolan. Och sedan vidare till jobbet.

Enjoy

 

 

 

 

Och vinnaren…

 

Vi måste ändå börja med valvakan jag tittade på igår från soffan. Det är med stor sorg och oro jag noterar att SD blir vårt tredje störta parti. Ett rasistisk och främlingsfientligt parti och jag inser att jag förmodligen har en hel skara bekanta som röstat på dem. Människor som är oroade över bland annat invandringen och som väljer att lägga sin röst på ett gäng rasister förklädda till polerade snobbar i kostym med slipat munläder. Om du kisar kan du se de rakade huvudena, bomberjackorna och de svarta kängorna. Djävulen förklädd till Prada.

 

Berns Salonger. Torsdag. Hahahaha. Alla tittar i kameran utom jag.

 

Jag minns känslan. Förra året var det jag som stod där med vinsten i handen. Men nu är det inte mig vi ska prata om utan gratulera 36-åriga Menfa Baris från Älvsjö som reser till Tanzania med mig och Specsavers i februari. Platsen är Berns och det är tomt nästan när jag kommer vid 17. Jag sitter i juryn och vi går igenom kort vad jag ska säga bara.

 

 

Och här är alla finalisterna . Fina och härliga på sina egna sätt. Och lite nervösa när jag frågar hur de känner sig. Specsavers har fixat så fint med snittar och dryck. Gästerna droppar in och det blir en modevisning samt själva momentet med tävlingen.

 

 

Här är Claudia från Specsavers. Ni minns henne säkert från vårt resa till Tanz förra året. En himla mysig tjej som jag gillar mycket.

 

 

 

Kvällens konferencier Emilia de Poret med Karin Sturesson från Spotlight Pr pratar om upplägget

 

 

Och så tänkte jag ha en liten tävling. Jag är inte så förtjust i tävlingar men fick frågan av Specsavers. De här coola solisarna från Tiger blir dina om du kan maila mig hur många varumärken Specsavers har samt ge mig den bästa motiveringen till varför just du ska få dem. Maila mig på vimmelmamman@gmail.com senast onsdag. Glöm inte ditt namn och adress bara.

 

 

Och åter. Lämna in dina gamla läsglas till närmsta Specsavers.

Ikväll väntar vimmel vid 18. Ingen rast. Ingen ro.

 

LINDEX 60 ÅR

 

Jean Paul Gaultier. Foto: Micael Engström

 

Lindex firar flott i dagarna två i Götet. Jean Paul Gaultier. Extravagant show. Internationella modeller och Agnes på scen. Sushi och champagne och ett herrejössesparty. Vi åker tåg dit och hem. Jag är så trött bara. Känner mig helt komig av trötthet. Skulle kunna crasha på hotellrummet och inte vaknar förrän dagen efter. Men det går inte förstås. På med klackarna och skinnkjolen. Leendet. Jag är grym på att spela teater.

 

Jag tror att det är den mentala spänningen som släpper efter mitt besked för några veckor sedan. Det brukar vara så. Att jag varit så spänd. Och den här gången fick jag ju vänta två månader på svaret. Inte undra på att man blir som en blöt fläck sedan. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag sover. Jag är helt slut. Svullen i ansiktet av trötthet. Svider konstans i ögonen. Glömmer saker hela tiden.

 

 

 

I morgon är det dags att rösta och jag har bestämt mig. Jag är ensam hela dagen. Threst och Lennox spelar golftävling. Jag har en del jobb att göra som jag inte hinner göra på arbetstid. Artiklar att skriva. Och så har jag en tatueringstid i Märsta kl 13. Får köra efter GPS:en dit. Har ingen aning om vart det ligger. Norrort. Det enda jag vet. Nu väntar en trädgård full med äpplen som måste plockas. Hepp.

LIVET EFTER

 

 

Foto: Aftonbladet

Jag är i Göteborg och kan inte riktigt blogga. Lämnar er med en krönika jag skrev för Metro för några år sedan.  Och som är lika aktuell idag egentligen.

 

Efter 21 månader som cancerpatient under behandling ska jag ut i livet. Försöka leva bland alla andra, som alla andra och försöka släppa tanken på att dö en för tidig död. Jag har genomgått två operationer med lyckade resultat. Jag har fått min cytostatikabehandling och min samtalsterapi. Nu ska jag försöka lära mig att gå igen.

Jag har sex månaders respit mellan varje domedag i form av efterkontroller. Sex månader under vilka jag ska se mig själv som frisk. Alla andra gör ju det. Dunkar mig i ryggen och utstöter hurra-rop. En del går till och med så lång att de kallar mig för frisk. ”Gud, vad skönt Lotta. Tänk att du klarade skiten i alla fall. Att du blev frisk”. De tror att nu rullar livet på igen, allt återgår till sin normala lunk och faran är över. För mig är det precis tvärtom.

