KRÖNIKA: Hur kan gemensam ekonomi INTE vara en självklarhet?

Ett tydligt skede i livet där man får stöta på den här diskussionen angående att ha gemensam ekonomi eller inte, är under föräldraledigheten. Någonstans, har två personer kommit överens om att den ena parten ska vara hemma med BÅDAS gemensamma barn. Det valet innebär också att den som är hemma oftast inte får någon inkomst längre, förutom den föräldrapenning man kan välja att ta ut. Detta är en period i ens liv då man ekonomiskt får klara sig på en betydligt mindre summa än vanligt. Och här kommer den första självklara anledningen till att man enligt mig ska ha gemensam ekonomi. Ni har ett gemensamt barn. Som ena föräldern är hemma med. Den föräldern KAN inte jobba, för den föräldern tar hand om ett barn som är bådas. Ett barn som även tillhör den föräldern som jobbar. Den föräldern som kan och har möjlighet att tjäna pengar. Hur orättvist är det då inte, att den förälder som är hemma ska leva på mindre pengar, och behöver fråga om att få mer? Nej, det känns extremt omodernt och konstigt. Självklart delar man på pengar, precis som vi delar på vårt hem, och på våra barn.

LÄS ÄVEN: KRÖNIKA: Barnen vi inte ser - med de mörka hemligheterna

Hur gör man då om den ena tjänar betydligt mycket mer än den andra? Jo, livet är ju tyvärr inte rättvist. Och jag har full förståelse för att det här inte passar alla. Men jag personligen har alltid haft gemensam ekonomi med min sambo oavsett vem som tjänat eller tjänar mest. Vi kommer nog alltid ha det så. Det fungerar alldeles strålande för oss. Hade vi haft det på något annat sätt, hade det nog blivit tjafs jämt. Om vem som vabbar, om vem som ska handla mat, vem som ska handla kläder till barnen och så vidare. Jag och min sambo delar inte bara på matkostnaderna och våra räkningar, utan på allt annat också. Verkligen ALLT. Vill han köpa något, så gör han det. Vill jag köpa något, så gör jag det. Vill vi köpa något dyrare gemensamt, så pratar vi om det. Däremot, om någon av oss vill lägga en stor summa på något som bara är till den ena, så är det ett beslut vi brukar ta båda två. Man ger och tar, och i slutändan brukar det faktiskt jämna ut sig ganska bra.

En variant vi försökte med förut, var att efter räkningar, bensin, busskort, sparande och alla andra regelbundna utgifter, så delade vi på resten så att båda fick lika mycket. Då kunde jag köpa mina uteluncher, mina hårprodukter, och alla onödiga småköp på nätet, medan han kunde spara sin del och köpa någon dyr men onödig elektronikgrej månaden efter istället, om vi hade råd. Men tillslut kändes det sättet krångligt och konstigt, så nu delar vi helt enkelt på allt, och swishar varandra till höger och vänster om det skulle behövas. Precis som jag vill att vårt förhållande ska vara. Ärligt, och med en gemensam syn på saker.

Nu till min fundering i början. Få mig att förstå, varför man INTE vill ha gemensam ekonomi med den man lever och har barn med? Jag vill förstå, för jag anser mig vara en öppensinnad människa som mycket väl kan ändra åsikt om någon förklarar på ett sätt som gör att det väger över mitt eget synsätt. Jag kanske är lite osvensk av mig? Mina utländska rötter kanske någonstans har betydelse för hur jag ser på saker idag. Jag älskar att dela saker med andra, och tror också att det är grunden till att få bra värderingar i livet, men också ett samhälle där människor är mindre egocentriska, och mer öppensinnade för nya saker. Jag kommer därför fortsätta att behålla min syn på vad man ska dela på och inte, så länge inte någon träder fram med en bra förklaring som får mig att ramla av stolen. Så varsågoda, kom gärna med era inputs. Men glöm inte, att oavsett gemensamma pengar eller inte, så är det viktigaste av allt att man faktiskt delar på kärleken sinsemellan.

Mimmie Bikazzan