Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Tack för ditt svar!

Skrivet av Annax
Jag har liksom tappat bort mig eftersom vi hänger någonstans mittemellan sjuka barn och friska. Jag har förintat mitt behov av att sörja och bearbeta. För även om hon är "frisk" så är hon ju inte det helt och hållet. Oron kommer alltid att finnas där.
Sen har vi ju alla andra som tycker man tramsar när man försöker prata om det: "hon är ju frisk, så vad oroar du dig för?". Man blir missförstådd och jag har tagit det till mig som att jag måste komma tillbaka och bli precis så glad och stark som innan jag fick barnen (framförallt Ottilia).
När jag har oroat mig inför årskontroller och dylikt så har jag samtidigt bett alla runt omkring mig tusen gånger om ursäkt! Jag ska sluta med det.
Jag har gått hos psykolog på BVC i flera omgångar men där är man ju mest inriktad på barnet och att förklara varför man reagerar som man gör.
Jag har nu börjat hos en terapeut som bara ser MIG och MINA känslor. Jag tror det blir bra!

« Tillbaka till trådstarten