KRÖNIKA: Jag gillar att läsa om hemskheter

Jag har dragit mig lite för den här krönikan. Dels för att jag delar med mig av en sida av mig själv, som jag ännu inte helt rannsakat till fullo. Men även för att jag inte riktigt vet hur vanligt detta är, och därför inte vet vilken reaktion folk kommer få. Men det är ju en del av charmen med att skriva.

Hur som helst. När jag fick barn, frigjordes något slags hormon i min kropp. Jag började gråta till ALLT. ALLT var fint, underbart, fruktansvärt, hemskt, tragiskt, övermäktigt, och ja, alla superlativ du någonsin kan tänka dig. Hormonet är fortfarande ute på språng. Numera gråter jag till Sveriges mästerkock. Att se en vinnare hoppa av glädje inför en jury är ju bara för fint. Jag gråter när Sarah Sjöström tar guld. Jag gråter när en ensamstående mamma får hjälp i Lyxfällan. Jag gråter när mitt barn tappar en tand. Jag gråter JÄMT.

Men vet ni när jag också gråter? Jo, när jag läser, ser och hör om hemskheter. Om tragiska händelser som får mycket medialt utrymme. Det kan vara om föräldrar som anhålls för mord på sina barn. Om barn som blir påkörda av rattfyllerister. Om folk som drunknar. Om försvunna barn som inte hittas. Jag får ångestliknande känslor i min kropp, som sköljer över mig likt en tsunami av oroskänslor varje gång jag tar del av sådana typer av nyheter. Men jag kan lik förbannat inte sluta läsa dem! Jag gillar att läsa om hemskheter. Givetvis inte alla hemskheter, för det finns vissa saker jag verkligen inte klarar av att varken se, höra eller läsa om. Men olösta fall är alltid intressant. Jag tycker om de känslor och tankegångar som uppenbarar sig när jag tar del av dem, och jag tycker om känslan av att inse att jag och mina nära har det bra. Jag kan ligga i timmar och läsa om olika fall på Flashback. Frågorna surrar runt likt en ångvält i hjärnan under tiden. Vad hände? Vem gjorde det? Hur gick det till? Ja, jag måste vara sjuk tänker jag då. Och att folk måste tycka att jag är en negativ människa utan dess like, trots att jag vet att det finns många som gör precis samma sak.

Visst är det konstigt, att vi människor närmar oss det vi är som mest rädda för? Att vi läser om händelser vi aldrig någonsin tror att vi skulle kunna överleva själva. Rädsla är en reaktion på fara eller hot, som växer när vi konsumerar dåliga nyheter och därmed proppar oss fulla av negativitet. Men det kan också vara en inre stress och oro inför att man en dag ska vara den som folk läser om. I min vardag kommer jag ofta på mig själv med att tankarna flyger iväg åt ett håll jag vet gör mig obekväm, men som jag lik förbannat inte kan tränga undan. Står jag på balkongen bärandes på min lilla dotter, tänker jag genast på vad som skulle hända om jag höll henne för nära räcket och skulle tappa henne. Samma tankar får jag när jag och sonen går över gatan. Tänk om han släpper taget och blir påkörd? Och det värsta är att tankarna inte slutar på själva OM:et. De slutar inte förrän jag sätter stopp för dem själv. För sätter jag inte stopp, utspelas hela scenariot rakt framför mina ögon. Hur olyckan sker, vad som händer då, hur det ser ut, hur vi kommer må, och så vidare.

LÄS ÄVEN: Jag vill inte vara en perfekt förälder

Rädslan jag känner i sådana situationer innebär ett obehag som är psykologiskt. Och den behöver inte alltid vara så stor att den ger dramatiska reaktioner, utan kan uttrycka sig genom olustkänslor och oro. Så det jag börjat göra nu, är att visualisera mig fram till att resultatet av tankarna ska få en positiv utgång. Då har jag kontroll, och då mår jag bättre. Jag tror att allt det här med att läsa om hemskheter, och att utspela scenarion man är rädd för – hör ihop. Det jag är som mest rädd för, är det jag läser om. Och jag tror att vi är skapta för att söka efter känslor som kan konkurrera med andra känslor. Att känna obehag och rädsla, samtidigt som man är nyfiken och trevande, är väldigt vanligt hos människor. Och speciellt människor som är spänningssökande och risktagande, oavsett storlek och omfattning på spänning och risk.

Jag kommer fortsätta läsa om aktuella brott på Flashback, för att jag är intresserad av kriminologi. Jag kommer säkerligen prata med mina kompisar, när jag fått höra något hemskt som hänt. Och jag VET att jag kommer må piss av det, för gråter jag när sonen hittar en efterlängtad Pokémon kan ni ju tänka er hur mycket jag gråter när jag läser om hemskheter. Men det är okej.

Det är okej så länge jag är medveten om att jag måste fylla min hjärna med positiva nyheter också. För det jag läser leder mig inte närmare mina mål, och allt som inte leder mig närmare mina mål, håller mig tillbaka.

Mimmie Bikazzan