Jag är i skolan några timmar. Den där världen vi på riktigt kommer att inträda i nästa år då vi har en ettagluttare. Och jag är lite lycklig. Inte här i skolan. Här är jag otroligt ambivalent jämt. Men vi tar det sen. Lyckan jag känner består av att jag fick mens och eftersom jag alltid tycker det är jobbigt med magsmärtor (som hittills alltid resulterat i mens) så sticker tankarna iväg. Så igår blev jag lycklig över något så märkligt som detta.

Någonstans efter mitt besked tappade jag verklighetsförankring. Tilltro. Trygghet i att allt varande är på sin plats och i sin ordning. Att världsordningen blev rubbat tufsade till mig. Det där händer ju andra inte mig. Andra blir sjuka, omkommer i trafikolyckor, försvinner i tsunamis eller blir bortglömda på sin svensexa och dör av alkoholförgiftning.

Inte jag. Inte vi.

Så numer har jag min gard uppe. Det finns egentligen inget som längre förvånar mig. Allt kan hända. Skolan idag var en liten pärs. Lite oskyddad i mitt skal. Otroligt oskyddad skulle jag vilja säga faktisk. Allting berör mig. Barnen som tränar på ”Du blomstertid” tillsammans med de större ettorna får mig att vrida mig bort med ansiktet från dem och ta djupa andetag eftersom tårarna bara tränger upp ur ögonen. Och när något så simpelt händer som att Penny-Lee vill hålla mig i handen och Stella tycker jag har en fin tröja. Då blir det jobbigt igen. Jag hoppas verkligen det här beskedet kommer snart så jag slipper vara som ett enda sår av känslor. Sorg, rädsla, stolthet och melankoli i en enda röra. Ni vet den där klumpen i halsen som kommer när man ser sitt barn på avstånd uppträdda eller göra något som får den att bli stolt och man själv sitter i publiken eller för all del för sig själv. Den känslan uppvriden till hundra känner jag hela tiden när jag är i skolan. Och när vi släpper ut fjärilarna på ängen bakom skolan är den känslan extra stark. Lennox pedagoger undrar väl vad det är för kuf som går omkring med blanka ögon och ett stelt leende hela tiden.

Jag tror att jag kanske ska ringa efter den där kallelsen. Så här lång tid har det aldrig tagit. Och samtidigt så skönt att fortfarande bara få vara i något slags ovetande skvalp.

Vi startar med brunch med familjen Holm. Denzel och Keyla, Shatilla och Erik. Platsen är Hammarby Sjöstad, ett stenkast från oss.  Jag äter en enorm räckmacka, Lennox pannkakor och Threst kött.

Sedan åker vi hem för att välkomna Yxkullarna med barn. De ska sova över eftersom vi alla är bjudna hem till Christian och Christina som bor nära oss. Trädgårdsfest. Regnet strilar ner men grillen är på och ungarna placeras framför barntillåten film. Det blir sent som vanligt och efter många goda samtal och skratt ringer vi taxi.

Härliga Sandra

Tessan

Och Åsa

Patrik är Lennox gudfar

Och så börjar vi söndagen med en frukost, signerad Threst innan Yxkullarna åker hem. Vi sätter oss i bilen för att möta upp Abbe och Faiza som ska titta på sommarhus i Norrtälje. Men det är ett helt annat inlägg.

Det är förvånansvärt lugnt den här kroppen. Det enda jag faktisk märker av anspänningen av det som komma skall är några små katastroftankar som ploppar upp lite nu och då. De är helt avgränsade från skitsjukdomen. De handlar om Lennox. Om att det kan hända något som skiljer mig från honom som en olycka eller en kidnappning. Vilket ur min amatörpsykologiska sida är samma sak. Förstås. Och jag funderar på otroligt små banala saker som hur jag ska lösa blomfrågan till min läkare Bengan. Jag kan ju inte köpa med mig dem och få ett dåligt besked. Och jag vet inte om han har en patient efter mig. Om jag ska springa ner och köpa blommor sen. Så banala är tankarna när hela mitt liv fortsatta existens står på spel.

