Min kropp i förändring - del 3

Vecka 27: Tredje trimestern och sista fasen av graviditeten. Jag känner hur barnet rör på sig allt mer. Jag tror att det är vaket mest på natten. Flera gånger har jag vaknat av att det rumlar runt och tränar sin lilla kropp. Jag är noga med att inte stressa upp mig och försöker att ta det lugnt så mycket som möjligt då barnet känner det. Det sista jag vill är att det ska bli stressat!

Vecka 28: Varma bad hjälper min värkande rygg, och nu är det inte bara fötterna som behöver massage. Vi kan nu se hur en liten fot eller hand trycker inifrån magen, och vi klappar försiktigt på det. Jag blir lättare andfådd eftersom barnet tar plats från lungorna. Det gör verkligen ingenting. Bara det mår bra så klarar jag allt. Stödstrumporna jag tidigare avfärdade sitter nu på plats. De må vara fula, men åderbrock är inte heller snyggt!

Vecka 31: Jag har aldrig känt mig så tung! Jag har 50 % mer blod i kroppen än innan jag blev gravid, och det känns verkligen. Jag förväntar mig nästan att det ska skvalpa när jag går. Barnmorskan mäter mitt blodtryck varje gång jag är där och försäkrar mig om att allt är, just det, helt normalt. Jag är tröttare än någonsin, och jag får tvinga mig själv att gå ut på promenader. Men de hjälper. Frisk luft är underbart.

Vecka 33: Foglossning. Ordet är ödesdigert, men jag tror att jag kommit lindrigt undan. Jag läser om kvinnor som knappt kan gå under sista delarna av graviditeten, som har ont hela tiden. Själv känner jag mig bara stel och att det drar lite i ljumskarna. Tack och lov. Magen har blivit riktigt stor nu, och har dessutom blivit lägre, vilket beror på att barnet sjunkit och förbereder sig på att födas. Lite läskigt, men jag kan åtminstone andas lättare. Det känns som att jag antingen äter eller sover hela tiden, men jag har världens bästa ursäkt.

Vecka 36: En månad kvar. På ett sätt längtar jag till det här är över. Inte bara för att jag vill träffa mitt barn, vilket självklart är det största skälet, men också för att min hud kanske slutar klia då! Handflatorna och fotsulorna kliar hela tiden, och jag är tvungen att aktivt hindra mig själv från att riva i dem med naglarna. Fuktkräm och mjuka borstar hjälper, men det är ändå fruktansvärt irriterande. Desto roligare är att min navel nu ploppat ut. Jag känner mig som en färdig kalkon!

Vecka 37:

Förvärkarna kommer allt tätare nu, och varje gång tror jag att det är dags. Babyväskan är packad och står innanför dörren, så skulle det hända är vi redo. Jag har fått rekommendationen att ladda upp med kolhydrater och äter kopiösa mängder bröd och pasta.

Vecka 38: Det känns som lugnet före stormen. Å ena sidan så ser jag fram emot att föda barn, å andra så känns det perfekt som det är just nu. Mitt barn och jag är en enda enhet, och tanken på att förändra detta är minst sagt skrämmande. Helt normala tankar, meddelar min barnmorska. Men det är ändå läskigt.

Vecka 39: Det är dags. Först tror jag att det bara är förvärkarna som spökar igen, men när vattnet går så blir det plötsligt på riktigt. Jag har aldrig känt mig så lite förberedd på något som det här! Som tur är är min man hemma och lyckas på något sätt lugna ner mig, få på mig kläder och leda mig ut till bilen. Snart ska vi få träffa vårt barn! Jag längtar…

Här kan du läsa del ett i Klaras dagbok! »

Här kan du läsa del två i Klaras dagbok! »

Text: EricaAff