Förälder - kompis eller vägledare?

Så här säger t ex Bengt Grandelius:

”På många vis kan villkoren för ledarskap jämföras med villkoren för föräldraskapet. Att vara förälder, en klok ”ordförande” eller bra arbetsledare är att kunna lyssna och våga ta ställning, inte nödvändigtvis för eller emot, utan till, vilket innebär att man räknar med vad andra säger och fattar beslut med utgångspunkt från detta.

Man kan naturligtvis inte göra alla till lags varje gång, men det är inte heller det som förväntas. Man fattar beslut utifrån det mandat man som ledare/ordförande blivit tilldelad eller som man som förälder måste tillskriva sig själv.

Att lyssna till sitt ”manskaps” synpunkter och förmågor och låta detta vara vägledande för beslutsprocessen är lika med ett demokratiskt ledarskap/föräldraskap. Det väcker respekt att ta det ansvar som förväntas och det är inte alls detsamma som att utnyttja sin roll för ett auktoritärt och egensinnigt styre där andras uppfattningar ignoreras.”

Från och med 1960-talet har vi blivit mer och mer kompisar med våra barn och försökt att få ett mer jämbördigt förhållande. På flera sätt har både barn och vuxna vunnit på detta genom ökad närhet och förståelse, men i ännu fler fall har de vuxna ”glömt” sin viktigaste betydelse och roll, nämligen att vara den förälder som barnet har rätt till och verkligen behöver. Kan det vara, som Maria Scherer skriver, en snygg ursäkt för att slippa eller våga vara riktiga föräldrar?

Så här säger hon: ”Det är svårt att vara en bra mamma och pappa. Det kräver kärlek, auktoritet, disciplin, fasta regler och inte minst ett gott föredöme. När alltfler väljer att i första hand vara sina barns bästa kompis eller som en syster och bror är det ofta en roll man kan gömma sig bakom. Inte kan man väl ta i med hårdhandskarna mot en kom pis - inte kan man sätta hårt mot hårt mot sin bästa kompis. Framförallt kommer hela ansvarspaketet i skymundan.

Frågan är varför vi tror att vi måste vara kompis överhuvudtaget med våra barn? Historiskt sett är det ett nytt påfund och problemet är att barn bara har en mamma och en pappa - men massor att jämnåriga kompisar som de dessutom skaffar sig alldeles på egen hand. De behöver inte vara kompis även med sina föräldrar - som dessvärre i denna vaga roll ofta blir urvattnade och skräckslagna föräldrar. Föräldrar som aldrig vågar säga ifrån - eller sätta gränser. Föräldrar som framförallt aldrig vågar säga NEJ.

För tänk om deras kompisbarn blir sura – eller tycker de vuxna är gamla och gammeldags? Kanske rentav överåriga? Det ingår nämligen i den nya kompisrollen och allt fler föräldrar gör vad som helst för att vara eller åtminstone verka - jämnåriga med sina barn. Men det är inte med jämnåriga kompisföräldrar vi lär våra barn att leva och utvecklas. Det är med föräldrar som vågar stå för sin erfarenhet och som vågar vara trygga förebilder.”

Psykolog Monica Fahrman, föreläsare, författare och utbildare av barnomsorgspersonal säger så här: ”Oavsett om man är småbarnsförälder eller tonårsförälder, innebär föräldraskapet att vara en tydlig vuxen och inte enbart en kamrat till barnet. I förhållande till våra barn är vi alltid föräldrar med det speciella ansvar det innebär. Visst kan man ha en kamratlig relation med sina barn, men i grunden är man mamma och pappa. Sina kamrater söker barnet bland andra barn.” Med tydligt vuxen menar Fahrman en person som visar vem den är, vad den tror på, tycker om och inte tycker om och som kan visa såväl ilska som glädje och sorg. Kort och gott, en person som visar sin personlighet.

Kom ihåg!

Var först och främst en stadig förälder som både vågar säga ja och nej. Kamrater kommer och går. Relationen till mamma och pappa för alltid består.

Diskutera ämnet i vårt populära forum.

Inte medlem ännu? Bli medlem här.

Tyck gärna till på vår Facebooksida!