Lite handlar det om att jag bara kan kontrollera vissa saker. Och de försöker jag då styra in absurdum istället. Helgen har bjudit på idel sol. Vår sociala samvaro med vänner har antagit i det närmaste gigantiska proportioner och har innehållit trädgårdsfest, brunch och sommarhusvisning i Norrtälje. Och jag har precis bokat tågbiljetter till helgens besök hemma i Fjugesta. Två vimmel ligger i pipelinen. Och några försök till löpning. Annars är nog kalsonginköp till Lennox det absolut största som händer idag. Jo, min revisorn kommer ikväll. Nog så viktigt förstås. Och nog så viktigt att uppskatta de här små oslipade stunderna som oftast blir kristallklara när man är mitt i dem. Det är ju oftast i de små sammanhangen man känner en gemenskap.

Det lilla blir det stora.

Och att jag ibland blir helt paralyserad av panik för några sekunder när jag tänker på att det skulle kunna bli så att jag inte får vara här. Det här sista beskedet är så avgörande. Så definitivt. Så obegripligt stort att det nästan svindlar. För jag har fantiserat om den här dagen ända sedan jag blev sjuk. Fantiserat om hur den ska se ut. Hur den ska sluta och framför allt hur det ska kännas hur än svaret blir. Det har varit mitt mål att ta mig hit. Fyra års-gränsen för kolorektalcancer i Stockholmsregionen. Och som vanligt  pratar jag inte så mycket om känslorna. Och jag antar att det har gått så lång tid för alla andra omkring mig att det nästan är självklart med ett bra, sista besked. Men för mig  finns det inga som helt garantier för någonting.

I bilen lyssnar jag på favoriten Ted och klamrar mig fast vid de tröstande orden.

”Det finns tid till försoning innan natten slagit ut
För jag tror, jag tror att livet
får ett lyckligt slut
Och är det inte verklighet
så drömmer jag”…

Ted Gärdestad

Med risk för att vara tjatig så blir det den här bilden igen på några av våra vänner. Vi pratar om det ibland hemma. Att vi är så lyckligt lottade som har  dessa relationer med dem. Det  är onekligen Thrests kompisar från början om man nu ska prata om dem som ägodelar. Men med åren (11 år snart) så har de blivit lika mycket mina. De är roliga, duktiga och framgångsrika i sina jobb (som om det måste vara ett krav hör jag några av er säga) Men det vill jag mest poängtera att det är kul med drivna och ambitiösa personer omkring en som ger mig inspiration.  Och att de naturligtvis är lika älskade även om de vore arbetslösa.

Och någon jag är lite extra stolt över är vännen tillika författaren Caroline Engvall. Flera av er har säkert läst hennes bok ”14 år till salu” som belönades med priset Platinapocket för mer än 100 000 sålda ex. Senaste boken heter ”Skamfläck” och Caroline brinner för de unga utsatta flickorna i Sverige som använder sina kroppar i syfte att få uppskattning, pengar, godis, kläder. Det finns många av dem därute som söker bekräftelse på fel sätt. Skolflickor som surfar på sidor där äldre män jagar dem. Nu har Caroline varit med och producerat den här filmen. Stolt som en tupp blir jag över hennes brinnande engagemang för ett problem som är mycket större än vi tror.

Saltå Kvarn lanserar nya bröd och goda juicer.  Hela frysen är nu full samt att en gammal kompis till mig har startat en näthandel där man kan handla allt till hemmet. Han vet att vi gillar blått och vitt för det mesta  i paketet från shoppa Hemma var i dessa färger. Tusen tack!

Och den här helgen går i aktivitetens tecken. Lunch klockan 12 idag med Shatilla och Erik på restaurang Göteborg. 16: kommer Åsa och Richard. 18 är det trädgårdsfest hos Quarles och söndagen rivstartar med hustittning med Abbe och Faiza. Sa jag att vi har väldens bästa vänner?

Foto: Malin Bondeson i går kväll

Det bästa jag hört på senare tid är att jag är en livsnjutare. Att det går, för mig, att leva vidare trots den här skitsjukdomen. Det har varit ganska viktigt att visa er. Dels för inspiration men mest för att jag själv har mått bra av att försöka njuta av livet extra mycket. Att korka upp den där fina flaskan en vanlig grå tisdag och hälla dyra droppar i badet fast man bara ska gå och och lägga sig. Eller varför inte försöka resa och se världen medan man kan. Sedan ska man inte förringa det lilla livet som blivit det stora. Det kan vara en paradox att prata om att man inte behöver så mycket och ändå fara som en tok över jorden. Som vanligt finns det motsättningar i allt vi gör. Konstigt vore det annars och jag kan lika gärna njuta av ett cykeltur som att trampa sand i Thailand. Det ena utesluter inte det andra liksom.

Häromdagen blev jag tipsad om resesajten Destly där man kan få bra rabatter på exklusiva hotell i världen. Upp till 70 % på vissa ställen. Jag lägger det på till mina bokmärken och kommer definitivt att bli medlem för att ta del av deras smarta erbjudanden. Redan i sommar planerar vi att resa och eftersom vinsten förra helgen som Årets inspirationsblogg var  en resecheck från Vingresor på 5000 kronor  så passar det bra att hitta ett rabatterat hotell. Cancerhelvetet har definitiv fått mig att ta vara mer på livet och att leva det fullt ut. Och att inte ursäkta sig hela tiden för de val man gör. Fan, vi utplånar oss själva mer vår ödmjukhet och viljan att passa in och bli så in i norden omtyckta hela tiden. Det är något jag lärt mig under resans gång.  Att inte vara så himla ängslig. Sedan har jag lärt mig att cellgifter visst luktar och att om man sätter på kranen tillräckligt mycket kan ingen höra att man gråter.  I alla fall ingen som inte bör.

Ännu har ingen kallelse landat i brevlådan.

Den lunkar på den där vardagen som jag älskar. Vårens första fotbollsmatch. Små människor med tappade tänder och grusiga byxben. En massa känslor i kroppen hos både föräldrar och barn. Det är svårt att värja hjärtat när det finaste man har briljerar med mål. Och senare, den där kramen bakifrån som i förbifarten fast man nyss var världens dummaste mamma.

Om vi kunde värdera dem högre, alla dessa dagar som kommer och går och som kallas Livet.

Allt blir så klart och redigt därhemma. Där man egentligen ska vara. Hos sina barn. Och samtidigt så rörigt och suddigt. Hela mitt spektra av känslor väller över mig då. Men jag vrider oftast undan blicken. Vill inte störa de mina med blanka ögon över pastan. Glädje och oron som alltid går hand i hand, och sorgen över allt som skett. Finaste unge som är en ständig källa till inspiration att överhuvudtaget komma upp från sängen, inspiration att vara en förebild och inspiration att leva.

Vi besöker Charlotta Wågert och hennes pojkvän Levente. Det här kan vara den förmodligen mest drivna och energiska personen jag träffat efter Threst. Charlotta alltså. Levente är det första gången jag träffar. Jag minns henne tydligt. Det var hon som ringde till mig för längesedan och talade om att jag var nominerad i Mamas tävling Årets hjältemama.  Efter 11 framgångsrika år i skivbranschen har hon, tillsammans med Katarina Bergegård startat köp & säljsajten Loppi och utvecklat den populära dagispåsen samt  skapat hyllade bloggeventet WRFamily. Bland annat.

Någonstans i karriären lyckades hon stoppa in sonen Rufus, 4, och fick för några månader sedan tvillingtjejerna Alba och Franka. Samma dag de kom hem från BB var deras Herre-jösses hus på Lidingö inflyttningsklart och Levente, som själv ritat och projekterat huset  via sitt företag kunde äntligen andas ut. De har bullat upp med grillade hamburgare när vi kommer och huset är som en dröm.

