2007. Fotograf: Malin Bondeson

Vi hade ett litet bröllop. Cirka 45 gäster. Vi fixade allt själva. Lagade all mat, dukade, styrde upp rubb och stubb under några månaders planering. Ringen gjordes av vännen Rosie. Vitguld med diamanter. Skrift: För alltid T i min ring och för all L i hans ring. Klänningen lånad från Zubeyde Bridal Collection. Endast lite dekoration över bysten med pärlor. Litet släp. svagt utställd. Jag är inte mycket för det där överdådiga med krims-krams, dekorationer, rosetter, detaljer. Blommorna köpta av mig på Hötorget. Vita rosor, svagt champagnefärgade. Ljusgrönt och vitt gick det hela i allt från inbjudan till vigselhäfte och bordsskyltar. Enkelt sobert men klassisk. Så skulle jag bäst förklara det hela.

Och vi hade en magisk fest. Och så många tal att middagen höll på i nästan sex timmar. Och jag kände mig så fin faktisk.

Den 15:e juni kan du gifta dig på Skansen. Drop-in bröllop. Jodå. Det enda du behöver ta med är hindersprövning och vigselintyg. Resten fixar Skansen. En härlig idé för er som inte är lika kontrollstyrda som vi.

Jag blev inbjuden till en nätverksmiddag av Annika Duckmark. Platsen var nya Vapiano i Skrapan. Av de övriga kände jag bara Kin sedan tidigare då vi var i Thailand nu i februari och bodde på samma hotell. Det var den där dagen då jag hade sådan skoskav. Satan i gatan så ont jag hade. Så jag satte mig och drack kaffe i två timmar på fiket bredvid Vapiano eftersom jag inte kunde röra mig. (orutinerade människa) För er som inte vet vad nätverka är  (åja, det var bara några år sedan jag själv visste) så handlar det om att träffa inspirerande människor. Både i yrkesrollen men också människor som berikar en på alla möjliga sätt och vis. Och så byter man lite visitkort. Det är ju såhär att världen faktisk är uppbyggd kring sociala kontakter. Ingen människa är en ö, remember och det är fint att veta att det finns folk man alltid kan höra av sig till när man är i karriärknipa, eller rent allmänt behöver ha tillgång till information både på det privata eller yrkesmässiga planet.

Det är också en befrielse att vara med likasinnande som bloggar, instagramar, twittrar och facebookar. Har man eget företag är det numera en del av marknadsföringen. Att synas i sociala medier och bygga personliga relationer med sina kunder, läsare eller vad det nu kan vara. Att man fotograferar allt och lägger upp i sina telefoner är mer en regel än ett undantag.

Vi turades om att ha en kort presentation om oss själva. Jag var sist så det vete sjutton hur många, som efter några glas vin, orkade hålla koncentrationen på topp. Det var en helt fantastisk kväll. Vi var sist kvar, till 24, och stort tack till Annika och Vapiano som fixade denna härliga afton.

Jag älskar carpaccio (tunt skivad rå oxfilé med parmesan, olivolja, citron och salt)

Nio härliga kvinnor. Fräscha Vapiano som lockade med både kött,pasta och pizza samt smarriga efterrätter och en egen vinprovning. Allt detta hade Annika styrt upp. Hon  har företaget Ocky som du kan läsa mer om här. Linda Nordlund från Vapiano berättade om företaget och dess drivkraft. Det finns något häftigt över att träffa människor man aldrig annars annars skulle träffa. Alla med egna företag, visioner, drömmar som de sjösatt innan eller efter att barnen kommit. Jafg gillar egentligen inte ordet kvinnokraft. Det något malätet över det hela men det var precis så det var i tisdags.

Välkomstdrink. En klassisk Martini blanco

Här har vi Annikas fina mössor på oss (hon designar dessa i flera färger)

Linda med sin något suddige kollega tog hand om oss hela kvällen.

Så var denna vecka till ända. I morgon väntar fest hemma hos Familjen Quarles. Och så fotbollträning på det. Och plocka fram utemöbler och handla lite blommor. Och om en stund lunch på Brillo med Lenita

Sedan  tar vi nya tag igen.

Jag lyssnade på Mama London redan i tisdags. Lyssnade andäktigt och tårögd på hennes starka berättelse om förskolan hon driver i Kongo. Jag blev inbjuden av Läkarmissionen. De som möjliggör att detta dagis kan existera.

Slipade Margot Wallström. Hon har nyligen avslutat sin post som FN-sändebud, EU-kommisionär och minister. Nu förväntas hon axla rollen som projektdirektör på Postkodlotteriet och jag undrar var hon gör av allt det engagemang, minnesbilder och möten hon haft under två år med alla dessa människor som befinner sig utsatta situationer av något slag.

Dagen efter träffar jag Mama London hemma på middag hos Eva som jobbar på Läkarmissionen. Ett möte jag varit spänd och nervös över. Hon sitter i den vita soffan, klädd i traditionsenliga kläder. Hon är trött. Gäspar. Tackar mig för de afrikanska handgjorda armband jag köpt till henne från Mali. Undrar var jag kommer ifrån. Det är första gången hon är i Sverige och hon tycker det är vackert.

Sedan berättar hon om sina barn och sitt liv i det Kongo som levt under krig och konflikter de senaste 20 åren. Hon berättar att en del av krigsföringen är systematiska gruppvådtäkter  på kvinnor, unga som gamla. Väpnade miliser och rebeller som med vapen utövar den grövsta formen av sexuell våld. I byarna framför deras män och deras barn. Ett maktmedel för att tillintegöra mannen i familjen. Kvinnorna förskjuts. Tvingas leva ensamma och blir ofta gravida vid dessa övergrepp De avskärmas från samhället och blir förbannade. Väldtäkterna i Kongo är en så stor del av kriget att det numera kallas ”The rape capital of the world”.

Hon berättar om den förskola där man jobbar med mammorna som kommer från byarna. Gravida. Förskjutna. Barnet i magen är ett resultat av en eller flera våldtäkter ofta av flera män. Barnen i magen kallas orm av befolkningen eftersom rebellerna kallas det och barn till en orm är själv en orm. Kvinnorna vill inte ha dem. Försöker göra abort. Hon berättar om det psykologiska progrrammet för att få kvinnorna att berätta om det fasansfulla de varit med om och hon berättar att de just nu har 100 barn mellan 1-5 år hos sig. Mammorna går i skolan under dagarna för att kunna skapa sig ett bättre liv och barnen är hos Mama London.

Hon berättar om treåringen som flögs med en FN-helikopter till det kända Panzizsjukhuset i Bukavu där man opererar kvinnor som blivit helt förstörda av våldtäkt. Treåringen som är så trasig i underlivet att hela framdelen inte går att reparera.

”Only the back was intakt”

Säger Mama London och lutar huvudet i händerna. Det blir tyst runt bordet. Det är alldeles för obegripligt att ta in. Hon berättar om de starka krafter som kvinnorna har. Hur de reser sig, går vidare, skapar sig ett liv, ibland åter accepterade av sin make men att  våldtäktsbarnen aldrig blir accepterad i familjen och ofta blir dåligt behandlade. Hon berättar att antalet kvinnor som kommer ibland minskar, när konflikterna ebbar ut men att det fortfarande är en sådan personlig smärta varje gång det händer att hon blir fysisk sjuk.

Hon berättar när rebellgrupperna kom till hennes hus. Tvingade alla att gå ner på knä på gården och sträcka händerna mot himlen. Hur hon vägrade att låta dem dela upp barnen. Hur hon därför var tvungen att bevittna hur hennes dotter blev misshandlad med en käpp och att hon trodde att hon själv blev skjuten när de avlossade skottsalvor mot himlen.

Jag äter lax och lyssnar. Frågar en del men lyssnar mest. Evas treåring har gått i i vardagsrummet för att titta på barnprogram. Mama London tittar förvånat på oss.

”We should go in to him. He should not be alone”

Sedan åker jag hem och börjar okontrollerat gråta i handduken. Körsbärsblommorna är så oerhört vackra utanför vårt fönster medan världen är en fruktansvärd plats att leva på.

Den här veckan kan gå till historien som den mest hektiska ever. Det är inget jag är stolt över. Att fylla både dagar och kvällar med event, middagar och tillställningar av skilda slag. Några privata, och så trycker man in några vimmel. Ja då fylls plötsligt veckan snabbt. Så här skulle jag inte vilja ha det för alltid. Att slappa hemma är alldeles för underskattat. Igår var det så där tvära kast igen. Jag lyssnade till Mama London som berättade så fasansfulla historier om det sexuella våldet som numera, de senaste åren, är en del av krigsföringen i det konfliktdrabbade Kongo. Ikväll äter jag en privat middag med henne hemma hos Eva från Läkarmissionen. Kan inte bärga mig.

