ELLEgant Värre

Foto. Eero Hannukainen

Ellegalan. Tjoho vilken fest. Jag bar svart. Som merparter av  alla andra fegisar Det bjöds förstås på en fantastisk buffé och magisk musik. Och en massa härliga människor på plats. Jag jobbade och hade fullt upp eftersom det var väldigt bra gäster där. Med bra gäster menar jag aktuella personer som ibland inte är ute så ofta. Det är är den enda modefesten som håller internationella mått när det kommer till visningar och upplägg. Jag är inte så värst modeintresserad. Är inget modelejon precis utan tycker mest den här festen är härlig eftersom det alltid är bra musik. Det är rätt viktigt för mig.

 

 

Jag hängde lite med Shatilla förstås som är en kollega här på Aller men även är en privat vän förstås. Och åt när jobbet var klart. Det är väldigt sällan det är den här typen av tillställningar förstås. Alla är glada och uppklädda till tänderna. Själv bar jag klänning från en sajt på nätet för 398 kronor samt en väska från Myrorna i Örebro. Och så Shatillas gamla pumps som hon gav bort till mig för flera år sedan men hade glömt när jag påpekade det.

 

Foto: Malin Bondeson

Foto: Malin Bondeson

 

Och så sprang jag på Sean Banan som Lennox gillade tidigare. Och dansade. Det gjorde jag. Som en galning. Nu väntar läxläsning med Lennox.

 

Foto: Malin Bondeson

 

 

LITE LÄNGRE

 

ELLE galan har avlöpt. Det var en fantastisk fest och jag gick till Wendýs Hair för att göra en liten hårförlängning. De är specialiserade på just det och jag ville bara ha några centimeter längre än mitt vanliga hår. Man sätter fast det med keratinvax runt det egna håret och det sitter cirka 3-4 månader. Sedan tar man bort det. Eller sätter i nytt.

 

 

De har alla färger hemma på lager och vi lyckades hitta en perfekt färg som blandades fint med det egna håret. Tog cirka 1,5 timmar och man kan locka, eller platttånga det som vanligt. Det är ju ett riktigt hår. Jag brukar ju ha löshår i omgångar. Men vill inte ha det där riktigt långa svallet. Tycker inte det är så snyggt. Bara fylla ut och få lite, lite längre. Innan löshårtrenden  exploderade var det mest offentliga personer som syntes mycket som hade det. Nu är det lika vanligt som att använda läppglans i stort sett och många ”vanliga” tjejer sätter i det för att fylla ut ett tunt hår eller få ett ängre. Jag frågade på salongen hur den vanligaste kunden ser ut och det är alla möjliga typers av kunder som kommer.

 

 

Jag tycker det blev jättefint och funkar perfekt ihop med mitt eget hår. Vill man köpa det själv och sätta i hemma kan man även göra det men då behöver man någon som hjälper en samt en värmetång.

 

Måndag. Har precis träffat den här godingen och är på väg till Idrottsgalan snart. Mer om ELLE i morgon…

 

14 DAGAR KVAR

Två veckor. Specsavers genialiska drag att samla in glasögon under en viss period i Sverige, för att sedan mäta upp styrkan på och dela ut till behövande i Tanzania är väldigt hands on och konkret. Vi hade en helt fantastisk vecka förra året med det här gänget ovan. Upp tidigt och i säng sent. Lediga två dagar. Annars var på på en hälsoklinik  utanför Dar es Salaam dit kön av behövande ringlade lång.

När man kommer till kliniken får man komma in till en optiker som tar reda på vilket synfel man har. Man får en lapp där det står styrkan. Sedan kommer man it till mig och jag letar efter lämpliga glasögon med rätt styrka, tar en bild och skriver på lappen  hon lämnar numret på den bilden som är i kameran. Sedan får den personen i Sverige som skänkt glasögonen en bild på dem med den nya ägaren.

Jag fick i veckan schemat mailat och det är ett liknade upplägg som förra året. Vädret i Dar är runt 30-35 grader just nu. Alltså helt i min frusna smak. Vi har ju med oss många resväskor packade med glasögon och den här gången är konstellationen lite annorlunda. Vinnaren i årets Specsaverstävling Menfa är ju med.

Jag längtar.

LISTEN

 

CALLE-GÅR ATT LITA PÅ

 

Aya. Då var det dags igen. Tid att gå till Calle på FormaVita. Jag har gått till Calle det senaste dryga året. En av anledningarna är att han gör små förändringar/behandlingar på mig. Ingen av oss vill att jag ska se ut som jag har lyft mig. Han använder materialet Teosyal som är en 100% hyaluronsyra som finns naturligt i huden och som han lägger med ett stick i mina veck från näsan till munnen samt i kråksparkarna vid ögonen. Jag älskar resultatet. Jag vägrar ljuga om att jag inte använder mig att både bra krämer samt dessa behandlingar för att både se och känna mig fräschare. MEN. Jag vill inte ta bort alla mina rynkor.  Jag vill ha ett levande ansikte som får rynkor när jag skrattar och som har kvar sin  mimik förstås. Vi ser till att låta de flesta kråksparkarna runt ögonen  vara kvar samt linjer i panna.

 

 

Efter ca 4-6 månader är det borta och huden återgår till sitt vanliga utgångsläge. Det gör inte speciellt ont. Och jag kommer fortsätta göra de här små förändringarna eftersom jag känner mig fräschare och finare helt enkelt. Jag får ett mer vilsamt utseende runt ögonen. Inte spänd, det ser ut som jag sovit väldigt bra. Det är väl egentligen så jag kan förklara det. Definitivt något jag kommer fortsätta göra men vill göra det subtilt och inga stora förändringar. Calle är bra på det tycker jag. Hellre för lite än för mycket är hans, och min devis. Jag brukar fråga Threst om han ser någon skillnad på mig veckorna efter jag varit här. Och nej. Det gör han inte. Tyvärr. Jag tror det är mest jag som ser det. Sedan har jag en extremt bra hud i mig själv och det har med mina gener att göra. Men just de där trötta vinklarna från näsa till mun samt det där ansträngda runt ögonen. Borta.

Jag har tänkt på om jag inte klarar av att åldras. För så kan man ju se det. Men har inga direkt ångest över det. Jag skulle kunna lyfta mina bröst också. Jag har liksom inga problem med vad var och en gör med sin kropp. Inga som helst anspråk på vad som är rätt och fel att korrigera. Tycker det är helt upp till en själv så länge man inte försöker omvända människor att det ena eller det andra är det rätta.

 

 

Calle och hans härliga fru Eva på sin klinik i Hammarby Sjöstad.

 

Just nu är det en intervju ute med mig och Robert Bronett. När vi skulle ta den här bilden var jag så rädd att jag höll på att förgås. Jag är ändå en gammal hästtjej. Har ju haft egen häst och tävlat under hela min tonårstid. Men när vi skulle sitta där och hästen viftade med sina bak och framben. Alltså. Fy vad obehagligt det var. Finns i en butik nära dig. Tidningen alltså. Inte hästen.

 

Foto Micael Engström

 

 

Ikväll vimmel på Grotesco

annonser