Jag får oerhört dåligt samvete över min otacksamhet över livet

 

Nu börjar det riktiga livet som man ska lära sig njuta av.
Att inte bli galen av oro över minsta förkylning, att inte ringa sin läkare vid minsta tecken på ryggont, att skjuta tankarna på cancer åt sidan och börja se sig som frisk igen.

 

Jag behåller garden uppe. Jag tänker inte bli överraskad om sex månader. Stå där dum som ett fån i tron att allt var över. Nej, bäst att ha en bakdörr öppen. Men det betyder naturligtvis också att man inte alls lever livet fullt ut som man borde. Att man inte alls kan vara så där gränslöst tacksam som man borde och att man också skäms för det. Att man inte, trots sin nu ganska goda prognos, kan släppa rädslan och paniken för en stund. Alla andra vill ju att jag ska gå vidare och de har ju gjort det. Vänner och bekanta har släppt spöket och på middagarna är jag inte längre i händelsernas centrum. Inget är akut med mig längre. Jag är behandlings- och förhoppningsvis cancerfri. Man pratar hellre om huspriserna eller senaste kändisskvallret. Samtidigt som det är sunt och rätt känns det som ett krav på att jag borde göra detsamma. Släppa taget. Börja leva. Inte tänka på vad som kanske kan hända.

 

Alla cancerpatienter är rädda för återfall. Min läkare sa till mig senast att jag måste lära mig leva mellan beskeden. Jag själv ofta pratat om med andra. Att man måste hitta ett förhållningssätt. Men inte lever jag som jag lär. Jag försöker fånga dagen där jag är just nu men lik förbannat slutar den med att jag gråter i kudden och förbannar mitt öde. Allting fortsätter runt omkring mig. men jag är så förändrad att det är svårt att hitta tillbaka till den där riktiga livsglädjen. Jag får oerhört dåligt samvete över min otacksamhet över livet. Jag kunde lika gärna ha varit död nu och ändå gnäller jag över orättvisan i det hela. Min kropp lider ännu av de fysiska sviterna efter behandlingen. Domningar och stickningar i händer och fötter. Enorm trötthet. Svårt med koncentrationen. Men det är ett billigt pris att betala för att ha överlevt.

 

Jag har sex månader framför mig. Ska jag se mig som cancerfri? Eller ska jag automatiskt räkna med ett återfall? Ska jag bestämma mig för att bara tänka på cancer en kvart om dagen som någon rekommenderade eller ska jag acceptera att jag helt enkelt inte kan skaka av mig detta? Ska jag fortsätta prata med mina vänner och riskera att de tröttnar på min ovillighet att gå vidare? Jag önskar att jag hade ett recept. Att jag bara kunde stänga av och njuta till fullo av det liv jag trots allt har rätt att leva.

Lotta Gray

MÄN MED STORA SNOPPAR

 

Det här tunnelbaneåkandet. Det är stundvis en stilstudie i hur man inte bör bete sig i trängsel. Jag har aldrig haft problem med att vara nära människor. Förrän jag blev sjuk. Efter det får jag iband lite klaustrofeeling när de kommer för nära helt enkelt. Blir stel som en pinne. Kroppen inställd på flykt. Jag åker ju 8:00 och oftast hem 15:30. På eftermiddagen är det lugnt. Gott om plats nästan. Men på morgonen står man som packade sillar. Tätt, tätt. Tappar balansen, trampar någon på fötterna. Dessutom har jag inte världens bästa morgonhumör. Eller rättare sagt, jag orkar inte kallprata så tidigt. Vill bara komma fram. Så jag brukar lyssna på min musik. Oftast samma låt på repeat några veckor innan jag byter. Just nu är det  ”Joy” med Blackstreet, låten som Lennox föddes till och som är en av mina favoritlåtar.

 

 

Och så blir jag tokig när folk inte kan gå in i gången för att fylla på utan ängsligt håller sig fast vid dörrutrymmet. Och på alla män (nästan) som sitter med benen brett isär som om dom hade eksem mellan låren eller extremt stora snoppar. Och så ska man som tjej snällt finna sig i att ta endast en liten plats på kanten eller sitta med benen korsade så att killar får bresa på bästa fan de vill. Eller folk som sätter upp fötterna på sätet. Eller ännu värre, spottar på golvet inne i vagnen. Två unga killar drog två spottloskor från halsen och levererade dem prydligt på golvet i vagnen nyligen. De sket fullständigt i att jag frågade dem vad de trodde de höll på med. Eller folk som stirrar. Och inte viker undan med blicken när man stirrar tillbaka. Det finns en del att reta sig på. Nu är det här inte hela världen förstås. Men när jag ändå är igång och varm i kläderna så.

Just nu på ett tåg, ett vanligt, till Göteborg för att fira Lindex 60 år.

Wish me luck

annonser