Familj

Svårt sjuka barn – därför bodde Gustav på Ronald McDonald Hus

När ett barn blir svårt sjukt och behöver specialistvård långt hemifrån erbjuder Ronald McDonald Hus familjen ett hemlikt boende med tryggheten i att vara nära sjukhuset. Anna Lindholm Eriksson berättar om tiden då sonen Gustav och familjen bodde på Hus i Göteborg. Vid första besöket var Gustav bara sex veckor gammal.

Namn: Anna Lindholm Eriksson

Ålder: 44 år

Barn: Gustav 11 år

RMDH, Ronald McDonald Hus, är och kommer alltid att vara en livlina i Annas liv. Allt för föräldrar har frågat Anna om tiden på Huset de bodde på i Göteborg.

Varför bodde ni på ett Ronald McDonald Hus?

– Gustav föddes med ett komplicerat hjärtfel som inte upptäcktes på bb och inte heller av vårdcentralen, vi sökte själva när Gustav var 5½ vecka - han hade då svår hjärtsvikt. Hela han var vätskefylld, levern var dubbelt så stor än normalt och hjärtat förstorat.

Hur länge bodde ni där?

– Vi bodde där i flera olika omgångar och som längst var det 6 veckor då det var mycket kritiskt för Gustav. Han har opererats med öppen hjärtkirurgi 5-6 gånger, jag har tappat räkningen.

Vilken upplevelse har ni från att bo på ett av Ronald McDonald Hus?

– Utan huset kan jag ärligt säga att jag troligtvis klappat ihop. Man har inte bara det sjuka barnet att tänka på utan i vårt fall även en storebror som vid första tillfället när vi bodde där bara var 3 år gammal. Hjärtat blöder för det barn som blir åsidosatt. Huset gav oss möjligheten att vara tillsammans hela familjen och Carl fick kompisar och hade saker att göra.

Vi var båda nära Gustav som emellanåt svävade mellan liv och död, vi kunde bytas av att vara med Gustav, då man tidvis själv mådde oerhört dåligt. Att hamna i den krissituation som uppkommer när hela livet ställs på ända kan många säkerligen förstå, men alla de saker som följer i krisens spår tänker man inte på. Som exempelvis syskon, jobb, relation till make/maka, ens eget förstånd, alla kontakter med Försäkringskassan, tvättning av kläder, att överhuvudtaget orka handla mat och till råga på allt kunna förvara det i ett kylskåp. På huset så fanns dator för alla kontakter som man behövde, och lugna rum där man kunde sortera sina upplevelser och samla ihop sig lite. Ronald McDonald Hus är och kommer alltid att vara en livlina i mitt liv som jag inte kunde ha varit utan.

Hur kunde en dag på Huset se ut?

– En av oss vaknade tidigt och gick till Gustav, den andra tog hand om syskonen. Med tiden fick Gustav en lillebror, Nils, som vid Gustavs sista operation (hjärttransplantationen) var 3,5 år.

Storebror Carl gick till sjukhusskolan på förmiddagen. Man lekte lite med Nils sedan gick vi upp till Gustav. Efterhand fick Gustav permis och då gick vi bort till Ronald McDonald Hus, en promenad som var omöjlig innan operationen, och lekte på gården. Gustav fick inte gå in i huset pga. smittorisk. Vi gjorde lunch och bara umgicks hela familjen.

Firade jul och nyår på Huset i Göteborg

– Tidigare när Gustav var liten och Carl behövde mer tid med oss så lekte man med alla underbara leksaker vid huset. Kollade på film när man själv behövde och vila, var inne på rummet och mös eller umgicks med de andra barnen och föräldrarna. Vi firade en jul och nyår på huset i Göteborg och det dukades upp julbord och alla barnen fick julklappar. Men det var aldrig rörigt eller oroligt, jag minns den tiden som mycket lugn och räddade mig troligtvis från total kollaps.

Gustav mår säkerligen bättre psykiskt idag för att vi orkade mer tack vare att vi kunde vara tillsammans hela familjen, då kunde den av oss föräldrar som orkade bäst var med Gustav.

Vill du veta mer om Ronald McDonald Hus ska du besöka deras hemsida: ronaldmcdonaldhus.se, där finns det även mer information om hur du som vill kan bidra till att fler barn får bo på Hus i Sverige.

Vill du läsa mer om hur det var för Anna och Gustav kan du göra det här i hennes blogg: Nytthjarta.

Publicerad: 2012-11-20

Powered by Labrador CMS