Stress - en barnläkares tankar och råd

Familj

Stress - en barnläkares tankar och råd

Charlotte Palme Kilander är barnläkare i Stockholm och träffar dagligen barn och deras föräldrar. Genom sitt arbete har hon sett hur mycket samhället har förändrats under de senaste 20 åren. Många föräldrar är väldigt stressade, vilket smittar av sig på barnen. Barnomsorgen har försämrats, liksom möjligheten för barn att få en chans till bra skolgång. Charlotte ger oss här sina åsikter, önskemål och idéer till förändring.

Allt för föräldrar Redaktion Allt för föräldrars redaktion

torsdag 12. april 2012

Under de dryga 20 år som jag arbetat som barnläkare har barnens och barnfamiljernas liv påtagligt förändrats. Under de senaste åren har jag alltmer oroats över den brist på tid vi har över för våra barn. Den händelse som till sist fått mig att ta till pennan för att beskriva vad jag ser, för att få ansvariga i vuxenvärlden att vakna upp och inse hur många barn lever, utspelade sig för några veckor sedan

En av mina små patienter, den sju år gamle Johan, med överaktivitet, koncentrationsstörning och oförmåga att fungera i en skolklass, blev av en gråtande mamma lämnad på mottagningen. En utsliten mamma som sprang sin väg, skrikande: "Ta hand om honom - jag orkar inte! Jag kan inte sköta mitt arbete om jag skall ta hand om honom också!"

Föräldralediga behöver stöd

Vi har med åren fått allt längre föräldraledighet, för att kunna amma tillräckligt länge och för att inte behöva lämna bort barnet i den utvecklingsfas där risken för oro vid separationer är som störst. Det är över 20 år sedan vi lärde oss att förälderns joller och samspel med barnet är oändligt viktigt för det enskilda barnets språkutveckling.

Ett nära samspel med den vuxne i lugn och ro önskar vi väl alla barn. Men i takt med att nya böcker beskriver "det kompetenta spädbarnet" ökar stressen även under föräldraledighet att åstadkomma maximal stimulans. Den moderna barnvagnen vänds så att barnet ser den förbirusande omgivningen när innerstadsmamman rusar fram genom livet. Denna mamma vet inte att ögonkontakten med henne, samspelet med en nära vuxen, är mycket viktigare än omgivningen för barnets utveckling av både språk och andra färdigheter. Och när den moderna mamman går på spädbarnsbio, och barnvagnarna står på rad utanför innerstadens biografer, får spädbarnet stimulans i flygande fläng från bioduken, inte från den egna föräldern.

Vi har under senare år lärt oss ungefär var tionde mamma drabbas av depression eller ångest under föräldraledigheten i sådan utsträckning att medicinsk hjälp behövs. Tidigare hade vi mor- och farföräldrar som hjälp och stöd för de unga föräldrarna. Den äldre generationen arbetar numera, och det stöd som den hemmavarande föräldern skulle behöva finns i många fall inte. En nybliven mamma kan då känna sig ensam och utlämnad. De ofta kunniga och engagerade sjuksköterskor, som tjänstgör vid våra svenska barnavårdscentraler, har ofta behövt ta mormors roll: man ger råd, finns till hands varje dag, stödjer föräldrar, ordnar föräldraträffar, hittar den var tionde mamma som behöver hjälp för sin depression. Härtill behövs tid och tillgänglighet.

På många håll skall nu barnavårdscentralen bemannas av en mycket upptagen distriktssköterska, som skall hinna med dessa friska barn mitt emellan hembesöken hos gamla sjuka åldringar. Låt oss värna den lokala barnavårdscentralen med en erfaren sjuksköterska, som baserar sina råd på gedigen kunskap om spädbarnet, amningen, vaccinationerna, barnets utveckling - och som dessutom har lärt sig iakttaga och se när en mamma är deprimerad och behöver hjälp.

Daghem passar inte alla

För 20 år sen var det en önskedröm att ge dagisplats åt alla barn. Men det fanns ibland alternativ: dagmammor, trefamiljssystem och - för de föräldrar som fortfarande turades om att vara hemma med barnen - kommunal parklek. Idag är dagis en självklarhet. Men att drygt 10 % av alla barn av rent medicinska skäl skulle må bra av att inte vistas på dagis under de allra första åren verkar vara ett okänt faktum! Visst får små barn ofta infektioner även om de är hemma och träffar andra barn utomhus. Men vi vet att fler än fyra småbarn i en grupp ökar risken för upprepade infektioner.

Maximal utomhusvistelse två gånger/dag minskar infektionsrisken bland dagisbarnen - något man inta alltid hinner i dagens allt större dagisgrupper med allt färre vuxna per barn. Någon säger då: det är väl bra att barnen får sina infektioner, och den naturliga immuniteten mot dem, så fort som möjligt? Kanske det, men en del av immunförsvaret mot våra vanligaste virusinfektioner är ofta inte helt utvecklat under de första småbarnsåren! Försvaret mot våra vanligaste infektioner blir för många barn inte adekvat förrän efter ett par års ålder. Därav följer att ett- och tvååringen inte sällan får onödigt många feberperioder utan att ens få ett kvarstående effektivt försvar mot respektive sjukdomsalstrare och alltså har haft sin infektion i onödan.

De över 10 % av barnen som skulle må bättre av att inte vara på dagis före två, ibland tre års ålder hör till följande grupper:

1. Barn med småbarnsastma. De får inte bara feber och snuva vid virusinfektioner, utan även astma, de vaknar på natten och har svårt att andas. Ofta innebär varje ny infektion en ny behandling med kortison att andas in. Här finns fantastiska behandlingar, som gör att barnen inte behöver vara på sjukhus så ofta numera. Men visst skulle vi föredra färre mediciner och färre sjukdomsperioder för dessa barn, som ett par år senare i regel inte har astma och då klarar infektionerna mycket lättare.

