Annons:
När det är dags att sluta amma

När det är dags att sluta amma

En av livets många sorger kan vara att sluta amma. En lycklig amningstid i nära två och ett halvt år går inte bara att klippa av, utan att det känns. Amning är en del av livet, väl kantad av både mjölkstockningar, täta nattamningar och ett ofattbart starkt band mellan mamma och barn.
 
Jag hade planerat ett odramatiskt slut på mitt och sonens "amningsförhållande". Jag skulle haka på en uppåtvåg, en sådan där period då livet flyter lätt, då jag har gott om energi och då sonen är frisk, sover bra om nätterna och inte är alltför mammig. Jag skulle dessutom vänta tills han på allvar blev intresserad av böcker, så att jag kunde distrahera honom med bokläsning vid läggdags – då det vanligtvis bara var ”tutte” som gällde. Och slutligen skulle jag vänta tills inskolningen på dagis var helt färdig, tills dagis blivit vardagsmat; ett slags andra hem, alltså en riktigt trygg plats för min son. Allt för att minska den traumatiska upplevelsen som jag antog att sonen skulle genomlida.
 
Så hände det helt nyligen, att sonen la sig bredvid mig, efter en stunds kvällsamning i sängen, och jag fick sjunga vaggsånger för honom tills han somnat in. Kvällen därpå sa jag till honom att nu var "tutten" slut, vi låg bredvid varann och jag sjöng tills han somnade. Djupt inne i mig sa något att nu var det nog dags. Jag hade väntat på en öppning som denna, nu borde jag ta chansen.
 
Morgonen efter skrek sonen i högan sky när han inte fick morna sig som vanligt. För ett år sedan hade jag begränsat amningen till morgon och kväll, och nu märkte jag att det var just morgonamningen som var viktigast för honom. Att få vakna i lugn och ro, nära mamma under täcket, hud mot hud, "tutte" i munnen och höja blodsockret med lite söt mjölk innan dagen på allvar började.
 
Det skar i mig. Mitt hjärta blödde. Tankarna for kors och tvärs i mitt huvud, hit och dit, ja och nej, varför..varför inte..?? Det kanske inte var så viktigt att sluta amma nu, men å andra sidan... Nej, det fanns egentligen inget skäl att sluta. Mer än att sonen närmade sig två och ett halvt, fast det var ju inget skäl att sluta, i sig. Beslutet stod dock fast.
 
Det blev några tidiga mornar; vi måste gå upp genast sonen vaknade och göra frukost. Han var ju van att få lite mjölk i ottan. Vällingbarn har jag metvetet undvikt att få, så därför var det gröt, yoghurt eller te och macka som gällde. Kvällarna var inga problem, utmattad somnade lillpojken till mammas skeva stämma och Byssan lull.
 
Min son accepterade nog situationen fortare än jag. Han blev arg på mig emellanåt, när jag nekade honom tillträde till hans forna domäner, men livet innehåller ju mer än bara "tutte". Själv upplevde jag en tid av tyngd, av verklig sorg, om än inte så djup och stor att den påverkade mitt liv totalt. Min mjölkproduktion hade inte varit särskilt hög under den sista tiden, jag behövde bara klämma ut det värsta när brösten spände efter några dagars uppehåll. Men det kändes verkligen vemodigt vid tanken på att min kropp nu började ställa om sig till en tillvaro utan amning. Snart skulle hormonerna vara återställda och min amningstid till ända.
 
En ny tid, en ny fas har börjat. Livet känns spännande, dagarna rinner iväg, barnen växer. Min amning är historia nu, som jag ser i ett romantiskt skimmer, inte utan att bli tårögd.
 
Text: Kajsa Nordström
Annons