Det är alltid inspirerande med människors hus och detta par har verkligen fått till den där stilen som både Threst och jag älskar. Mycket är second hand från egna sajten Loppi förstås men även arvegods och bekantas prylar som varit tillgängliga. Utförsäljningar på BRUKA och ett gott öga för sammanhang har skapat det här rofyllda ljusa hemmet.

Tvillingarnas fina korgar

Och Rufus sänggavel som är second hand

Jag älskar dessa tjocka bänkskivor. Det ger en exlusiv känsla

Genom de stora fönstren ser man ut till vattnet

Designfåtöljen fick Charlotta överta från en lägenhetsinnehavare

Den här köksön slängde Levente ihop av överbliven sten från kakelugnsgolvet och bakom luckorna gömmer sig smarta frysförvaringar.

Jag tycker det är bra och viktigt med kvinnliga entreprenörer som skapar sina egna förutsättningar. Charlotta har kämpat hårt med bebisen Loppi samtidigt som hon sliter med andra PR-uppdrag för att få ihop det. Med tvillingarna på varje arm ligger hon inte på latsidan direkt. Vill du följa hennes galna mammaliv kan du göra det här!

Kör hårt Charlotta. Jag håller alltid på dig.

I går var det hudcancerdagen. Bloggen ”Sabina och Draken” var en av de första bloggar jag läste och Sabina har en speciell plats i mitt hjärta. Malign Melanom skördar så mycket liv och när det finns en cancerform där vi ev kan skydda oss så måste vi göra det. Fram till helt nyligen har effektiva behandlingar saknats och den genomsnittliga överlevnadstiden från konstaterad spridd sjukdom har därför bara varit 6–9 månader. Nu har den bilden ändrats på ett både dramatiskt och glädjande sätt och och två nya läkemedel har upptäcks. Trots att dessa läkemedel nu är godkända av den Europeiska Läkemedelsmyndigheten (EMA) och Läkemedelsverket (Ipilimuman i juli 2011 och Vemurafenib i februari 2012) har beslutsfattarna och verksamhetscheferna i de flesta av Sveriges sjukvårdsregioner bestämt sig för att säga nej till, helt enkelt förbjuda, dessa nya behandlingsformer! Ett upprörande och okänsligt beslut enligt Melanomföreningen. Skälet till den avvisande hållningen är enkel och stavas PENGAR.

Igår när jag vaknade och tittade i min mobil fann jag detta mail:

Hej Lotta!

”Jag var 29 år när jag fick malignt melanom. Jag var 30 år när jag när jag träffade Kristina Meiton. Ett halvår senare började hon följa mig och min cancervardag med sin filmkamera. Nu idag när det är ”hudcancerns dag” passade vi på att göra en liten kortfilm. Den fokuserar på  hur det är att leva med malignt melanom och är gjord speciellt för att uppmärksamma dagen och spridas på webben .

Vi skulle bli jätteglada om du ville länka till (visa) vår film från din blogg.Filmen heter ”himlen är överskattad” och titeln är en hyllning till min vän Kristin som gick bort i malignt melanom i februari i år. Kristins knöl satt under foten och hon trodde först att det var en fotvårta. Det tog tid innan de kunde operera bort den, de fick stråla och cellgifta den innan de tog bort den och sedan smög det sig på mjälte, lungor, skelett, bröstben, lever. Och så till sist hjärnan. När hon ringde mig och grät den där dagen i augusti och berättade att tumörerna i hjärnan var ett trettiotal och alla var större än en centimeter förstod jag att det var över. Det gjorde nog hon också men hon vägrade låtsas om det. Kristin gav aldrig upp. Hon slogs, hon slogs som en tigrinna för sin älskade son Theo som hon så gärna ville se växa upp. Hon vägrade ge upp. Hon kämpade. Men ändå så dog hon. Den 8 februari 2012 blev världen lite fattigare. Och hon dog fast hon inte gav upp, fast hon kämpade.