2. Våra minsta för tidigt födda barn. Denna grupp är liten. Men barnen har inte sällan både andningsbesvär under de första årens infektioner och en ökad risk för koncentrationsstörningar och överaktivitet.

3. Barn som under de första åren ständigt får feber, öronvärk, diarréer etc. Det låter självklart att man för dessa barn bör åstadkomma annan barnomsorg. Men åtminstone i stora delar av Stockholm är dagmammor som alternativ barnomsorg ett avskaffat begrepp. Och frågar jag föräldrar om de inte har möjlighet att stanna hemma något längre, skjuta något på dagisstarten, kan en bekymrad mamma fråga: "blir han inte understimulerad då, dagis är väl viktig även för ettåringar - han måste väl lära sig att umgås med andra barn och utvecklas?". Så långt har det alltså gått i Sverige: vi tror till och med att offentlig barnomsorg är viktigare för ett- och tvååringar än att vistas med de egna föräldrarna.

För de föräldrar som vill arbeta när barnet är riktigt litet behöver vi också en möjlighet till lägre kostnader för hjälp i hemmet. Hjälp med barntillsyn, tidigare hämtning från dagis, eller inte minst med det hemarbete som ändå måste göras och som minskar både tid och ork för umgänge med de egna barnen. Den lägre kostnaden för hjälp i hemmet kan åstadkommas antingen via skatteavdrag eller enligt dansk modell med subventioner.

Värna den fria leken

Allt oftare höjs röster för införande av en obligatorisk förskola från till att börja med fem års ålder, senare kanske fyra år. Men vi, som ägnar mycket tid åt små barn och deras utveckling vill utropa: var rädd om den fria leken! Små barn är inte vuxna i miniatyr. De bör få fullt utrymme för sin alldeles personliga utveckling. Därtill behövs värme, kärlek, omtanke - och massor av möjlighet och tid för meningsfull fri lek. När Henrik, sex år gammal, säger "jag är upptagen. Jag leker" har han mycket mer rätt än vi vuxna som vill disciplinera hans tillvaro.

Skapa utrymme åt bokstavsbarnen

Vi barnläkare får kritik för alltför många diagnoser på friska barn. Det rör sig här om "bokstavsdiagnoserna" DAMP, ADHD och liknande tillstånd. Studier visar att mellan fem och till tio procent av våra svenska barn har sådana diagnoser. Men hur stor andel som behöver utredas beror faktiskt på skolans förutsättningar. Vi vet via välgjorda studier att de barn, som p.g.a. sådana koncentrationsstörningar inte kan få en fungerande skolgång, som inte lär sig läsa/skriva/räkna och som inte fungerar i klassen/gruppen, har en kraftigt ökad risk för asocialt beteende samt för depressioner, kriminalitet och självmord.

I de områden där skolorna har mindre barngrupper och fler vuxna kan skolan själv, utan utredning och diagnos, erbjuda allt som behövs för en del av dessa barn. Andra barn genomgår utredningar där målsättningen är att ge föräldrar och skola en beskrivning av barnets egna svårigheter. Vi hoppas då att barnet skall få hjälp med hänsyn till egna behov. En mindre andel av "bokstavsbarnen" behöver medicinering. Min lille patient Johan, som föranledde denna artikel, får numera centralstimulantia-medicinering, och fungerar mycket bättre, men skulle fortfarande behöva gå i en liten klass i stället för en grupp på 26 barn.

Problemet är nu: trots att vi, efter en utredning till mycket hög kostnad, ger en bra bild av barnets behov har skolan ofta inte möjligheter att tillgodose dem. De här barnen behöver inte sällan mindre klasser, små grupper, mycket speciallärartid. Inget av det finns i våra skolor. Skolorna måste få möjlighet till fler vuxna och mindre barngrupper. Skolorna måste ha kvalificerade lärare med rimliga arbetsvillkor. Lärarna behöver i stor utsträckning mer utbildning avseende koncentrationsstörningar hos barn. Alla skolor måste ha lokaler med möjlighet för arbete i mindre grupper. Allt detta är oändligt dyrt. Men den politiker som säger nej bör göra ett besök i den innerstadsskola i Stockholm där jag senast gjorde ett besök: Här finns 27 barn en i förstaklass med en lärare. Några möjligheter till arbete i mindre grupp finns inte, inte ens korridoren går att använda.

Speciallärartimmarna räcker inte till. Johan kanske kommer att få tillgång till extra resursperson ett par timmar per dag. Hur skall hans stackars unga lärare klara hjälp och undervisning både för de tre barnen med ordentliga koncentrationsstörningar och för resten av klassen?

En barnläkares önskelista

Den kvalitetsrevision som görs i många kommuner visar ofta att stressen i barnens liv är oroande hög. Sammanfattningsvis har vi en ökande stress tidigt i barnens liv: från den intensiva föräldraledigheten, när tiden skall utnyttjas maximalt för annars tror man inte att babyn får stimulans; till den tidiga dagisstarten, som en del barn borde få skjuta upp ett eller ett par år; det stressade livet med små barn, där man önskar barnfamiljerna en möjlighet att för rimlig kostnad och på lagligt sätt kunna anlita hjälp i hemmet; och i skolan, där de teoretiska ämnena i alltför hög grad tränger ut estetiska ämnen, där idrotten numera får för liten plats och där framför allt klasserna är för stora och vuxentätheten alltför låg. Mina önskemål efter många års barnläkeri är alltså: