Lyssna upp ditt barns självkänsla, istället för att prata upp den

Barn får beröm från sina första leenden, joller och steg. För varje sak de gör, så är man där med sin bedömning; ”Vilken fin teckning!” ”Vad modig du är!” ”Vad fint du skriver!”. Andemeningen är att de ska känna att de duger. Det är en mycket kärleksfull andemening. Däremot är inte beröm ett särskilt skarpt verktyg för att åstadkomma detta.

Allt för föräldrar Redaktion Allt för föräldrars redaktion

fredag 26. juli 2019

Här är fjärde delen i artikelserien om föräldraskapet som utgår från Martin Cervalls bok Att leda barn med dialog och öppenhet (Roos & Tegner).

Beröm är väl något positivt? Ja, det kan det visst vara, men det är en bedömning. Men det är väl bättre att berömma än att kritisera? Ja, definitivt; beröm bör användas mycket rikligare än kritik, men det är likafullt en bedömning.

"Beröm är som kryddan i livets måltid – det smakar gott, men det mättar inte."

Om man ständigt bedöms, om än aldrig så positivt, så är det lätt att bli beroende av beröm och yttre bekräftelse, för beröm smakar gott. Beröm är som kryddan i livets måltid – det smakar gott, men det mättar inte. Det går inte att mätta barnets behov av uppskattning och bekräftelse med beröm. För att utveckla en god självkänsla behöver barnet känna sig älskat, sett och accepterat.

Lyssna upp ditt barns självkänsla, istället för att prata upp den

Beröm och bedömningar har definitivt sin plats, inte minst när man vill stärka barnets självförtroende. I synnerhet i vissa perioder under uppväxten är utvecklingen av självförtroendet viktig för barn. Men för utvecklingen av självkänsla spelar beröm och bedömningar en begränsad roll.

Jag skulle gå så långt som att säga att beröm är ett väldigt slappt sätt att försöka stärka sitt barn. ”Du är så duktig!” är som en ostbåge; det smakar lite gott, men är mest luft och saknar substans. Det kräver ingenting, medan det däremot kräver något att vara mentalt närvarande hos sitt barn. Det är helt enkelt väldigt svårt att prata upp sitt barns självkänsla. Barn är inga maskiner som man kan forma genom att skruva på rätt knappar. De har inte bett om vår bedömning. De ber om vår acceptans och om att vi ska se dem och deras upplevelser.

OBS – det är ingen risk att du ”förstör” ditt barn om du ger beröm. Det är när berömmet blir slentrianmässigt och lägger sig som en blöt filt över allt ditt barn gör, som det blir kontraproduktivt.

"Ett närvarande och uppmärksamt beteende innebär ögonkontakt, en mötande kroppshållning och att man inte ägnar sig åt andra saker."

Så hur kan man se och bekräfta sitt barn, utan att använda bedömningar? För att se någon behöver man vara närvarande; ett närvarande och uppmärksamt beteende innebär ögonkontakt, en mötande kroppshållning och att man inte ägnar sig åt andra saker. Att hänga över sin telefon i parken och kort titta upp när dottern ropar för att sedan hojta tillbaka ”Vad duktig du är!”, är själva definitionen på det slentrianmässiga berömmet.

Om du är närvarande och uppmärksam så märks det också på att dina småresponser kommer naturligt och passar in i berättelsen: ”Nämen!”, ”Ojdå!”, ”Gjorde du?!”.

Det kan kännas väldigt ovant att inte bedöma barnet. De slentrianmässiga bedömningarna lurar hela tiden på tungan. Men prova att släppa bedömningarna och bara låta barnets berättelse styra. Följ barnet och låt henne bestämma såväl innehåll som eventuella bedömningar, till exempel om hon är väldigt stolt och tyckte hon var modig som vågade åka från den höga rutschkanan. Man kan dela denna glädje och stolthet, utan att omedelbart bedöma själv.

Det är förstås inte meningen att rädslan för bedömningar ska göra att man drar sig för att säga något alls. Ett tips är att säga saker som inbjuder till fortsatt samtal. ”Oj, vad spännande – det vill jag höra mer om!”. Ett annat sätt är att fånga upp något som sägs och ”vända tillbaka” det med en nyfiken, frågande ton. ”Det var så konstigt när han gjorde så där”, säger kanske barnet. Istället för att börja analysera och försöka förklara, kan du med ett ”hur tänker du, konstigt?” låta barnet själv utforska och vidareutveckla sina tankar.

Vill man uttrycka något positivt, är en bra grund att uttrycka det utifrån sig själv, istället för att ge omdömen om barnet:

”Det är så roligt att höra dig berätta om din dag!”
”Jag blir så glad över att du är så nöjd med matchen/provet/uppvisningen!”
”Jag är verkligen imponerad över vad du gjorde!”

En av de bästa uppskattningar jag själv har fått, var en väns respons efter att jag fått en debattartikel publicerad för många år sedan. ”Jag har just läst din artikel och det blir plötsligt varmt inuti mig. Jag ler från öra till öra och jag kan se dig le. När jag märker vilken känsla det ger mig att läsa din artikel, så tänker jag hur det måste vara för dig att se ”dig själv” i skrift!”.

Det kan man kalla uppskattning och inlevelse! Och utan en enda bedömning av min prestation. Så försöker jag uppskatta och bekräfta mina barn när de delar något med mig.