Foto: Lennox Gray

Mitt hår, för att tala om något så trivialt, är ju ett kapitel för sig. Kan ju tyckas onödigt att överhuvudtaget lägga ner tid, energi och kraft  på att överhuvudtaget bry sig om skor, kläder och yttre attribut så här i cancerbranschen men nu är det så här i mitt fall att de saker jag gillade förr, per automatik inte har försvunnit när jag fick min diagnos. Nu, kanske ännu mer än då, gillar jag helt enkelt fortfarande skor, kläder och yttre attribut.


Mitt hår fick sig ett rejält ansiktslyft innan jag åkte. En rolls rollsarnas inpackning, en gudarnas gåva till håret eller varför inte kalla det räddaren i nöden. "Brazilian Keratin Treatment". En behandling som gör frissiga, torra och slitna hår som mitt, ett blankare, slätare resultat i upp till tre månader. Håret torkar snabbare och håret för ett helt nytt lyft. Nu har jag ju  svettats och badat. Inte någon plattång är med och jag är faktiskt imponerad över resultatet. Hos min vän Camilla kan du prova på denna behandling. Blacknuss Hair and care.

Tyvärr har solen gjort att det blivit ljusare, antagit en lätt morotsliknade färg och i kväll bokade jag tid hos Koh Lantas bästa skönhetsspa. Jag bad om att bli mörkare, att ta bort det gula och valde en chokladbrun färg. Jag kan tala om att jag verkligen är chokladbrun! Men det har ni ju redan sett.




Nu till min son, till kärleken i mitt liv, ljuset i mörkret, russinet i kakan. Han har blivit en riktig liten........Jag vet inte vad jag ska säga. Man? Han begrundade mig länge igår kväll. Bökade och stökade i sängen. Verkade nästan generad.

"Jag är kär i dig mamma" Nu ska vi pussas"

Sedan ger han mig en sådan långtradare att jag tappar andan. Hårt, hårt och länge trycker han den lilla nemo-munnen mot min och blundar. Jag misstänker stark att detta är något han sett oss vuxna göra, eller på tv.

"Har du läftstif?"

"Nej, det har jag ju inte nu när vi ska sova Lennox"

"Kan du ha läftsif i morgon då för då ska jag pussa dig"

"Javisst kan jag ha det om du vill"

Threst groggade med grannen Johan igår kväll. De satt på verandan och drack singha medan jag nattade och somnade nästan själv. Men nu är värmen på nätterna inte lika påtaglig. Vi börjar vänja oss och AC är på 27 grader varmt. Jag kommer att frysa när jag kommer hem!

"I love rock`n roll"

Tja, vad säger man. Alldeles, alldeles för mörk. Visst blev det chokladbrunt som jag bad om, mitt eget fel men ack vad jag misstog på choklad. Tack vare Brazilian Keratin treatment behandlingen jag gjorde inan jag åkte är det fortfarande fräsht och blank men mörkt som natten. Threst tycker det är fint. Jag tycker det är helt åt skogen. Det är för......hårt liksom.



Rapporten för dagen är annars att dagarna är sig ganska lika. Vi sover till 9-10. Hänger vid poolen. Folk kommer förbi, säger hej, stannar, äter lunch. Nya familjer anländer. Några åker som Sofie och Tomas. Vi skålar för dem senare på kvällen. De sitter i ett plan på väg hem. Egentligen vet jag inte varför vi skålar, inte för att de åker utan  för att vi saknar deras sällskap.




Repan (receptionen) på Holiday Villa ser inte mycket ut för världen.

Camilla och Martin kommer förbi eller så åker vi till någon strand. Eller så ses vi inte alls. Allt är enkelt och otvunget. Inte som hemma i Sverige där det mesta är konstgjord andning när man ska ses. Det ska planeras länge, slås på stort. Här är det bara att.....vara.


På frukosten lagas det omelett på plats.


Jag och Camilla på väg till Koh Roh



Camilla och Martin på snorkeltur


Helene och Anders med fem barn dyker eventuellt upp. De bor på (detdärställetjagboddepåförut) men funderar på att ta sig till Lanta och oss och hälsa på 


Martin Melin är en mycket duktig fotograf.

Det blir mycket bilder så här på en semester. Allt vill jag visa. Det vackraste ljuset är runt 17 då solen står som lägst. Längre skuggor, inte så hårt ljus (eller hur Bondeson?) Jag mailar Lilla Svenska Skolan för att hitta någon jag kan intervjua. Tycker det är fascinerande att så många sätter sina barn här. En del bara för några veckor, andra längre perioder. Sa jag att värlen är en global by?

Festivalmat? Grillade kackerlackor/gräshoppor kan man prova på här.


