Annons:
Separation vanligt under småbarnsåren

Separation vanligt under småbarnsåren

Varje år splittras 25 000 barnfamiljer när föräldrarna inte längre vill leva med varandra. Men separationssiffrorna visar bara en del av sanningen. För samtidigt som 25 000 föräldrapar väljer att skiljas, väljer varje år 1,1 miljoner barnfamiljer att fortsätta att leva tillsammans. 
 
Statistiska Centralbyrån har i sin rapport Barnfamiljer 1997 tagit fram en tabell över relativa oddskvoter för separationer. Den kan användas som en statistisk barometer över när det är som viktigast att vårda kärleken ömt. Siffrorna tyder på att färska samboförhållanden med unga föräldrar (yngre än 25 år) har svårast att få det att funka. 
 
Två av fem barnfamiljer där föräldrarna separerar har ett barn som är yngre än fyra år i hemmet. Därefter faller separationstalen raskt. Det kan vara värt att hålla i minnet när ett inferno av kissblöjor, nappflaskor och vällingpulver rubbar den tänkta familjelyckan; stormen brukar bedarra.
 
Ett barn kan förändra det mesta i ett förhållande. Det är stor skillnad mellan att dela sin kärlek på tre (eller fler) istället för på två. Till synes jämställda par kan förvandlas till parodier på könsroller. Älskande förvandlas till fiender. Och små missförstånd tillåter sig att växa till gigantiska konflikter. Att bli förälder är att komma närmare både sig själv och sin partner – på gott och ont.
 
För artikelförfattaren kom en insikt när jag obetänksamt svarade "Jo då, det är verkligen jättebra" på frågan "Hur är det med dig och Andrea (min fru och flickvän) då?" 
 
Jag menade verkligen att jag tyckte att vi hade det bra, men samtidigt som jag sa det insåg jag att min definition av "jättebra" hade förskjutits. Tidigare hade det jakande svaret betytt: "Vi ger varandra tid och uppmärksamhet, vi skrattar mycket och vi har bra sex". Men med en ett och ett halvt år gammal dotter menade jag istället: "Vi fungerar bra som ett arbetslag. Vi hinner faktiskt med både att diska, städa och att ge vår dotter mat när hon behöver det".
 
Under en period tycktes det verkligen som vår förmåga att tillsammans lösa vardagens mödor och hushållsbestyr ersatt kärleken som det starkaste kittet i förhållandet. För en romantisk själ kan det vara en smärtsam insikt. 
 
Romantik, sex, kärlek och bekräftelse av varandra får hinnas med under barnets osäkra middagsvilor, barnprogram eller med hjälp av förstående barnvakter. Men låter sig åtrå schemaläggas? Jo, förvånansvärt ofta, om den måste.
 
Men, som Saga uttrycker det: "Inte kan det väl vara så att kärleken bara försvinner?".
 
Med hjärtat i diskhon
Saga bor med Erik, åtta månader gammal, och Eriks pappa Gustaf i en tvåa strax utanför Stockholm. När Saga första gången träffade Gustaf kände hon att om hon någonsin skulle bli mamma så ville hon att Gustaf skulle vara pappan. Det hann gå flera år innan tankeleken blev verklighet. 
 
Saga beskriver sig som "omgiven av frånskilda". Något som gör att hon aldrig riktigt låtit sig förföras av flickrumsrosa drömmar om evig lycka. Just nu är hon mammaledig från sitt jobb som försäkringsmäklare.
 
"Alla säger att en ett och ett halvt-åring är det värsta som kan hända ett förhållande. Man hör ju hela tiden om folk som skiljer sig, och det är klart att man undrar. Jag och Gustaf pratar ofta om vad det är med dem som skiljer sig efter att ha fått barn. Det kan ju inte vara så att folk bara slutar älska varandra?
 
Jag kan bara ana vad som får folk att bryta upp, för visst är det mycket som ställs på ända. En sak som till exempel förvånade mig var kärleken till Erik. Jag visste att man skulle älska sitt barn och allt det där. Men jag var inte förberedd på att kunna älska någon så förbehållslöst, att känna att man kan döda för en annan människa. Det rör till det lite."
 
Saga var inställd på att det skulle vara arbetsamt att vara föräldrar och ett par. Men svårigheterna blev inte de som hon hade tänkt sig. 
 
"Jag tror att Gustaf har känt sig väldigt mycket utanför. Det är bara nu på senare tid som han och Erik stuckit iväg själva och gjort saker på egen hand. Tidigare kunde Gustaf titta på mig när jag ammade Erik, och säga sånt som att: Erik klarar sig utan mig, men om du skulle försvinna så skulle det inte gå. Men herregud, om jag inte var här skulle Erik få bröstmjölksersättning. Jag kunde inte för mitt liv tänka mig att det skulle bli så. Jag vet att det står i alla böcker att pappan kan känna sig utanför. Men så går han och känner just så! Det är så otroligt typiskt!
 
Jag hade nog räknat med att jag och Gustaf skulle vara med Erik hela tiden. Och att vi skulle dela lika på allt. Så blev det ju inte. Istället fastnar vi i diskussioner om vilket som är jobbigast, att tvätta eller att diska. Det blir så lätt att man tar fram vågskålen, och det funkar ju inte.
 
Jag som alltid har varit en ganska stökig person har blivit en sån som går och plockar efter någon annan. Det gör mig galen. Det är knepigt det där med könsroller, för det är ju så himla bekvämt att falla in i dem.
 
Men man får aldrig sluta prata. Då tror jag att det går åt helvete. Sedan vet jag att om jag blir mamma igen så kommer jag inte att vara hemma lika länge igen. Alltså, jag fattar inte varför jag tyckte att jag skulle vara hemma i ett år! Det verkade vettigt då, men nu vet jag bättre. Nästa gång delar vi lika. 
 
Jag visste inte att man kunde bli mätt av närhet. Men när jag ammar Erik så är det en intim stund. När Erik sover behöver jag ofta vara själv. Gustaf får bara finna sig i det. Just nu är den bästa vägen till mitt hjärta att han diskar."
 
Lyckligt skild med familjelyckan i behåll
När Micke var 21 blev han pappa. Han och Lisa, då i 18-årsåldern, var inställda på att bli en familj. Men efter bara några månaders föräldraskap separerade de. Dottern och mamman flyttade till en annan del av Sverige, men Micke och dottern har hela tiden haft god kontakt. Nu, när dottern är 13 år gammal, har hon själv valt att flytta hem till sin pappa.
 
"Vi hade nog en annorlunda start jämfört med andra unga föräldrar eftersom det inte var en olyckshändelse. Det var inget som hände på en fest. Lisa var hela tiden väldigt säker på att hon ville ha barn med mig. Hon sa: Du är den som jag vill ha ett barn med.
Jag kände att det var en vansinnig idé att jag skulle bli farsa, men samtidigt fann jag det – med all rätt – väldigt smickrande. Jag befann mig i en väldigt ansvarslös position i mitt liv, jag underhöll ingen särskilt krävande karriär och jag hade ett socialt kontaktnät som nog skulle klara av ett barn. Så jag tyckte att det kunde väl vara kul.
 
Jag och Lisa bodde ihop under hela graviditeten. Precis i slutet av hennes graviditet började vi känna att det här nog inte skulle gå. Jag träffade en annan tjej som jag trodde var mitt livs kärlek, det stämde så klart inte. 
 
Men trots problemen ville jag ta mitt ansvar. Under några månader efter Klaras födelse försökte vi pussla ihop vad vi haft. Men det blev bara mer och mer omöjligt.
 
När vi flyttade isär var det egentligen inte så dramatiskt. Det var en gemensam insikt om att det här inte skulle funka. Vi insåg att vi inte kunde hålla ihop förhållandet bara för Klaras skull. Jag måste säga att vi tog ett ganska moget beslut för vår ålder.
 
Lisa tog Klara och flyttade till Dalarna. Hon kommer därifrån och hade ett bättre kontaktnät där, med familjen och allt. Själv hamnade jag i något slags kris, där jag både försökte jobba som musiker och jobba extra på ett sjukhus och samtidigt upprätthålla en någorlunda normal kontakt med min dotter. Eftersom jag inte hade så gott om pengar var det svårt att rent ekonomiskt klara av att vara helgpappa. Men jag försökte träffa henne åtminstone en gång i månaden. 
 
Det här, att vara pappa men inte bo med sitt barn, var att öppna ett fönster mot galenskap. Jag tror att alla de killar som sitter och super ner sig på ungkarlshotell har barn som de inte träffar. Det är som den värsta sortens olyckliga kärlek. Det gör ont varje gång du ser ett barn på stan."
 
