Gääääääsp

 

Nyvaken

Söndagar betyder oftast att jag vaknar ensam. Threst spelar golf. Tidigt. Lennox måste upp. Tidigt. Han blir ett nattmonster annars. Han har en kompis som sover över. Och de var svåra att väcka i morse. Det ligger höst i luften. Hösten är vacker med sin höga klara luft och vackra löv. Den inger en viss melankoli, gör mig sårbar, känslig Men också en föraning om det som komma skall och det vet ni ju vad jag tycker om kyla.

 

Det är skolstart. Betyder att jag är på jobbet tidigare. Idag väntar Cirkus Scott 16:00 med tre barn. Och några timmar ensam på eftermiddagen. Det blir en lugn vecka på jobbet. Hinner jobba undan en del dagtid. Känner mig lite höstig i hjärtat. Vill sitta i stora täcken framför tv:n, äta popcorn och titta på zombiefilmer medan regnet smattrar på rutan. Snart är vi där.

12:42

 

Rekord. Sömn. Gud så jag älskar att sova. Sedan jag blev sjuk blir jag ibland rädd att den är tröttheten beror på att cancern kommit tillbaka. Jag kan i princip sova hur länge som. Vaknar, vänder mig om, byter ställning, sover vidare. Knölar ihop kudden. Drömmer intensivt ibland. Väldigt detaljerat. Känner dofter, smaker, beröringar. Drömmer ofta om att jag blir jagad. Att jag är rädd. Vaknar med galopperande hjärta och hela kroppen inställd på flykt. De sista dagarna har jag börjat funderat mer och mer på det här svaret som kommer 28 augusti. Jag antar att det hänger ihop med drömmarna. Jag är redo för krig på alla plan.

 

Jag hasar runt här hemma. Gör inte många knop. Lennox är på hockeyläger. Threst är på Dormy. Äter en sen frukost. Lyssnar på gamla Snoop. Skulle behöva göra höst i vår trädgård. Ta in alla utemöbler. Slänga blommor. Och min cykel blev stulen i torsdags. Behöver köpa en ny. Behöver även rensa garderober och ringa samtal. Och förbereda mig för min föreläsning i Karlstad på torsdag. Så mycket måsten. Så lite tid.

Det fina med att ändå drabbas av en allvarlig, livshotande sjukdom är att man skiter i de här måstena. Att jag har lärt mig att göra det jag vill och strunta i det dåliga samvetet, Ibland går det bättre, Ibland sämre. Jag blir stolt över mig själv när jag lyssnar på den inre rösten istället för vad man förväntas göra. Men det är synd att det ska till lite cancer för att man ska fatta.

 

FREDAGSFUNDERINGAR

Foto Malin Bondeson

I morse såg jag Lennox dagisfröken. Hon kom på cykel och jag i bil. Hade jag  kunnat hade jag stannat och gett henne en kram. Alla de här människorna runt mitt barn. Hur viktiga de är och hur de formar honom. Kommer och försvinner precis som det är i det riktiga livet. Senare. Alla dessa möten. Som gör oss till dem vi är. Att man måste lära sig att saker sällan är bestående utan avtar ibland eller försvinner för alltid. Den viktiga är att tryggheten måste finnas inom en och inte utanför. Tryggheten är en eld nära hjärtat. Då kan det blåsa och storma bästa fan det vill. Om man bara är stadig därinne. Vi pratar om det hemma. Speciellt när det slutar och börjar nya klasskamrater. Att det är så livet ser ut och att det måste få vara så. Lennox har inte alltid varit så trygg som nu. Det var svårt att lämna på dagis, han var väldigt ledsen. Ångest i hjärtat och gråt i halsen på tunnelbanan på väg till jobbet. När jag ringer någon timme senare för att få veta hur det går hör jag hans gråt i i bakgrunden.

 

Han är cool med nya. Tar lätt kontakt med andra barn. Hittar snabbt leken. Har aldrig haft problem med socialisering men är en Alfa-hane och gillar att bestämma och har en stark personlighet. Jag tror att han tagit efter Threst väldigt mycket som är ett socialt fenomen. Du vet, en sådan som alltid hejjar glatt på grannen och gärna pratar över staketet så fort han får chansen. Jag älskar honom för det så länge han gillar läget att jag inte riktigt är lika hej och tjena med alla. Jag är mer humörsbenägen där och har inte alltid lust att prata med varenda  människa i mataffären.

 

Helgen är helt stilla. Ingenting inplanerat alls. Sedvanlig tacomiddag ikväll. Kanske måla husgrunden på lördag. Möjligtvis Cirkus Scott på söndag. Den som lever får se.

VÅR TIDS FARSOT

Barn som bor runt Foya

 

Vi fattar det inte bara. Att ebolan har blivit ett hot. På riktigt. Vi hörde talas om den för ett par år sedan. Den skapade ramaskri. Lite som de där katastroffilmerna jag älskar så mycket om virus som sipprar ut och får människor att löpa amok och äta upp sina barn. De patienter som får ebola äter inte barn. De dör av inre blödningar, hög feber och kräkningar. Ofta från sina barn, Eller sina föräldrar. Som stolt ambassadör för för Läkarmissionen antar jag deras vädjan om upprop för Foyasjukhuset i Liberia. I mars kom den första patienten som var smittad. Sedan dess har över 100 personer dött och även fyra ur personalen. De har nu akut brist på platshandskar, skyddskläder och desinfektionsmedel och ber nu om hjälp.  Något som bidrar till smittspridning är deras begravningstraditionen där man besöker den döde i huset under flera dagar samt tvättning av kroppen.

 

Gravid kvinna

 

WHO är oroade. Det dyker upp larmrapporter, en spansk man avled nyligen men tyvärr drunknar rapporterna i nyhetsartiklar om Gaza, trafikolyckor och ett och annat tips om sommarfina ben. Läkarmissionen undrar om vi kan göra en akutinsats nu. Du och jag. Det vore fint att kunna förhindra det som kan nå oss likaväl. För det är ju så att världen är en global by vare sig vi vill det eller inte och vi är alla invånare av olika slag.

 

Här kan du bidra

 

BB-avdelningen

SLARVMAJA

 

Har slarvat med att kolla min gmail. Ser att Petra vill att jag puffar för hennes event IKVÄLL! Här kommer inbjudan. Och det står fel bankironr. Det korrekta är: 160-583.

 

 

Det kommer även ett event 23 augusti

 

annonser