Jag lever fortfarande och försöker varje dag komma på hur man ska hitta tillbaka till vardagen när man lever med inte en utan två cancrar som inte går att behandla preventivt. När det gäller hudcancern, som är den som jag mest troligt får spridning från finns det i nuläget bara palliativ vård. För den medicinen som kan hjälpa oss, den som precis blivit godkänd i Europa och som kallas ett mirakel av melanomläkarna (eftersom den är den första som kan krympa metastaser), den är inte tillgänglig för oss för den anses vara alldeles för dyr”

Hur mycket är vi beredda att betala för ett liv?

Vi ska ta dagarna i rätt ordning. Lördagens resa till Huddinge går bra. Korridorerna gapar tomma. Jag möter bara några enstaka människor och jag hinkar lydigt i mig min liter ljummet vatten i det tomma väntrummet. Jag har turen att alltid få personal som är duktiga på att sätta kontrasten rätt. Det ska ju in en lång tunn nål i min port-a-cat och där ska det sprutas kontrastvätska. Vätskan innehåller någon form av självlysande ämne som gör att man sedan kan se på plåtarna var det lyser upp, där/om det finns metastaser. Tiden här har förändrats för mig lite. Tidigare hade jag alla nerver utanpå kroppen. Jag var oerhört lyhörd för alla intryck. Kände mig hudlös eftersom jag kom in från Livet utanför och blev så påmind om min situation. Över tid har jag byggt upp någon slags nonchalant obryddhet. Jag vet inte om det är någon form av skyddsmekanism men numera känns det lite lättare.

Denna gång är lite speciell. Allt går smidigt. Ingen väntan. Inga rullande sängar i korridorerna.  Inga väntande människor med nummerlappar i händerna. Jag får komma in på en gång och få min filt över benen och nål i min port. Helen, som jag träffat så många gånger förr, småpratar om lite av varje. Står vid mitt huvud när kontrastvätskan gick in, frågar hur det går och inger lite tröst. Jag ber henne hjälpa mig med mitt halsband efteråt och ger henne en kram när jag går.

”Nu kanske vi aldrig mer ses. Jag hoppas faktiskt att vi inte gör det men tusen tack för den här tiden”

Jag har tillbringat 16 minuter här och jag hoppas innerligt att man granskar mina röntgenplåtar under en något längre tid.

Och så går jag ut i det liv som fortfarande tillhör mig.

Det är inte klokt det här. Igår på galan vann jag mitt sjunde bloggpris!!! Årets inspirationsblogg. Stor tack alla ni som röstat från djupet av mitt hjärta. Mer bilder kommer i morgon.

Göteborg 26/1-2012

Jag tittar i min almanacka. Gud, den där stora vi har på väggen. Familjeplaneringen. Vad skulle vi göra utan den? Det med rosa markering är mina saker och grönt är Threst. Jag kan väl säga så mycket som att min färg är klart överrepresenterad men det är för mina vimmeljobb även finns där.Och jag ser att vi inte har planerat in vad vi ska göra i sommar och jag ser att jag missar vimlet i Båstad. Det har jag gjort de senaste sex åren inser jag  för sedan vi fick barn har alltid haft semester då. Det senaste stora jobbet då jag var bortrest ser ni ovan. Och nedan. Johnny och jag leker James Bond. Inte så vidare värst likt. Det är sällan det är vimmel i någon annan stad men ibland händer det förstås och då gaddar vi vimmeljournalister och fotografer alltid ihop oss. Samlar oss i vårt gäng och vill sitta ihop, äta ihop, dricka ihop, dansa ihop. Vi måste liksom pinka in vårt revir på ett helt annat sätt än vad vi skulle gjort på liknade event i Stockholm.

Jag vill gärna åka till High Chaparall i sommar. Jag tror Lennox skulle gilla det och med åtta veckors sommarlov så måste vi hitta på något. Just nu kan jag inte planera alls framåt så det är lika bra att jag höjer ett varningens virtuellt finger för att bloggposterna troligtvis kommer att innehålla några slevar ångest, existensiella funderingar och ältande. En del av er har ju lite problem med det så därför vill jag bara tipsa om att för några dagar framöver kanske läsa lite lättsammare bloggar som Kissies, Fokie eller varför inte Elin Klings.