Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Pojken som kallades det...

Skrivet av Fröken Fräken
var lättare att läsa - den berörde inte mig på samma sätt alls.

Nu har jag kommit till de sista kapitlen, och det känns bättre nu. Nu har hon tagit sig bort från allt det onda, men har mycket kvar att bearbeta. Det är intressant att läsa hur hon gjorde för att avgöra om polis/socialarbetare var kapabel att ta emot hennes berättelse. Hon har varit med om sådana saker att det tagit åratal för henne att kunna berätta.

Jag känner som du; jag vill förstå hur det kan bli så här vansinnigt - jag vill på något vis _lära mig_ något av böcker av det här slaget.

« Tillbaka till trådstarten

Artiklar från Familjeliv