Annons:
Barns ilska och utveckling: Familjeterapeuten förklarar

Barns ilska och utveckling: Familjeterapeuten förklarar

Familjeterapeuten Erica svarar på medlemsfrågor på Allt för föräldrar. Barns ilska och utveckling är ett återkommande tema. "Det är som om vi vuxna inte vet vad vi ska göra när barnen börjar säga ”nej” eller när det slåss och beter sig ilsket", säger hon.

”Det verkar som om han vill bestämma allt”, skriver föräldrar och det kan man ju tro. Men i själva verket ställer barnet en fråga med sina ilskeutbrott, nämligen ”vem är det som bestämmer?”. Barn vill innerst inne inte bestämma eftersom de vet att de inte klarar av det. Även om de inte säger det rakt ut vill de att föräldern ska sätta stopp för ett knasigt beteende eftersom det betyder att mamma och pappa ”ramar in" barnets värld och gör den trygg.
 

Ilskan i sig är inte farlig

Den låter väldigt mycket och den kan också kännas fysiskt om barnet börjar slåss, men det går att stoppa ett argt barn som får ett utbrott. Man kan flytta på barnet och man kan hålla i ett litet barns fäktande armar eller sparkande ben. När barnet blir argt sprutar ofta tårarna också vilket är en del i frustrationen som barnet känner eftersom han eller hon vill bestämma, men ändå inte.


LÄS ÄVEN: Känslor bits inte - våga låta ditt barn känna
 

Har du upplevt det här klassiska beteendet hos din 3-4-åring?

”Sitt där!”, säger lilla Pelle till sin mamma. Mamma sätter sig på den utpekade stolen. Pelle blir arg: ”Nej! Inte där! DÄR!”, säger han och pekar på en annan stol. Mamma byter lydigt stol. Pelle blir ännu argare ”NEJ! Du ska inte sitta där!!! Du ska sitta DÄÄÄR!”. Mamma känner sig förvirrad och undrar vad Pelle vill så hon säger ”Men du SA ju att jag skulle sitta här!”. ”Ååååå!!!!” Nu är Pelle riktigt arg och tårarna sprutar ”Sitt DÄÄÄÄR!!!”. Mamma flyttar sig igen. Pelle kastar sig på golvet och skriiiiker, och mamma undrar ”Vad är det han vill egentligen?”.

Vad Pelle i själva verket frågar utan att veta om det är ”Vem bestämmer?”. Mamma svarar att det är Pelle eftersom hon gör som han säger. Pelle blir frustrerad och ”frågar” igen ”Vem bestämmer?” och mamma svarar ”Du!” igen och så fortsätter det. Om mamman istället sitter kvar första eller andra gången och förklarar ”Nej, den här stolen gillar jag så här ska jag sitta”. Då kommer Pelle att blir helg för att han vill få mamma att flytta på sig men utbrotten kommer att vara en liten stund. Sedan kommer Pelle att vara nöjd eftersom det i själva verket var skönt att slippa styra i världen som treåring.
 

Kraften i ett litet barns vilja är stor

Ibland blir kraften till och med så stor att barnet själv blir rädd för den. Jag har själv fått lugna en liten arg treåring hemma som till och med bet i mattan av ilska. Jag såg rädsla i hans ögon när utbrottet tog över. Då satte jag mig bredvid honom på golvet och strök honom över ryggen medan han skrek och bet i mattan.
 

Kom ihåg lista: det är du som bestämmer

Om du låter ditt barn styra dig genom att det får som det vill eller ”för att hen annars blir så arg och ledsen” kan barnet bli väldigt dominerande och kräva väldigt mycket.

1. Det är lättare att ”rama in” ett förskolebarn än en tonåring eftersom det kommer en ny period av ifrågasättande. Ramar man inte in barnet tidigt blir det svårare att göra det i tonåren då de är svårare att hålla i än en treåring.
2. Barn blir trygga av att veta att deras föräldrar har koll och ramar in deras värld.
3. Alla känslor är viktiga. Om man ska kunna känna glädje behöver man också kunna få känna ilska och sorg.
4. Ilska i sig är inte farligt, det är beteendet man behöver hantera.
5. Om man som förälder är rädd för ilska eller alltid försöker trösta sorg väldigt snabbt, kan barnet bli rädd att känna sådana känslor. Inkapslade känslor kan i förlängningen leda till ångest, eller andra fysiska sjukdomar som magont eller huvudvärk.
6. Om du låter ditt barn styra dig blir barnet också van att styra andra, vilket gör att barnet försöker styra andra människor. Det leder till att andra kan bli irriterade på ditt barn och då kan barnet får sämre relationer till andra människor.
 

Lyssna, kompromissa och fatta besluten

Självklart ska du lyssna på ditt barns vilja och kompromissa ibland. Ju äldre barnet blir desto mer kan du låta deras vilja bestämma för det är också viktigt att lära dem argumentera för saker. Men inledningsvis är det bra att små barn lär sig att det i slutändan är föräldrarna som bestämmer så att det inte bli några frågetecken kring det när det väl gäller.