På den sydöstra kusten av Koh Lanta ligger distriktets huvudstad, Ban Koh Lanta som också kallas för Gamla Stan av ortsbefolkningen. För 150 år sedan var det ett viktig hamnstad där stora fartyg med thailändskt gods registrerades för att komma in på thailändskt vatten. Här samsades tre kulturer. Sjö zigenarna, thai-muslimerna och tha-ikineserna som alltid har levt sida vid sida i harmoni  här. Kho Lanta kan visa att kulturella och religiösa skillnader ofta delar människor och länder men festivalen välkomnar alla med en öppen famn.

Laanta Lanta festivalen. (Detta år 7-9 mars)  som hålls årligen under turistsäsongen i Lanta Old Town,  är ett unikt tillfälle för både lokalbefolkningen och turisterna att träffas.  Det finns mat och dryck som kan man prova för en billig penning i några av de över 50 stånden. För beskydd och en lycklig festival utför havs zigenarna en ritual för att tvinga ut alla onda andar i havet, en så kallad "boat floating ceremony". På gatorna finns utställningar av traditionellt konsthantverk som t.ex. Pa, muslimsk väv konst och Toi-pa-nunen, en hemslöjd som görs av Toi löv. Det finns även utställningar om organisationer och projekt på ön. 



Denna stackare var instängd i ett hemskt litet akvarium.


Festivalen ett fantastiskt event där mat, kläder, dans, parader, samlas i denna lilla pittoreska stad. Under dessa dagar kan man se röda kineslampor, smaka spännande kryddad mat och lyssna på musik, speciellt den traditionella Rong-Nnen musiken från zigenarna, blandat med modern rock och reagge från den stora scenen.  Staden har tydliga kinesiska influenser och vi var där ett par timmar efter att solen gått ner.

I Ban Koh Lanta hittar man också det mesta. En polisstation, postkontor, Koh Lantas sjukhus, brandstation, ett antal små affärer och mysiga fiskerestauranger.
På Ban Koh Lanta finns också möjlighet att hyra longtailbåt och ta dig ut till öar som ex. Koh Klang eller Koh Bubu.
 I dagarna tre och nätterna tre, hålls den största festen i södra Thailand.  Försök att boka in den till nästa år. Jag kommer definitivt att ha den på min "måste göra igen- lista"

Det finns ett inlägg på Annas blogg som handlar om att resa. Mot okänd destination. Nu är hon på väg. Familjen samlas för att ta adjö. Jag tycker du också kan smyga dig in och säga farväl. För att denna tjej förmodligen lärt dig något unikt. Nämligen att ta vara på det fantastiska livet och leva det när du kan.

Till Annas blogg

Foto: Martin Melin


Det är en vecka kvar nu i paradiset. Jag är inte alls redo att möta vintern. Inte alls redo att falla in i vardagens hets utan skulle, utan att blinka, kunna stanna några månader till. Jag pratar med en av våra nyfunna vänner Sofie, på vårt hotell

"Jag är så hemmakär. Jag tycker ofta att det räcker bra med två veckor, sedan vill jag hem till mitt" säger hon.

Jag blir avundsjuk på resonemanget. På att det är enklare att vara nöjd och jag undrar varför jag alltid känner så här när jag varit utomlands på varmare breddgrader. Ett otroligt avstånd mot att åka tillbaka till kyla, mörker och isolering. Ibland tänker jag att det inte kan vara rimligt att leva så. Några månader av ljus och sedan bara elände. För mig i allafall som avskyr vintersporter av alla de slag, som ständigt fryser och helst bara rör mig från punkt A till punkt B. Därför har Threst gett mig, oss, en resa till Sälen för att jag ska få uppleva hur det är att åka skidor i vårsolen. Det ska bli mycket spännade. Livet bjuder på överraskningar och man ska anta utmaningen, för att citera Nike.



Foto. Martin Melin

Threst joggar varje morgon innan Lennox och jag vaknar. Jag kan tänka mig hur vacker stranden är när den badar i morgonljuset och jag önskar att jag någon gång skulle orka mig upp för att följa med. Men jag lyssnar inåt och sover vidare. Lennox har utvecklas mycket den här tiden i Thailand. Han har upplevt så mycket saker, stort som smått och han har blivit rekorderlig och artig och bad till och med om ursäkt i sömnen i morse när han lade av en riktig rökare i sängen. Han säger saawadsee till alla och cob chun. Servitörerna nyper honom i kinderna och försöker uttala hans namn.  Han vill hem lika lite som jag.


