ARNE WEISE

Foto: Malin Bondeson

Jag har träffar ju massa kända personer. Det är en del av mitt jobb men jag har aldrig varit speciellt bländad eller kändisorienterad innan jag fick det här jobbet. Läste inte kändistidningar alls eller hade koll på den världen. Jag har under mina 14 år jobbat upp mitt vetande så att säga. Och det är klart att jag har mina favoriter. De som är genuint trevliga och mysiga. Som folk är mest men det är ju å andra sidan de flesta av dem jag träffar. Några hittar man en egen relation med. Andra nickar man åt och hälsar på.  Och jag har för längesedan satt upp upp regler för hur jag förhåller mig till det där, att umgås privat med offentliga personer.

 

 

Arne Weise hade jag förmånen att äta lunch med förra veckan. Vilken man! Charmig och hur trevlig som helst. Hade sådana fantastiska historier att berätta. Och stilig och parant. Gav sina bästa stiltips  också. Vi har ju setts på röda mattan genom åren ofta, och som sagt, till slut får man en relation till varandra.

 

 

På lördag fyller Arne 85 år. Det firar han flott på Ulla Winbladh. Jag är inte inbjuden privat förstås. Så bra känner vi inte varandra. Utan jag ska dit och jobba, göra vimmel. Redan klockan 15 börjar det.  Kväll har jag lovat Lennox att åka skidor i Flottsbro. Han har blivit helt tokig i slalom nu och i morgon har Threst tagit ledigt för att åka upp till Romme över dagen. Han har världens bästa pappa. Nu bildregn.

 

 

 

 

 

TRÖTT MEN LURAS SOM VANLIGT

Torsdags. Invigning på ZinkGrill. Thérése från Bindefeld. Foto: Malin Bondeson

När jag var sjuk. Alltså gick på cellgifter och sov bort halva min tid. Så SÅG jag hela tiden ut som vanligt. Det där var lite lurigt. För det var svårt för folk att greppa hur illa man egentligen mådde, hur mycket man frös och hur autopiloten alltid var påkopplad. Fantastisk förstås på sätt och vis. Men väldigt dubbelt.

Och det är samma nu. Trots att jag har varit sjuk, sovit hela helgen och är svintrött. Så SER jag likadan ut.

Grammisgalan om två timmar. Håll ihop.

HOPP

 

De här gatupojkarna träffade jag i Uganda i oktober på Half Way Home. En mellanstation innan man kommer till Tigers Club.

Tack Magda för din fina kommentar.

 

Jag känner att det bör vara på sin plats med lite ljus. Det blir ju så eländigt annars. Jag vill inte visa ett Afrika som är förlamat av kaos och skit. Myror som äter barn. Barn som svälter. Friska barn på ställen för sjuka. Våldtagna barn, Övergivna barn, Gatubarn. Barn med HIV. Och barn som jobbar från morgon till kväll. Jag har träffat dem alla. Men jag har också sett hoppet och glädjen som finns där. Ett litet halmstrå och ögonen blir glada. Ett löfte om skolgång. En plats på Tigers Club eller de där små på Give  a Child a Family som jag VET kommer få en familj. Det får man aldrig glömma. Att varje liv man lyckas rätta till. Är en hundraprocentig vinst.

MYROR SOM ÄTER BARN

 

Fotograf: Christopher Hunt

Halva jag är fortfarande kvar i Tanzania, eller Rwanda, Uganda, Burundi, Sydafrika och Ukraina. Det tar lång tid att landa. Åtminstone för mig. Det lägger sig någon sort melankoli över det hela. Och en ”låt gå jargong” som jag behöver lära mig. Men för människor i min omgivning är det kanske irriterande. Att jag inte är lika på ”tå” längre. Det har blivit mer manana över det hela. Jag oroar mig inte så mycket över småsaker. Kan glömma sådant som tidigare gjorde mig sömnlös. Och det är nog bra, jag som tidigare varit lite av ett kontrollfreak.

 

Den här unga herren träffade jag på en SOS-barnby i Dar es Salaam. Specsavers var där för att göra syntest och dela ut glasögon. Jag tror det var vår sista dag. Precis som förra året. Han var väldigt härlig på alla sätt och vis. Var nyfiken på oss förstås som kom med kameror, penna och block. Där var även en flicka i 6-års åldern som såg ut att vara brännskadad. Hon kom fram till oss och jag kunde inte riktigt släppa tanken på vad som hänt henne så jag frågade en av föreståndarna. Hon berättade att flickan blivit upphittad i diket längst en väg som liten. Där hade hon legat oförmögen att röra sig på grund av hunger, uttorkning i den starka solen under flera dagar så en typ av myror som finns här, hade ätit på hela hennes kropp, ansikte och huvud och hon kunde förstås inte få bort dem själv. Ingen vet vem som slängt henne där utan någon hittade henne och kontaktade de sociala myndigheterna.

 

De går inte att skaka av sig. Mötena med livsöden. De poppar upp nu och då. Oftast, precis som med cancern, när det är som bäst. Vid en middag. Mys med Lennox. När jag får hem en blank katalog i brevlådan med information om kollo med leende, friska glada barn på framsidan. Då kommer det i magen. Den där handen som vrider om, som får mig att tappa andan några sekunder för det är precis så det känns. De här konstiga världarna vi lever i.

 

BLANK SPOT PROJECT

Snart försvinner de helt. Berättelserna från udda platser i världen därifrån inga rapporter lämnas. De blanka ställena. Det är för dyrt för tidningar att skicka iväg en reporter en längre tid för att kunna lära känna landet, människorna och dess kultur. Att djupgående kunna sätta sig in och skriva långa reportage. Ta kriget i Kongo,  knapphändig och ensidig rapportering levereras. Copy, paste. Eller lemlästningen av albinos i bland annat Tanzania, eller pygméernas utrotning och hot om sitt existensberättigande försvinner. Tänk om vi inte fick läsa texter som Magda Gaads, inte lära känna femåriga, föräldralösa Gloria, eller Aaron som snart kommer dö  i sitt missbruk. Eller de målande beskrivningarna hur det är inne i en ebolaklinik, hur död luktar eller hur vacker stranden i Monrovia är i kvällssol.

 

Den här typen av reportage och skildringar måste få fortsätta berättas. Hur ska vi annars få veta här borta i la-la land? Det tar tid att lära känna en kontinent, förstå, begripa, formulera och skriva. Tiden då tidningarna lät sina reportrar bevaka världen är försvinnande få. Några dagar kanske de kan vara borta. Sedan ska de hem och berätta om en bild som är stor och svår att greppa. Än mindre formulera i text.

 

Blank Spot Project är en helt ny reportagesajt för kvalitativ utrikesjournalistik. Den har startats av  bland annat Magda Gaad, Martin Schibbye och Brit Stakston. Och ska drivas av pengar som du är villig att hjälpa till med. Du som vill kunna läsa om det i här i fortsättningen. För att projektet ska bli verklighet behövs en miljon kronor initialt. En medborgarfinansierad sajt som bevakar de blanka platserna i världen. Dit ingen reser. När journalisten Martin Schibbye släpptes från Etiopiskt fängelse efter  438 dagar viskade en medfånge ”Tell the world what you seen” och det lovade Martin.

 

Jag har blivit ombedd att vara med i den här kampanjen som drar igång. En ära. Men de behöver dig och mig för att få det det här att lyfta. Kunna bli verklighet. Vill du vara med och stötta? Gå in här på länken.

 


 

annonser