Annons:
KRÖNIKA:

KRÖNIKA: "Jag vill inte vara en perfekt förälder"

När jag blev förälder första gången var jag 20 år gammal. Jag var ung, absolut, men inte sådär superung som många andra, och jag tyckte ändå att jag hade bra förutsättningar. Att gå från att vilja ha barn som 35-åring till att faktiskt ta steget att skaffa barn vid 20, var - och är, det bästa jag någonsin gjort i mitt liv. Med vårt lilla barn såg jag oss obesegrade. Jag såg mig fulländad, och förstod inte hur någon eller något någonsin skulle kunna rubba mig och min lycka. Jag kände mig perfekt.

Nu, fem år senare, står jag fast vid att den osynliga mur jag successivt byggt upp runt mig och min familj, inte ska få raseras eller ens petas lite på. Det är jag och min sambo, som bestämmer hur vi vill leva vårt liv med våra barn. Och ingen ska någonsin kunna få påverka mina val, utan att jag själv väljer att påverkas. Och jag VILL inte längre vara perfekt. Smaka på ordet bara. Perfekt. Vem bestämmer vad eller vem som är perfekt? Hundraprocentig, fullkomlig, oklanderlig och felfri. För det är precis så samhället vill att vi människor, och speciellt föräldrar, ska vara.

En vanlig dag.
06.45. Öppnar telefonen på morgonen och möts av ett säljande mail från SATS med ämnesraden: ”Svårt att hålla igång träningen?”. Suck, ja, jag vet att jag borde träna mer. Påminn mig inte. Ångest.

07.45. Hinner göra oss i ordning och ta oss till förskolan, innan den färgglada avdelningen påminner mig ytterligare. Inte stresslämna barnen nu. Ta det lugnt Mimmie. En stressad mamma är det ingen personal som tycker om, och än mindre barnen. Det skadar bara, det har man ju läst överallt i diverse så kallade forskningsutlåtanden i sociala medier. 

08.00. Så, lämnat klart. Skyndar mig iväg till jobbet. Njuter av en e-bok några stationer på tunnelbanan, samtidigt som jag reflekterar över all reklam som påstår att det endast tar EN YNKA MINUT att få PERFEKT HY. Wow! En minut. Åh herre. Måste beställa. Man vill ju inte se ut som en typisk ”tröttmorsa”.  

08.20. Kommer till jobbet. Försöker se respektabel och pigg ut. Jobbar på under dagen, till 17.30 ungefär. Sambon hämtar barnen. För att hämta efter 17 går ju absolut inte, då är man dödsdömd av de perfekta människorna som kommit på alla oskrivna regler för hur man ska vara och vad man ska göra som förälder.

18.00. Kommer hem. Våndas över att jag inte vet hur jag ska prioritera. Laga falukorv och pasta och hinna leka med barnen, eller ställa mig och göra linsbiffar med avokadosallad och färsk spenat, kanske med hemmagjort pinjenötsbröd till? Men då är det bara för att alla säger att man måste. Barnen måste äta bra och nyttig mat, VARJE dag. Annars får de cancer.

19.30. Vill bara att barnen ska somna. Fort, utan minsta lilla motstånd. Orkar inte läsa bok just idag. Men man kanske måste? Kan man hoppa över? Nej, fasen, ungarna måste ju få det absolut bästa ordförrådet de kan. Annars hamnar de efter i skolan och få gå i resursklass. Det har man ju inte bara läst, utan även hört i parkerna bland andra föräldrar. De föräldrar vars barn lärde sig läsa innan de kunde gå och prata. 

Nu kanske ni tycker att jag överdriver en smula. Men det är precis det samhället gör med oss. Överdriver förväntningarna på oss. Och jag väljer från och med nu att inte ta in det längre. Åtminstone försöka. Jag har vissa ståndpunkter när det gäller uppfostran och vardagsliv som jag tycker är viktiga. Dessa saker vet mina nära och kära mycket väl om att jag tycker och tänker, och fightas för. Men man kan inte ta till sig av precis all information och alla intryck man dagligen utsätts för. Så därför, ber jag er som tror att vi föräldrar ska vara perfekta, utifrån den mall ni tror är perfekt, att tänka om. Jag VILL inte vara perfekt.

LÅT mig få ge mina barn mobil, Ipad eller dator när jag lagar mat för att JAG tror att den sortens aktivitet faktiskt är bra. Herregud, de är barn. De kommer inte tappa bort fantasin på gatan bara för att de får använda Ipads litegrann. LÅT mig få laga falukorv och makaroner någon gång ibland om jag är trött. Mina barn kommer inte dö i sjukdomar för det. LÅT mig få hämta mina barn sist på förskolan någon dag då och då för att få ihop vardagen. De kommer inte glömma bort sina föräldrar för det. LÅT mig få ta ett glas vin till maten en lördag med min sambo för att det är gott. Våra barn kommer inte få traumatiska mardrömmar, för att de får se en naturlig situation där vi njuter av ett glas god dryck. LÅT mig få säga ja någon gång ibland, när mina barn frågar om de får vara uppe sent. De kommer inte få koncentrationssvårigheter bara för att de dagen efter får känna på hur det faktiskt känns att vara trötta.

LITA på, att jag ger mina barn oändligt mycket kärlek, trygghet och närhet. LITA på, att jag kan prioritera, bedöma och reflektera över hur, och vilka val jag och min sambo gör för våra barn, och hur dessa påverkar dem. LITA på, att jag IBLAND, med betoning på IBLAND, inte alltid gör det jag tror är bäst alla gånger, utan kanske nöjer mig med det som är bra. För att jag är mänsklig. LITA på, att jag just nu ligger nedsjunken i soffan, utan dåligt samvete över att det inte är kliniskt rent hemma, till ljudet av tre sussande barn.

Lita på, att jag inte är perfekt och heller inte vill vara det. Men jag är fan en grym förälder ändå. 

 

LÄS ÄVEN: KRÖNIKA: "Gör skolan läxfri"

 

Mimmie Bikazzan

 

Annons