Svar på frågor till experten

Publicerades: 22 Mar 2019, 08:44

Alltförföräldrar

Varje vecka svarar Min Doktors psykolog Olof Johansson på ett urval av frågor som rör föräldraskap och barn. Ställ din fråga här.

FRÅGA

14 åring med tvång

Min 14 åriga son tvättar händerna hela tiden. Detta har blivit ett stort problem. Han vill inte heller ta i något. Hur ska ja som förälder göra. Just nu är vi i en ond cirkel pedagogisk/arg dåligt samvete. Han vet inte själv varför han gör det?

Hur ska ja agera så han mår bra?

Snälla hjälp

(klicka för att se svaret)

SVAR

Hej och tack för din fråga, det låter som att din son har symptom som påminner om tvångssyndrom. Tvångssyndrom innebär att en har tvångstankar och/eller tvångshandlingar. Tankarna syns inte men kan vara väldigt plågsamma och ångestladdade, de kan också i någon mån leda till tvångshandlingar. Exempelvis kan jobbiga tankar om att man är smutsig leda till ett överdrivet behov av rengöring. Tvångshandlingarna kan ibland vara svåra att skilja från normalt beteende men om de är överdrivna, upplevs som påtvingade eller plågsamma, tar mycket tid i anspråk och hindrar ett normalt liv så är det tecken på att det rör sig om tvångshandlingar. Överdrivet tvättande är en av de vanligaste typerna av tvångshandlingar.

Tvångssyndrom debuterar ofta under barndomen eller tidiga tonåren. Majoriteten behöver behandling för att bli av med sina besvär - de försvinner oftast inte av sig själv. För att stötta din son bör du därför i första hand hjälpa honom till att få kontakt med vården. Det kan kännas stigmatiserande och blottande att ha den här typen av besvär, många känner sig ”konstiga” och kan känna sig rädda för att prata öppet om tankarna. Så att stötta och hjälpa till kontakt med vården är centralt. Kognitiv beteendeterapi är den typ av behandling som har bäst evidens vid den här typen av besvär.

Det du också kan göra för att stötta är att skaffa dig kunskap om svårigheterna. Det finns mycket resurser på nätet bland annat hos exempelvis ocdföbundet (www.ocdforbundet.se). Ytterligare skulle jag rekommendera att (om det känns ok för din son) att ta aktiv del i hans behandling och stötta genom de faser som kan vara utmanande att ta sig igenom på egen hand. Tänk också på att trötthet och allmäntillstånd kan påverka tvångshandlingar och tvångstankar. Det kommer komma bättre dagar och sämre dagar. Och det kan vara klokt att inte ställa för höga krav de dåliga dagarna och istället arbeta med utmaningar (kring att minska på tvångshandlingarna) de bra dagarna.

Vänligen

Olof

FRÅGA

Sjävskadande barn

Hej!

Vi har upptäckt vita märken/ärr på vår dotters underarm. Vi misstänker att hon rispat sig med något. Vi har pratat med henne men hon vägrar berätta vad hon gjort. Vid ett tillfälle när hon inte fick som hon ville skickade hon sms om att hon mår dåligt och gråter varje kväll. Vi pratade igenom detta och det blev en bra dialog. Vi är ändå oroliga för att hon mår dåligt och skadar sig själv! Hur kan vi bemöta henne utan att skapa konflikter?

Hälsningar, Ida.

(klicka för att se svaret)

SVAR

Hej och tack för er fråga. Jag förstår att ni blir oroliga, det är svårt att hantera när ens barn mår dåligt. Känslorna blir oftast betydligt starkare när en misstänker att ens barn har gjort sig själv illa. Jag tänker att er fråga innehåller några olika aspekter och ska försöka ge några korta råd.

När det gäller självskada så kan det se ut på helt olika sätt. De gemensamma dragen hos de som skadar sig själva är ofta att de mår dåligt, att de har väldigt starka känslor som de har svårt att hantera och där de använder självskada för att hantera känslorna eller för att stå ut. Om ni misstänker att ert barn skadar sig själv så är det allvarligt. Ju längre självskadebeteende får pågå desto mer etablerar sig metoden som ett sätt att hantera känslor vilket gör det svårare att sluta. De allra flesta behöver hjälp av någon annan för att komma tillrätta med ett självskadebeteende så jag rekommenderar att ni söker hjälp, om inte annat så för att få någon att prata med som kan göra en bedömning. Nu vet jag inte hur gammal er dotter är, det finns lite olika vägar att gå men de vanligaste är elevhälsan på skolan, BUP, ungdomsmottagningen eller vårdcentralen.

När det gäller att närma sig er dotter utan konflikter så är det inte helt enkelt att ge råd eftersom jag inte känner till något om er situation eller hur er dotter reagerat då ni försökt prata med henne tidigare. Det låter som att er dotter är lite försiktig och kanske tycker det är utmanande att ta upp svårigheter direkt utifrån exemplet ni skrev om att hon skickade sms för att berätta något som kändes jobbigt.

Om det är svårt för er att prata med er dotter så kan det vara ett alternativ att försöka hjälpa henne till en kontakt där hon själv kan prata med någon professionell, utan er. Ibland kan det som barn vara svårt att prata med sina föräldrar när en har skadat sig själv för att en känner någonstans att det gör de anhöriga extremt upprörda - det kan vara svårt att bära. Särskilt om en kanske har en upplevelse av att det inte finns någon annan utväg än att skada sig själv, även om man vet att det någonstans är fel och att andra blir ledsna. Det kan kännas som att en gör alla besvikna, även sig själv. Så att närma sig er dotter på ett försiktigt sätt kan vara en bra idé och försök hålla er öppna för alla olika lösningar som kan vara till stöd för er dotter. Ibland kan det innebära att man själv inte blir den primära samtalsparten. Men föräldrarnas stöd är naturligtvis alltid viktigt för barn som mår dåligt.

Vänligen

Olof

FRÅGA

Hypokondrisk dotter

För ett halvår sedan separerade jag och min make. Detta tog hårt på vår 10 åriga dotter. Hon var i början arg och tog ut det mesta på mig. Hon vågade inte sova själv. Hon fick då prata med kuratorn i skolan ett par ggr. Sen har det varit bra en stund, nu har problemet med att sova komma tillbaka och hon har blivit hypokondrisk, minsta lilla symtom så tror hon att hon har cancer eller att hon har fästingar över hela kroppen och ska få borrelia. Har hon feber får hon panik för då tror hon nåt hemskt ska hända. Vad kan vi göra för att lugna henne? Tar många veckor innan skolan börjar igen och vi kan kontakta kuratorn. / A

(klicka för att se svaret)

SVAR

Hej!

Eftersom det här är ett vanligt besvär så kommer jag använda ett svar som jag gett tidigare som handlar om ångestbesvär (rädslor och oro). Här följer lite information och tips på hur en kan tänka som förälder.

Det är faktiskt ganska många som upplever att deras barn är ”rädd för allt”. Det är inte så konstigt eftersom just rädslor och ångest hör till de absolut vanligaste besvären hos barn. Ångestbesvär kan se ut på lite olika sätt. En del barn har oerhört svårt för separationer, andra får panikkänslor och ”döds-ångest”, det är vanligt med fobier och det är också vanligt att barn är oroliga eller rädda för ”allt”, alltså en mer generell oro och rädsla. För ert barn verkar rädslorna vara relaterade till hälsa.

Det låter som att detta är en väldigt stor utmaning i vardagen just nu och så blir det ofta med den här typen av besvär. Besvären påverkar barnet men de påverkar ofta även hela familjen. Det kan många gånger vara extremt kämpigt och frustrerande.

Jag tänkte ge några råd, men vill också passa på att nämna att detta är vanliga besvär, de är plågsamma men det finns effektiv behandling. De allra flesta blir mycket bättre efter behandling. Ytterligare något som jag vill påminna om är att den här typen av besvär ofta beror på faktorer som ligger utanför föräldrarnas kontroll. Det kan vara erfarenheter i livet men till stor del också gener. Försök därför att inte klandra dig själv eller tänka att du ensam kan lösa situationen. Ditt barns temperament är som det är, det finns det klart en del du som förälder kan göra men det viktigaste blir antagligen att hitta fram till rätt behandling.

Om besvären är så stora att de påverkar vardagen för ditt barn och er familj då är det rätt väg att gå att söka hjälp. Du skrev att samtalet med kuratorn inte lett till någon förändring. Kanske bör du försöka ta det vidare. Den mest beprövade och framgångsrika behandlingen för den här typen av besvär är kognitiv beteendeterapi (KBT). Den finns på många av BUPs så kallade första linjen-mottagningar. Det går även att vända sig till andra instanser som erbjuder KBT för barn (exempelvis Min Doktor).

Några saker du som förälder kan göra:

Föregå med gott exempel!

Du som förälder kan visa vad det innebär att vara modig. Modig innebär bland annat att en kan vara rädd men ändå gör det som behöver göras. Du behöver som förälder alltså inte vara orädd men du bör inte undvika saker för att du är rädd, snarare visa att det går att utmana rädsla.

Låt ditt barn hantera sin egen rädsla!

När våra barn är rädda så tröstar vi dem. Det är som en instinkt nästan. Många barn som är rädda frågar kring sådant som oroar dem. ”Kommer ni att dö?”, ”Tänk om någon bryter sig in!” osv. Det ligger nära till hands att ge barnet försäkran om att allt är lugnt. Men en viktig komponent i att bli bättre på att hantera oro är att acceptera ovisshet. Att lära sig leva med den och klara den på egen hand. Om barnet ständigt behöver föräldrars försäkran för att känna sig tryggt så kommer barnet söka den försäkran om och om igen snarare än att lära sig hantera ovissheten på egen hand. Försök hitta en balans i detta. Det innebär inte att skrämma barnet eller att säga att ”Vi kan dö när som helst”, men det kan innebära att i små steg lära barnet att hantera ovisshet. Det innebär också att det inte är ”ditt jobb” att varna barnet för faror i onödan. Det kan leda till en slags utgångspunkt om att ”världen är farlig”.

Låt ditt barn stå på egna ben!

På samma sätt som att ditt barn bör lära sig att hantera sin egen rädsla så bör du så långt det funkar lära ditt barn att ta hand om sig själv i olika situationer. I många situationer så söker rädda barn sina föräldrars försäkran eller kanske till och med vill att föräldrarna ska lösa saker åt dem. Försök att lära ditt barn att klara sina egna utmaningar. Vill barnet ha något från glasskiosken men tycker det är läskigt att beställa själv? Vill barnet gå på kalas men vågar inte vara där ensam? Försök att peppa ditt barn till att klara saker på egen hand utan din inblandning, även om du märker att ditt barn känner rädsla. Det är barnet som ska hitta lösningar trots att det finns rädsla. Det är på det sättet som tilltron till den egna förmågan stärks, istället för att barnet får en känsla av att inte kunna lösa något på egen hand utan behöver föräldrarna för det. Försök hitta en balans i detta och utmaningar som är på en lagom nivå.

Vänligen

Olof

FRÅGA

Explosiva barn Jag har en 7 årig son som är ett så kallat "explosivt" barn. När han vän blir arg så blir hm jättearg, ledsen så blir han jätteledsen o etc, senaste tiden har han i sina utbrott börjar säga att han vill dö o att han ska döda sig själv. När vi sedan pratar om det så säger han att han inte vet varför han säger så. Vet inte hur jag o sambon ska bemöta honom i detta. Hälsningar, Ida.

(klicka för att se svaret)

SVAR

Hej, Jag kan passa på att rekommendera boken ”Explosiva barn”, skriven av Ross Greene som myntade begreppet explosiva barn. Den finns översatt till svenska och i nyutgåva (kom ut första gången 1998). Boken handlar om precis det du frågar efter, alltså hur en kan bemöta barn. Bara det faktum att du ställer frågan och funderar kring detta tänker jag är ett bra steg. Andan i boken handlar bland annat om att barn gör så rätt de kan. Det vill säga om vi (vuxna) uppfattar att barn beter sig på ett oönskat sätt så är det en viktig utgångspunkt att barn inte gör det av illvilja utan för att glappet mellan våra krav och barnets förmåga är för stort. Med den utgångspunkten blir det lätt att förstå att själva ”explosionen”, alltså utbrottet, ilskan eller hur barnet väljer att uttrycka sin frustration inte är det viktiga utan det viktiga är att förstå vad det är som skapar frustration hos barnet. De frustrerade uttrycken (ilska, skrik, bråk, uppgivenhet, sorg) kan se olika ut och det viktiga är att försöka förstå vilka situationer och vilka krav eller förutsättningar som skapar frustration. Det blir ofta lättare att nå dit genom att inte fokusera på innehållet i själva utbrottet. Det gäller alltså att inte fastna i ”du får inte göra si eller så” - försök istället förstå vad det är som skapar beteendet. Det är också viktigt att inte låta sig styras av ilska utan att utgå från att barn gör så gott de kan. Trötthet, hunger, oro, ilska kan göra att funktionsförmågan sänks och att de inte klarar sådant de klarar i andra situationer. Tänk även på att anpassa dina krav efter ditt barn och inte efter omgivningen. Barn utvecklas i helt olika takt och är helt olika individer, det blir sällan bra att anpassa kraven efter andra barn eller vad som är norm. Anpassa istället krav efter barnet. Se också till att hitta stunder av kravlöst umgänge! Vissa perioder är livet svårt och det är inte alltid vi kan styra över livsomställningar och annat som gör oss själva och våra barn oroliga eller stressade. Då är en bra målsättning att sikta på en så bra relation som möjligt trots att det kanske finns utbrott och beteenden som vi tycker inte ”fungerar” så bra för tillfället. Även om saker kan vara jobbiga och vi är oense så är det en stor trygghet för alla inblandade om där finns en bra och varm relation i grunden. Glöm inte att det går bra att söka hjälp för att få bedömning, stöd och råd. Vänd dig till BUP eller se om du kan få föräldrakurser i din kommun.