Jag har även ekiperat mig. Nya topp och nya skor som jag har gått och tittar på länge. Gillade att toppen har har ärmar och rygg i ett annat material och så var den billig också. Du som vill veta var den och skorna kommer ifrån kan klicka på plupparna så slipper jag svara på eventuella frågor som brukar dyka upp. (funkar ej i äldre webbläsare)

Det var ju inte vidare smart av mig att vara borta från 8-24 igår i sprillans nya skor. Fruktansvärt ont. Plåster och haltande. Men de är i riktigt skinn/mocka så de kommer väl att släppa. Jag har varit lite dålig på att lägga upp en dagens men ska bli bättre. Nu finns det en ny uppe under fliken mode.  Jag var på en nätverksmiddag igår kväll. Träffade 10 stycken egenföretagande kvinnor med häftiga historier och starka karaktärer. Jag kan ibland bli lite rädd för starka kvinnor. Får mindervärdeskomplex och drar mig lite undan. Detta är ju ett hyfsat dåligt drag av mig men ingenting jag kan råda över. Det har blivit bättre sedan jag var sjuk. Jag fattade rätt snabbt att det egna värdet sätts bara av mig själv och att det här beroende av gillande minskade mer och mer. Ni ska få ta del av den middagen. Samt mitt möte med Mama London.

Den här veckan är inte så tokig trots allt.

Hörni. Jag har förstått att ni inte är så moderna av er. Podcast=ett enda långt blogginlägg fast  att lyssna till, verkar inte vara en sak. Ni gillar mer traditionell media som faktisk bloggande nu bör kunna räknas till. Jag har i alla fall mött Gunnar var blogg Heja Abbe var bland de första jag läste när jag blev sjuk. Dels för att Gunnars son Abbe är ett hjärtsjukt barn och jag kunde hitta likheter med mig själv men dels för att bloggen har en varm ton och är välskriven.

Lyssna här (tar några sekunder)

Eller här

Så äntligen möttes vi då. I en podcast om föräldrarskap genom kris. Ett fint samtal om kanske det svåraste som finns. Sjukdom och barn. En ekvation som förstås inte bör finnas. Senare i kväll ska jag lyssna till en föreläsning om Mama London som är inbjuden till Sverige av Läkarmissionen. Hon driver av med stöd av just dem, ett daghem i Kongo där alla barn är ett resultat av våldtäkt. Sedan vidare till en nätverksmiddag där jag inte känner en kotte. Driftiga kvinnor kan dock vara bra och intressant att möta. Och just ja. Lennox gick hela vägen själv till skolan och hem idag.

Det är stort.

Kolmården 1 maj 2012. Fotograf Malin Bondeson

Jag har många fina bilder från helgen men eftersom jag helt enkelt inte orkar ladda upp dem från kameran blir det den här från några veckor sedan. Jag har hälsat på mormor i hennes nya boende. Ätit middag med gudson och Sussi samt träffat Steve, Kicki och Lennox kusiner samt syrran och mamma och pappa. Medan jag varit borta har ett garage  tagit form här hemma. Som genom ett trollslag.

Jag tänker ibland på hur andra familjer har det. I första hand med livspusslet och blir inte klok på hur de får ihop det. Vi har bara ett barn. Däremot har vi extremt hög ribba när det handlar om hemmet och logistiken kring handling, städning, plock av saker, tvätt och allt annat som man gör sjuttielva gånger på en kväll. När vi lägger oss finns inte ett glas på diskbänken. Skorna står i spikraka led, kuddarna i soffan fluffade och allt tipp topp. Ja jag vet. Helt osunt. Vet inte nu om jag vågar berätta att jag ibland dammsuger och torkar golven innan skola/jobbet.

Det här kan ju skapa en massa ångest och prestation hos några av er. Få inte det. Jag önskar istället att jag kunde slappna av och skita i att det ser ut. Bara sätta mig ner och titta på en film eller läsa en bok. Threst och jag är mycket olika på de flesta plan men där möts vi. I denna osunt perfekta tillvaro eftersom han är precis lika nitisk som jag och gillar när saker och ting helt enkelt är uppstyrt, rent och fixat. Jag skulle helt ärligt säga att jag sitter ner i vårt hem möjligtvis någon gång i veckan. Därför blir jag nyfiken på hur den här tjejen får ihop sitt liv med två små barn och ett hektisk schema och ändå lyckas ha en karriär och en uppdaterar blogg?

