Mamas

Helgen. Varit väldigt kort och märklig. Dagarna har bara försvunnit. Jag har mest petat mig i öronen. Men måste försöka få Lennox att sluta. Han är nästan besatt av det där. Det har varit midag hemma hos Thrests mamma. Och så har det varit innebandymatch, tidigt söndagmorgon. Och så den här bion jag var på, ”Interstellar”. Sov första kvarten och plågade mig igenom resten. Det var en vän som var lyrisk över den. Sa att den var bra så jag litade på det. Och mitt hjärta på handleden. Kan förövrigt berätta att det är den fulaste tautering syrran har sett. Hon tog det här med ärlighet till en helt ny nivå. Nåja. I love it. Huvudsaken.

 

Veckan börjar med vimmel på mamgalan ikväll. Jag vet inte om jag ska stanna och se den. Har inte bestämt mig riktigt. Rollen som förälder som ska hyllas. Årets hjältemama som jag själv vann 2009 på den här galan. Det finns så många hjältemamas i världen. Tänk om alla de kunde få ett pris för sitt slit. Min hjältemama är Emma Kock som adopterade Isaac. Eller den gamla kvinnan i zulubyn jag träffade som tog hand om 16 barn. Att lyssna till hur vi kvinnor i västvärlden ska förverkliga oss själva och måna om vår egentid. Blir så pajigt i sammanhanget. Och löven som ligger tjocka i min trädgård och väntar på att bli omhändertagna, de ger mig dåligt samvete också.

Nej. Lika bra att ta tag i den här måndagen bara.

DET DUBBLA

 

IMG_4882.JPG

 

Den här pojken minns jag tydligt. Han var den sista jag tog farväl av. Och jag pussade honom på kinden flera gånger. Gick tillbaka,  igen. Han var så fin med bus i blicken men ett fysisk handikapp som gör att han sitter i rullstol.

 

Det där barnhemmet ni minns. För de handikappade barnen i Sydafrika. Det som inte har något med vare sig Läkarmissionen eller Give a child a home att göra men som vi ändå besökte. Barnen hade inga skor, eller väldigt dåliga och trasiga skor där tårna stack fram. Vi gjorde ett upprop. En insamling på Facebook och Instagram. Att samla in 3600 kronor till 36 barn på 36 timmar. Resultatet blev överväldigande. Vi fick in 7200 kronor som räckte till två par skor, leksaker, bollar samt trolldeg. I torsdags var det dags att lämna över sakerna och jag har fått bilder.

 

IMG_4883.JPG

 

IMG_4880-0.JPG

 

IMG_4878.JPG

 

 

 

”Det är så underbart, Tack, tack, tack, idag har ni skapat sådan glädje för många barn. De bara skrek rakt ut”

Berättar Monica som var med vid utdelningen.

Så visst går det, om än för stunden, att göra gott.

 

För att bli månadsgivare och skyddsängel klickar du här

 

IMG_4881.JPG

EN VIKTIG ARTIKEL-DELA GÄRNA

 

 

Alltså. Jag vet inte om jag håller på att tappa det helt. Känns vansinnigt att ens fundera så men händer det bara mig? Eller? Det här  med att jag tror jag pratar högt. Det händer hela tiden att det jag tänker verkar komma ut ur munnen utan att jag öppnat den. Låt mig förklara. När jag tänker på konversationer jag haft, eller när jag resonerar med mig själv inne i mitt huvud så verkar det som om det kommer ut. För folk tittar på mig precis när jag tänker. De vrider på huvudet SOM OM DE HÖR. Och jag är ändå en hyfsat stabil person. Inte flummig av mig det minsta. Kan på min höjd tända doftljus men thats about it. Men hjälp mig här. Det händer rätt ofta. Går i perioder. Och när det sker. Att det är tydligt att något HÖR mig så blir jag helt kall och min röst i huvudet tystnar. Det är inte klokt vad flummigt det här låter. Men jag kan inte förklara det på något annat sätt.

 

Nåja. Det är inte vidare viktigt.

Jag lagt ut en länk om min resa samlat, klicka här. Där kan du läsa den i en något annorlunda version än den som funnit här på bloggen.

Dela den gärna på dina sociala plattformar. Det skulle göra mig väldigt glad.

 

DET KOM ETT MAIL…

Foto: Aftonbladet

Det kom ett brev…

”Lotta, förlåt att jag skriver men jag läser dig varje dag och samma sak slår mig varenda gång: v a r f ö r är du så satans hård mot dig själv hela tiden? Du ger ju, och gör ju, fan så mycket mer saker än vad de flesta människor gör, ändå är du otillräcklig, ändå är du ofta ledsen, ändå mår du oftare skit än bra. Jag undrar ibland om du inte s e r hur mycket bra du gör. Herregud, om jag bara hade hälften av ditt samvete och goda hjärta…

Sen undrar jag vad du har för jävla kärringjävlar som läser dig. Sweet Lord, det är ju samma kvalitet på dom som det är inne hos Zytomierska. Man blir ju fasen mörkrädd. Å andra sidan inser jag hur lyckligt lottad jag själv är med mina 70-80-000 läsare. Kanske 5 surkärringar på 8 år. Men så är jag en vanlig okänd medelålders kärring också.

Hur som. Du måste kliva ur dig själv och titta i en riktig spegel.

Du ÄR ju bra. Uppskatta det oftare.=)”

Kära mailskrivare: Du har så rätt. Jag borde vara stolt över mig själv. Försöker, på mitt sätt bidra, men jag känner att det inte räcker. En känsla av otillräcklighet. Att tiden bara rinner iväg. Att man måste kunna göra mer, bättre. Nå längre. De där ungarna ute i världen äter upp mig. Så länge de finns där. De cirka 100 miljonerna  gatubarn i världen kommer jag aldrig att bli helt och fullt lycklig  igen.

 

JAG AND THE COLLEGETRÖJA

 

Min besatthet av collegetröjor verkar inte avta. Jag tar vad jag har och klipper av dem i hals och mudd om de inte är bra. Häromdagen hade jag den här på mig på ett vimmel. Har ingen aning om var jag köpt den men troligtvis second hand. Men tydligen var den från det extremt  dyra märket Desiqual. Det hade jag inte fattat utan klippt  bort muddarna. Så Anna, min kollega, som har lite koll höll på att sätta i halsen när hon såg det. Typiskt mig. Vill att allt ska vara bekvämt.

 

 

Från college till julfirande. Vad ska ni göra? Jag fyller ju år på julafton. Ingen jävel kommer ihåg mig eftersom folk har fullt upp med annat den dagen. Nej då. Det är klart att en del gör. De sista åren har vi skippat klappar helt. Jag önskar mig bara insättning till den här fantastiska tjejen och i år blir det även lite extra till Give a child och framför allt Tigers club som jag vet fungerar via Läkarmissionen. Jag har även postat mitt julbrev till vårt fadderbarn Winnie i Uganda. (Och jag kan inte stava ser jag till since.) Med lite kritor och hårsnoddar samt pennor och en extra slant. Hoppas, hoppas bara det hinner komma fram.

 

 

annonser