FRÅGA

Depression Hej, vår 16 åring har depression då hon varit med om mycket övergrepp på skola m.m. Hon har fått medicin för detta så hon är mycket bättre om man ska ha en kontaktperson till henne som hon kan prata med hur får man vidare?

(klicka för att se svaret)

SVAR

Hej, Det finns lite olika alternativ. Om ditt barn är uppknuten inom sjukvården (du skriver att hon fått medicinering), så kan det vara bra att fråga om samtalskontakt på den mottagningen som står för medicineringen. Medicinering ska följas upp regelbundet och det finns fördelar med att behandlingen av ditt barn är sammanhängande. Om det inte är ett alternativ för er att söka samtalsstöd på mottagningen som står för medicinering så finns det bland annat följande alternativ. BUP Första linjen - Det är psykiatrisk primärvård för barn och unga. Där kan personer mellan 6-17 år få bedömning och behandling för lättare psykisk ohälsa. Sök på 1177.se efter första linjen så hittar du din närmsta mottagning. Elevhälsan - Inom skolan finns elevhälso-team dit barn och unga kan vända sig för såväl medicinska, psykologiska och psykosociala besvär. Där finns normalt en rad olika kompetenser så som psykolog, kurator, specialpedagog och skolsköterska. Ungdomsmottagningen - på ungdomsmottagningen finns rådgivning och stöd för unga både kring sådant som rör kroppen och sexualitet men även för unga som mår dåligt och behöver någon att prata med. På umo.se hittar du mer information. Vårdcentral - du kan även gå till din vårdcentral (hälsocentral, husläkarmottagning eller distriktsläkarmottagning). Där finns normalt psykosociala team som hjälper med den här typen av svårigheter och om de inte kan ta emot så kan de hjälpa er att hitta rätt. Lycka till Olof

FRÅGA

5 år och börjat kissa och bajsa på sig Hejsan Min dotter hon har precis fyllt fem år, bor varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin pappa. Nu den senaste tiden har hon både börjat kissa och bajsa ner sig hos sin pappa, men aldrig när hon är med mig, då säger hon glatt till att hon behöver gå på toaletten och jag följer med och hjälper henne, men hemma hos sin pappa varken säger hon till han när hon har bajsat eller kissat ner sig, det är han som kommer på henne, och ibland har han blivit arg och jag har sagt att de kan han inte bli, varför börjar hon nu som 5 åring kissa o bajsa ner sig tror du? Mvh Susanna

(klicka för att se svaret)

SVAR

Hej, barn som kissar och bajsar på sig trots att de varit torra en längre period kan behöva undersökas för att utesluta fysiska orsaker till besvären. Kontroll av tarm och urinblåsa kan påverkas av stress men det kan även ligga andra orsaker bakom, därför är det viktigt att utesluta det innan ni fokuserar helt på att arbeta med miljön runt dottern. Om dottern nyss fyll fem och inte börjat förskoleklass så kan ni med fördel vända er till BVC där ni både kan få hjälp med läkarundersökning och få stöd i vad ni kan göra om det visar sig att det är stress/psykologiska orsaker som ligger bakom. Att det enbart är i ett av hemmen som din dotter kissar och bajsar på sig behöver inte nödvändigtvis innebära att det är uteslutande psykologiska/miljö-faktorer som ligger bakom. Om ni kommer fram till att det handlar om miljön runt barnet snarare än psykologiska orsaker så är det givetvis viktigt med en bra kommunikation hela familjen emellan. Båda mellan er föräldrar men även att ni försöker lyssna in dottern och förstå utifrån hennes perspektiv om det är något som stressar henne. Att bli arg och bestraffande är sällan framkomligt för att påverka den här typen av besvär utan bidrar snarare till stress och otrygghet vilket kan förvärra besvären. Lycka till Olof

FRÅGA

Separationsångest Min dotter på 8 år har börjat få vad jag tror är separationsångest när jag ska lämna henne på skolan. Det är inga som helst problem hemma eller i bilen dit utan precis när jag ska säga hejdå så vägrar hon släppa mig och blir ledsen. Har jag väl kommit iväg så har hon i vissa situationer sprungit efter mig och gråtit och vid ett tillfälle har hon slitit sig från en pedagog. Mitt hjärta går sönder varje gång! I övrigt så har hon många kompisar i skolan men just på morgonen så är det inte alls intressant utan hon vill bara vara ifred. Är rädd att kompisar ska ta avstånd när hon beter sig avvisande mot dem. Hennes klasslärare och andra pedagoger vet om och har försökt hitta en lösning som funkar. Den lösningen funkade ett tag men sedan gick inte det heller längre. Så nu vet jag inte hur jag ska hantera detta när skolorna börjar igen. Jag har provat att vara hård mot henne men också att vara med henne så länge som det behövts men ingenting hjälper.

(klicka för att se svaret)

SVAR

Hej och tack för din fråga. Det finns några saker du skulle kunna fundera kring.

1. Finns det några andra situationer där din dotter blir orolig? Om det enbart är i skolan kanske det kan vara värt att tänka på och prata om vad det är i skolan som känns obehagligt jämfört med andra situationer.

2. Din dotters trygghet överlag kan påverka hur hon upplever lämningen. Du skriver att du har pratat med pedagoger på skolan men om situationen fortfarande är svår så kan det vara värt att ytterligare en gång fundera tillsammans med pedagogerna på vad som gör din dotter otrygg. Kanske finns det något som skaver och gör din dotter oroad? Prata både med pedagoger och din dotter för att få allas perspektiv. Det kan vara viktigt att där finns någon som ditt barn upplever som trygg som inte är du. Alltså någon pedagog eller annan personal som din dotter kan vända sig till istället för dig. Fundera över om det finns någon sådan person. Kan ni i så fall hitta en på morgonen som funkar både för din dotter och för personalen på skolan.

3. Fundera på om otryggheten är kopplad till något annat som känns svårt i din dotters liv. Finns det aspekter av skolan eller livet i övrigt som känns svårt eller oroande. Kanske är det något ni kan förändra om du vet mer om hur din dotter har det rent allmänt.

4. Fundera över själva situationen kring lämningen. Det kan ibland vara bättre att ”riva av plåstret” så att själva lämningen inte blir alltför långrandig. Det är ju trots allt en plågsam situation och om den görs onödigt lång så blir det också en lång plågsam situation. Det är inte säkert att försök att lugna barnet alltid är till hjälp. Ibland kan barnets oro och förälderns försök att lugna bli ett samspel som gör att barnets oro växer och att barnet lutar sig mot föräldern för att lugna sig istället för att själv hitta strategier för att hantera oroskänslorna.

5. Prata med din dotter för att få hennes tankar om vad som hade kunnat fungera bra på morgonen. Det är inte säkert att hennes idéer alla är konstruktiva men om hon har tankar om hur avskedet hade kunnat bli lättare så är det väl värt att utforska (men tänk på det jag skrivit ovan).

