Förlossningen steg för steg – från latensfasen till bebis

En förlossning börjar oftast med att kvinnan får värkar, eller att vattnet går. Ett annat tecken på att förlossningen har börjat eller närmar sig kan vara att slemproppen, som sitter i livmoderhalsen, lossnar. Det är dock mer ett mognadstecken än en startsignal och det är heller inte alltid man märker den.

Slemproppen är en geléaktig klump som kan se ut som en slemmig flytning då den kommer ut, ibland med blodstrimmor i. Den har suttit som ett skydd för det lilla barnet i livmodern.

Det börjar med latensfasen

Det som händer i kroppen under den första fasen, som kallas latensfasen, är att livmodern börjar dra sig samman.

– Rytmiskt som i vågor uppifrån och ner mot öppningen av livmodern, livmodermunnen, säger Helena Lindgren som är barnmorska på Vidarkliniken i Järna och även hemförlossningsbarnmorska.

Sammandragningarna kommer till en början ganska glest och är inte så smärtsamma utan kan vara lite diffusa, som en molande mensvärk i ryggslutet. De varar i 15–20 sekunder för att senare under förlossningen öka till 60–90 sekunder.

– Det blir ofta så, särskilt om man väntat länge, att ”wow nu är förlossningen igång, jättekul!”. Och så har man läst att "nu ska vi börja äta pasta och dansa magdans och sätta på fin musik" ... men det bästa är om man kan ta det lugnt i detta tidiga skede, menar Helena.

Hon fortsätter:

– Man kan gärna äta någonting gott för det är alltid bra när förlossningen har börjat att man får någonting som man får energi av. Men sedan tycker jag att det absolut bästa är att gå och lägga sig att sova, säger hon.

Monica Kolm-Sandström, som är barnmorska på Sunderbyns sjukhus i Boden/Luleå tipsar om vad mamman kan göra om hon känner sig trött.

– Att vila om man är trött och vara uppe och röra på sig emellanåt är bra. Ett varmt bad eller en varm dusch är jätteskönt när värkarna kommit igång lite mer. Att få massage är också avslappnande, säger hon.

Hon fortsätter:

– Om man inte kan ligga ner, om det är för jobbigt, så är en variant att sätta sig grensle över en bakåtvänd stol och luta sig fram över kuddar som man har liggande på ett bord och bara sitta så och försöka vila, säger Helena Lindgren. Då går det också lätt för mannen att stryka sin kvinna över ryggen om hon tycker att det känns bra. Han kan också hålla henne på axlarna för att påminna henne om att slappna av i axlar och käkar, något som man behöver bli påmind om för varje värk som kommer.

När åker man då in till sjukhuset?

– Det kan vara svårt att veta när man ska åka in. Vi brukar uppmana föräldrarna att ringa och prata med oss först. Dels för att vi ska kunna ta emot dem bättre då de kommer men också för att det är bra om de får prata om hur det är och känns. En del vill ju vara hemma så länge som möjligt och behöver bara få höra att allt är normalt. Andra känner sig tryggare om de kommer in ganska snabbt, det beror ju också på vad man har för avstånd till sjukhuset. Det viktigaste är att man känner sig trygg. Vanligt är att man rekommenderar att om allt är bra kan man vara hemma tills värkarna varar i sextio sekunder, börjar ta i ordentligt och kommer ungefär var femte minut, säger Monica Kolm-Sandström.

Hon fortsätter:

– Jag tror mycket på kvinnans egen känsla för förlossningen. Att hon känner själv när det är dags att åka in och ska lita på det.

När man kommer in till förlossningen gör barnmorskan en första undersökning. Hon känner efter hur barnet ligger och lyssnar på barnets hjärtljud. Hon känner kanske också efter hur livmoderhalsen känns och hur många centimeter livmodermunnen öppnat sig.

LÄS ÄVEN: Våga föda ditt barn - för att du kan

Aktiva fasen - du är aktiv och värkarna mer intensiva

När livmodern sedan börjar öppna sig allt mer blir sammandragningarna längre, tätare och smärtsammare.

– Livmodermunnen ska öppna sig ända upp till tio centimeter så att man inte kan känna några kanter runt om barnets huvud. Efter fyra centimeter ungefär brukar de flesta tycka att det börjar ta i på allvar. Då kräver det liksom hela ens koncentration att kunna slappna av, säger Helena Lindgren

– Det är dock bra att fortsätta vara uppe så mycket som möjligt. Dels får det bättre effekt på värkarbetet och så gör tyngdlagen att barnet lättare tränger ner i bäckenkanalen. Trycket ner mot livmodermunnen och bäckenbotten gör också att det frisätts mer endorfiner, kroppens egen smärtstillande hormon, säger Monica Kolm-Sandström. Bebisen mår också bättre på grund av bättre syresättning.