Täänk om man kunde frysa tiden. Var skulle man göra det då? I vilket ögonblick i ens liv skulle man pausa? Det kan ju alltid komma ett bättre  tillfälle, eller hur? Just nu sitter jag och lyssnar på de stora ödlorna eller råttorna som alltid slåss härute vid midnatt. De väsnas och av intensiteten i deras läten är de stora som katter.  Jag är inte så värst rädd för råttor. Det finns andra saker som skrämmer mig mycket mer men de ligger i framtiden. Just nu sitter jag bara här på en verandra i Thailand. Jag är en massa saker men först och främst är jag Lotta med allt vad det innebär. En aning sargad men fortfarande vid liv. Allt annat är sekundärt.

Vill bara passa på att fira alla ni underbara starka, fina, kloka kvinnor därute. Gattis till oss!

 Koh Rok  består av två de öarna Koh Rok, Nai och Koh Rok Nok. Det tar ungefär en timma med speedboat från Lanta och när man närmar sig Rok ser det precis ut som en paradisstrand klippt från en säljande annons.

 Här finns fina stränder och  grönskande berg upp till  på 200 meter. Koh Rok är känt för sin snorkling och det gröna vattnet innehåller alla möjliga sällsynta fiskar i dess naturliga miljö. . Här Hittar du även bästa dykningen i området. Detta kallas Koh Lantas skärgård och det finns en regnskog och mangrove träd och turisterna flockas runt de många varanerna som går omkring likt lata hundar. Lennox blev helt fascinerad av dessa urtidsdjur. Ön är helt obebodd men det är populärt att tälta några nätter. För en billig penning kan man hyra tält. Många kommer för att stanna en natt men stannar en vecka. Toaletter och möjlighet att köpa drycker finns men  mat måste däremot tas med. Det finns även en träkolsgrill att låna för matlagning, och man rekommenderar att ta med det nödvändigaste. Fiske är inte tillåtet i nationalparken och man försöker hålla ön så ren som möjligt.





Det finns även parkvakter som patrullerar ön och ser till att de som kliver iland är trygga. Och det är det ganska många som gör, kliver i land alltså. Det finns longtailbåtar och speedboats. Blandade nationaliteter men ett överskott av svenskar. Överallt snorklas det för fullt och  det ingår lunch när man bokar en tur. För 14 000 bath ingår lunch, frukt, fri dricka och snorklings utrustning. Och en guide. Vår var en tjej från Tyskland. Vi stannade i sex timmar.




Man kan åka till Ko Rok med longtailboat men ibland kan det vara höga vågor. Dock är det högt ovanligt med olyckor. Du kan även boka en privat speedboat. Ao Mang San Beach som rankas som en en av Thailands 10 vackraste stränderna ligger även här. Om man promenerar in i djungeln finns enorma banyantröd som ön är döpt efter. Här finns även en hästskoformad strand Ao Thai Lun, omgiven av kalkstensklippor. Definitivt är Koh Rok värt ett besök, speciellt om du gillar snorkling. Att de flesta barn gillar det verkar vara en självklarhet.




 Bara 100 meter birt ligger ön Ko Rok Nai. Dit kan man simma över och även där finns en vacker strand som heter  Ao Sarn Chao (Spirit House Beach).  Här byggde fiskarna hus som skydd för krigsskepp.

Martin fyller år. Inte 40 som jag trott utan ojämna siffror. Det är ett gäng här på Lanta som bor permanent eller är här flera månader i sträck. Camilla och Martin är här fem veckor. Camilla styr upp en överraskning till sin Martin. Han ska bli haffad av polisen för stulen bil! Eftersom Martin är polis själv är detta extra roligt. En sådan polis övertalas att stoppa Martin och visa pappren på bilen. Vi andra står en bit därifrån för att inte synas. Martin blir mycket förbryllad. Det kan vi se på hans kroppsspråk men ändå vid gott mod. Polisen plockar in honom till stationen. Martin fattar ingenting. Han skulle ju bara åka till affären och köpa creme freche och blir stoppad av sina thailändska kollegor.

Vi andra åker efter till stationen. När han kommer ut möts han av oss och förstår att han blivit lurad. Sedan åker vi till The Frog. Restaurangen som ägs av Ulf och Maj-Britt som driver även dykklubben Lanta Diver. Vi äter en underbar middag och firar Martin. Detta resulterade i en artikel i Aftonbladet.






Foto: Camilla Läckberg


Vi  har varit och hälsat på hos klanen Melin-Läckberg. De hyr ett fantastiskt hus på Long beach och vi har badat och beundrat utsikten. Barnen har varit inomhus och jag undrar om de börjat tröttna på värmen. Sedan beger vi oss till volleybollen runt hörnet. Eftersom det är så många svenska bosatta här så träffas man och umgås, bjuder över varandra och spelar poker och just volleyboll. Alla som vill får naturligtvis vara med. Ni som vill läsa mer om Martin kan följa hans blogg Coola Pappor här.

