Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

ang välgörenhet och adoption

Skrivet av lm
Som adopterad tar jag väldigt illa vid mig när jag hör att man vill adoptera för att göra en insats för ett barn. Det går aldrig att komma ifrån att det synsättet öppnar för en tacksamhetsskuld. Föräldrarna behöver inte ens uttala motivet, vi adopterade är väldigt "bra" på att känna av det själva, kanske lite för bra ibland... På något sätt känns välgörenhetsmotivet för mig som ett avståndstagande. Svårt att förklara... Om man önskar att adoptera för att man längtar efter barn, att bli förälder så är det _barnet_ man längtar efter, ett eget. Men om man adopterar av välgörenhet så känns det för mig att det spelar ingen roll vilket barn det blir, bara det blir ett barn som man kan göra en insats för. Dessutom är jag rädd (kanske i onödan) att välgörenhetsmotivet inte riktigt kommer att räcka fullt ut, genom alla bataljer, strider och tonårsrevolter.

« Tillbaka till trådstarten

Artiklar från Familjeliv