6. Sist men inte minst. Tänk på att försöka förbereda tillsammans med din dotter. Om hon vet om vad som kommer hända och hur avskedet kommer gå till så känns det oftast mer förutsägbart och därmed lättare. Försök hitta en ”plan” som känns rätt både för dig och din dotter och håller sedan till den under en period. Backa inte för att det kändes jobbigt vid ett enda tillfälle. Att bli av med oro är något som kanske ske genom att en övar på en svår situation om och om igen. Efterhand blir det lättare men det är sällan som rädslan försvinner helt över en natt. Så försök att ha en realistisk målsättning. Lycka till. Jag vet själv hur otroligt tärande det kan vara att lämna ifrån sig barn som är ledsna och vänder sig till en för trygghet, det gör ont i magen. Men med lite strukturerat arbete så blir det lättare för nästan alla och det tror jag det kommer bli för din dotter också! Olof Johansson Min Doktor

FRÅGA

(klicka för att se svaret)

SVAR

FRÅGA

ÅNGEST OCH RÄDSLOR Hej! Min son ska fylla 9 år i november i år. För två år sedan flyttade vi ca 2 mil från en lägenhet i centrum till litet samhälle, från stan. Från lägenhet till ett parhus med övervåning. Han är livrädd för allt. Vågar inte vara på övervåning eller sova själv. Vi föräldrar får turas om att ligga bredvid och försöker uppmuntra till att våga. Vi har pratat med kurator på skola men utan positivt resultat. Nu undrar vi föräldrar vad vi ska göra för att han ska kunna bli kvitt sin rädsla. Snälla, hjälp oss!!! Tack!!

(klicka för att se svaret)

SVAR

Hej och tack för din fråga. Det är faktiskt ganska många som skriver och använder sig just av formuleringen att barnet är ”rädd för allt”. Det är inte så konstigt eftersom just rädslor och ångest hör till de absolut vanligaste besvären hos barn. Ångestbesvär kan se ut på lite olika sätt. En del barn har oerhört svårt för separationer, andra får panikkänslor och ”dödsångest”, det är vanligt med fobier och det är också vanligt att barn är oroliga eller rädda för ”allt”, alltså en mer generell oro och rädsla. Det låter som att detta är en väldigt stor utmaning i vardagen just nu och så blir det ofta med den här typen av besvär. Besvären påverkar barnet men de påverkar ofta även hela familjen. Det kan många gånger vara extremt kämpigt och frustrerande. Jag tänkte ge några råd, men vill också passa på att nämna att detta är vanliga besvär, de är plågsamma men det finns effektiv behandling. De allra flesta blir mycket bättre efter behandling. Ytterligare något som jag vill påminna om är att den här typen av besvär ofta beror på faktorer som ligger utanför föräldrarnas kontroll. Det kan vara erfarenheter i livet men till stor del också gener. Försök därför att inte klandra dig själv eller tänka att du ensam kan lösa situationen. Ditt barns temperament är som det är, sen finns det klart en del du som förälder kan göra men det viktigaste blir antagligen att hitta fram till rätt behandling. Om besvären är så stora att de påverkar vardagen för ditt barn och er familj då är det rätt väg att gå att söka hjälp. Du skrev att samtalet med kuratorn inte lett till någon förändring. Kanske bör du försöka ta det vidare. Den mest beprövade och framgångsrika behandlingen för den här typen av besvär är kognitiv beteendeterapi (KBT). Den finns på många av BUPs så kallade första linjen mottagningar. Det går även att vända sig till andra instanser som erbjuder KBT för barn (exempelvis Min Doktor). Några saker du som förälder kan göra: Föregå med gott exempel! Du som förälder kan visa vad det innebär att vara modig. Modig innebär bland annat att en kan vara rädd men ändå gör det som behöver göras. Du behöver som förälder alltså inte vara orädd men du bör inte undvika saker för att du är rädd, snarare visa att det går att utmana rädsla. Låt ditt barn hantera sin egen rädsla! När våra barn är rädda så tröstar vi dem. Det är som en instinkt nästan. Många barn som är rädda frågar kring sådant som oroar dem, ”Kommer ni att dö?”, ”Tänk om någon bryter sig in!” osv. Det ligger nära till hands att ge barnet försäkran om att allt är lugnt. Men en viktig komponent i att bli bättre på att hantera oro är att acceptera ovisshet. Att lära sig leva med den och klara den på egen hand. Om barnet ständigt behöver föräldrars försäkran för att känna sig tryggt så kommer barnet söka den försäkran om och om igen snarare än att lära sig hantera ovissheten på egen hand. Försök hitta en balans i detta. Det innebär inte att skrämma barnet eller att säga att ”Vi kan dö när som helst”, men det kan innebära att i små steg lära barnet att hantera ovisshet. Det innebär också att det inte är ”ditt jobb” att varna barnet för faror i onödan. Det kan leda till en slags utgångspunkt om att ”världen är farlig”. Låt ditt barn stå på egna ben! På samma sätt som att ditt barn bör lära sig att hantera sin egen rädsla så bör du så långt det funkar lära ditt barn att ta hand om sig själv i olika situationer. I många situationer så söker rädda barn sina föräldrars försäkran eller kanske till och med vill att föräldrarna ska lösa saker åt dem. Försök att lära ditt barn att klara sina egna utmaningar. Vill barnet ha något från glasskiosken men tycker det är läskigt att beställa själv? Vill barnet gå på kalas men vågar inte vara där ensam? Försök att peppa ditt barn till att klara saker på egen hand utan din inblandning, även om du märker att ditt barn känner rädsla. Det är barnet som ska hitta lösningar trots att det finns rädsla. Det är på det sättet som tilltron till den egna förmågan stärks, istället för att barnet får en känsla av att inte kunna lösa något på egen hand utan behöver föräldrarna för det. Försök hitta en balans i detta och utmaningar som är på en lagom nivå. Lycka till! Olof

FRÅGA

MOBBNING Hej, min 8 åriga dotter har inga vänner på skolan. Ibland får hon vara med någon, men oftast är hon ensam. Vi har försökt med ordnade rastaktiviteter, kuratorn har pratat med henne, jag har pratat med kuratorn och mentor om detta måste jobbas med i klassen osv. Till saken hör också att en flicka är särskilt elak och fryser ut min dotter hela tiden. Hon är väldigt populär i skolan. Min dotter uttrycker själv att hon känner sig utanför och mobbad. Mentorn har pratat med föräldrarna, min man har pratat med föräldrarna. Det var lite lugnare ett tag, men nu är det igång.igen. Vad ska vi göra?