Det är ett skönt och osvenskt sätt att umgås på. Några familjer har sparat flera år för att kunna vara här. Andra stannar bara några månader över vintern medans någon bara åker hem en månad per år. Man kan ju tycka att det är rätt tråkigt att söka sig till svenskar när man är på semestern men jag har absolut inga problem med det. Annars skulle jag knappast ha åkt till "detdärställetjagminsannfåttbogratispåenligtvissa". Här skulle jag lätt kunna slå ner mina bopålar under dec-feb.


Threst smashar
Foto: Martin Melin



på Phuket fanns det katter. Här verkar hunden ha en särställning. Detta är Lila!


Turturduvorna


"Jag kan ju alltid tatuera in "Camilla was here" om det blir en separation skämtar Martin.

Det är överhuvudtaget en lättjefull stämning här. Man går omkring i flip-flops och bikini. Käkar middar på någon av de många restauranger längst huvudvägen i samma munderingen, möjligtvis med ett linne över. Eller så går man ner på standen i solnedgången och beställer seafood, grillad hummer, tom kha gai (kokosmjölksoppa) eller bara en iskall öl. Livet är enkelt. Naturligtvis inte för de  "locals" men utan oss skulle deras försörjningresurser krympa radikalt. Att ge ordentligt med dricks, vara respektfull och artig och uppskatta deras gästfrihet  borde vara honnörsord för alla turister.


Hemma hos Camilla och Martin


Camilla och Threst diskuterar vattenläckor.


Grays med havet i bakgrunden.
Foto: Martin Melin



Naturligtvis läser Martin och sonen Charlie den eminenta kulturtidskriften SE&HÖR

Det är dock knappast någon semester att prata om. Det är fullt schema. Jag jobbar med bloggen som tar några timmar per dag, ladda upp bilder och videos bla och reka för andra saker till andra projekt. Snorkelturer, grillkväll hos Caroline och Johan nästa vecka, bjuda in Villa Holidayfamiljerna vi lärt känna. (De kommer på en drink på vår veranda ikväll och sedan ska vi alla gå och äta middag nere på stranden.) Jag vill gärna besöka svenska skolan och förskolan härnere och se mer av denna lilla sömndruckna pärla.

Foto:Martin Melin

Så vad gör vi nu medan ni andra stretar vidare i kyla, snålblåst och snö? Jag vill inte på något sätt låta provocerande men vi boktavligt talat smälter i värmen. Modiga 37 grader varmt och även  när klockan blir 22 på kvällarna är det fruktansvärmt hett trots minimalt med kläder.


Tejp: Apoteket. Bikini: Panos Emporio.

Jag är duktig på att tepja mina ärr. Barnen frågar vad jag gjort och jag förklarar att jag hade "jätteont i magen och doktorn opererade" Lennox svarade idag.

"Det är där jag kom ut ur mammas mage"

Tja, vad säger man? Han vet att han är en "luckbebis" men inte att hans mamma har cirka 50/chans att överleva en treårsperiod.

Villa Holiday bjuder på bra frukost och vi har redan börjat hänga med två andra familjer runt de två små poolerna här.


Gissa om detta är en höjdare?






Vi sover länge. Missar ofta frukosten. Stapplar ut i solen och ner i det blå vattnet. Standen Klong Dao ligger precis 1 minut från hotellet men ni som har barn vet att det är poolen som gäller. Vi dricker chang, (thailändsk öl) och pineapple chakes, jag äter massor med glasnudlar med fräscha grönsaker till och så snackar vi skit med de andra. Threst snackar mest. Jag har ibland ett behov att gå undan. Att få vara ifred med mina tankar. Att bara få vila och njuta. Ett behov jag inte hade innan "skitsjukdomen". Nu är jag lite mer reserverad och jag försöker säga till mig själv att det är ok, att det är bra och fint, att inte vara så dömande mot sig själv. Att det är sunt att lyssna inåt ibland.


Man kan inte ligga och läsa med en fyraåring i vattnet direkt.

Jag sover dåligt. Vaknar ofta av de mest bisarra drömmarna. Tänker mycket på mina bloggvänner Anna, som hoppas på ett mirakel. Ensamstående Lo, som snart ska dö och måste hitta någon som kan ta hand om sin lille son och arga, underbara Sara.
De kanske man inte vill läsa om såhär bland bilder på vajande palmer och vita stränder men de finns hos mig och är lika närvarande som svetten på min panna eller tankarna på min egen dödlighet. Somnar om igen. Känner mig lyckligt lottad trots allt. Att jag inte fattade det innan jag blev sjuk.



