Barn

Nalle, gosefilt, napp och deras roll för barn

Vid ettårsåldern har en tredjedel av alla barn knutit an känslomässigt till någon form av föremål, oftast en nalle.

Många av dagens barnkammare myllrar av gosedjur. Ett överflöd som kanske kommer sig av stressade föräldrars rädsla för att inte visa tillräcklig kärlek, av konsumtionssamhället och det allmänna överflödet. Men i detta myller har de flesta barn en speciell favorit, en förtrogen vän. En vän som de haft sedan länge.

Det kan vara en nalle, en docka, en lakanssnibb, en trasa, en kudde eller en filt. Gemensam nämnare för dessa tingestar är att de är mjuka, har en speciell lukt och har kommit att ingå som en behaglig del av nattningsproceduren.

Det finns barn som vägrar att sova utan sin favoritnalle. Många är historierna om familjer som tvingats avbryta semesterresan för att vända hem efter minstingens kvarglömda gosedjur. I dessa fall har nöden, i form av en ständigt gallskrikande unge, ingen lag. Andra föräldrar vågar inte tvätta telningens snuttefilt, av rädsla för att bryta förtrollningen och skapa otrygghet hos sitt barn.

Övergångsobjekt

Fackspråkets term för dessa föremål är övergångsobjekt. De hjälper barnet att bryta symbiosen med mamman. Enligt psykodynamiska teorier behöver barn i allmänhet något att överföra sina känslor på när modern försvinner utom synhåll. Speciellt när det är dags att sova är känslan av total trygghet viktig. Barnet kurar då ofta ihop sig i sängen och utför någon form av återkommande sensorisk ritual tillsammans med sitt moderssurrogat.

- I relationen mellan mor och barn är till en början mamman helt behovstillfredstsällande. När barnet så småningom inte längre kan få sina behov omedelbart tillfredsställda av sin mor, har gosedjuret en starkt lugnande och tröstande funktion, säger Carl Otto Jonsson, professor i psykologi vid Stockholms Universitet, en av landets främste experter inom utvecklingspsykologin.

Carl Otto påpekar att man redan hos det riktigt lilla spädbarnet kan iaktta ett användande av föregångare till kramdjur. Barnet håller filten, kudden eller lakanet mot munnen, men bara för att få trygghet och inte för att tillfredsställa det sugbehov som napp och tumme får fylla.

Carl Otto Jonssons forskning visar att barn som haft spädbarnskolik sällan knyter starka känslomässiga band till något kramdjur.

- Min teori är att smärtan vid kolik är så stark att barnet inte är tröstbart. Inte ens mamman förmår lindra det onda. Därför kan det heller inte uppstå ett behov av ett kramdjur, eftersom ett sådant objekt ändå inte fyller någon tröstande funktion.

Vid 24 månaders ålder har andelen barn med en nära relation till ett gosedjur stigit till närmare 90 procent. Graden av emotionell bindning beror, enligt Carl Otto Jonsson, till stor del på föräldrarnas attityder. Om mor och far i varje läge och till varje pris ser till att nallen alltid finns till hands, skapar de ett stort behov hos barnet.

Rollspel

Mjukisdjuret hjälper barnet att tolka och förstå sin omgivning. I sällskap med sin nalle är det tillåtet att både vara stark och svag. Att trösta och bli tröstad. Inom barnsjukvården har kramdjurens avgörande betydelse för barnens välbefinnande varit känd sedan länge.

- Vi uppmanar alltid föräldrarna att ta med barnens gosedjur hit till sjukhuset. Nallarna hjälper de små att hålla kvar en del av hemmets trygghet i denna främmande och ibland skrämmande miljö, säger Gunveig Karlsson, lekterapeut på Sachsska Barnsjukhuset i Stockholm.

Under sina 27 år på Sachsskas lekterapiavdelning har Gunveig sett åtskilliga barn och gosedjur passera revy.

- Fram till sjuttiotalets slut tilläts inte föräldrarna stanna kvar hos sina barn på sjukhuset. Då syntes det väldigt tydligt hur kramdjuren fick bli ställföreträdande mammor och pappor. Speciellt hos de riktigt små barnen, vars minnesfunktioner inte hunnits utvecklas, kan man iaktta ett väldigt starkt behov av närhet till det egna älsklingsdjuret.