(klicka för att se svaret)

SVAR

Hej och tack för din fråga. Jag förstår att det här är svårt och jag tror att vi alla någonstans kan relatera till hur otroligt plågsamt det är att inte få vara med i gemenskapen. Som ett övergripande råd vill jag säga: fortsätt kämpa! Jag förstår om det är jobbigt och kanske stundtals överväldigande men om ni kan hjälpa ert barn förbi det här så är det viktigt. Jag delar upp övriga råd i sådant som ni kan råda ert barn, vad ni kan göra och vad ni ska förvänta er i kontakten med skolan. Vad en elev kan göra på egen hand: Säg ifrån på ett lugnt och tydligt sätt när någon gör saker som inte känns bra. Försök att inte bli arg eller upprörd utan försök att bara lugnt säga ifrån vad som är fel. Det är naturligtvis lättare sagt än gjort men det bör vara utgångspunkten. Ilska, upprördhet och bråk är ibland sådant som de som beter sig elakt ”söker” genom sina provokationer. Genom att behålla sitt lugn men ändå säga ifrån så blir effekten av att vara elak inte lika stor. Hur ni som föräldrar kan hjälpa: Stötta ert barn så mycket det går. Det är emotionellt väldigt påfrestande att vara ensam och det är såklart viktigt att få mycket stöd och bekräftelse. Samtidigt kan föräldrarollen vara frustrerande eftersom barnet ofta längtar efter acceptans från just sina vänner och stödet från föräldrarna är ibland så självklart att det inte värderas lika högt eller förefaller lika ”åtråvärt” för barnet. Men tänk ändå på att ert stöd är viktigt och en grundbult för ert barn. Försök hitta andra sammanhang där ert barn kan få vänner. Ibland kan det vara så att gruppen barnet träffar i skolan helt enkelt inte passar så bra. Då kan det finnas en stor poäng med om barnet har andra arenor där han/hon kan hitta vänner och uppleva trygg samvaro med jämnåriga. Det kan vara idrottsföreningar, scout- eller friluftsfrämjandets aktiviteter, hobbyföreningar, kurser etc. I kontakt med skolan Skolan måste ta tag i situationen! De bör arbeta praktiskt med de olika problemsituationerna. Det räcker normalt inte att säga till barn att ”alla ska få vara med”. Skolan måste ofta aktivt ge stöd på rasterna för att se till att det faktiskt blir på det sättet att alla får vara med. De flesta strategier för att förhindra mobbning är insatser som görs på flera plan. Det kan handlar om att göra personal medveten om situationen så att så många som möjligt kan agera utifrån sin roll på skolan. Det kan handla om att ha samtal med både de som är utsatta och de som utsätter, samt deras anhöriga. Att skolan agerar och fortsätter agera tills dess att situationen är löst är helt centralt och det är också helt tydligt skolans ansvar. Fortsätt därför att prata med skolan. Det ska finnas en handlingsplan kring vad som ska göras. Handlingsplanen måste följas upp och om något inte fungerar så får vidare åtgärder genomföras. Om du inte får tillräckligt gehör från personalen så prata med rektorn. Får du inte tillräckligt med stöd från rektorn så fortsätt ta kontakt med de som har ansvar. Områdeschef därefter ansvarig i kommunen. Om skolan verkligen inte tar sitt ansvar går det att anmäla till Barn- och elevombudet https://beo.skolinspektionen.se/ Jag utgår från att det ska gå bra att samtala om det här, men ibland är det svåra frågor som väcker känslor och det kan i värsta fall vara svårt att få till en konstruktiv dialog. Men det är extremt viktigt att det finns en medvetenhet, öppet samtal och konstruktivt klimat. Ett sista råd. Jag känner mig egentligen ambivalent till att skriva detta men ni skulle kunna undersöka möjligheterna att byta klass eller skola. Det borde verkligen inte vara på det sättet att den som är utsatt ska behöva byta skola eller klass men det kan vara något som gör situationen bättre. Jag tycker någonstans att det känns fel men ska jag vara helt ärlig så hade jag övervägt det själv om situationen var illa och det inte gick att hitta någon lösning. Mobbning kan göra oerhört ont och det kan vara svårt att bryta om det inte finns engagemang från de vuxna runt barnen. Jag har sett studier som tyder på att barn som flyttar kan bli hjälpta så det finns också visst vetenskapligt stöd för att det kan vara en bra idé att flytta. Men som sagt jag är ambivalent eftersom det spontant känns orättvist och jag pratar delvis som förälder själv där jag vet att jag hade velat utforska alla möjligheter för att förbättra situationen för mitt barn. Lycka till Olof

FRÅGA

KRÄSEN MED MAT Hej, jag har en sexåring som är otroligt kräsen med mat. Han äter få rätter och vägrar smaka på ny mat. Grönsaker, frukt och soppor smakar han däremot utan problem. Han är nästan rädd och kan nästan börja gråta när han ska smaka på något nytt. Han kan nästan kräkas innan han har tagit det i munnen. Han är även känslig på lukter och saker han tycker ser äckliga ut. Han kräks tex om han måste skrapa av maten i soptunnan, vilket han då självklart slipper. Jag har provat att han bara tar och smakar det han vill, belöningssystem, prata om näring och energinivån, blivit arg, bönat och bett, ignorerat. Vad ska jag göra? Rädd att han ska få näringsbrist. Och hur blir det när han börjar skolan till hösten och han tycker det luktar äckligt i matsalen...

(klicka för att se svaret)

SVAR

Hej, tack för din fråga. Det är många som har besvär i matsituationer och det är också ett tillfälle som kan väcka ganska mycket frustration både hos barn och föräldrar. Det kan vara stressande för barn att uppleva press att äta något som väcker äckel och föräldrar blir ofta provocerade över att barn vägrar att ens smaka. Det blir lätt en kampsituation som inte är särskilt konstruktiv. Barn i åldern 2-6 år är normalt kräsna och för en del blir det mer intensivt. Till att börja med – du skriver att du är rädd att ditt barn ska få näringsbrist. Finns det tecken på att han har näringsbrist (utebliven vikt- eller längduppgång, slöhet, energibrist)? I så fall bör du absolut söka vård. Det kan också finnas fysiska orsaker såsom infektioner, överkänslighet/allergier, förstoppning, smärtor i munnen av exempelvis blåsor, sår eller nya tänder. Om du misstänker att detta är orsaken bör du också söka hjälp. Det absolut vanligaste är att barn får i sig det de behöver även om de är väldigt kräsna och om ditt barn äter grönsaker, frukt och soppor så får han i sig just det många barn äter för lite av. Det låter som att du har provat många olika strategier. Kanske nästa steg vore att anteckna vad han äter, vilka strategier du provar och på ett strukturellt sätt försöka utvärdera om någon strategi leder i rätt riktning. På så sätt går det lättare att se. Några enkla saker att prova på vägen: - Överge strategier som inte leder någonvart! - Sitt inte för länge i en frustrerande situation! - Använd inte bestraffning! - Prova modellering (d.v.s att du eller andra runt din son äter liknande mat), det kan hjälpa men det är svårare efterhand som barnen blir äldre. - Prova om där finns andra än du själv som kan modellera ätande av “svåra” livsmedel, kanske vänner eller personer som din son ser upp till. - Det kräver normalt många “provningar” för att mat ska accepteras (åtminstone 10-15 gånger). - En enkel metod kan vara att helt enkelt exponera din son för många olika livsmedel om och om igen, utan någon press att äta eller ens smaka (men där du själv äter). - Försöka se till att din son verkligen är hungrig när ni ska äta. Lycka till, vänligen Olof

