LOVE GOTLAND

 

 

Här sitter jag och bejakar livet i skinn från Frontow Living och leo från Zara. Sjuk som ett as. Men det syns väl inte som vanligt. När jag blev sjuk i cancer. Och sedan frisk bestämde jag mig för att försöka leva livet som det passar MIG. Och allt som oftast gör jag det. Men i fredags var jag så himla hängig och hostig. Överraskningsresan gick till Gotland. Hannah Graaf som dels fyllt år men även haft en väldigt tung period när hennes systerson Isak, 19, gick bort i september och jag som fyller på julafton, fick ju bara instruktioner om vad vi skulle ta med samt vara. Och vi har haft det magiskt även om jag är sjuk. Men min kamera strular. Kan inte ladda upp bilder så jag återkommer i morgon med headlines. Ska bara till en läkare och se till att ta en odling på det jag har.

 

 

 

DA BIRTHDAY GIRL

 

 

Jag är mållös. Fattar ingenting. Får detta på mail av Micaela. Och jo, jag fyller 48 på julafton. Men det är ju inget att fira. Vart ska vi? Vem ska med? Pass, öronproppar, böcker, middag, tofflor. Hela helgen. Blir hämtad nu snart och kommer hem söndag eftermiddag. Jag ska försöka blogga men vet inte alls vad som kommer hända. Jag jobbar ju i helgen, har vimmel men det har de avstyrt och ringt mitt jobb och sett till att jag fått ledigt idag. Och jag har frågar Threst tusen gånger vart jag ska men han bara ler och vägrar berätta fast han såklart vet. Det enda JAG vet är att det förmodligen inte är något kallt ställe. Alltså ingen stuga i norr. Ingen slalomdestination. Alla som känner mig att jag hatar kyla och vinter.

Vilka fantastiska vänner va?

 

 

Jo, det är en bild av mig av illustratören  Sarah Mc Fire. Jeansen, de turkosa ringarna, skinnjackan, bootsen, den vita, slappa tishan. Micaela lyckades hitta henne på nätet och gav henne uppdrag att rita mig i all hast. Hon har fångat mig perfekt!

Nu åker jag!

PODCAST FÖR 1,6-MILJONERS KLUBBEN

 

 

Jag podcastar för 1,6-miljoners klubben med Pamela Alselind Anderson. Och får hostattacker som en grävling hela tiden i micken. Kroppen gör ont, snoret rinner. Men ingen feber. Och så har vi julbord på jobbet ikväll.

Min mamma hämtar Lennox på i morgon. Så sover han hos kusinerna i Örebro till lördag. Då åker Threst och hämtar honom och kommer hem söndag. Det betyder att jag är ensam hemma lördag till söndag. Jobba hemma står på schemat. Det är härligt att träffa Pamela. Hon är drabbad av en hjärntumör som inte går att operera bort helt. Det är bara att hoppas på att den inte växer utan står still. Den där jävla cancern alltså.

AKTION JULKAPPEN

Det börjar närma sig resans slut. Vi har förstås delat ut klassens julkappar härpå CCC och det var en fantastisk stund förstås. Helt klart var det tandborstarna och tandkrämen som var mest populära. Jag tänker att man kanske aldrig ägt en egen tandborste utan fått dela med syskon eller föräldrar.

 

Lennox och Penny var strålande som jultomtar och det var väldigt nyfikna och längtande barn som tog emot klapparna. Centret CCC gör en stor insats här i Lviv tack vare er som ger via Läkamissionen. Nu hoppas jag de här barnen får en så bra jul det nu går att få. Lite extra kramar, frukt eller kött som man nästan aldrig äter.

 

 

 

Det är är Olga. Hon är lärare  i konst här på CCC och kommer längre fram att  ha en utställning i Sverige med barnens teckningar. Alla pengar för de sålda alstren går tillbaka till barnen förstås.

 

 

Och så måste jag avsluta med den här kommentaren. Jag vet inte om den är seriöst. Men vill svara om någon tillnärmelsvis missat vad jag drivs av.

 

 

Maria. Jag reflekterar och funderar och vet varför fattigdom uppstår. Jag kan inte acceptera den, lika lite som du förmodligen, men om jag ska förändra den massiva problem jorden någonsin sett, så är det förstås bra att vara högre upp i hirarkin. Jobba i maktens korridorer. De stora strukturella problemen med ojämlik resursfördelning, förtryck av kvinnor och hållna tillgångar av länders rikedom som sällan kommer landets invånare till gagn är en av många orsaker till fattigdom. Samt vår ovilja i västvärlden att vilja dela med oss, ofta av de tillgångar vi norpat åt oss oss i u-länderna.

Om jag fick bestämma skulle jag gärna jobba i maktens korridorer. Kunna påverka. Men å andra sidan kan inga enskilda beslutsfattare utrota fattigdomen över en natt. Det är ett långsiktigt arbete som startar hos dig och mig och är en av världens svåraste nöt att knäcka. Så ja, jag åker till Afrikat och klappar på lite barn. Men samtidigt använder jag min blogg, min plattform, min penna till att låta de här barnens historier och röster synas. Så att det hos dig som läser kanske  startar en liten revolution. Ruska om i den tillrättalagda tillvaron de flesta av oss för. Få någon att engagera sig politiskt eller att skaffa ett fadderbarn eller bli skyddängel. Så snälla. Säg inte att jag inte reflekterar över fattigdom när  det är det enda jag grottar ner mig i. Vad gör DU?

 

Tack Läkarmissionen för den här resan och alla möten. Nästa gång, Eva gör vi Kongo.

 

 

KOLJA

Fina Kolja hämtade vi skolan

 

Foto: Håkan Flank för läkarmissionen

Vi är kvar i Ukraina. Ja inte rent fysiskt men inläggen släpar. Precis som de ska. Vi har hälsat på Kolja som är 11. Kolja bor med sin unga mamma på, 28, samt två syskon. En äldre bror och en liten lillasyster. Och en pappa som dricker på tok för mycket. Här, i det enda rummet bor också Koljas morfar och hans fru. Morfadern är helt blind och sängliggande när vi tränger ihop oss.

 

Hans mamma är väldigt varm och öppen. Men när jag frågar vad hon önskar mest för sina barn skull rycker hon på axlarna och ler förläget. ”Jag vet inte”, säger hon. Hon blir väldigt glad för maten vi har med. Och för oss var det inga pengar alls. Men en summa hon förmdligen aldrig skulle kunna skrapa ihop. Hon hyllar CCC. Tycker det är toppen att de två sönerna går dit varje dag och får den hjälp hon själv inte kan ge. Läxor, nya kläder, tandläkarkoll.

 

Här tvättar man kläder i en kastrull på spisen. Foto: Håkan Flank för Läkarmissionen

Lennox tycket det luktar lite illa. Och att det är väldigt litet. På barns alleles självklara vis. Jag förklarar att många människor inte alls har det som vi och att det finns omständligheter som gjort att man inte kan bo större eller äta när och vad man vill. Och så säger jag snusförnuftigt att vi som har, inte får vända bort blicken från de som har mindre. Att vi trots allt världsligt bör dela om vi kan. Det är ju väldigt präktigt att tjata om det där men jag tänker att det man plöjer ner i sina barn någonstans ändå fastnar. Någon slags värdering man bär med sig i livet kanske.

 

Kolja och Penny

 

 

 

 

 

annonser