Barnvisor text: Josefin

Det var en gång en flicka som hette Josefin,

Josefin fin fin, Jose Jose Jose fin.

Den enda skatt hon ägde, det var en symaskin,

symaskin skin skin, syma ma ma ma ma ma skin.

Hon hade dock en fästman som hette Jonatan,

Jonatan tan tan, Jona Jona Jonatan.

Och han var inte fager men hon var likadan,

likadan dan dan, lika lika likadan.

Han ägde en skuta som uppå böljan for,

böljan for for for, böljan böljan böljan for.

Den hade han fått ärva av sin gamla mor,

gamla mormorsmor, gamla mormorsmormorsmor.

LÄS ÄVEN: Hjulen på bussen

Han skrivade ett brev till sin kära Josefin,

Josefin fin fin, Jose Jose Jose fin.

Och bjöd uppå skutan med hennes symaskin,

symaskin skin skin, syma ma ma ma ma ma skin.

Och när de hade seglat uppå den blåa sjö,

blåa sjö sjö sjö, blåa blåa blåa sjö.

De stötte mot en klippa invid den gröna ö,

gröna ö ö ö, gröna gröna gröna ö.

LÄS ÄVEN: Den cyklande elefanten

Och Jonatan han sade - Jag tror vi sitter fast,

sitter fast fast fast, sitter sitter sitter fast.

Jag tror vi måste slänga en del av vår ballast,

vår ballast last last, vår ba vår ba vår ballast.

Så slängde han ballasten, och det var symaskin,

symaskin skin skin, syma ma ma ma ma ma skin.

Och efter det så slängde han sin kära Josefin,

Josefin fin fin, Jose Jose Jose fin.

LÄS ÄVEN: Igelkotten rund och go'

Nu går han där och sörjer sin kära Josefin,

Josefin fin fin, Jose Jose Jose fin.

Som sitter där på havets djup och trampar symaskin,

symaskin skin skin, syma ma ma ma ma ma skin.

LÄS ÄVEN: Rasmus på luffen

LÄS ÄVEN: Den blomstertid nu kommer

LÄS ÄVEN: Min hatt