Kolmården 1 maj 2012. Fotograf Malin Bondeson
Jag har många fina bilder från helgen men eftersom jag helt enkelt inte orkar ladda upp dem från kameran blir det den här från några veckor sedan. Jag har hälsat på mormor i hennes nya boende. Ätit middag med gudson och Sussi samt träffat Steve, Kicki och Lennox kusiner samt syrran och mamma och pappa. Medan jag varit borta har ett garage tagit form här hemma. Som genom ett trollslag.
Jag tänker ibland på hur andra familjer har det. I första hand med livspusslet och blir inte klok på hur de får ihop det. Vi har bara ett barn. Däremot har vi extremt hög ribba när det handlar om hemmet och logistiken kring handling, städning, plock av saker, tvätt och allt annat som man gör sjuttielva gånger på en kväll. När vi lägger oss finns inte ett glas på diskbänken. Skorna står i spikraka led, kuddarna i soffan fluffade och allt tipp topp. Ja jag vet. Helt osunt. Vet inte nu om jag vågar berätta att jag ibland dammsuger och torkar golven innan skola/jobbet.
Det här kan ju skapa en massa ångest och prestation hos några av er. Få inte det. Jag önskar istället att jag kunde slappna av och skita i att det ser ut. Bara sätta mig ner och titta på en film eller läsa en bok. Threst och jag är mycket olika på de flesta plan men där möts vi. I denna osunt perfekta tillvaro eftersom han är precis lika nitisk som jag och gillar när saker och ting helt enkelt är uppstyrt, rent och fixat. Jag skulle helt ärligt säga att jag sitter ner i vårt hem möjligtvis någon gång i veckan. Därför blir jag nyfiken på hur den här tjejen får ihop sitt liv med två små barn och ett hektisk schema och ändå lyckas ha en karriär och en uppdaterar blogg?
Jakten på det instagramade perfekta livet med ett vackert hus, tjusiga barn, massor med sex och inte ett fettveck så lång ögat når. ( nu menar jag inte Lofsan här) Den bilden vill man ju inte spä på. Därför tycker jag det är viktigt att visa sina tillkortakommanden. Att man faktisk oftast inte räcker till eller får till det. Och att vi måste vara medvetna om att inte ens Carolina Gynning vaknar i motljus med lejonman och en perfekt bränna. Jag vill ju också verka fin och snygg och ha massa roliga vänner, alltid vara trevlig och glad, ha god ekonomi och ett vackert hus, buxbommar på uppfarten och iskall chabli i glasen på sommarn och äggtoddy i Verbier på vintern. Och då tänker jag att det kanske är så människor ser mig. Oss. Att vi är allt det där. Och då vill jag bara säga att det inte är sant. Att jag är så mycket mer än det ytliga och det tjusiga om nu en del tycker det. För att citera Elaine. ”Jag är inte min Michel Kors klocka, min vikt eller mitt utseende”. Ett av hennes bästa inlägg någonsin.
Vi har ju känt varandra länge nu. Du och jag. Jag har en lojal och återkommande läsare. I sex år har jag bloggat i stort sett varje dag. Sjuk som frisk, glad som ledsen. Naket och utlämnande och ytligt och glättigt. Nu är jag på väg hem till en kändis för att göra ett hemma-hos reportage.
Ska se om jag hittar lite damm under sängen.
Det är helt obegripligt så mycket pengar som kommit in till Emma.! Ja, ni läser summan i rubriken. Hela 412 insättningar som hittills, i går eftermiddag genererat i 134 076 kronor! Mycket mer än vad hon någonsin kunnat drömma om. Det betyder att frakten är räddad men också att verksamheten nu kan få andas ut. Vila i vetskapen om att det inte hela tiden är kniven på strupen.
Jag tänker inte ta någon cred. Det är ni läsare som har sett till detta händer. Som faktisk har sträckt ut en hand och räddat upp situationen. Och barnen. Barnen som nu får alla sina saker. På Emmas blogg Våra skitungar kan man se när lasten anländer.
Jag tror däremot att det är farligt att nu sluta ge i tron om att de fick så mycket. Gör inte det. De månatliga bidragen behöver förstås fortsätta komma in kontinuerligt.
Jag kan sova gott nu. Det här har oroat mig en del. Lite som att oroa sig över sina egna barn. Jag har legat och funderat på hur det blivit om allt inte löst sig. Vilka konsekvenser det hade fått. Främst för barn som redan är dubbelt drabbade av svek.
En underbar dag. En sten har lättat från mitt bröst. Tillsammans hörni.
Tillsammans
Tugume kan fortsätta må bra.
Mamma har köpt en hund. Ihop med min lillasyster. En korsning mellan lhalapso och papillion. Säkert felstavat BIG time. Den är liten som en hamster och har sylvassa tänder. Brumma är dess namn.
Just nu ligger jag och hamrar på det pyttiga tangentbordet på min telefon. I lillstugan. Lennox sover bredvid. Håret lockigt av svett och de långa ögonfransarna vilandes mot kinden. Andetagen är djupa och långa. Själv funderar jag på hur det kommit sig att jag tappat djurgnistan. Alla som känner mig vet att jag älskar djur och att jag faktisk varit militant djurbefriare. För 20 år sedan. Som medlem i någon förening försökte jag vid ett fåtal gånger helt sonika släppa fria de djur vi hörde missköttes genom att knacka dörr och utge oss för att vara ute i annat ärende. Numera gillar jag djur men på en mer hanterar nivå.
