Barn
Sagan som verktyg i växande och utsatthet
Det var en gång en liten flicka, som inte var välkommen till världen. Hennes mamma hade inte kraft nog att möta hennes sökande ögon. Hon lämnas förvirrad utan svar på alla sina frågor. Så vandrar hon på en knagglig livsstig tillsammans med många andra barn, pojkar såväl som flickor.
De letar näring mellan buskar och träd och här och var dyker någon upp till hjälp och tröst. En mormor står där leende, en lärare ser eller kanske ett syskon. Någon orkar möta den sökande, någon som måste vara mycket lyhörd. För skriket på hjälp har förkvävts och är knappt hörbart. Men ... då träder sagan fram. Hon står där. Bär generationers visdom i sina kläder. Och hon ser. Hon är väl förtrogen med det nödvändiga tilltalet.
Det som behövs när de gamla vanliga orden känns nötta och förbrukade. Hon klär rädslor i tydliga symboliska gestalter. Troll, häxor och drakar ger en igenkännbar förnimmelse av verklighetens skräckupplevelser. Man får syn på något dunkelt anat, får betrakta det på avstånd i en trygg gemenskap och då blir det farliga mindre farligt. För någon har sett. Någon har bekräftat upplevelsen. Letat sig ner till de mörka prången. Satt ord på ett symboliskt språk, sagans eget symbolspråk, där endast barnet självt vet sanningen. Och huvudpersonen kröns till prins eller prinsessa; en utvald med krona på hjässan. Så blir en identifikation möjlig.
Så verkar sagan bakom det medvetna jaget och där sker läkningen. Sagan som en bro mellan visa vuxna och det växande barnet. Det uteblivna mötet med en förstående förälder, blicken som inte fick något svar då för längesedan, får i sagans magiska värld nya möjligheter till möten med bekräftelse och förståelse. Det utsatta barnet hämtar näring varhelst den finns att få.
Men det är inte bara utsatthetens barn som behöver sagorna. I den muntliga kulturtradition där sagorna har sitt ursprung finns barns naturliga växtkriser beskrivet. Växandet, den nödvändiga separationen från föräldrar, utmaningars nödvändighet, tilltron till barns förmåga, allt är gestaltat på ett för barn naturligt symboliskt språk. Spänningen, dramat finns där; händelseförloppet med start i ett problem, vägen med svårigheter och utmaningar och till sist skatten efter prövningarna. Ju större prövningar desto större skatt. Så till sist det lyckliga slutet som är en förutsättning för sagans verkan. Sagan bekräftar alltid barnet - ställer sig bakom.
Med andra ord: I de gamla folksagorna finns allt som kännetecknar god litteratur. Spänningen, mångtydigheten och poesin. Att berätta sagor för barn är på ett sätt att levandegöra deras inre världar. Barn är ju inte särskilt barnsliga egentligen.
De bär på alla de livsfrågor som tillhör mänskligheten. I de gamla folksagorna finns underbara upplevelser som går att brukas igen och igen. I dem finns det magiska som får ögon att lysa av förväntan. Och när en vuxen berättar för ett barn med sina egna ord skapas den närhet som ger sagan och dess gestalter kraft till läkedom och växande.
I dess gestalter och skeenden följer sagan barns naturliga växtkriser. Vad några folksagor har för undertoner ger jag utförligare exempel på i min bok Guldvingar och Gråskägg, där jag också beskriver betydelsen av att berätta - till skillnad av att läsa - sagor. För det talade ordet skapar inre bilder i den som lyssnar. Bilder som fängslat och intresserat och som går att bära med sig ut i verkligheten. I svåra situationer lever bilderna sitt eget inre liv och gör verkligheten mera hanterbar. Detta är sagans magi och den ställer sig alltid bakom barnet - bekräftar det i sitt själv.