Foto: Martin Melin

Vi tar oss till piren i Patong. Lennox är trött, jag nyfiken på nya äventyr och Threst mest svettig. Det är packat med folk på den lilla speedbåten, alla är svenskar sänär som på två tyskar som bläddrar i en karta över den thailändska övärlden. Vi har tagit med flytvästen från Sverige. I den somnar Lennox efter bara en liten stund.



Det tar oss cirka två timmar att åka till Koh Lanta. Undet tiden tänker jag på ett scenario att hamna i vattnet, hur det skulle kunna se ut, om dedt finns hajar och om jag får med mig Lennox in till land. På Lanta råder en mycket mer lättjefull och skön stil. Det är en ö och det känns direkt. Folk har helt enkelt inte bråttom. Vi blir skjutsade till hotellet Villa Holiday på en flakmoppe. Här är varmare än på fastlandet känns det som. Hotellet är ett medelklasshotell, stora bungalows omgivna av mycket grönska. Men anledningen att jag bokade detta var att det var mycket barnfamiljer här.

På Lanta trivs svenska barnfamiljer. Den kallas av många för svenskarnas paradis för sina barnvänliga stränder, tropiska natur och avsaknad av partyliv. Efter klockan 23 är det för det mesta släckt och stängt och du ser inga flickbarer eller hålls vaken av hög musik här. Här kan åka på elefantridning, ta dykkurser på populära och svenskägda Lanta Diver eller ta en matglagningskurs i thai-cooking. På ön bor cirka 20.000 och är 27 km lång och 8 km bred. Byn, ja man kallar den så, heter Saladan. Hit kommer färjorna och här hittar man bankomater, restauranger och  postkontor. Det finns även sjukhus, polistation och brandstation  i staden Ban Koh Lanta på sydöstra kusten.

Det häftiga med Kho Lanta är att en del befolkningen är havszigenare som kom hit för 100 år sedan.  Bananer, gummiträd och cashewnötter och räkfiske är annars en del av försörjningen här. På Lanta ör stränderna skyddade. Def finns inga "solstolsrader" och inga jetskis eller andra högljudda vattenfordon. Endast longtailbåtarna som graciöst klyver vattenytan. Just finns två cirka 200 barn som köar gör att komma in på Lilla svenska skolan här. (mer om den senare)



Jag kör fortrafande +50 skydd på Lennox axlar och rygg.


Jag har gjort en grundlig research på alla hotell på Lanta. Läst vad andra tyckt i olika forum. Detta fick bra respons, just för det finns barnpool och rutchkanna. Självkart är det en helt annat standard är Sunwing men charmigt och personligt. Vi packar inte ens upp.  I kylen finns en överraskning. En låda hemrullade chokladbollar med pärlsocker. De är lämnade av en bloggläsare som heter Caroline Engvall. Hon har skrivit den uppmärksammade och viktiga boken "14 år till salu" och nu senast en bok om tatueringar som heter "Tatuering, handbok för nybörjare-inspiration för redan gaddade". Dessutom jag jag förstått att hon är en riktigt bra frilansjournalist efter att ha googlat henne. Vi har aldrigt träffats. Hon har lämnat sina böcker i min brevlåda och och ikväll ska vi ses på Martins 40-års kalas för första gången. Caroline med familj bor nämligen på Koh Lanta.



På kvällen går ner på Klong Dao stranden. Där ligger mängder med restauranger. Lennox leker i sanden. Han hittar en flicka från tjeckien att bygga sandslott med. Lekens språk är universalt.





Solen går ner i havet.

Vi tar adjö av Sunwing och Kamala. I mer än två veckor har vi haft det fantastiskt, underbart, lyxigt och enkelt! Lennox har älskat detta och han har träffat massa kompisar, gått på skattjakt, målat t-shirts, lekt vattengympa, uppträtt på scenen, fått ansiktsmålning, varit med på barngymnastik och lärt sig simma under vatten.

Vi vuxna har fått lite egentid. Tittar på shower och njutit av en drink vid poolkanten. Ett helhetsconcept som passar som handen i hansken för barnfamiljen och man väljer själv vad man vill göra. Nu är det dags för oss att möta nya äventyr. En helt annat typ av boende. En speedboat tar oss drygt 1, 5 timmar till ön Koh Lanta idag. I en bungalow ska vi varva ner, hänga med Camilla och Martin och njuta av solnedgångar, enkla bambubarer på stranden och det enkla livet. Bungalowen har ingen aning om hur den ser ut. Bokade den själv över telefonen  en tidig morgon i ett kallt Sverige. En en helt annan semester väntar. Och jag tror att det är optimalt. Två veckor här och två veckor där. Hej då Lollo&Bernie. Jag är helt säker på att vi ses igen!

