Konsten att göra ingenting

Konsten att göra ingenting

Föräldrar vet så mycket, kan så mycket och vill så mycket. Det är därför de får dåligt samvete och tvivlar på att de gör tillräckligt. Men att ta det lugnt och bara finnas till för barnen, det slår det mesta.

Vid fyra-femtiden bromsar vi in så att det dammar på dagisparkeringen. Heltidsarbetande småbarnsföräldrar utbyter flackande blickar i något slags stressat samförstånd. Alla plågas vi av samma dåliga samvete. Våra stackars barn har tvingats vara på dagis alldeles för länge den här dagen också.

På vägen hem stannar vi till i någon välutrustad lekpark. När ungarna kiknar av skratt däruppe i gungan känner vi oss äntligen lyckade. Se så roligt vi har det tillsammans!

Väl hemma placeras barnen i soffan framför barnprogram, medan vi gör i ordning middagen. Under måltiden för vi ett pedagogiskt samtal där vi låter barnen berätta om den gångna dagens upplevelser. Efter maten spelar vi spel och lägger pussel. Sedan duschar vi och petar bort sorgkanter.

Under nattningsproceduren i familjens dubbelsäng läser vi Mamma Mu och Kråkan eller någon annan favoritlitteratur. Våra änglar sluter sedan ögonen till en hit ur vår breda vaggviserepertoar. Av dygnet återstår ännu ett par timmar som ägnas åt att städa, diska samt plocka fram de kläder barnen ska ha på sig nästa dag. Över en kopp kvällsté avhandlas slutligen vem av oss föräldrar som ska göra vad i morgon. Vi planerar också kommande helg då vi ska ta igen all den gemensamma tid som gått förlorad under arbetsveckan.

Innan vi somnar låter vi det dåliga samvetet flöda fritt: Vi jobbar för mycket. Barnen har färre aktiviteter än sina kompisar. De ser för mycket på TV. De äter fel mat på fel tid. De kommer i säng för sent och de sover inte i sina egna sängar. Och så vidare i all oändlighet tills (mar)drömmarna tar över. Så kan det se ut i den fas av livet som undertecknad befinner sig i med två barn i förskoleåldern.

Det dåliga samvetet är dock inte begränsat till oss småbarnsföräldrar. Tvärtom. Dåligt samvete tycks vara en naturlig del av föräldraskapet, oavsett hur gamla barnen är.

Måste det vara så? Måste vi föräldrar ständigt känna oss otillräckliga? Jag frågade avgående barnombudsmannen Louise Sylwander.
– Nej, det finns ingen saklig grund för det. Men det dåliga samvetet är tyvärr det pris vi får betala när vi lever i ett samhälle som har så mycket kunskap om vad barn mår bra av. Den insikten hamnar ofta i konflikt med yrkeslivets krav och det egna självförverkligandet. Det är vår höga ambition som ger oss dåligt samvete, menar Louise Sylwander.

Alltför höga ambitioner medför alltså att vi har ständig ångest för att vi ammar för lite, jobbar för mycket, skjutsar till för få träningar, hjälper till för lite med läxor, inte har råd med barnavdelningens märkeskläder och inte hänger med i de senaste ungdomstrenderna.

Den tärande känslan av otillräcklighet riskerar att utmynna i ett ständigt jagande efter aktiviteter som ska ge barnen den stimulans vi fått för oss att de saknar. Vi lotsar dem till fotbollsträning, körsång, jiujitsu och ridning för att de ska utveckla alla sina talanger och bli maximalt framgångsrika i sina liv. För att visa hur duktiga vi är ordnar vi barnkalas med hippfaktor i Bindefeldtklass. Barnens tillvaro rutas in och det blir allt mindre utrymme för dem att själva bestämma över sin tid.

En sådan här jakt bränner förstås ut både gammal och ung. Barnen passiviseras och de förväntar sig att bli sysselsatta. Lämnar vi dem åt sig själva kan de sitta bland sina högar av dyra leksaker utan att komma på något att göra. Vi föräldrar löper samtidigt risk att inte få någon kraft över till att vårda vår inbördes relation.
– Man önskar att fler föräldrar förmådde slappna av lite och nöja sig med att vara tillräckligt bra. Det faktum att mammor och pappor är tillsammans så mycket med sina barn är gott nog. Vad man gör är av underordnad betydelse. Barn blir inte lyckligare av avancerade aktiviteter, menar Lousie Sylwander.

Hon poängterar samtidigt att man bör låta barnen vara med och bestämma innan man drar iväg dem till gocartbanan, baletträningen, skateboardrampen eller vad det vara månde. Barnens vilja kanske inte alltid sammanfaller med föräldrarnas ambitiösa föreställningar om vad som är meningsfull sysselsättning.

Louise Sylwander anser vidare att medierna har stor skuld i att många av landets föräldrar plågas av oro och dåligt samvete.

"Istället för att gunga så högt som möjligt efter en lång dag på dagis kanske det räcker att "bara" sitta och småprata"

– I stort sett all rapportering om barns och ungdomars livsvillkor andas negativism och undergångsstämning. Barnomsorg och skola är usla. Ungdomar slåss på gatorna för att de vuxna har svikit och så vidare. De unga framställs antingen som offer eller som förövare. Visst, många har det svårt och mycket i vårt samhälle behöver förbättras. Men mediebilden som säger att allt är elände stämmer inte. Generellt sett har svenska barn det bäst i världen!

Det är undersökningar som visar att svenska barn har det bra, och de bör med all rätt gjuta nytt mod i tvivlande mammor och pappor. Missriktad omtanke gör att vi föräldrar tenderar att serva våra barn alldeles för mycket. Barnombudsmannen och det sunda förnuftet säger att det vore bättre om vi visade tilltro till barnets egen förmåga att utföra riktiga arbetsuppgifter som gynnar hela familjen. Barn vill känna sig nyttiga och behövda.

Bästa sätten att umgås är kanske att laga mat tillsammans, att diska ihop eller hänga tvätt ihop. Istället för att gunga så högt som möjligt efter en lång dag på dagis kanske det räcker att "bara" sitta och småprata. I Förenade Nationernas barnkonvention står det faktiskt att alla barn ska ha rätt till lek, vila och fritid. (Den rättigheten borde för övrigt omfatta alla föräldrar också.)

Apropå meningsfullt umgänge fick jag mig själv en tankeställare härom året, då min vid den tiden 4-åriga dotter opererat bort sina inflammerade halsmandlar. Efter ingreppet övernattade vi tillsammans i en smal sjukhussäng. Hon spottade blod och smärtorna gjorde det svårt att sova. Vi lyssnade på nattradion och jag läste lite ur de böcker vi hade med oss. Allt hon förmådde äta var isglass av märket Piggelin. Efter ett dygn kopplades droppet ur och det var dags för oss att lämna vårt sterila natthärbärge.

Då började hon gråta och med svag röst sa hon: "Pappa, varför kan vi inte stanna? Så här mysigt har jag aldrig haft det". Det kanske verkar förmätet, men i den stunden nådde jag någon slags insikt om att det bästa en pappa, och en mamma, kan göra för sina barn – är att finnas till hands. Vi vilsna och samvetstyngda varelser som kallas föräldrar duger bra precis som vi är.

Kort Historik
För hundra år sedan skrev Ellen Key i Barnens århundrade:
"Barn måste få leva i frihet, tänka själva, pröva, experimentera för att bli lyckliga och kreativa vuxna personligheter."

Även om vi i dag på tröskeln till ett nytt sekel inte har nått ända fram, så kan vi i alla fall konstatera att barnens status har höjts avsevärt.

Forskning över tre generationer visar att föräldraskapet i dag bygger mer på värme och stöd än någonsin tidigare. Sverige har ju de senaste hundra åren omvandlats från ett fattigt jordbruksland till ett industrisamhälle med hög levnadsstandard.
Vid förra sekelskiftet var barnens villkor hårda. Barnadödligheten var hög och barnens välbefinnande var direkt kopplat till föräldrarnas förmåga att ta hand om dem. Eftersom också dödligheten bland vuxna var hög, kunde barn till fattiga bönder och arbetare aldrig känna sig riktigt trygga. Det var vanligt att barn förlorade både mamma och pappa innan de kom ur tonåren.

Uppfostringsmetoderna byggde på kyrkans idéer om att fostra i tukt och förmaning. Aga rekommenderades till och med i lagtexten. Inte förrän 1979 förbjöds agan i lag.

Tiden att få vara barn i meningen att leka och upptäcka var begränsad.

Barnarbete ansågs ofta vara nödvändigt för familjens försörjning. Vid 12 års ålder arbetade många barn upp till tolv timmar per dag i industri eller jordbruk.

Låg nativitet och hög dödlighet var ett hot mot det framväxande industrisamhällets behov av arbetskraft. Ett par decennier in på 1900-talet började därför barnens fysiska hälsa sättas i centrum. Barnläkarna blev tidens uppfostringsgurus. 

Disciplin och hygien var deras nycklar till en bättre värld. Hur barnen mådde inombords var det få som talade om.

På fyrtiotalet började äntligen nya idéer om uppfostran att vinna gehör. Ledande barnläkare och psykologer tog avstånd från auktoritära metoder och propagerade istället för kärlek och omsorg som de viktigaste faktorerna i barnens uppväxt.

Vuxna uppmanades att se barnen som egna individer med självklara rättigheter till respekt och utrymme. De var också nu som papporna på allvar började bejaka barnens, och sina egna, känslomässiga behov.

När så det svenska folkhemmet växte fram under 50- och 60-talet, blev vår barnomsorg, barnhälsovård och skola internationella förebilder.

Via politisk vilja, ekonomisk fördelningspolitik samt medvetna och engagerade föräldrar har vi alltså nått väldigt långt. 80–85 procent av Sveriges barn uppger att de mår psykiskt och fysiskt bra och att de trivs med livet. Inget annat land når upp till dessa siffror. Svenska föräldrar kan därvidlag med gott samvete slå sig för bröstet och hävda att de är bäst i världen.

Så här kommenterar tre medlemmar:
"Jag har tre barn 10, 8 och 5 år gamla. Den minsta är en pojke och de äldre flickor. Jag var hemma med barnen i sex år. Lämnade min mellantjej och pojke på dagis när han var cirka 1,5 år. Det var känslomässigt jobbigt för mig som hade varit hemma med stora flickan i sex år, men trodde att det skulle gå bra. Det gjorde det inte. Min pojke har stort behov av att få vara i fred, och hade det svårt i en stor dagisgrupp. Han rev och bet de andra barnen ibland. Flickan däremot klarade det bra.

Så när flickan skulle börja på sexårsverksamheten så frågade personalen om vi ville flytta pojken till ett mindre dagis. Detta för att han skulle få mer stöd. Vi accepterade det men fortfarande hände det att han bet och rev de andra barnen. En av personalen påpekade att jag borde söka upp någon angående min son för det måste vara något fel på honom. Det sårade väldigt mycket.

När han var 4,5 år så började jag att arbeta 75%. Då min man jobbar kvällar så behövde vi inte längre något dagis för pojken. Han går på språkförskola tre timar per dag och utbrotten är inte något problem längre. Kanske var han helt enkelt stressad."
Nivedita Stensgård

"Jag kände igen mig direkt. Jag arbetade för mycket under min graviditet och det slutade med att Erik slutade växa. Jag blev sjukskriven sista månaden och kontrollerades regelbundet av specialistmödravården. Under förlossningen (kejsarsnittet) visade det sig att moderkakan hade börjat åldras. Jag snittades i rätt tid, moderkakan fungerade men inte mer än så. Tack för en bra barnmorska på MVC och en mycket bra specialistmödravård. Vem vet utan dem hade jag kanske inte haft någon Erik."
Mamma Erik

"Det var så skönt att läsa artikeln. Att se att vi inte är ensamma. Och att förstå att jag inte har fel som mamma utan har tolkat mina barns reaktioner rätt."
Jenny Svensgård