FRÅGA

BLYGHET Hej! Vi har en dotter som snart fyller 7 år. Hon har alltid varit blyg och försiktig i sociala sammanhang men sedan hon började förskoleklass har detta ökat. Det är främst den andra terminen som vi märkt av det. Hemma leker hon gärna med kompisar eller sin syster och hon har börjat gå själv på kalas och ringa på hos kompisar, vilket vi ser som ett stort framsteg. Men i stora sammanhang (fritidsfest, avslutningar etc), och när hon kommer till skolan så är det som hon blir väldigt obekväm, drar upp axlarna och tittar ner och vill inte prata. Är det något som vi kan göra för att hjälpa henne i detta? Jag har själv varit väldigt blyg och upplevt social fobi och är nog därför extra orolig för att hon också ska behöva genomlida det. Vi har kommunikation med lärare som har gjort vissa anpassningar för att möta henne i detta, men vad kan vi föräldrar göra? Vi försöker uppmuntra henne i det hon är bra på, bjuda hem kompisar, och att hon ska må bra i allmänhet. Hon vill inte gå på några organiserade fritidsaktiviteter men trivs bra med att vara hemma, cykla och hoppa studsmatta, rita o pyssla så känner ingen press för den biten. Men vill inte att hon ska känna sig så osäker och rädd som hon tycks göra i skolsammanhang och när vi kommer ut bland mycket folk. Jag har själv tänkt att detta kommer minska i takt med att hon blir äldre och får egna strategier, eller borde vi söka hjälp? Hon äter bra, är annars glad och har mycket energi. Under detta året har hon lärt sig både läsa och skriva och haft bra skolnärvaro.

(klicka för att se svaret)

SVAR

Hej, jag kan förstå att det känns jobbigt att er dotter blir obekväm i situationer som i någon mån är vardagliga. Vi önskar ju inget hellre än att våra barn ska må bra och känna sig trygga. Blyghet är vanligt, det kan förekomma i olika “svårighetsgrad”. Det är alltid svårt att från ett brev avgöra svårighetsgraden på besvär. Om du upplever att din dotter blir begränsad i vardagen eller att hon i någon mån blir hindrad i sin utveckling så kan du absolut söka hjälp. Detta är vanliga besvär och det finns mycket som kan göras för att hjälpa barn med den här typen av svårigheter. Den här typen av svårigheter brukar räknas till “ångest och fobier”. Omkring fem till tio procent av alla barn har så svåra besvär att de bedöms ha en diagnos men långt fler har liknande svårigheter men som är mindre omfattande och intensiva. Den här typen av besvär är “ärftliga” i viss mån men miljön och omständigheterna runt barnet spelar också ungefär lika stor roll för om barnet faktiskt utvecklar en diagnos. Jag tycker ni gör helt rätt som uppmuntrar det som er dotter är bra på och som är relaterat till sociala färdigheter. Generellt skulle vi kunna säga att det verkar funka bra att prata mindre och göra mer. Det viktigaste är att i någon mån närma sig det som väcker rädsla. Det är bättre att prova lite än att helt undvika. Du beskriver att ni gjort anpassningar i skolan, jag vet inte vad det är för anpassningar men jag skulle kunna ge något råd kring strategier. Generellt är det hjälpsamt att stötta ert barn att närma sig det som väcker rädsla. I bästa fall går det att stötta i att närma sig och samtidigt inte i för stor utsträckning “kratta manegen” för er dotter, utan i den mån det går låta henne ta egna initiativ och klara situationer som uppstår på egen hand. Överbeskydd och kontroll kan få omvänd effekt. Något som du också skulle kunna fundera över är om dina egna erfarenheter av social ångest har gjort dig lite för observant på just blyghet? Du beskriver det som att din dotter är välfungerande och att det sociala fungerar ganska bra, så även skolarbete, mat och allmän energi. Kanske kan det vara värt att lyssna in andra personer i din dotters närhet och höra om de ser samma sak som dig? Lycka till, hälsningar Olof

FRÅGA

OLIKA SYN PÅ UPPFOSTRAN Jag och min dotters pappa är separerade sedan 3 1/2 år tillbaka. Dottern är 5 1/2 och bor mesta delen hos pappan, då jag har ett neuropsykiatriskt funktionshinder, BDD och en ätstörning som skapar för mycket ångest för mig för att jag ska klara av att ha henne mer än de 1-2 dagarna i veckan som det ser ut nu. Jag vill inte att hon ska präglas för mycket av min psykiska ohälsa. Till saken hör den att pappan har väldigt svårt att hålla rutiner och vara bestämd (och lugn) och konsekvent. Han klarar ej av att borsta hennes långa hår, duscha och tvätta kropp och hår, så det är då jag som har henne så lite som måste kliva in och vara den bestämda och genomför dessa basala saker. Sedan är det en hel del andra grejer som han inte klarar av att bestämma (tex tid med iPad, läggningstider på kvällarna od.) Jag känner mig så hemsk och elak eftersom det blir stora fighter när vi då ses och jag "tvingar" henne att duscha och kamma hår (som är en endaste stor tjorv) osv. Sedan har hon börjat testa oss mycket mer och försöker spela ut oss (vilket är helt naturligt) men i det skick jag är i så tar jag åt mig och blir ledsen när hon säger att hon inte vill vara med mig, utan hos pappa. Men mellan dessa fuster myser vi och kramas mycket och leker. Och då säger hon att hon vill vara med med mig. Min fråga är nu: Far hon illa av att det är så olika rutiner (eller frånvaro av dessa) och att jag är så sträng och inte ger efter så som pappan gör när jag har henne hos mig så lite? Är det något som i längden gör att hon inte alls vill vara hos mig?

(klicka för att se svaret)

SVAR

Hej och tack för din fråga! Jag förstår om det blir jobbigt och att du i någon mån hamnar i kläm. Det är inte ovanligt att det existerar lite olika regler runt barn. Exempelvis är det ofta lite olika regler som gäller i skolan och hemma. De flesta barn brukar kunna förhålla sig till det på ett bra sätt. Du beskriver här olika rutiner kring ganska basala delar av livet som sömn, hygien och fritid. Och där kan det såklart finnas poänger med att ni är konsekventa i större utsträckning. Om det känns ok så skulle jag vilja råda dig att i första hand fokusera på att komma överens med barnets pappa. Om ni har en bra dialog och förståelse för varandra så blir det också enklare att hitta gemensamma rutiner kring viktiga delar av vardagen. Om du det blir konfliktfyllt att prata om den här typen av frågor så försök ta upp det på ett sätt som inte är anklagande. Försök känna av hur du skulle vilja bli bemött om barnets pappa hade någon synpunkt på det du gör. Försök att beskriva det som händer, vilka konsekvenser det får för dig och hur du skulle vilja att han gjorde istället. Vänligen Olof

FRÅGA

BÖRJAN TILL SJÄLVSKADEBETEENDE Min dotter på fem år kan i vissa situationer när hon blir arg eller väldig ledsen ta ut det på sig själv, så som att dra sig jätte hårt i sitt hår eller någon gång rivit sig själv. Känns som om det huggs en kniv i min mage när hon gör så. Livrädd att hon kommer bli en tjej med självskadebeteende eller liknande. Vad kan jag göra?

