Har inget råd... *låååångt*

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Skrivet av	Sabina m Anton Feb -03
Har inget råd... låååångt
...men har samma problem själv och kunde varit jag som skrev vad du skrev. Min son är 22 månader, har samma längd och vikt som din nästan, och har stadig dalat i viktkurvorna sedan födseln - aldrig gått ner, alltid gått upp men inte så snabbt som önskas (av BVC). Han är aktiv som få, alltid "på G" om man kan säga så om en liten kille, har mycket att stå i och upptäcka, och har på ngt sätt inte tid att äta så mycket. Han har "varit med" sedan han föddes och var så aktiv som han kunde redan då. Han ammas fortfarande en del, men har mer och mer blivit gos och inte mat - är han på rätt humör kan han äta en hel måltid efter amning, så det mättar ju säkert inte speciellt mycket (fast det där "rätta humöret" är ju som sagt ganska sällsynt). Har också försökt att ta det lugnt och inte stressa över hans bristande matlust och spinkighet(vilket är svårt för BVC gör ju sitt bästa för att få en att känna motsatsen), tills vi hade en läkarvikarie som blev hispig över hans vikt och beordrade provtagning för att utesluta det ena och det andra. OK tänkte jag, även om jag visste att han inte äter speciellt mkt och vikten beror på det så tyckte jag att det var en bra sak att göra. Då visade det sig att han hade järnbrist, ännu hispigare läkare fick mig att känna mig som som universums (minst) sämsta mamma som inte hade varit bekymrad över detta och gjort ngt åt det innan (VAD?), och beordrade järnmedicin. Så det har vi gett honom nu ett tag. Sedan läste jag här på AFF (snacket minns jag inte) att 10% av alla 2-åringar har järnbrist, så även om det kanske inte gör det bättre så kändes det i alla fall lite bättre för mig personligen - jag var inte riktigt så usel som den där läkaren tyckte. Jaha, vart ville jag komma med det här? Tja, kanske bara berätta om våra bekymmer. Har inga tips, mer än att berätta att ja har fått fullständigt nog av att försöka truga och spela pajas vid matbordet för att avleda hans uppmärksamhet och lyckas smuggla in en sked mat i hans mun. Har också fått nog att springa efter honom med en sked mat när han bestämt sig för att lämna matplatsen (har inte hänt så ofta, men några gånger och det ser nog ganska patetiskt ut - känns så). Ska som några andra skrev här följa striktare regler än vi har gjort, och så får det gå som det går. Allt kan inte kretsa runt hans ätande/brist på ätande, och kanske är det avfokuseringen på detta som behövs för att han ska få större aptit. Han märker säkert vår oro över detta (som är svårt att dölja), och det får såklart motsatt effekt till vad vi vill att han ska göra. Lycka till säger jag bara, som du har sett av detta och de andra inläggen är du absolut inte ensam.
« Tillbaka till trådstarten

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv