Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Jag håller delvis med dig

Skrivet av H-n
i ditt resonemang. När möjligheterna finns, så är det även upp till individen att utnyttja dem. Samtidigt har vi strukturer som påverkar oss och så är vi sociala varelser som har ett biologiskt behov av att passa in i gruppen och få erkänsla för den vi är.

Jag är inte påläst på statistiken, men det är ganska uppenbart att kvinnor med små barn i allmänhet lägger mer sammanlagd tid på yrkesarbete, hemarbete och omsorg om barnen än män med små barn. De enda pappor jag känner till som lägger mycket tid på sina barn (jämfört med mammor) är ensamstående pappor.

Småbarnsmammor lägger ofta all sin tid på annat än sig själva, och det har jag inte sett någon pappa göra hittills förutom ensamstående pappor. Kvinnor förväntas sätta sig själva i andra hand på ett sätt som inte män förväntas göra. (Sociala strukturer.)

Jag märker ju också själv att det är skillnad mellan mig om mina manliga kollegor. Jag är familjeförsörjare i den meningen att jag tjänar avsevärt mer än min man och har ett jobb som kräver mer (tid och engagemang) än det han har. Men jag försöker ändå ta hälften av ansvaret hemma och jag vill så klart ändå träffa min barn. Ofta känner jag mig som en gummisnodd uttänjd till det yttersta.

Hade jag varit man, så hade jag nog med gott samvete kunnat ägna mig helhjärtat åt jobbet och låtit min fru ta hand om hem och barn. Jag hade nog betraktats som en lyckad man och god far som försörjde familjen. Men eftersom jag är kvinna, så betraktas jag istället som en lite torftig mor som sätter mig själv och min personliga utveckling före familjen.

Så det som för en man är omsorg om familjen blir för en kvinna egoism. Det är inte alltid vad man gör som är viktigt i sociala sammanhang, utan ännu mer vem som gör det. Jag ser detta så tydligt, eftersom jag jobbar i ett så kallat manligt yrke fast jag är kvinna.


« Tillbaka till trådstarten

Artiklar från Familjeliv