Annons:
Ludmilla berättar:

Ludmilla berättar: "Linnéa är död..."

– Linnéa är död… Linnéa är död.

Polismannens ord var raka och tydliga, men samtidigt fulla med stor värme. Orden ekade i mitt huvud. Jag känner att allt går i slow motion. Poliserna kommer in i hallen och jag backar i samma takt. Jag ser mig själv i hallen stå och ta emot beskedet om att min dotter, min älskade Linnéa, är död. En stark våg av fruktansvärd, hissnande olust väller över min kropp. Jag vill skrika, kräkas och ramla ihop samtidigt. Men jag står bara där.

De är tre polismän. De är väldigt sammanbitna och allvarliga. Det märks att det är väldigt jobbigt för dem också. De andra två är helt tysta, och polisbilen står parkerad utanför på gatan.

– Jag visste det…

Nu hade det hänt. Det värsta hade hänt. Jag hade varit så rädd för detta så länge. Detta var vad vi hade befarat, och vad vardagen hade handlat om så länge. Jag hade nu förlorat ett barn. Linnéa är död.

– Ska vi gå in och sätta oss någonstans, sa polismannen. Vi går in i gillestugan. Vi sätter oss alla ned. Vi är tysta. Helt tysta. Jag känner mig helt paralyserad. Tankarna står stilla, samtidigt som de agerar virvelvind. Tiden står stilla. Polismannens ord ekade i huvudet och jag försökte febrilt förstå vad det innebar för mig.

Efter en lång, lång evighet säger jag något. – Vad gör man nu?

Linnéa var självmordsbenägen

Tiden efter var ett enda kaos. Chock. Hur gör man när ens barn dör? Hur väljer man kista till sitt barn? Hur ska man kunna överleva?

Linnéa hade varit inlagd under två månaders tid på barnpsykiatriska kliniken i Uppsala. Hon lades in för att hon var självmordsbenägen. Hon hade bestämt sig för att inte fylla 15 år. Linnéa blev inte bättre under inläggningstiden och hon gjorde flera försök att avsluta sitt liv under dessa veckor. Ändå fick hon permission utan övervakning en vecka före sin 15-årsdag. Då passade hon på.

Alla älskade Linnéa

Linnéa var alltid ett ”lätt” barn. Hon var glad och positiv. Intresserad och målinriktad. Hon var mycket social och hade många vänner både bland jämnåriga, vuxna och små barn. Alla älskade Linnéa. Linnéa var den som alltid ställde upp för andra. Linnéa var den som alltid lyckades bra i skolan. Linnéa var vacker, musikalisk och intelligent. Hon hade ”allt”.

Jag förstod aldrig när Linnéa började må dåligt. Hon dolde det bra. Jag förstår efteråt att det var viktigt för henne att hålla en fasad som skulle stämma överens med det som hon trodde att personen i fråga förväntade sig av henne. Jag märkte att Linnéa blev lite mer ”tonårig” än tidigare. Drog sig undan ibland och svarade kort ibland. Samtidigt var det ju under hennes tonår och jämfört andra tonåringar var det verkligen inget anmärkningsvärt.

Allt gick väldigt fort

I februari började hon gå hos en psykolog. I april blev hon inlagd och i maj dog hon. Allt gick väldigt fort. Nu efteråt förstår jag att hon var mycket sjukare än vad både vi och sjukvården förstod då. Linnéa hade tunga hemligheter som hon inte delade med någon.  

Hur ska man kunna fortsätta leva? Hur ska man kunna hitta mening? Hur ska man våga vara mamma i fortsättningen? Jag bröts ned i mina beståndsdelar men byggdes sakta, sakta upp igen till något helt annat. På gott och ont.

Saknad av stöd för människor i akut kris och sorg

Jag blev väldigt förvånad över hur otroligt dåligt rustad samhället är för personer i akut kris och i sorg. Det finns ingenting som är självklart. Människorna omkring en är osäkra och rädda för att säga fel. Och självmord… det är väldigt skrämmande och hotfullt.

Under mitt svåra sorgearbete har jag utsatt mig för allt som jag har kunnat. Så fort jag märkt att jag börjat undvika något så har jag tvingat mig att exponera mig för det som är jobbigt. Det har varit en mycket, mycket tung tid.  Jag har tillsammans med min man arbetat hårt för att bygga upp ett nytt liv. Utan Linnéa. Vi har jobbat för att skapa minnen med de andra barnen. Minnen som tillhör det nya livet. Vi tog också beslutet att skaffa ett till barn. Linnéas lillasyster sprider liv och glädje, hopp och framtid i vårt nya liv.

Efter att lillasyster föddes fick jag cancer. Jag är övertygad om att det berodde på att hela min kropp var väldigt nedbruten av sorgen. Som tur var lyckades jag efter ett halvårs intensiva cellgiftsbehandlingar, bli frisk.

Nu är det snart 4 år sedan Linnéa tog sitt liv. Jag arbetar som vanligt som läkare och terapeut. På min fritid försöker jag att med mina erfarenheter hjälpa andra på olika sätt. Jag har kontakt med många andra föräldrar som också förlorat barn. Jag har också kontakt med många som mår dåligt. Jag föreläser om sorg och självmord på bland annat skolor och för sjukhuspersonal. Jag forskar också inom området.

Vi måste våga vara öppna för varandra om hur vi känner. Vi måste också våga lyssna på andra och inte vara så rädda för att göra och säga fel.

Ludmilla Rosengren, Ludmilla.se

Fråga Ludmilla på Allt för föräldrar

Ludmilla finns som stöd i vårt forum under forumämnet "Fråga om psykisk ohälsa" och besvarar dina frågor, tankar och funderingar kring psykisk ohälsa, sorg och självmord.

För att ställa en fråga till Ludmilla måste du vara medlem, bli det här!

På årets Mammabloggala utsåg Ronald McDonald Barnfond Ludmilla till Årets Medmänniska, läs mer här.

Publicerad: 2012-07-01

Annons