Kramdjuren spelar en viktig roll i förberedelserna inför en sjukhusbehandling, samt i bearbetningen av de upplevelser barnet genomgått. Nallen utsätts för precis samma provtagning och sprutstick som barnet. Vårdpersonalen ser det också som viktigt att uppmuntra till rollbyten där barnet får agera doktor och bota sin egen nalle.

- Barn som varit med om en väldigt obehaglig behandling kan i vissa fall vara känsliga inför att utsätta sitt eget älsklingsdjur för samma plåga. Ofta väljer de istället att låta annat kramdjur, som de inte har samma nära relation till, ta emot smärtan.

Sättet att leka är också en form av kommunikation. Barn använder leken med gosedjur till att tydliggöra sina känslor, både inför sig själva och för omgivningen. På Sachskas lekterapi finns en uppsjö av olika sorters kramdjur att välja bland. De barn som inte låter det egna favoritdjuret ingå i rollekar väljer oftast ett djur som representerar de egenskaper de själva behöver just då.

- De som är väldigt rädda och behöver mobilisera styrka, tyr sig gärna till vilda och starka djur som lejon och tigrar, säger Gunveig.

Hon tycker sig också kunna konstatera att barn på sjukhus som inte har en nära relation till ett eget gosedjur regredierar mer än andra. Detta sagt mot bakgrund av att inget barn är sin biologiska ålder fullt ut när det vistas i sjukhusmiljö.

När barnet blir äldre växer det ifrån det direkta behovet av sitt älsklingsdjur. Ändå flyttar nallen och hans kollegor sällan ut från hemmet. Möjligen hamnar de på någon mer undanskymd plats i väntan på att åter få träda i tjänst. För även det lite äldre barnet, och så småningom tonåringen, behöver ibland en smula tröst. Kanske en påminnelse om att åtminstone något är som det alltid har varit. En förnimmelse av barndomens omstoppade trygghet.

Hur länge kan då en nalle räkna med att vara behövd? frågar sig vän av ordning. Ja, julen 99 fyller han 43 år, min egen barndoms nattlige tröstare och förtrogne vän. Han som med blå/vit randig fluga och söndergosad päls sitter där i sitt hörn och väntar. Vilka hemligheter har inte vi delat genom åren?

När min tvåårige son för en tid sedan hade en otröstlig febernatt, var "Lillnalle" det enda kramdjur som fick komma honom nära. Så min slitne gamle tröstare kan nog räkna med att få fullt upp under nästa sekel också.

Nallens historia

Embryot till kramdjuret hittar vi i det förra sekelskiftets USA. När dåvarande presidenten Theodore "Teddy" Roosevelt var på björnjakt drabbades han av så starka sympatikänslor för en infångad grizzlybjörn, att han vägrade skjuta den. Tidningarna gjorde förstås en stor sak av den hjärtskärande händelsen.

Den PR-sinnade Morris Michtom bad sin fru sy en plyschbjörn som liknade björnen på de tecknade tidningsbilderna från presidentens jakt. Nallen sattes upp i skyltfönstret till Michtoms godisaffär. Bredvid placerades tidningsartikeln samt en skylt med texten: Teddy´s Bear. Många ville köpa nallen med de bedjande knappögonen. Året var 1902 och Teddybjörnen var född.

Efterfrågan steg snabbt och snart hade familjen Michtoms tillverkning fått konkurrens från flera fabriker. På några få år blev Teddybjörnen barnens favoritleksak och hela USA:s nationalsymbol.

I Sverige var det varuhuset NK som var först med att importera plyschbjörnar. Priset när seklet var ungt varierade mellan 2.50 och 4 kronor. Dagens utbud är som alla vet enormt, så ock priset. Om "Teddy" Roosevelt kunnat förutspå den utvecklingen, vete väl tusan om "hans" bear hade kommit undan.

Kända nallar:

Björne, stor magasinsbjörn.

Paddington, påhittig stationsbjörn.

Nalle Puh, filosofisk honingsbjörn.

Bamse, dunderstark honungsbjörn.

Baloo, rytmisk djungelbjörn.

Borg, långhårig tennisbjörn.

Fredriksson, nostalgisk sångbjörn.

Powered by Labrador CMS