I det här huset har jag upplevt mina tonår. Mitt ute i skogen. Märkligt att man nu blivit storstadsbo. Eller inte. Threst är kvar hemma. Han bygger garage. Och eftersom jag tagit ledigt idag så passade det bra att åka hit i fyra dagar. Nu är vi på väg till en skateboard ramp vid min skola. Ja ja. Medan andra gillar lego är det fysiska aktiviteter som gäller för den här killen.
På återseende.
Emma Israelsson (inte Emma Kock)
Jag har låtit det förra inlägget ligga ute extra länge. Jag hoppas och tror att ni förstår varför och när jag läser på Skitungarnas blogg gråter jag. Av den oändliga generositeten från människor som bidrar med det lilla de kan. Nu återstår att se hur mycket pengar som kommit in. Jag har även bett Emma låta sitt inlägg ligga ute ett tag.
Jag har mailat följande bloggar:
BlondinBella
Katrin Zytomierska
Pernilla Wahlgren
Magdalena Graaf
Hannah Graaf
Anitha Shulman
Amanda Shulman
Monas Universum
Laila Bagge
Carola
Lofsan
Elaine Eksvärd
Lady Dahmer
Hannapee
Apan satt i granen
Martin Melin
Cecilia Blankens
Carolina Gynning
Shatilla
Malin Wollin
Charlotta Wågert loppi
Kenza
Det är bara en handfull som har antagit utmaningen men jag är otroligt tacksam över de som hittills har hjälpt till förstås. Tillsammans har dessa otroligt många läsare.
Pengarna från Tradera försäljning gav 1.550 kronor så det har jag satt in till henne . Ni ska få se inbetalningen så ni ser att det är korrekt.
Nu har jag precis kommit fram till Örebro. Här är härligt men svårt med uppkoppling och bloggande. Nedan en resumé från i måndags.
Jag kan inte släppa tanken på vissa saker. Saker som jag brinner för. Det är både en gåva och ett gissel och det är förbluffande hur jag har blivit någon helt annan än den jag var när jag var yngre. Ett nej triggar mig till exempel. Tidigare hade det fått mig att tappa sugen eller bli modfälld men nu triggar det mig att än mer se till att få ett ja i frågan. Häromdagen hade jag ett lunchmöte med smyckedesignern Emma Israelsson. Den ni med smör på!. Herrejisses vilket charmtroll. Och driven. Och rolig. Och varm. På alla sätt och vis. Emma har bott i USA med sin familj men är nu tillbaka på svensk mark. I USA mötte hon många människor i ren misär och har därför bestämt att en viss del av försäljningen av hennes handgjorda smycken ska gå till något som hon brinner för.
Vi ska nog hitta något kul att göra tillsammans. Ett nytt spår.
Sedan tog jag mig till ABBA museet, det nya. Och fär fick jag den här ladyn på bild. Anni-frid Lyngstad som skrev autografer till fans som rest dit från hela världen. Sedan landade jag frusen och trött hemma i soffan. Två starka kvinnor på en och samma dag suger musten ur en.
Nu väntar häng med kusiner och vänner.
Ivan sniffandes lim på Kabales gator 2010. Idag har han ett hem
Det här går inte längre för Emma. Det är kris och verksamheten för barnen hotad. Jag har i natt mailat de stora bloggarna i hopp om hjälp. Nu ber jag dig om du har en blogg, facebook, Twitter, grannar, eller kollegor att fråga och dela detta. Det hela är mycket olyckligt och Emma vädjar nu om all akut hjälp. Summan är 20 000 som behöver komma in.
Kära bloggkollegor och läsare.
Jag brinner mycket för gatubarnen i världen. Framför allt sedan jag själv blivit mamma. Att tvingas leva på gatan, äta sopor och försörja sina syskon när man själv är liten är obegripligt och svårt att tänka på.
Svenska Emma Kock som bor och driver barnhem i Uganda har nu ett stort och akut problem. Lasten som jag och många andra fyllt med blöjor, leksaker, välling, sängkläder, skor, fotbollar etc har nu äntligen efter flera månader anlänt i hamn. Men tullen vägrar att släppa ifrån sig den och kräver Emma på en orimlig införselskatt på 20 000 kronor. Emma har sedan några dagar försökt prata med ministeriet om att slippa tullskatten eftersom det är pengar hon inte har samt gåvor till gatubarn som annars levt på gatan.
Den höga kostnaden kan eventuellt sänkas mot betalning till enskilda tjänstemän eller handläggare (ren korrumption) men Emma vägrar gå den vägen. Nu när containern kommit fram kostar den även pengar varje dag att ligga i hamn. Tanken är att vi, med gemensamma bloggkafter kan sprida frågan virtuell på alla våra sociala plattformar. Att vi faktisk kan hjälpa de här barnen som väntar och längtar efter sin saker och att Emma och alla de som kämpat för att fylla den här lasten kan pusta ut. Tanken på att de inte ska få sina saker gör mig helt knäckt.
Om vi alla kan kopiera detta inlägg eller själv formulera om det med egna ord (det bästa) och länka till bloggen våra skitungar, barnens egna namn på sig själva, eller skriva ut Emmas kontonummer till Handelsbanken direkt kanske vi, som sitter här hemma i vår trygga värld och med stor cybermakt, kan vända den här skutan.
Du skulle göra mig så oerhört glad om du vill hjälpa till. Det är snabba ryck. Men du kommer bli belönad i känslan av att förändra utsikterna för någon annan.
Stor kram, Lotta Gray AKA Vimmelmamman
Emma: HANDELSBANKEN 6759 KONTONUMMER: 726 881 732
Märk ”Container”
RSS-flöde
Lämna en kommentar