Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Man tänker på

Skrivet av ryris
att saker inte är självklara som att vända sig om, ta sina första steg, säga mamma osv. Föräldrar till vanliga barn tycker såklart också att det är fantastiskt men tar det mer för givet tror jag, nu är lillan 1 år nu ska hon gå osv. Jag sörjer det Jonathan inte kan men glädjs otroligt mycket åt det han faktiskt kan, även om det inte är mycket.
Jonathan är Jonathan och han trivs med livet för det mesta och det känns skönt.
Visst hugger det till när dom andra leker och han får "titta på", men man får försöka att se det ur ett annat perspektiv, han deltar ju också fast på sitt sätt efter sina förutsättningar.
När man får ett vanligt barn så inser man hur lätt saker kan vara. ( Det kan ju var jobbigt ibland också
men inte jämförelsevis.)
Det är ju inte Jonathan i sig som är jobbig det är ju hans handikapp och allt runtomkring.
Jag har aldrig önskat mig någon annan än Jonathan.
jag älskar ju såklart honom lika mycket som dom andra.
Jonathan fick assistans när han var drygt 3 år, då var
Cornelia 1 år och 3 månader och jag höggravid med Samuel. (Jonathan fyller 5 år i Januari.)
Jag tycker att allt gått lättare ju större de blir.
Jag skall tillägga att det krävs att båda parter hjälps
åt för att det skall funka.
Min man drar ett minst lika tungt lass om inte tyngre här hemma ibland.

Lycka till med allt.

« Tillbaka till trådstarten