Micke lyckades ändå ta sig förbi de destruktiva impulserna. Han blev inte en pappa som försvann. Och han ångrar ingenting. Vare sig att han gav sig in i det våghalsiga familjeprojektet, eller sin och Lisas separation. 
 
"Jag är glad att vi skilde oss i tid. För Klara har det alltid varit så här. Hon slapp växa upp med gräl och smällande dörrar. Istället vet hon att hon har en mamma och en pappa som älskar henne. Att de inte bor tillsammans behöver inte vara en stor grej.
 
Jag och Lisa har också alltid varit tydliga med att aldrig låta något gå ut över Klara. Vi pratar mycket om det, man kan säga att vi för en livslång dialog om det.
 
En annan grej är att jag tror att många föräldrar förlorar onödigt mycket av sitt sociala liv. Det är jätteviktigt att man inte offrar sina vänner. Att man säger till kompisarna att ’jag kanske inte kan följa med ut lika ofta som tidigare, men sluta för helvete inte att ringa’. 
 
Allt det onödiga i livet – det som inte är att äta, sova eller hålla värmen – det är det som är kultur. Och man måste inse att man behöver kultur som förälder. Att ta en bärs med killarna verkar kanske fullkomligt oviktigt innan man får barn. Men under de tidiga föräldraåren kan det vara en livsnödvändighet.
 
Nu när Klara ska flytta hem till mig, kan jag känna att jag är en bättre pappa för henne än vad jag skulle ha varit om jag gått upp i en papparoll på det sätt som jag ser att vissa av mina vänner gör. I och med att jag slapp ta en del av det vuxenansvar som andra föräldrar gör, med barnkalas och föräldrasamtal, så har jag kunnat underhålla mina andra intressen. Jag har fått en slags förlängd pubertet. Och nu är det rätt coolt.
 
Klara kan skryta med en pappa som vet vem Puff Daddy är, och som inte ens tycker om honom. Jag menar, jag är nästan lika hård på Playstation som Klara är."
 
Alla namn i intervjuerna är ändrade.
 
Nyckelord som hjälper kärleken på traven
Som blivande förälder matas man full med information som ska förbereda för förlossningen. Men när barnet väl är där, föräldraledigheten förbrukad och vardagen kryper in under skinnet, känner sig många föräldrar övergivna. 
 
Vi har samlat tio nyckelord att komma ihåg när vardagen börjar bli kall:
 
Könsroller
Könsroller är ett otyg som man är tvungen att förhålla sig till (på vilket sätt man gör det är en smaksak). Var uppmärksam på dem så att du inte hamnar i föräldrars eller förfäders upptrampade fotspår av annat än fri vilja.
 
Respekt
Några nätters babyvaka kan förvandla den störste altruist till en fullblodsegocentriker. Då är det extra viktigt att respekten för den andre sitter i ryggmärgen.
 
Lyhördhet
Var uppmärksam på vilka behov din partner har. Men glöm inte heller dina egna.
 
Uppskattning
Det fina med att bli förälder är att nu kan du visa uppskattning inte bara för skönhet, omtanke, yrkesskicklighet och intelligens. Nu kan du dessutom strö komplimanger över din partners kvaliteter som förälder.
 
Kommunikation
Ju rörigare vardagen blir, desto viktigare är det att ta sig tid att prata med varandra. Skit samma vad det gäller, så länge ni inte slutar att snacka. 
 
Barnvakter
En barnvakt kan betyda mer tid och energi för varandra. Och livsnödvändigt andrum.
 
Planering
Många ser planering som ett hot mot den spontana romantiken. Men för en barnfamilj är framsynt planering ofta en förutsättning för verklig kärlek.
 
Fördelning
Ingen man vill vara en förtryckare. Trots det förvandlas allt för många frigjorda kvinnor till hemslavinnor efter graviditeten. Om det låser sig sedan är millimeterrättvisa ofta det enda som hjälper. Återuppliva tidsstudiemannen, om han behövs. 
 
Sex
Sex kan bli svårt efter en förlossning. Somliga hittar tillbaka till sina gamla sängbolsterrytmer efter ett par månader, men många tar mer än ett år på sig. Ta god tid på er så slipper ni hamna vilse för gott. 
 
Vänner
Håll i dina vänner hårt. Som nybliven småbarnsförälder är det lätt att glida ur kompisgänget. Var noga med att tala om för dina vänner att aldrig sluta ringa.
 
Text: Robert Svensson
Annons