Jag glömde ta bild efter intervjun. Dagen efter var Sonita Ledig så jag fick ta denna bild i hennes mottagningsrum.



För en gång skull går jag till en läkare de senaste 22 månaderna utan att hålla mitt hjärta i händerna. Utan att ha behövt ta lugnande tabletter för att höra vad "skitsjukdomen" ställt till med och utan att vakna drypande av svett dagarna innan. Jag vill veta vad en läkare gör på en anläggning som denna. Nyfiken som vanligt.

Jag ska intervjua Dr Sonita Kasayapanand. M.D. Någon som har ett så lång efternamn måste ju vara förtroendeingivande. Det är svalt och skönt på hennes rum som är inhyst ganska nära Sunwings reception.




Hur länge har du jobbat här?
Hotellet är ju helt nytt men jag har jobbat 10 år på vår klinik som finns i BangTao Sunwing och även i Karon men där är vi inte kopplade till ett hotell. Vi är åtta läkare som jobbar i ett team.
 
Hur lång är din utbildning?
I vanliga fall är medicinskolan sex år men vi har 3-5 år extra


Är du allmänläkare eller har du någon speciell inriktning?
Jag är specialist på invärtes medicin.

Hur många arbetstimmar har du?
Jag finns här på förmiddagarna. Annars är jag och hjälper till på den allmäna sjukvården också. Dessutom finns vår sköterska här hela dagen som man kan konsultera vid behov och boka in mig.

Har du någon egen familj.?
Jag är gift.

Var bor du?
Alla vi läkare i vårt team bor i Phuket town.


Vilken åkomma är den vanligaste man söker för?
Hos barn är det förkylning, ont i halsen, ont i öronen. Luftvägarna helt enkelt. För vuxna mer magproblem, trauman som att man skadat sig vid motorcykelåkning tex.

Hur ofta är gästerna så sjuka att de inte kan komma till dig utan du måste ta dig till rummet?
Mycket sällan. Kanske om det är en äldre patient och det är mycket trappor. Oftast får man en tid snabbt och kan komma.

Hur ofta klarat du inte att behandla här utan man måste få sjukhusvård?
Också mycket sällan. Vi kan ju vara tillgängliga ofta och hålla koll. Nästan oftare än man får på ett sjukhus. Vi observerar och tittar till gästen ofta om det behövs.

Hur avancerad utrustning har du tillgång till här på hotellet?
Jag har syrgas och kan sätta nål och ge dropp.

Hur farlig är solen egentligen?
Det är klart att den är farlig och att man ska vara extra försiktigt när man kommer hit från ett kallt land.

Upplever du att föräldrar generellt aär duktiga på att skydda sina barn med mössor, långärmat, solskyddskräm etc?
Ja, det tycker jag. Visst kan man ibland se föräldrar som precis kommit men som inte är bra på att skydda men det är ovanligt.

Är det vanligt med diarré och magont?
Nej, faktiskt inte. Det är värre med halsont, var i öronen, örsprång, feber, hosta.

Vilka nationaliteter söker mest hjälp oftast?
Omöjligt att svara på då det bygger på beläggningen men vi kan se en överrepresenation av finnar i Karon.

Sedan pratar vi förstås lite cancer och hon säger något som jag saknat hos våra resonabla, vetenskapligt utbildade västväldsläkare.

Det beror mycket på din inställning. Hur du mår psykiskt om du kommer att klarar cancer. I vanliga fall så angriper våra friska celler, cancerceller när de dyker upp och inget händer men om man har ett försvagat immunförsvar, är deprimerad och olycklig eller om det är försvagad på ett fysiskt sätt så är det inte bra.  Att vi äter bra och rent, andas frisk luft och omger oss med positiva energier hjäper definitivt till. Vi ingår alla i ett så mycket större system än vi tror. Allt hänger ihop med naturen.
Jag ser i dina ögon att du är positiv. Det finns en stark vilja. Jag tror att det är över nu. Att det är borta.

Det säger hon till mig. Och hon är högst normal. Inga flummiga kläder eller rökelse i rummet. Hon är klassiskt klädd och har fin kjol och snygga skor. Allra högst sansad och välutbildad.

När jag berättar för henne att det är inte alls så man resonerar i den svenska läkarkåren suckar hon och ler lite. De vackra mandelformade ögonen kisar lätt. Själv svettas jag som en gris.