(klicka för att se svaret)

SVAR

Hej, Jag förstår verkligen att det känns obehagligt när din dotter gör sig själv illa på det sättet. Dock är det inte alls ovanligt att barn i frustration och vrede gör så som ett sätt att hantera starka känslor. Det är lite svårt att från din fråga avgöra hur allvarligt och omfattande beteendet är. Har du själv en uppfattning? Annars kanske det kan vara en god idé att prata med personal på förskolan och andra personer i barnets närhet om de sett samma sak och hur de funderar kring beteendet. Kanske kan det lugna din oro om det är så att problemet är begränsat och om andra som sett beteendet gör andra tolkningar av det. Det du kan göra i den aktuella situationen är att försöka ignorera beteendet och istället avleda in i andra aktiviteter. Eftersom beteendet kan vara ett effektivt sätt för att påkalla uppmärksamhet så kan du prova att öka din uppmärksamhet på dottern i andra situationer. Försök att kartlägga hur det ser ut runt din dotter. Händer detta vid speciella tillfällen, är hon utvilad och har hon ätit ordentligt vid de tillfällen det sker? Det är vanligtvis betydligt svårare att hantera ilska och frustration när en är trött och hungrig. En annan strategi kan vara att du i lugna stunder försöker hjälpa din dotter med att sätta ord på sina känslor. Kanske särskilt den typen av känslor som du ser runt utbrotten. Det kan vara ett sätt att hjälpa henne både att förstå och att hantera sina känslor bättre. Om du är fortsatt orolig kring detta så kan du kontakta BVC för att prata och få råd och stöd om hur du ska göra. Olof

FRÅGA

FÖR VÅLDSAM LEK Hej, jag har tvillingpojkar på 4 år som leker väldigt vårdslöst och farligt tillsammans. Trots att vi hjälper dem komma på andra lekalternativ så är det alltid i slutändan roligare att brottas och leka tjurar som slåss osv. Minst 3ggr/h vid lekstund slår sig någon och kommer och gråter. Gör jag då rätt som fokuserar på att trösta/visa empati trots att detta sker så ofta och leken egentligen är no no? Jag får anstränga mig eftersom jag egentligen vill säga "om ni leker på annat sätt så händer inte det här". Leken är dessutom väldig jobbig för oss runt omkring då de i princip river stället och jag är orolig att de ska skada varandra. Hur får jag barnen att förstå att våldsamma lekar är oacceptabla och dessutom farliga? Hur ska jag göra tycker ni? Mvh, Mamman som tröstar barn femtioelva gånger på en dag

(klicka för att se svaret)

SVAR

Hej, tack för din fråga. Jag tror många av oss emellanåt konfronterats med att barnens lek blir för tumultartad. En gång är ingen gång men om det händer så ofta som 3ggr/h så är det lätt att förstå att det kan bli ett problem, om inte för dem själva så för omgivningen. Jag förstår att det kan vara svårt att visa empati i stunden när barnen gör något som de uttryckligen inte får göra. Det är nog många av oss som skulle säga något syrligt i stil med “ja så går det när ni inte gör som jag säger - låt det bli en läxa”. Jag tycker dock du gör helt rätt som fokuserar på att trösta i stunden. Det är ofta väldigt dåliga förutsättningar för att lära sig något i en stund då känslorna svallar och läget är kaosartat. Risken är ju också att man som förälder säger saker i affekt som man egentligen inte menar då man ingriper i stundens hetta. Därför är det bättre att trösta i stunden och sen istället fokusera på att skapa så bra förutsättningar som möjligt för lärande. Det gör man vanligtvis när barnen är uppmärksamma och i bästa fall utsövda och allmänt belåtna. I viss mån tycker jag att det kan fungera bättre ju mindre du behöver ingripa i stunden. Ingripanden i stunden blir ofta i stil med “nej” eller “lugna er” eller liknande och ofta påverkar det inte så mycket om det inte är något ni diskuterat innan och något som barnen känner igen och kan relatera till. Det är bättre om du kan arbeta förebyggande och anpassa situationen så att leken kan fungera så bra som möjligt. Givetvis behöver du avbryta när det blir farligt, men tjat som inte leder till någon förändring är jobbigt både för föräldern och för barnen. En viktig aspekt för att du ska kunna vara konsekvent är att du tänker igenom vad som är ok för dig, vad du kan acceptera. Om du har två lite busiga pojkar och kan finna det inom dig så kan det finnas en poäng med att försöka hitta en nivå som tillåter en hel del bus, kanske till och med något litet skrapsår. Barn har olika aktivitetsnivå och som barn kan det vara svårt att i för hög grad behöva anpassa sig till en nivå som är långt utanför ens behov. Tänk också igenom om det finns tillfällen då du skulle kunna låta leken fortgå utan att ingripa eller hindra! Ett enkelt råd är att föra dagbok runt det som du upplever som problemsituationer. Notera saker som: när infaller situationerna, hur ofta och på vilket sätt? Hur fungerade sömnen natten innan, hur har de ätit under dagen osv? Dagbok kan vara ett jättebra verktyg för att få perspektiv och för att hitta rutiner som kanske gör att ni kan undvika de värsta besvären. Ett annat råd är att behålla lugnet själv. Om du kan ha ett lugnt kroppsspråk, lugnt tonläge och lugna ord så blir du (även om det tar tid) en modell för hur man kan agera. Det hjälper såklart även att lugna situationen om du själv kan behålla lugnet trots att kaos råder. En del barn kan bli lugnade av avslappningsövningar eller mindfulnessövningar. Prova gärna att göra övningar tillsammans (som förälder kan det också vara givande att få tillfälle att öva avslappning emellanåt). Det är inte säkert att det påverkar men en del barn tycker att det är både hjälpsamt för avslappning och ganska kul. Olof

FRÅGA

DEPRIMERAD DOTTER Hur kan jag hjälpa min dotter, 39 år, som är deprimerad och har tre små barn, 2, 5 och 7 år. Hon är ensamstående.