Värkarna är nu regelbundna och starka. Barnet ska passera ner genom bäckeningången, förbi spineaknölarna, som är ett utskott på bäckenet, och ner mot bäckenbotten.

– Många kvinnor brukar känna av när huvudet passerar spinea, som är den trängsta punkten mitt i bäckenet. Då kan man plötsligt må illa eller känna starkt obehag, säger Helena. Men bara huvudet har passerat förbi så går det lättare.

Mot slutet av aktiva fasen talar man om övergångsskedet, som av många upplevs som den jobbigaste fasen. ”Nej, nu går jag hem!” är det inte ovanligt att kvinnan utbrister, ”jag ångrar mig, jag vill inte ha något barn!”. Det känns kanske som mer än vad hon klarar av och hon vill inte vara med längre. När det är så jobbigt brukar Helena försöka få ögonkontakt med henne.

– När kvinnan visar med hela kroppen att ”här tänker jag inte stanna” handlar det mycket om att komma nära, förklarar Helena.

Hon fortsätter:

– Då brukar jag ställa mig framför henne och hålla i hennes axlar och tvinga henne att titta mig i ögonen: ”Titta på mig! Du är här och vi är med dig och du kommer att klara det här!”. För det är ju så i det här skedet att man är övertygad om att ”det går bara inte”. Men genom att ha ögonkontakt håller man kvar henne.

Mannen kan här känna sig utestängd då kvinnan är så inne i sig själv. Men att finnas till vid hennes sida är nog så viktigt. Hon vet att han finns där och det känns tryggt. Han kan också torka pannan, hålla om henne om hon vill det och peppa henne då det är jobbigt.

Fostervattnet går i regel under det aktiva öppningskedet men det är olika.

– Ibland går det innan utan att man haft värkar och ibland får man ta hål på hinnorna under förlossningen. Då blir värkarbetet oftast effektivare och det lättar på trycket. Det mesta vattnet är dock kvar vid bebisens fötter, och kommer då barnet kommer, säger Monica.

LÄS ÄVEN: Kroppen efter förlossningen - 15 symptom vi inte pratar om

Foto: Gorodenkoff/Shutterstock

Utdrivningsskedet - när bebisen föds

Värkarna kommer allt tätare och håller i längre. Barnets huvud trycker nu nedåt mot bäckenbotten.

– Här känner ofta kvinnan sig bajsnödig. Krystkänslan kommer oftast smygande och tilltar successivt. Den här starka kraften kan för en del kvinnor kännas som en befrielse och för andra skrämmande. Men de allra flesta tycker att det är skönt när krystvärkarna kommer, säger Helena Lindgren.

Då kvinnan säger att hon vill krysta brukar barnmorskor ofta vilja känna efter om det är helt öppet.

– I regel är det det då man känner en stark krystkänsla, men man vill kolla så att det inte är en kant kvar som kan klämmas åt om man börjar krysta för tidigt. Krystningen kan ta väldigt olika lång tid och vara väldigt olika, säger Monica.

– En del kvinnor får jättestarka krystimpulser och huvudet kommer fram mer och mer för varje gång, medan andra håller på länge och tycker att det inte händer någonting. Att byta ställning ganska ofta är bra och kan underlätta. Att inte fastna i en ställning som man bestämt sig för att föda i, utan våga byta. Fem till tio minuter i varje ställning och sedan kanske gå lite och försöka vicka på höfterna. Då ger man barnet chansen att komma ner ordentligt, säger Helena Lindgren.

Barnmorskan kan visa en olika ställningar att prova sig fram med. Alla barnmorskor har sina favoritställningar.

– Min favorit är på huk, men det är ju lite ansträngande att stå så en längre stund så om man sätter ner ena benet under sig så att man sitter lite på sitt ena underben och häl och har det andra benet som vid vanlig hukstående så står man bra.

Då kan kvinnan ta emot barnet när det kommer. Mannen kan sitta bakom och hjälpa henne att hålla sig uppe, berättar Helena.

– Jag försöker gärna uppmana kvinnor att stå på knä, säger Monica Kolm-Sandström. Då krystar de helt i egen takt och barnmorskan är inte där och rör. När bebisen kommer kan kvinnan sätta sig ner och själv ta upp sitt barn i egen takt.

När bebisens huvud är framme blir det i regel en värkpaus och vid nästa krystvärk brukar resten av kroppen komma ut. Det första andetaget det lilla barnet tar sägs vara det svåraste någonsin i livet och det är kanske inte så svårt att förstå.

Tiden står stilla. Familjen är i mål och något nytt börjar.

LÄS ÄVEN: Det kan ditt förlossningsbrev innehålla

Artikelbild: Natalia Deriabina/Shutterstock