Nej, jag vet att det är så. Där ger man tex medicin, cellgifter i grovt indelade drag. Man ser inte den enskilda patienten. Alla behandlas med ungefär samma dos, lite beroende på vikt. Det är inte mer raffinerat än så men vi har en tusenårig österländsk filosofi som vi praktiserar och för oss är dert helt naturligt att psyket och kroppen hänger ihop så mycket mer än vi tror.

Jag tackar och bockar. Niger så jag nästan slår pannan i golvet och går därifrån med lättare steg än jag någonsin gjort i Huddinge sjukhus korridorer.

Vår naprapat  tillika vän som hjälpt både mig och Threst när vi haft ont efter kejsarsnitt (inte Threst) canceroperationer och för många timmar i ett kök, numera för många timmar på ett bygge, är här med sin familj. Vi stöter på varandra på BangTao Sunwing. Jag har ingen aning om att han är här. Vi bestämmer oss för att överraska Threst.

Fredrik bokar bord på Joey´s Downstairs i Patong och Threst frågar:

Vem ska vi träffa? Är det någon jag känner eller en kompis till dig?

Väl på plats blir han rejält förvånad. Grabbarna bestämmer sig för att spela golf tidigt nästa morgon.



Annars verkar han komma in i matchen rätt bra. Tränar på gymmet medan jag tar en taxi och handlar lite saker jag lovat vänner och bekanta. Lennox får en  stunds spel. Jag är INTE så förtjust i allt detta spelande på nintendos, tv-spel, wii-spel. Det är så enkelt om man inte orkar med sina barn, att bara låta dem spela fritt. Är man här ska man inte sitta med näsan över ett Nintendo som jag ser nästan alla barn göra. Till och med när de äter sitter de och spelar. Jag försöker begränsa det till max en timma per dag. Hjärnan behöver få vila från alla intryck ibland.


Den här fina klänningen fick följa med hem. JungCeylon




Och de här lila, platta sandalerna.  JungCeylon.


Så skönt att lämna in tvätten så kommer den struken och ren upp på rummet.


Idag tisdag 20:00 SVT medverkar jag i Jonas Gardells nya program om existensiella frågor. Det heter "Åh Herregud". Ca 10 minuter in i programmet berättar jag vad Gud och jag numera har för relation.

Nu är klockan 02.30. Jag bloggar alldeles för sent för att ha en morgonpigg fyraåring som vill baaaaaada.

Threst är på plats. Efter 14 timmar, från dörr till dörr kommer han så äntligen. Vi väntar utanför och jag vet att i samma ögonblick Lennox träffar Threst är han borta från mig. Det är återigen bara pappa som gäller och jag är bara en fripassagerare men det är helt ok. I 14 dagar har jag fått ro om min prins och den här lilla pappa dyrkaren och självklart har de längtat efter varandra.

Väl på hotellet är Threst imponerad av det fina rummet och anläggningen i stort. Problemet är bara att han somnar hela tiden och snarkar högt på solstolen. Han har jobbat cirka 14-16 timmar/dygn de senaste dagarna hemma med att riva ut hela bottenplanet, brutit upp golvet, stuvat undan hela vardagsrummet och sanerat för att vi ska kunna leva någotsånär drägligt när vi kommer om 14 dagar.

igår hängde vid poolen, åt lunch på LaTasca och spelade pingis. Tittat på både barnshowen och den senare 90-tals showen och ätit gott.


Den här fina killen sover på fönsterbrädan



Det börjar dra ihop sig för att packa ihop och lämna Sunwing och Kamala. På onsdag åker vi till Koh Lanta men innan dess ska jag överraska Threst med en middag med någon han känner som är här.  


På Sunwing hålls det ju shower var och varannan dag. Jag fick mig ett snack med de som dansar och sjunger och de jobbar halvårsvis här. Dessutom är det faktiskt de, eller de som jobbar i miniland, som 15 minuter åt gånger hoppar i Lollo, Bernie eller någon av de andra figurernas dräkter. De stormtrivs med sitt jobb, är lediga onsdagar och lördagar och bor stax bakom hotellet.



50% av showgruppen är klara för kvällen

Jag vet att folk antagligen tycker man är en jobbig jäkel. Som tycker ens barn är så speciellt och unikt  men det här inlägget kommer att innehålla både bilder och video från Lennox första scenframträdande. Han valde "Stay the night" med Alcazar och fick med sig tre sköna pumor på scenen. Behöver jag förklara att mitt hjärta höll på att brista av stolthet?



Det kanske är förmätet av mig att säga att det  är just dessa ögonblick som gnistar klarast ibland. När ens barn gör något som man från hjärtat ser att de tycker är stort och roligt, är så mycket större när man som jag har en farlig diagnos. Allting blir så mycket starkare. Det är inget jag tänker på eller försöker framkalla. Det är som om något vridit upp livet till en 1000 watts-lampa istället för en vanlig 40. Jag är så mycket mer medveten om att detta kan ta slut när som helt. Det kan det göra för alla men jag lever i en helt annan realitet än människor som inte suttit i dödens väntrum gjort.

Min lilla skrutt gör bra ifrån sig och det hade varit fullständigt skit samma om han inte gjort det. Det är modigt att kliva upp på scenen med idel främlingar omkring sig.


Självklart finns det Green Room.



Ja, ja. Många bilder blir det.


Fin blå sminkning hade han fått.




Maria och Elsa åker hem. Vi följer dem till Phukets flygplats och vinkar av dem vid passkontrollen. Sedan åker vi tillbaka den vackra vägen, längst kusten och Lennox somnar tungt på min axel. Väl tillbaka på Sunwing tar vi en promenad längst stranden. Det knorras en del. Vi möter en stor, grå hund med sönderkliad päls och när den slår följe med oss tillbaka börjar mitt harhjärta picka. Jag föser Lennox framför mig  och svetten forsar fram i ansiktet (för två år sedan blev jag jagad av vilda hundar på stranden på Koh Samui) Sedan äter vi lördagsgodis och somnar rätt tidigt. Threst ska hämtas på flygplatsen 9:00.


Vi är på väg för att lämna Maria och Elsa på flygplatsen.


Hej då fina vänner och tusen tack för sällskap!


Idag kom Threst. Mer om det i morgon. Nu sitter vi och tar en drink och jag beundrar min bleka man som gått ner flera kilo pga av husbygget hemma!

Vi har det bra här i Kamala. Först idag, efter en vecka på Sunwing upptäcker jag att det är ännu trevligare att gå vänster vid stranden. Där ligger ett litet stråk av enkla barer, mysiga restauranger och små souvernirbutiker.




Vi gillar ju dessutom att det finns katter här. Lennox dyker på varenda en och vill klappa. Vi får tvätta händerna ofta. De ligger och dräller lite varstans och européer är ju vänliga i regel mot djur så de har det bra här.




Det råder knappast brist på aktivititeter. Både för barn och för vuxna finns veckoplanering med allt som händer.
Det är det som är så bra. Att man kan välja bort det helt eller göra några av sakerna man gillar. Lennox tycker om ansiiktsmålningen och kalasen för woody eller Bernie. Sedan har vi varit med på en t-shirt målning och jag har tänkt, i mitt huvud, att köra ett träningspass på gymmet eller en klass aerobics eller core men tanken har stannat vid poolen. Att inte göra något är också en aktiv handling. Remember!










Inne i Patong såg jag flera turister, vem annars, som lät sig sugas på av små fiskar. De äter upp det döda köttet runt tånaglar och hälar.




Lennox är numera kär. I Elsa. Han ålar sig och kråmar sig som en liten tupp och försöker pussa henne när han får en chans. Igår deklarerade han vid läggdags.

"Jag är kär i tre stycken, vänta nu. Mmmmmm, jag ska tänka. Först Elsa, sedan Calista och en på dagis, jag hjälper henne med madrass och frågar om vill hon massage. Och sedan är jag kär i dig mamma"

"Vad gör man när man är kär då Lennox? Vad är kär för något, vet du det?

"Man pussar om någon är söt"




Jag är grymt imponerade av dessa hurtbullar. Härinne är det kallt och svalt men ute steker solen i 38 +gradig värme.






Det är inget mot respekten jag känner inför personalen på denna anläggning. De är helt fantastiska!!! De gör ett hästjobb för att hålla alla gäster nöjda. Plockar barnmat på golvet, hanterar prekära situationer och språkförbristningar, stannar och klappar ett barn på huvudet, väntar tålmodigt medan svettiga, frustrerade föräldrar försöker få en fyraåring att bestämma sig, torkar av bord, städar rummen oklanderligt. Igår kväll när jag skulle på den allmänna toaletten ramlade jag nästan över städerskan som knäskurade hela golvet, alla båsen och dessutom med ett leende.

Jag försökte berätta för min servitör idag hur duktiga jag tycker de är och att jag ser att de verkligen anstränger sig. Jag hoppas han förstod och berättade det för sina kollegar. De behöver all uppmunttran de kan få! Sent i går när jag passerade sista rummet i korridoren stod dörren på glänt. Jag var tvungen att kika in. Det är tydligen ett förråd och trots att klockan var över midnatt jobbas de för fulltt. Jag undrar vad de tänker om den där tokiga turisten som plåtar allt.