(klicka för att se svaret)

SVAR

Hej, Att se en närstående i en svår situation kan vara plågsamt. En vill självklart hjälpa, samtidigt kan det vara svårt att veta på vilket sätt, ibland kanske det till och med är så att den man vill hjälpa inte vill ta emot någon hjälp. En depression kan bero på en viss händelse, förändring av livsomständigheter eller ibland kanske till och med brist på förändring. När någon väl befinner sig i en depression kan det vara andra saker som vidmakthåller depressionen. En del som är deprimerade blir oerhört trötta och vill vila och dra sig undan. Ibland kan vila vara hjälpsamt men ibland är det fel väg att gå. Därför finns det inget enkelt svar att ge utan det beror till viss del på omständigheter. Jag tänker ändå att det finns några saker du kan göra för din dotter, som under de allra flesta omständigheter är hjälpsamma vid depression. - Se till att hon får vård. Många söker inte vård av olika anledningar. Depression är något som kan behandlas i stor utsträckning och kan du hjälpa din dotter till att få vård så är det ofta ett väldigt viktigt steg. - Att vara ensamstående med tre små barn är för de allra flesta stundtals oerhört ansträngande. Kan du hjälpa din dotter med att få de basala delarna av livet att fungera såsom sömn, kost, motion så kan det också vara mycket värt. - Försök vara lyhörd för din dotters behov men fundera också på vad som blir rimligt för dig. Att vara till hjälp kan handla om allt från praktisk hjälp till emotionellt stöd. Behovet skulle kunna vara nästintill oändligt – vad blir rimligt för dig? Det är en viktig fråga att ställa sig för att du ska kunna hjälpa under en längre tid och samtidigt ha en fungerande relation till din dotter. Det blir inte bra om du under en period tar ett oerhört stort ansvar för att sen dra dig tillbaka om du plötsligt inser att det blir för mycket. Om du vill kan du kika in på http://www.anhoriga.se, det är en bra resurs för just anhörigstöd. Vänligen Olof

FRÅGA

GRÅTER VID SÄNGDAGS Hur allvarligt är det att en 7-åring gråter vid sängdags och säger att det känns som att det bor två personer i bröstet och vill dö för det är så jobbigt?

(klicka för att se svaret)

SVAR

Hej, Det är oerhört svårt att se sina barn ledsna och rädda, en blir ofta väldigt orolig själv och det kan såklart vara svårt att värdera hur allvarlig en sådan situation är. I och med att jag inte vet så mycket om er situation så är det svårt att ge något annat än ganska generella råd. Det är väldigt vanligt att barn blir oroliga eller ångestfyllda vid läggdags – oro och ångest kan barn beskriva på helt olika sätt. Det kan vara allt från en klump i magen till tryck över bröstet, yrsel eller diarré. Det är vanligt att barn får ångest och det vanligaste är att ångesten går över av sig själv. Om ångesten inte går över och är så allvarlig att den påverkar barnets eller familjens vardagliga liv, då bör du söka hjälp. Det kan handla om en känsla av vanmakt, att du upplever att du inte kan hantera situationen runt ditt barn eller att ditt barn på något sätt hindras i utvecklingen. Vänligen Olof

FRÅGA

SYMTOM PÅ DEPRESSION Hur vet jag om mitt barn är deprimerad eller bara ledsen?

(klicka för att se svaret)

SVAR

Först skulle jag vilja säga att om du är uppriktigt orolig över att ditt barn kan vara deprimerad så kan det vara en god idé att söka hjälp. Det finns bra behandling för depression och att svårigheter av den här typen uppmärksammas kan blir en viktig vändpunkt i ett barns eller en ungdoms liv. Kanske kan det även vara till hjälp att få ett bedömningssamtal så att du som förälder får ro och trygghet i hur du ska agera. Jag ska skriva mer om symtomen vid depression men först vill jag säga några ord om hur symtomen syns. Du frågar efter skillnaden mellan att vara deprimerad och att vara ledsen. Jag skulle säga att en av de viktigaste skillnaderna är varaktigheten. När vi pratar om att någon är ledsen så rör det sig oftast om en avgränsad period, någon eller några dagar. En depression innebär att barnet eller ungdomen har haft besvär över två veckor. En annan viktig skillnad är att vid en depression så är symtomen närvarande nästan hela tiden. Det är inte enbart en liten stund varje dag barnet visar tecken på att vara nere, utan den vanligaste bilden är att man ser flera symtom nästan ständigt. De vanligaste symtomen är: • Barnet har inte har lust att göra sådant som hen brukar tycka om • Barnet känner sig nere och ledsen • Irritation • Svårigheter att sova (eller tvärtom barnet sover klart mer än vanligt) • Aptiten förändras (barnet äter ovanligt lite eller ovanligt mycket) • Negativa tankar om sig själv och om tillvaron • Tappat lusten att leva Vänligen, Olof

FRÅGA

LÄXPROBLEM Hej! Mitt barn är 10 år och vill inte göra sina läxor, det blir ofta bråk och han har väldigt kort tålamod. Vad ska jag göra?

(klicka för att se svaret)

SVAR

Det här är ett vanligt problem, de flesta upplever någon gång frustration kring läxor och hemarbete. Det är också lätt att förstå varför det uppstår frustration kring läxorna, de flesta av oss är trötta efter en hel dag med arbete, även våra barn. Det är få som upplever att koncentrationen är på topp sent på eftermiddagen eller på kvällen (när läxorna vanligen ska göras). Du skriver en så pass kort fråga att jag inte får en tydlig bild av bakgrunden men du skriver att det ofta blir bråk. Då låter som att det är läge att prova en annan strategi än den du har. Jag försöker ge några generella råd så hoppas jag att några av dem blir användbara för dig. Om det blir bråk i situationen kring läxorna så backa och försök ta diskussionen runt läxläsning vid en annan tidpunkt när ditt barn är på bra humör och det känns som att ni kan hitta fram till ett mer konstruktivt samtal. Gör tillsammans en plan för när läxor ska göras och hur länge ditt barn ska arbeta med läxorna varje dag. Genom att göra lite varje dag undviker ni att ditt barn blir sittande med alla läxorna dagen innan de ska vara klara. Genom att ha en plan blir det också lättare för ditt barn att veta när läxorna ska göras. Om det kommer som en “obehaglig överraskning” att det är dags för läxorna så är det klart stor risk att besvikelsen gör att ditt barn blir argt. När ni gör en plan så se till att lyssna till ditt barns åsikter och ta dem på allvar. Sträva efter att hitta en tidpunkt på dagen då ni tror att chansen är så god som möjligt att ditt barn har ork och energi att göra läxor. Ytterligare ett tips är att göra läxor i ganska korta stunder. Kanske funkar det bättre att göra läxorna i två omgångar istället för att bara ha en lång sittning. Försök att ta ditt barns känslor runt läxorna på allvar. Om du får en god förståelse för vad som gör ditt barn argt så kanske det blir lättare att prata om hur ni kan förändra situationen till det bättre. Nyckeln är i någon mån samarbete! För att hjälpa med motivationen kan det vara bra att själv i någon mån engagera sig i innehållet. Försök fokusera på att förstå vad det är ditt barn ska lära sig. Om ditt barn får en insikt och förståelse kring hur man löser ett visst problem i matematik så är det viktigare än att ditt barn gör klart ett visst antal uppgifter (även om läxan är formulerad så). Fundera över om det går att göra stunden med läxor trevligare och mer stimulerande på något sätt. Kanske trivs ditt barn med att sitta helt ostört eller vill hen ha någon bredvid sig som peppar? Vänligen Olof

Familj