Jakten på det instagramade perfekta livet med ett vackert hus, tjusiga barn, massor med sex och inte ett fettveck så lång ögat når. ( nu menar jag inte Lofsan här) Den bilden vill man ju inte spä på. Därför tycker jag det är viktigt att visa sina tillkortakommanden. Att man faktisk oftast inte räcker till eller får till det. Och att vi måste vara medvetna om att inte ens Carolina  Gynning vaknar i motljus med lejonman och en perfekt bränna. Jag vill ju också verka fin och snygg och ha massa roliga vänner, alltid vara trevlig och glad, ha god ekonomi och ett vackert hus, buxbommar på uppfarten och iskall  chabli i glasen på sommarn och äggtoddy i Verbier på vintern. Och då tänker jag att det kanske är så människor  ser mig. Oss. Att vi är allt det där. Och då vill jag bara säga att det inte är sant. Att jag är så mycket mer än det ytliga och det tjusiga om nu en del tycker det. För att citera Elaine. ”Jag är inte min Michel Kors klocka, min vikt eller mitt utseende”. Ett av hennes bästa inlägg någonsin.

Vi har ju känt varandra  länge nu. Du och jag. Jag har en lojal och återkommande läsare. I sex år har jag bloggat i stort sett varje dag. Sjuk som frisk, glad som ledsen. Naket och utlämnande och ytligt och glättigt. Nu är jag på väg hem till en kändis för att göra ett hemma-hos reportage.

Ska se om jag hittar lite damm under sängen.

Det är helt obegripligt så mycket pengar som kommit in till Emma.! Ja, ni läser summan i rubriken. Hela 412 insättningar som hittills, i går eftermiddag genererat i 134 076 kronor! Mycket mer än vad hon någonsin kunnat drömma om. Det betyder att frakten är räddad men också att verksamheten nu kan få andas ut. Vila i vetskapen om att det inte hela tiden är kniven på strupen.

Jag tänker inte ta någon cred. Det är ni läsare som har sett till detta händer. Som faktisk har sträckt ut en hand och räddat upp situationen. Och barnen. Barnen som nu får alla sina saker. På Emmas blogg Våra skitungar kan man se när lasten anländer.

Jag tror däremot att det är farligt att nu sluta ge i tron om att de fick så mycket. Gör inte det. De månatliga bidragen behöver förstås fortsätta komma in kontinuerligt.

Jag kan sova gott nu. Det här har oroat mig en del. Lite som att oroa sig över sina egna barn. Jag har legat och funderat på hur det blivit om allt inte löst sig. Vilka konsekvenser det hade fått. Främst för barn som redan är dubbelt drabbade av svek.

En underbar dag. En sten har lättat från mitt bröst. Tillsammans hörni.

Tillsammans

Tugume kan fortsätta må bra.

Mamma har köpt en hund. Ihop med min lillasyster. En korsning mellan lhalapso och papillion. Säkert felstavat BIG time. Den är liten som en hamster och har sylvassa tänder. Brumma är dess namn.
Just nu ligger jag och hamrar på det pyttiga tangentbordet på min telefon. I lillstugan. Lennox sover bredvid. Håret lockigt av svett och de långa ögonfransarna vilandes mot kinden. Andetagen är djupa och långa. Själv funderar jag på hur det kommit sig att jag tappat djurgnistan. Alla som känner mig vet att jag älskar djur och att jag faktisk varit militant djurbefriare. För 20 år sedan. Som medlem i någon förening försökte jag vid ett fåtal gånger helt sonika släppa fria de djur vi hörde missköttes genom att knacka dörr och utge oss för att vara ute i annat ärende. Numera gillar jag djur men på en mer hanterar nivå.

I det här huset har jag upplevt mina tonår. Mitt ute i skogen. Märkligt att man nu blivit storstadsbo. Eller inte. Threst är kvar hemma. Han bygger garage. Och eftersom jag tagit ledigt idag så passade det bra att åka hit i fyra dagar. Nu är vi på väg till en skateboard ramp vid min skola. Ja ja. Medan andra gillar lego är det fysiska aktiviteter som gäller för den här killen.

På återseende.

Emma Israelsson (inte Emma Kock)

Jag har låtit det förra inlägget ligga ute extra länge. Jag hoppas och tror att ni förstår varför och när jag läser på Skitungarnas blogg gråter jag. Av den oändliga generositeten från människor som bidrar med det lilla de kan. Nu återstår att se hur mycket pengar som kommit in. Jag har även bett Emma låta sitt inlägg ligga ute ett tag.

Jag har mailat följande bloggar:

BlondinBella

Katrin Zytomierska

Pernilla Wahlgren

Magdalena Graaf

Hannah Graaf

Anitha Shulman

Amanda Shulman

Monas Universum

Laila Bagge

Carola

Lofsan

Elaine Eksvärd

Lady Dahmer

Hannapee

Apan satt i granen

Martin Melin

Cecilia Blankens

Carolina Gynning

Shatilla

Malin Wollin

Charlotta Wågert loppi

Kenza

Det är bara en handfull som har antagit utmaningen men jag är otroligt tacksam över de som hittills har hjälpt till förstås. Tillsammans har dessa otroligt många läsare.

Pengarna från Tradera försäljning gav 1.550 kronor så det har jag satt in till henne . Ni ska få se inbetalningen så ni ser att det är korrekt.

Nu har jag precis kommit fram till Örebro. Här är härligt men svårt med uppkoppling och bloggande. Nedan en resumé från i måndags.

Jag kan inte släppa tanken på vissa saker. Saker som jag brinner för. Det är både en gåva och ett gissel och det är förbluffande hur jag har blivit någon helt annan än den jag var när jag var yngre. Ett nej triggar mig till exempel. Tidigare hade det fått mig att tappa sugen eller bli modfälld men nu triggar det mig att än mer se till att få ett ja i frågan. Häromdagen hade jag ett lunchmöte med smyckedesignern Emma Israelsson. Den ni med smör på!. Herrejisses vilket charmtroll. Och driven. Och rolig. Och varm. På alla sätt och vis. Emma har bott i USA med sin familj men är nu tillbaka på svensk mark. I USA mötte hon många människor i ren misär och har därför bestämt att en viss del av försäljningen av hennes handgjorda smycken ska gå till något som hon brinner för.

Vi ska nog hitta något kul att göra tillsammans. Ett nytt spår.

Sedan tog jag mig till ABBA museet, det nya. Och fär fick jag den här ladyn på bild. Anni-frid Lyngstad som skrev autografer till fans som rest dit från hela världen. Sedan landade jag frusen och trött hemma i soffan. Två starka kvinnor på en och samma dag suger musten ur en.

Nu väntar häng med kusiner och vänner.

Ivan sniffandes lim på Kabales gator 2010. Idag har han ett hem

Det här går inte längre för Emma. Det är kris och verksamheten för barnen hotad. Jag har i natt mailat de stora bloggarna i hopp om hjälp. Nu ber jag dig om du har en  blogg, facebook, Twitter, grannar, eller kollegor att fråga och dela detta. Det hela är mycket olyckligt och Emma vädjar nu om all akut hjälp. Summan är 20 000 som behöver komma in.

Kära bloggkollegor och läsare.

Jag brinner mycket för gatubarnen i världen. Framför allt sedan jag själv blivit mamma. Att tvingas leva på gatan, äta sopor och försörja sina syskon när man själv är liten är obegripligt och svårt att tänka på.

Svenska Emma Kock som bor och driver barnhem i Uganda har nu ett stort och akut problem. Lasten som jag och många andra fyllt med blöjor, leksaker, välling, sängkläder, skor, fotbollar etc har nu äntligen efter flera månader anlänt i hamn. Men tullen vägrar att släppa ifrån sig den och kräver Emma på en orimlig införselskatt på 20 000 kronor. Emma har sedan några dagar försökt prata med ministeriet om att slippa tullskatten eftersom det är pengar hon inte har samt gåvor till gatubarn som annars levt på gatan.

Den höga kostnaden kan eventuellt sänkas mot betalning till enskilda tjänstemän eller handläggare (ren korrumption) men Emma vägrar gå den vägen. Nu när containern kommit fram kostar den även pengar varje dag att ligga i hamn. Tanken är att vi, med gemensamma bloggkafter kan sprida frågan virtuell på alla våra sociala plattformar. Att vi faktisk kan hjälpa de här barnen som väntar och längtar efter sin saker och att Emma och alla de som kämpat för att fylla den här lasten kan pusta ut. Tanken på att de  inte ska få sina saker gör mig helt knäckt.

Om vi alla kan kopiera detta inlägg eller själv formulera om det med egna ord (det bästa) och länka till bloggen våra skitungar, barnens egna namn på sig själva, eller skriva ut Emmas kontonummer till Handelsbanken direkt kanske vi, som sitter här hemma i vår trygga värld och med stor cybermakt, kan vända den här skutan.

Du skulle göra mig så oerhört glad om du vill hjälpa till. Det är snabba ryck. Men du kommer bli belönad i känslan av att förändra utsikterna för någon annan.

Stor kram, Lotta Gray AKA Vimmelmamman

Emma: HANDELSBANKEN 6759 KONTONUMMER: 726 881 732

Märk ”Container”