Ett exempel är elvaåringen som ligger i soffan och vägrar följa med på släktkalaset. Barnet är för stor för att lyfta med och som förälder varken orkar eller vill jag dra ut min son till bilen. Jag står och tittar på honom och tänker ”hur ska jag få med honom?" och säger ”nu följer du med! Du har inget val! Du ska med!”. Som svar får jag ”aldrig i livet att jag följer med på skittråkigt släktkalaset!”. Sedan reser han sig upp långsamt och lunkar ut till bilen och sätter sig i den. Jag undrar vad som hände men inser sedan att han tidigt lärde sig att det är jag som bestämmer i slutändan.


LÄS ÄVEN: Lyssna upp ditt barns självkänsla istället för att prata upp den
 

Dominerande föräldrar som slår och domderar får barn som blir ögontjänare

De lyder bara när föräldrar eller andra vuxna är närvarande men däremellan gör de en massa sattyg. Alternativt använder de samma metod på andra som föräldrarna använder på dem, det vill säga slår och domderar med andra.
 

Undergivna föräldrar får barn som är egocentriska

Ett barn som växer upp i en familj där de alltid får styra och ställa för att föräldrarna inte vågar säga ifrån blir ofta egocentriska och kan ibland också bli översittare.
 

TreårstrotsBarnets olika faser

Barn under tre år trotsar inte. De gör inte saker tvärtemot för att kolla om gränserna håller, eller var gränserna går. Barn under tre år undersöker världen. De är nyfikna och har en inbyggd upptäckarlust som spritter i dem! De tar i blombladet för att känna hur det känns, och de slutar inte för att mamma eller pappa säger ”ajaj!” eftersom det inte finns i deras värld att de ska bli stoppade på sin upptäcksfärd.
 

Till föräldrar med barn upp till ca drygt 2 år: Visa hur eller ta bort

Kan man inte ta bort den olämpliga saken som barnet håller i får man ta bort barnet från saken. Nyfikenheten styr barnet och avledningsteknik funkar också bra på små barn. Därför kan du säga ”men titta vad jag har här!” och tar fram en boll, en strumpa eller något annat som kan vara intressant. Själv har jag kört med ”men titta där” och pekat ut genom fönstret och samtidigt hoppats att det ska vara något där. Ibland är det inget, men då har jag sagt att det flög förbi en fågel och tittat nyfiket ut och barnets uppmärksamhet har riktats åt ett annat håll, åtminstone för en stund.
 

Små barn som säger nej

När barnet är ca 1,5 år har det troligen börjat sätta ord på saker. När barnet upptäcker ordet ”nej" blir det ofta väldigt populärt då det är ett så effektivt ord. När barnet säger ”nej” reagerar alla vuxna. Dock betyder inte alltid nej:et nej för barnet utan barnet kör ordet om och om igen, för att det blir en sådan effekt av det. Efter ett tag, när barnet börjat förstå att han eller hon kan styra världen med sina ”nej”, så börjar hen köra med det lite då och då.

”Nu ska vi sätta på vantarna!” säger mamma. ”NEJ!” säger Pelle och mamma svarar ”joo, det är kallt ute”. ”Nej” säger Pelle och knyter ihop de små fingrarna. Då är det ingen ide att förklara för Pelle att händerna blir kalla om han inte har vantar, utan antingen kan man sätta på vantarna ändå, vilket man gör ibland när man har bråttom och strunta i skriken som följer, eller så kan man ”leka på” vantarna: ”här kommer tåget, tuuuut tuuuut!” säger handen och kör in i tunneln, och tunneln är då vanten. Det fungerar oftast. Om barnet skriker en stund, för att det inte vill ha vantarna på sig eller vad det än kan vara, så är det ingen fara. Det är bara vanlig ilska ackompanjerat av ilskan tårar.
 

Trotsåldern eller vem bestämmer?

I treårsåldern kommer det som vissakallar för trotsåldern. Då har barnet upptäckt att han eller hon har en egen vilja och styr och ställer gärna för att testa olika saker för att se vem som bestämmer, och vad det är som gäller här i världen.

Många föräldrar blir chockade över kaften i sitt barns trots, men också över kraften i sina egna känslor. Det finns ingen som kan locka fram så mycket ilska hos en själv som ens egna barn. Man står där och säger ”nej, nu går jag ifrån dig och kommer aldrig tillbaka!” så som man lovat sig själv att aldrig, aldrig, aldrig någonsin i denna värld säga till sin underbara son eller dotter. Sen får man skuldkänslor högt upp över halsen och nästan drunknar av samvetskval.
 

LÄS ÄVEN: Terapihunden Hjärtat är barnens bästa vän 
 

Barn med mycket starka känslor

Ett barn som känner väldigt mycket känslor låter dig som förälder veta att "du lever" och du kan då och då bli ”satt på pottkanten”. Själv gick jag till BUP med min första son när han var i treårsåldern för jag tänkte att det ”kan inte vara normalt” att trotsa så mycket och bli så arg som han blev. Jodå, han var så normal så, men det var mina funderingar också. När barn nummer fyra fick sina utbrott konstaterade jag mest att ”jaha, han är i den fasen nu” och inte mer. Så jag vande mig och lärde mig att det går över eftersom det bara är en period i barnets liv. En nödvändig utvecklingsperiod. Ju mer konsekvent och tydlig man kan vara genom hela trotsperioden, desto lättare blir det senare i livet, och desto fortare går det över. Varje trotsanfall ser man som en fråga: ”Vem bestämmer?", och svaret är: ”jag".

Det är viktigt att tänka att barnet inte är elakt eller genomtänkt manipulativ eller liknande, utan det som händer är att barnet är i en kraftfull utvecklingsfas och det ställer frågor med sitt beteende. Du ska stå för tydliga och lugna ”svar”. Klart är att vi föräldrar är människor vi också. Det innebär att vi vissa dagar inte klarar av att stå lugnt och svara, utan även vi kan bli tre år och skrika och bråka tillbaka. Barn överlever det också.
 

Lilla tonåren - sex till nio år

I sexårsåldern kommer nästa ”stöt”. Den åldern brukar man ibland kalla lilla tonåren. Då spretar ofta både armar och ben hit och dit och barnen blir ganska ramliga och ostyriga. Samtidigt kan de få utbrott, ifrågasätta mycket och tjaffsa om småsaker. Även där gäller det att veta vem som sätter ramarna och att vara tydlig som vuxen. Ofta blir sexårsåldern lite lättare om man varit tydlig genom treårstrotsen. Nioåringar kan också ha en lite ”vinglig” och osäker tid, men det är inte lika tydligt.
 

Tonåren är kompromissernas tid

Sen kommer tonåren som startar någonstans i 11-12 års åldern för flickor och lite senare för pojkar. Har man grundat bra med tydlighet och liknande när barnen var små behöver man oftast inte ta till så ”stora bokstäver” när det gäller. Barnet vet nu att det i slutänden är det föräldrarnas ord som gäller.

Dock är det viktigt med ömsesidig respekt och att mer och mer lyssna på barnets åsikter och tankar och att kompromissa. I den här åldern startat barnet sin väg mot att bli vuxen. För att ett barn ska kunna bli vuxet måste hen bryta sig loss ifrån sina föräldrar. Brytningen mamma-dotter och pappa-son är oftast de kraftfullaste. Det är inte lika svårt för en son att bryta sig loss från sin mamma, eller för en dotter att bryta sig loss från sin pappa eftersom de redan är så olika. Barnet har ofta en stark önskan att bli ”sin egen” och att inte bli som mamma eller pappa. 

I kroppen far det runt hormoner som gör ungdomen ömsom arg, ömsom ledsen och ömsom glad. Kroppen är inte längre lätt att styra och känslorna far hit och dit och kroppsdelar växer ryckvis. Mitt i allt ska tonåringen gå i skolan och helst vara trevlig, i alla fall en stor del av tiden. Att de sedan kommer hem och smäller igen sin dörr, är bara ett sätt att hantera allt som händer i honom eller henne. ”Ibland svarar jag så fräsigt, fast jag inte vill” säger Elina 13 år. ”Jag tänkte säga något snällt och så blev det skittaskigt! Ibland blir jag arg så fort jag ser mamma, fast jag älskar henne”. Ibland är hon tre år och sitter i knät på sin mamma, för att sekunden senare vara "vuxen" och tycka att föräldrarna är töntiga och inte klarar någonting. Egentligen tänker hon att hon skulle kunna flytta hemifrån och klara sig utan dem. Nästa sekund är hon 13 år igen och superkär i Anton, men å andra sidan gjorde han nyss slut, så då faller hon ihop i tårar och ”hatar hela världen". Det är inte lätt att vara tonåring, men det är inte lätt att vara tonårsförälder heller. Men är vi föräldrar måste vi ändå ta oss igenom denna period – helst med förståndet kvar!

Försök att "stänga av" och inte lyssna på gnället och fräset som kommer att komma. Försök att strunta i att tonåringen kom hem och inte hälsade utan klampade bara in och slängde igen dörren. Gör inte så stor affär av att hen skriker ”jag vill döööööö” av minsta lilla sak, så länge inte barnet är djupt deprimerat och ligger ensam i sitt rum utan några vänner. I tonåringens värld finns det inga gråzoner, bara svart eller vitt.
 

Alla barn är olika

Givetvis finns också barn som är födda med väldigt ”milda” sinnelag, vars ”nej” är som svaga pustar, trotset är ett par frågor och tonårstiden är som ett litet vindsus. Det finns även barn som har diagnoser av olika slag, som följer sin egen utveckling och som beter sig på annat sätt än andra barn i deras ålder.

Som avslutning vill jag påpeka att det är aldrig för sent att ändra sig, och barn följer med i förändringarna som föräldrar gör på sitt föräldraskap. Protesterna kan bli starka när mamma och pappa plötsligt beter sig på annat sätt, men är man konsekvent och respektfull, och inte själv ”kliver ner på barnets nivå” och skriker och bråkar, så lär de sig snabbt att ”det är det här som gäller hemma hos oss nu”.

Lycka till!

 

LÄS ÄVEN: Stress - det finns en gräns för vad barn tål

Annons