Camilla!!
Och Grattis själv till David så här i efterskott!
Jo, jag har själv tänkt ge mig på att knåpa ihop ett brev till dig, men.... ja, den här tiden!
Men, det skulle vara JÄTTEkul att höra från dig igen!!
Vill ju inte tappa kontakten helt!
Hade varit synd tycker jag!!
Ja, Emil....det är en ganska lång historia det...
Men, för att göra den kort (kan ju dra hela händelseförloppet mer i detalj i ett brev så småningom!)
Vi insjuknade i influensan hela familjen lagom till nyår (så den lär man minnas med besk eftersmak! Yiak :o(
Emil blev JÄTTE JÄTTEdålig!!! Jag misstänkte lunginflammation så vi åkte till sjukhuset med honom!
Vänta där i ca. 5 timmar (tog blodprov) och sa hela tiden att han hade krupp..!!!
Skickades hem och hinner inte mer än hem...Morgan är iväg för att fixa medicin och jag sitter med Emil i knäet när han försöker hosta till... Får inte upp det och SLUTAR ANDAS!!!!! Blir alldeles blå om läpparna...
Jag får panik samtidigt alldeles kolugn (en konstig känsla...)
Rister i honom och han börjar andas mycket mödosamt!!
Slänger mig på telefonen och ambulansen är här på 4 röda sekunder!!
Ja, göra en lång historia kort var det ja...hm...inte direkt känd för att kunna göra det precis....
Men, det konstaterades iallafall att han hade DUBBELSIDIG lunginflammation (tänk om dom hade kunnat lyssna på en från början när vi var där inne och gjort en lungröntgen!(
Han blev lagd i respirator så hans lungor skulle få vila ( hade knappt 70% i syresättning!!)
Sen var han även helt igen korkad med slem och även VAR hela andningsvägen!! Stackars liten !!!
Hela bröstkorgen sjönk in på honom när han andades!!
Usch! vad jag led och mådde dåligt!!
Läkaren som tog emot på intensiven sa att han hade inte klarat natten i det tillståndet som han befann sig i...!!!!!
Slutligen blev det 8 orosfulla hemska dagar och nätter som man pendlade mellan hopp och förtvivlan!!!
(fick en blodtransfusion och även skickade till ett annat sjukhus som kan det här med barn i respirator bättre!)
Efter de 8 dagarna (då först drog dom slangen till respiratorn!) Och vilken lycka att få hålla honom i sina armar igen....Går inte att beskriva!!!
Sen ytterligare 8 dagar på sjukhuset (på barnavd.)
Puh!!
Men, det var ju inte frid och fröjd för att vi kom hem inte... Han var ju som en helt annan person nästan (alla rutiner som bortblåsta och svårt att koppla av samtidigt jättetrött!!) och alla starka mediciner som skulle gå ur kroppen på honom...
Och sen att man själv inte fick kurera sig när man var dålig...
Men, NU så är allt bra igen även om det tagit sin lilla tid!
Men, det är klart glömmer en sån sak gör man ju INTE!!!
Befann sig i ett chocktillstånd ganska länge efteråt... Fått bearbeta det i omgångar.
Men,kan fortfarande känna en klump i maggropen och tårarna väller upp när man pratar om det och den där känslan när ens barn slutar andas och man ser läpparna bli blå.... önskar man INGEN!!!
Man är ganska liten och väldigt sårbar när det händer ens barn något!
Ja, så blev det ändå en rejäl berättelse..*sorry!*
Vi har förresten anmält läkaren som skickade hem oss första gången! (men, som vanligt så slipper de väl undan allt vad ansvar heter!!)
Men, som sagt det hade varit jätteskoj att höra vad du haft för dig på sistone så skriv gärna ett brev!!!
Ser jag fram emot!!
Kram!!
|