KRÖNIKA: Att leva i nuet med våra barn gör oss lyckligare

Barn är experter på att vara här och nu. De är fulländade proffs, och dessutom helt självlärda. De lever livet som pågår i, med, och runt omkring dem, just precis just nu. Inte för en timme sedan, inte förra veckan, och inte nästa år. De lever här, och de lever nu. Jag tycker det låter helt fantastiskt, så därför ska jag bli som mina barn.

Varje morgon gråter vår tvååriga dotter när vi sätter oss i bilen för att ta oss till förskolan. Inte för att hon inte tycker om att åka bil, för det gör hon. Men för att hon inte får åka tunnelbana. Och inte blir det bättre av att se tunnelbanespåret från parkeringen. Ja, min dotter älskar att åka tunnelbana mer än hon älskar mig. Så känns det faktiskt ibland. Vi kan sysselsätta oss på helgerna med att lämna bilen hemma, och åka tunnelbana. Ibland åker vi bara några stationer, för att sedan åka tillbaka. Och ibland tar vi oss någonstans, dit vi faktiskt ska. Detta gör jag enbart för att få se hennes lycka. Få se hennes stora, fina, bruna ögon, titta fascinerat ut på tunnelbanespåret medan den lämnar plattformen. Få höra hennes mjuka men gladlynta röst när hon säger ”En minut! Den kommer!” när hon ser den gulorangea texten på tunnelbaneskylten, trots att det kanske står tre, eller till och med sex minuter på den. Jag blir glad i hela kroppen av att få vara just där och då, här och nu, med henne, och hennes känslor. Jag älskar att åka tunnelbana med henne!

Jag har aldrig varit en legomorsa. Det är ett påhittat uttryck jag kom på en tråkig och regnig dag i somras då jag och barnen byggde mästerverk. En legomorsa är en sådan som älskar – eller nåväl, inte vågar erkänna annat – att bygga lego, färglägga frost-målarböcker och leka med actiongubbar med sina barn. Jag är ingen sådan, för jag vill gärna få ut lite egen kreativitet och egen kunskap när vi leker. Jag älskar dock att laga mat med mina barn, att pyssla med mina barn, att läsa med mina barn, och att baka med mina barn. Och det kanske viktigaste av allt – att vara här och nu med mina barn.

LÄS ÄVEN: KRÖNIKA: "Jag vill inte vara en perfekt förälder"

Vi människor betalar massvis med pengar för att lära oss att slappna av. Seriöst, lära oss? Vi ska gå på meditationskurser, boka terapeuter, köpa filosofiböcker och ditten och datten. Men det kanske är så, att det enda vi behöver träna på för att uppnå avslappning, är att leva i nuet? Precis som våra barn gör. På deras villkor. Men skillnaden är att vi vuxna är rädda. Rädda för att misslyckas, för att bli utdömda, och för att bli betraktade som oansvariga och lata av andra vuxna.
”Man måste ju planera lite. Du kan ju inte bara leva i nuet”, säger de som påstår sig veta bättre. HA! Tänk för att jag kan det. Om jag vill. För om jag lever i ögonblicket, så är alla dörrar öppna för mig. Jag lever för det jag mår bra för idag, istället för att sitta och vänta på bättre tider. Jag ältar inte dyster historia, och oroar mig inte för den ovissa framtiden. Jag har fortfarande mål jag vill uppnå, men har insett att själva resan dit är lika viktig som själva målet. Man måste ju givetvis planera vissa saker som vuxen. Annars fungerar inte livet. Men att anamma själva tankesättet och att försöka tänka på det litegrann, och speciellt när det gäller ens närvaro med våra barn, tror jag gör att man blir lyckligare. Nu sitter du säkert och funderar på hur du själv lever. Visst är det intressant?

Det här tar emot att skriva, för jag och mina vänner brukar skämta om att det sista i inredningsväg man någonsin skulle ha hemma är ett väggord med ”Carpe Diem” ovanför soffan, men saken är den, att det i själva verket är något vi bör anamma mer. Vara här och nu med våra barn. I deras värld, och på deras premisser. I helgen färgade jag min bonusdotters hår. Från väldigt blont, till väldigt brunt. För henne, var den här hårfärgningen ungefär det mest spännande som hänt på väldigt länge. Vad händer om hon ångrar sig? Om det blir konstigt efter några tvättar? Ja, de tankarna dök såklart upp, men bara en kort stund innan jag slängde bort dem långt bakom mig.

För vad gör det om hundra år. Vi lever ju här, och vi lever nu.

Mimmie Bikazzan